måndag 6 oktober 2008

McCain kontra Obamas utrikespolitik

Det hörs inte lika ofta nu som innan höstens val - men förr i världen, när president Bush hade lite mer relevans och var lite mer synlig än han är i dessa dagar, så beklagade sig Demokraterna frekvent över att Bush förstört relationen med USA:s allierade, genom sitt näst intill enmannakrig i Irak. Denna syn på president Bush fick John Kerry att 2004 ha "Respected in the World" som en slogan till sin valkampanj.

Demokraterna 2008 gör vad de kan för att utmåla McCain (McSame) i liknande färger: han skulle fortsätta Bushs unilaterala politik, och inte lyssna på sina allierade. McCain skulle dessutom skjuta först och tala sen, genom att inte vara villig att (villkorslöst) samtala med fiender som Iran. Enkelt sagt skulle McCain i Demokraternas ögon föra en högst ansvarslös politik.

Diskussionen om huruvida så är fallet eller ej skulle kunna göras ingående. Men jag vill nöja mig med att poängtera en sak, som snarare visar på motsatsen till Demokraternas retorik:

Irakkriget.


Vi vet vid det här laget att Irakkriget går bättre. Härom månaden utkom en rapport som förklarade att Al Qaida i Irak var besegrat, även om de fortfarande hade (och fortfarande har) kapacitet att utför enskilda terrattacker. Vi vet också vid det här laget att denna förändrade situation i Irak helt beror på att President Bush valde att inte lyssna på den bi-partisanska Iraq Study Group som 2006 förespråkade att minska trupperna och tvinga en oförberedd irakisk militär att ta över försvarsuppgiften. Bush lyssnade inte (en annan sak han också blivit anklagad för att inte göra) utan handlade tvärtom (den irakiska studiegruppens intellektuella slutsatser till trots): istället för att minska trupperna pålyste Bush en 30 000 mans truppökning - en truppökning McCain helhjärtat stödde. Denna truppökning, kallad "the surge", har resulterat i det ljusnade läge vi idag kan se i Irak.

En annan sak Bush gjorde var att lita på Iraks premiärminister al-Malaki. Demokraterna däremot ansåg att Malaki var inkompetent, och ville ha en tidstabell för truppernas närvaro för att på så vis trycka på, och rent av hota Malaki att arbeta effektivare med att uppnå politisk enhet i landet. Bush gav dock inte heller i det avseendet efter, utan höll obevekligt sin arm bakom ryggen på den hårt pressade irakiske premiärminstern.

Obamas inställning till de irakiska politikerna är mycket snarlikt den Demokratiska synen på Malaki som vädrades ganska högt för ett år sedan. New York Times skriver så här om synen på Malaki och politikerna i Irak i denna artikel:

Mr. Obama has said he would remove the remaining combat brigades at the rate of one or two a month over a 16-month period. In the interview he argued that it was important to set a new course that would put pressure on the Iraqis to overcome their differences, free up more American forces for Afghanistan and other potential trouble spots, and reduce expenditures so they could finance programs at home.

“If our benchmarks or conditions that we set are contingent on actions by the Iraqis and the Iraqis don’t take them, then we are not in control of our own circumstances and our deployments,” Mr. Obama said. “At some point we have got to break that link. We have got to be able to say to the Iraqis: we are going to make a set of decisions, and you’ve got to react to them.”


Och lite längre fram skriver man:

In addition to using troop withdrawals to try to encourage change, Mr. Obama said he would end efforts to train the Iraqi military if Mr. Maliki’s Shiite-dominated government did not take adequate steps to integrate the largely Sunni members of the Awakening movements into Iraq’s security forces.

By contrast, Mr. McCain argued that the improved security had finally given the Iraqis the confidence to move forward politically and economically, improving their working relationship with the American military and Ryan C. Crocker, the American ambassador in Baghdad. Threats to cut off American training or deadlines for removing combat brigades, he argued, would only prompt Iraq to become more dependent on Iran or turn to militias for security.

“For a long time, people have said threaten them with this, threaten them with that,” Mr. McCain said. “Instead, Petraeus, Crocker and others established a relationship with the Iraqi government...


Min poäng är utifrån dessa saker ganska enkel: McCain är måhända ovillig att i allt för stor utsträckning prata och förhandla med USA:s fiender- som te x Iran, och föredrar att istället ha hård press och rent av hota dessa. Obama däremot, talar om att sätta hård press på och näst intill hota USA:s allierade - dvs den irakiska regeringen, medan han däremot är villig att förhandla med fiender som Iran.

Naturligtvis finns det poänger, och säkert mycket goda sådana, i Obamas resonemang. Men den grundläggande principen är förstås att det är bättre att hota sina fiender och vara tillmötesgående mot sina vänner, än hota sina vänner och vara tillmötesgående mot sina fiender. Ett judiskt talesätt lyder:

Those who show mercy to the cruel will be cruel to the merciful.

Den principen tycks dock den liberala vänstern helt sakna förståelse för - och Obamas resonemang visar att han heller inte förstår den saken.

Inga kommentarer: