I denna artikel i den brittiska tidningen "The Guardian" beskriver författaren Jonathan Freedland hur en bekant känsla i magen får honom att frukta det värsta: att Demokraterna än en gång ska förlora ett val trots att Demokraterna inte haft så goda chanser att vinna sedan 1976.
Författaren beskriver sedan de fruktansvärda konsekvenser en Obamaförlust skulle få för Amerika: en hel ung generation som hoppats på Obama skulle bli cyniska gällande politik. Och de mängder av svarta som också hoppats på honom skulle bli uppgivna; om inte en så talangfull svart man som Obama kunde klara det hela, vilken svart skulle då kunna lyckas?
Och slutligen: världen, som med överväldigande majoritet stöder Obama (vilket inte minst visade sig hos de 200 000 tyskar som lyssnade på Obama i Berlin och ropade "Yes We Can", med tysk accent) - vad skulle de tycka om Obama förlorade?
Denna sista fråga är för författaren den viktigaste. En Obama-förlust skulle förmodligen komma att förvandla en europeisk "anti-amerikanism" som i själva verket mest är en anti-Bushism, till en verklig antiamerikanism. Jag citerar ett stycke ur Freedlands artikel:
Until now, anti-Americanism has been exaggerated and much misunderstood: outside a leftist hardcore, it has mostly been anti-Bushism, opposition to this specific administration. But if McCain wins in November, that might well change. Suddenly Europeans and others will conclude that their dispute is with not only one ruling clique, but Americans themselves. For it will have been the American people, not the politicians, who will have passed up a once-in-a-generation chance for a fresh start - a fresh start the world is yearning for.
Han avslutar lite längre fram sin artikel med ord som nästan låter lite hotfulla:
If Americans reject Obama, they will be sending the clearest possible message to the rest of us - and, make no mistake, we shall hear it.
Det är naturligtvis puckon som denna författare, som gör bloggar som den här bloggen så mycket viktigare.
Amerikaner överlag bryr sig inte så där extremt mycket om vad vi i Europa tycker om deras förehavanden. Däremot är det ett faktum att många amerikaner (varav många förmodligen är Demokrater) imponeras av Europa. Vi i Europa har allmän sjukvård av väldigt hög kvalité (inte lika hög kvalité som de amerikanska toppsjukhusen måhända - men väldigt hög kvalité för att vara i princip gratis vård tillgänglig för vem som helst). Vi är dessutom relativt högt utbildade (när jag var i USA träffade jag en tjej i tonåren som, när hon hörde att vi var från Sverige undrade om det var krig i Sverige, vilket inte indikerade annat än att hon var betydligt mer off än jag föreställer mig att svenska tonåringar är). Vår utbildningsnivå resulterar därefter i att vi européer inte lika lätt som amerikaner, gör förhastade saker (som te x att gå ut i krig) utan att först under mycket, mycket (jättemycket)lång tid väga för och nackdelar mot varandra (för att sen nästan alltid dra slutsatsen att det inte är värt priset). Inte heller skjuter ungdomar ihjäl varandra i någon större utsträckning på europeiska skolor (och dem som gör det har inspirerats av amerikanska ungdomar).
Så kommer man från ett land där kontraster mellan fattig och rik i jämförelse med Europa, är väldigt stor - där där presidenten har en tavla på en vilda västern cowboy på sitt presidentkontor och där en stor del av befolkningen inte tror på evolutionsteorin, inte tror på global uppvärmning, och där man vinner politiska poäng om man säger saker som att man kan "tillintetgöra Iran" (som Hillary Clinton sa under primärvalet) - så är det förstås inte helt konstigt om en del amerikaner med förmågan att reflektera utan för sitt hemlands inom-nationella paradigm anser gräset vara grönare på andra sidan Atlanten.
Dessa har förstås i viss mån rätt - och deras självkritiska röster är livsviktiga i ett så patriotiskt samhälle som USA. Men att deras självkritiska förhållningssätt till sitt hemland kan vara nyttig, innebär inte att européers kritik av USA är sann.
Europa är inte "bättre" än USA - och även om vi kanske på vissa områden kommit längre än USA, så har vi på andra områden inte alls gjort det (detta ämne ska behandlas mer ingående vid annat tillfälle). Stora delar av den växande europeiska anti-amerikanismen är inte, som författaren ovan menar (och som säkerligen många amerikanska Demokrater också tror), i första hand "anti-Bushism", utan snarare väldigt vänster (kommunistiskt) grundad ANTI-AMERIKANISM (som kommer att visa sig även när Bush avgått och även om Obama blir president. Den enda orsak till att även en europeisk vänster i mångt och mycket hyllar Obama, beror på att de tror att Obama är något han inte är. Dvs de tror nästan att han INTE är amerikan - trots att Obama har oändligt mycket mer gemensamt med George W. Bush än han har med Fredrik Reinfeldt eller Göran Persson, eller Lars Ohly för den delen).
Det kanske ter sig lockande för somliga Demokrater att blicka mot Europa. Men det vore mycket tragiskt för USA (och för Demokraterna) om man tog till sig som självbild den nidbild av USA som målas upp av den europeiska kommunistvänstern. Den bilden är nämligen både osann, korkad och i största allmänhet destruktiv såväl för Europa och USA som Västvärlden i stort. Den europeiska och den amerikanska vänstern är nämligen inte så lika som de ibland tycks tro. Den europeiska anti-amerikanska vänstern hyser i stor utsträckning en kommunistisk ideologi i ryggen. En ideologi som är anti-amerikansk till sin natur. Den amerikanska vänstern må skrika och skräna mot Bush hur högt de vill - men till skillnad från sina europeiska pseudo-fränder, så är vänsteramerikanerna inte kommunister. Måhända avskyr de Bush, men de hatar inte USA. När miljontals ungdomar världen över protesterade mot Vietnamkriget på 1960-talet, så protesterade ungdomsvänstern i USA mot att deras kompisar blev tvångsvärvade och skickade till ett krig som ingen ville utkämpa i en djungel på andra sidan jorden. I Europa spilldes dock inga tårar över dödade amerikanska soldater - eftersom den europeiska vänstern sympatiserade med kommunisterna. Situationen idag är inte speciellt annorlunda. Amerikaner må protestera mot Irakkriget, och säga att de stöder sina trupper men att de inte stöder kriget. Det kommer inte den europeiska vänstern att säga. De stöder varken trupperna eller kriget, eftersom de inte stöder något som USA stöder, och inte motsätter sig något som USA motsätter sig. Det bör amerikanska Demokrater förstå.
Detta kan dock naturligtvis inte någon högerkristen Republikan säga på något trovärdigt sätt till sin liberala, världsvana, utbildade och intellektuella Demokratiska granne. Det måste sägas av européer. Min förhoppning är därför att en blogg som denna ska kunna förmedla ett sådant budskap till de många svensk-amerikaner som ofta har svårt att förlika sin amerikanska identitet med den mycket rådande (nid)bild av USA som de tveklöst möts av här i Sverige. Till de svensk-amerikaner som eventuellt läser detta är mitt budskap därför kort och koncist:
Ni är amerikaner, och oavsett om ni är Republikaner eller Demokrater har ni ingenting att skämmas för, inför oss i Europa. Låt inte den europeiska vänstern, eller artiklar som den ovan citerade, få er att tro något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar