torsdag 11 december 2008

Michael Moores propaganda - del 3

Här är då den tredje och sista delen om Michael Moores propaganda som tar upp hans mest Bushkritiska film "Fahrenheit 9 11" från 2004. De som inte läst del 1 och del 2 rekommenderas dock att göra detta först.

Farenheit 9/11

* * *

Då har vi äntligen kommit fram till det sista kapitlet i vår spännande saga: Michael Moore- Zorro har nu kämpat sig fram bland snikna bokförläggare och konspiratoriska recensenter. Han har modigt stuckit in sin värja i hjärtat på storkapitalister, på en åldrad medborgarrättsskämpe med Alzheimers syndrom och även hunnit med att rista sitt "Moore märke" över magen på korrupta politiker. Och nu, efter blod, svett (lögner, förtal och historierevisionism) har han äntligen tagit sig fram till slutbossen – de rika och illvilligas allra högste ledare som olagligt snott makten i landet och barrikaderat sig själv i det stora Vita Huset tillsammans med sin flintskallige vice- president och sin hund Barney: den högerkristne Texasgubben George W. Bush.

Uppbackad av kacklet från en stor skara hönshjärnor, som Michael Moore -Zorro med sin fagra gestalt lyckats tämja, och som följer honom var helst han går och nickande stämmer in i allt han slänger ur sig – närmar sig Moore nu Presidentens residens med värjan i högsta hugg. Stämningen stiger, och termometern skjuter i höjden och visar 9/11 Fahrenheit… Kom, låt oss följa slutstriden på närmare håll.


* * *

Michael Moore har, som vi sett, en tendens att vilja lägga ord i folks munnar. I sin bok "Vem har snott mitt land?", gör han sig själv till Guds språkrör i kapitlet "Jesus W Kristus". I sin film Farenheit 9/11 är det inte Gud han menar sig vara språkrör för, utan sin huvudfiende President Bush själv. Tittaren får i början av filmen under flera minuter i närbild följa Presidenten där han sitter tillsammans med barnen på Emma E Bookers grundskola efter att just ha fått veta att nationen är under attack.

Moore låter zooma in Bushs ansikte på ett förlöjligande vis, som ger tittaren intrycket av en ganska tafatt president. Med Bushs ansikte inzoomat, kommenterar Moore:

Not knowing what to do. With no one telling him what to do, and no secret service rushing in, taking him to safety, Mr Bush just sat there and continued to read "My Pet Goat" with the children.


Med Bush fortfarande inzoomad, fortsätter Moore sedan att utlägga Bushs outtalade tankar för sina tittare:

As the minutes went by, George Bush continued to sit in the classroom. Was he thinking "I have been hanging out with the wrong crowd. Which one of them screwd me? Was it the guy my daddys friends delievered a lots of weapons to?[En bild av Saddam Hussein och Donald Rumsfeldt visas] Was it that group of religious fundamentalists who visited my state when I was governor?[En bild på en grupp talibaner visas] Or was it the Saudis? Damn, it was them. I think I better blame it on this guy.[Bild på Saddam Hussein visas igen]

De som köper Moores uppbyggda bild av Bush, som en rik, illvillig kapitalist, vars enda mål med att invadera Irak var för att tjäna oljepengar – nickar självfallet instämmande med i Moores resonemang. Det är ju helt självklart att Bush som den elake slutbossen i Michael Moore- Zorros saga, tänkte på sig själv i första hand och hur han personligen lindrigast skulle komma undan. Att Bush kanske tänkte på hur han nu bäst skulle skydda nationen, hur han bäst skulle agera för att hjälpa så många som möjligt och inte orsaka panik – ja, att Bush skulle tänka så, det alternativet tar Moore inte ens upp. Nej, den käre Moore, som kan läsa allas tankar – inklusive Guds – förklarar i en lugn och stilla ton att Bush främsta tanke, var hur han skulle rädda sitt eget skinn.

I sammanhanget antyder Moore dessutom att Bush har personliga kopplingar till Saudierna(och majoriteten av de som kapade flygplanen och flög in i World Trade Center, var Saudier) och därför vill skylla det hela på Saddam Hussein istället. Detta utvecklas stycket senare i filmen, när Moore säger att flygförbud rådde i USA dagarna efter den elfte September. President Bushs pappa, den tidigare President Bush – fick inte flyga. Inte ens Ricky Martin fick flyga för att uppträda på kvällens grammisgala. Efter att ha beskrivit hur människor inte får flyga, frågar Moore sedan retoriskt: "Not even Ricky Martin could fly. But really, who wanted to fly? No one. Except the Bin Ladins."

Därefter visas en bild på leende medlemmar av Bin Ladin familjen, och ett flyg som lämnar landet. Moore lägger sedan in korta filmklipp och tidningsklipp som antyder att Bin Ladin familjen fick bege sig av från USA trots flygförbudet – detta genom ett specialtillstånd utfärdat från högsta instans.

Hur väl stämmer detta då in med verkligheten?

Låt mig första påpeka att Bin Ladin familjen är en stor familj i Saudi- arabien och att de flesta inte har något alls med terrorism att göra. Bin Ladin familjen har dessutom tagit avstånd från sin familjs svarta får: Usama Bin Ladin(även om Moores film antyder att en svag koppling ändå finns kvar).

Så, hur var det då?

Sant är att Bin Ladin familjens medlemmar lämnade landet. Orsaken var att det Saudiska kungahuset var rädda för sina landsmäns säkerhet i USA, där stämningen mot araber efter den elfte september var ganska hätsk. Efter godkännande av FBI så gavs därför Bin Ladin familjen och en mängd Saudier tillåtelse att lämna landet. Vad Moore gör är dock att i filmen mixtra med sanningen. Han säger i filmen att Bin Ladin familjen lämnade landet den 13 september 2001. Den 13 september upphörde flygförbudet att gälla. Men det säger inte Moore, och alla som ser filmen får intrycket av att Bin Ladin familjen lämnade USA när flygförbudet fortfarande gällde, på grund av ett specialtillstånd från Vita Huset, vilket naturligtvis för tittaren verkar mycket suspekt. Så var dock inte fallet.

Fahrenheit 911 indikerar också att Bin Ladin familjen släpptes iväg utan att förhöras, och utan att någon brydde sig om att en av deras familjemedlemmar var hjärnan bakom attacken den elfte september. Så var dock inte heller fallet, vilket även Elfte september kommissionen fastslår i sin rapport, där de skriver följande:

Three questions have arisen with respect to the departure of Saudi nationals from the United States in the immediate aftermath of 9/11:

(1) Did any flights of Saudi nationals take place before national airspace reopened on September 13, 2001?

(2) Was there any political intervention to facilitate the departure of Saudi nationals?

(3) Did the FBI screen Saudi nationals thoroughly before their departure?

First, we found no evidence that any flights of Saudi nationals, domestic or international, took place before the reopening of national airspace on the morning of September 13, 2001.24 To the contrary, every flight we have identified occurred after national airspace reopened.25

Second, we found no evidence of political intervention.We found no evidence that anyone at the White House above the level of Richard Clarke participated in a decision on the departure of Saudi nationals.

The issue came up in one of the many video teleconferences of the interagency group Clarke chaired, and Clarke said he approved of how the FBI was dealing with the matter when it came up for interagency

discussion at his level. Clarke told us,"I asked the FBI, Dale Watson . . . to handle that, to check to see if that was all right with them, to see if they wanted access to any of these people, and to get back to me.And

if they had no objections, it would be fine with me." Clarke added,"I have no recollection of clearing it with anybody at the White House."26 Although White House Chief of Staff Andrew Card remembered

someone telling him about the Saudi request shortly after 9/11, he said he had not talked to the Saudis and did not ask anyone to do anything about it. The President and Vice President told us they were not aware

of the issue at all until it surfaced much later in the media. None of the officials we interviewed recalled any intervention or direction on this matter from any political appointee.27

Third,we believe that the FBI conducted a satisfactory screening of Saudi nationals who left the United States on charter flights.28 The Saudi government was advised of and agreed to the FBI’s requirements

that passengers be identified and checked against various databases before the flights departed.29The Federal Aviation Administration representative working in the FBI operations center made sure that the FBI was aware of the flights of Saudi nationals and was able to screen the passengers before they were allowed to depart.30 The FBI interviewed all persons of interest on these flights prior to

their departures.They concluded that none of the passengers was connected to the 9/11 attacks and have since found no evidence to change that conclusion. Our own independent review of the Saudi nationals

involved confirms that no one with known links to terrorism departed on these flights.31 [8]

Kort sagt så fastslår Kommissionen alltså att FBI gjort ett bra jobb, och att inga avtal ingåtts i hemlighet.

George W Bushs kopplingar till familjen Bin Ladin:

Det Moore för fram i Fahrenheit 911 stämmer alltså inte med verkligheten. Men det bryr han sig inte om. Efter att ha förklarat hur Bin Ladin familjen fått hemligt tillstånd att lämna landet, fortsätter han att spinna vidare på sina teorier om familjen Bushs koppling till familjen Bin Ladin. Och i sina försök att göra detta, hänvisar Moore nästa parti av filmen till president Bushs militära karriärförteckning, som Vita Huset offentliggjorde i början av 2004. I rapporten sägs bland annat att George W Bush tillsammans med en annan person, inte deltagit i sin medicinundersökning under sin tid i National Gardet. I rapporten (som Michael Moore själv kommit över redan 2002) är såväl Bushs som den andre personens namn angivna. Men i det dokument som Vita Huset offentliggjorde 2004 var den andre personens namn överstruket.

Varför? Frågar sig Michael Moore, och drar sedan slutsatsen att det måste bero på att James R Bath - vilket var det namn som Vita Huset strukit över, och som blivit god vän med Bush under deras gemensamma tid i nationalgardet - en gång bedrev affärer med familjen Bin Ladin, och arbetade med att åt familjen Bin Ladin investera i Texas oljeindustri. En av de företag James R Bath investerade i, var sin vän Geroge W Bushs företag Arbusto. Genom att stryka James R Baths namn från dokumentet, försökte Bush och Vita Huset enligt Michael Moore, dölja denna koppling.

Vad Moore dock inte nämner är att Vita Huset enligt lag inte får släppa Baths personliga information. I en lag om privata handlingar från 1974 sägs i paragraf 552:

"No agency shall disclose any record which is contained in a system of records by any means of communication to any person, or to another agency, except pursuant to a written request by, or with the prior written consent of, the individual to whom the record pertains,…" [9]

I ett tidigare skede av samma lag ges också ett exempel på vad ett sådant dokument som ingen instans får offentliggöra kan innehålla:

"(4) the term "record" means any item, collection, or grouping of information about an individual that is maintained by an agency, including, but not limited to, his education, financial transactions, medical history, and criminal or employment history and that contains his name, or the identifying number, symbol, or other identifying particular assigned to the individual, such as a finger or voice print or a photograph;" ( min fetstilta markering ) [10]

Att lagen kräver att Vita Huset inte nämner James R Baths namn, tycktes gå Michael Moore obemärkt förbi. Att dokumentet dessutom har en mängd andra namn som också är överstrukna, säger han heller ingenting om. Istället framför han sin slutsats, nämligen den att Bush gör allt för att dölja att hans kompis James R Bath investerade Bin Ladins oljepengar i Bushs eget oljeföretag Arbusto. Ett påstående som inte heller det är sant. James R Bath investerade pengar i Bush företag Arbusto, men det var hans egna pengar inte Bin Ladin familjens pengar. Moore säger i sin film heller inte rakt ut att det var Bin Ladin familjens pengar som Bath investerade i Bushs företag, men det är den uppfattningen som tittaren får efter att ha sett Fahrenheit 911. Återigen visar Michael Moore- Zorro prov på sina färdigheter.

Moore gör också en stor sak av något annat: President Bushs relation med Saudi Arabiens ambassadör Prins Bandar, som Bush familj till och med gett ett smeknamn: Bandar Bush. Två nätter efter den elfte september, träffade Bush Bandar i Vita Huset för en privat måltid och en samtalsstund. Moore undrar i filmen vilka konspiratoriska planer de kan ha smitt tillsammans. Vad Moore dock inte nämner är att Prins Bandar har arbetat i Washington i årtionden, att Bill Clinton ständigt lyssnade till Prins Bandars råd gällande mellanöstern mm. Moore ignorerar dock detta faktum helt och visar bara på kopplingen mellan Bush och Bandar. En relation som det heller inte är något konstigt med, eftersom Saudi Arabien är en allierad, och Prins Bandar inte är en terrorist – vilket Moore halvt antyder att han, och hela den Saudiska regeringen skulle vara på grund av att Bin Ladin kommer från Saudiarabien och att 14 av de 19 flygplanskaparna också kom därifrån.

Motivet till kriget i Afghanistan:

Moore tar sedan upp kriget i Afghanistan och undrar om det verkligen var Usama Bin Ladin man ville åt? Handlade kriget möjligtvis om något helt annat?

Moore är inte sen att lansera sin teori. 1997 när George W Bush var guvernör i Texas, så besöktes staten av en grupp Talibaner. De kom till Houson för att möta representanter för energiföretaget Unocal som ville bygga en gasledning genom Afghanistan. Moore antyder i sin film att Bush mötte delegationen från denna fruktansvärda diktatur, men så var inte fallet. Genom Moores mixtrande med bilder så får tittaren dock det intrycket. Vad som dock stämmer är att Talibanerna besökte USA med Clintonadministrationens tillstånd. Unocal övergav dock sin plan 1998, när Talibanernas styre över landet blev hårdare.

2001 besökte Talibanerna åter USA, och Moore säger att Bushadministrationen bjöd in dem för att förbättra deras anseende i USA. Vad Moore inte nämner är dock att ett av USA:s meddelanden till Talibangruppen var att USA inte accepterade dem som Afghanistans regering. "We don´t recognize any government in Afghanistan," sa utrikesdepartementets talesman Richard Boucher på Talibanernas besöksdag. [11]

Efter kriget påbörjades åter planerna på att bygga en gasledning genom Afghanistan. Vad Moore gör i filmen är dock att han får det framställt som om att Bushs mål hela tiden varit att bygga en gasledning genom Afghanistan, och att hans önskan att kunna göra detta, var motivet till kriget mot Afghanistan. Att kriget skulle ha något att göra med att Usama Bin Ladin, som ledde attacken mot USA nämner Moore inte. Att det var President Clinton som stödde Unocals planer och gav Talibanerna tillstånd att besöka Texas, nämner Moore inte heller.

Kriget i Irak:


När filmen börjar behandla kriget mot Irak, målar Moore upp en högst märklig bild av Irak. Vi får se bilder på lekande barn, ett nygift par, glada kvinnor och mysigt Irakiskt vardagsliv, samtidigt som President Bushs krigsförklaring mot Saddam Husseins regim, hörs i bakgrunden. Därefter visas bomber som fälls över Irak, missiler som avfyras och platser som beskjuts.

Man får av Moores film intrycket av att USA skjuter sönder det lyckliga Irak. Inte ett ord om skräck, fruktan, Saddam Husseins tortyr, halshuggningar, avrättningar, massmord och självdyrkan nämns.

I scenerna därefter intervjuas några amerikanska soldater med en korkad attityd, som ger tittaren intrycket av att de representerar hela den amerikanska armens moral. Så är givetvis inte heller fallet, men Moore skildrar som vanligt de allra största knäppskallarna som går att hitta, för att bevisa hur korkade de vita männen som styr landet egentligen är. Det mest slående exemplet på det är nog när Moore visar ett intervjuklipp med Britney Spears som samtidigt som hon tuggar tuggummi säger:

"Honestly I think we should just trust our president in every decision that he makes and we should just support that. You know, and be faithful in what happens."

Moore fortsätter sedan med att säga hur Bush och hans stab förlett folket gällande Iraks massförstörelsevapen och Iraks samröre med Al Qaida. Vad Moore dock inte nämner är att Saddam Hussein inte släppte in FN:s vapeninspektörer under tolv år, att Saddam Hussein en gång såväl haft som brukat massförstörelsevapen mot sin egen befolkning, att Irak utvecklade en kärnreaktor på 1980-talet som dock stoppades genom en Israelisk operation. Vad han heller inte säger är att samröre mellan Irak och Al Qaida funnits, vilket också Elfte september kommissionen tar upp.

Vad Moore sedan gör är att ironisera över "de villigas koalition", dvs de länder som anslutit sig till USA:s krig mot Saddam Hussein. Moore beskriver de villigas koalition genom att nämna länder som Costa Rica, eller Marocko, som enligt Moore, enligt en källa ska erbjudit 2000 apor att brukas för att neutralisera landminor. Genom Moores exempel förlöjligas USA:s koalition. Moore nämner inte alls länder som Italien och Australien och för att inte tala om Tony Blairs Storbritannien, som alla slöt upp bakom USA.

Moores bild av USA:s militär:


Moore tar också upp situationen för de amerikanska soldaterna. Han säger att Bush, trots att denne förespråkar kriget i Irak ändå stödde nedläggningen av diverse veteransjukhus i USA. Vad Moore dock inte nämner är att Bushadministrationen också stödde byggandet av nya sjukhus där de var bättre lämpade. Moore påpekar också att Bushadministrationen ville sänka soldaternas lön, men nämner inte att vad Bush faktiskt gjorde var att höja lönen 3,7 % 2003.

Moore försöker i sin film också påvisa att kongressledamöterna inte gärna sänder sina barn till krig. Detta intryck ges när Moore försöker tala med kongressledamöter om att skicka sina barn till Irak. Två kongressledamöter har dock sina barn i Irak, och en mängd andra har barn och nära släktingar i tjänst för den amerikanska armén. En mängd senatorer och kongressledamöter är dessutom själva före detta krigsveteraner.

Moore gör också vad han kan för att förmedla de Bush- kritiska soldaternas röster. Och som vanligt gör han sitt bästa för att göra sig själv till de "svagas företrädare". Ett exempel är när han träffar Lila Lipscomb, en kvinna som först med stolt patriotism stött kriget men som när hon förlorar sin son i Irak, vänder sig mot Bushs krig. Här utnyttjar Moore en enskild kvinnas sorg för att få fram just den bild han vill hålla fram: regeringen gör något högst orättfärdigt, se på den här stackars kvinnan.

Vad Moore dock inte nämner är att en mängd andra kvinnor i samma situation stöder Bush, och starkt motsätter sig Michael Moores syn på kriget. Moore framställer i filmen soldaterna som fattiga och svarta, som utnyttjas och likt Buffalo soldiers, utkämpar de rika, vita och illvilligas krig. Att tusentals soldater inte håller med honom, nämner han som vanligt, inte ett ord om.

Övriga saker:

Det finns mycket mer att säga om Fahrenheit 9/11, och många rapporter har skrivits om dess missvisningar. Jag tänker inte nämna alla i denna artikel, men här följer åtminstone några till:

I början av filmen visas scener på något som tycks vara Gores segerfest i delstaten Florida där valet 2000 avgjordes. Som bekant var det Bush som efter en jämn kamp vann den staten. Här visar dock Moore ett filmklipp med där bland annat en skylt med orden "Florida Victory" står skrivet, samtidigt som Al Gore talar. Tittarna får intrycket av att Al Gore vunnit valet, och det intrycket ger också Moore, som visar diverse filmklipp från nyhetskanaler som säger att Al Gore är vinnaren i Florida, ända tills Moore citerar den konservativa tevekanalen Fox News, som säger att de senaste resultaten är att vinnaren i Florida nu är Bush. Efter att Fox ändrat sig, så säger Moore att då ändrade sig också alla andra kanaler, och Bush utropades som vinnare av delstaten Florida, och därmed också vinnare i Presidentvalet 2000.

Här ger Moores film bilden av att Gore egentligen hade vunnit. Så var dock inte fallet. Gore var i Florida tidigt på valdagen för att kämpa för de sista rösterna. Skylten "Florida Victory" beskrev dock hans förhoppningar, inte hans seger – vilket tittarna förmodligen tror. Inte heller var det så att Fox News fick alla de andra nyhetskanalerna att ändra sig. De tevebolag som först insåg misstaget i att utnämna Al Gore som vinnare, trots att resultaten ännu inte var klara, var CBS.

Moore förklarar sedan hur misslyckad Bushs första period som President, innan den elfte september 2001 var. Först beskriver han alla de som protesterade mot Bush, när denne skulle installeras i Vita Huset, och därefter säger han:

"And for the next 8 months, it didn't get any better for George W Bush. He couldn't get his judges appointed. He had trouble getting his legislation pass. And he lost republican control of the senate. His approval ratings in the polls began to sink. He was already beginning to look like a lame-duck-president."

Här säger Moore egentligen inget annat alls, än vad han själv tycker – den ende som kallat President Bush för en "lame-duck-President" under sina första månader i Vita Huset, är nämligen bara Michael Moore själv. Hans politik hade heller inte misslyckats: Kongressen hade godkänt hans första lagförslag om skattesänkning och var på väg att godkänna hans andra förslag om utbildningsreform. Inte heller sjönk popularitetssiffrorna. Moore visar en screenshot på 53% i maj och 45 % i september. Men någon källa till siffrorna syns inte. Steven Ruggles, professor i historia vid University of Minnesota, har gjort ett diagram över 13 stora opinionsundersökningar under Bushs presidentperiod, och inte någon av dessa visar att han under år 2001 någon gång hade så lågt stöd som 45%. En hel del av Moores information, tycks som vanligt komma från hans eget huvud. [12]

Efter att Moore förklarat hur illa Bushs första månader i Vita Huset gick (ett påstående, som alltså inte var korrekt) fortsätter Moore med att säga, att Bush på grund av att allt gick så dåligt, gjorde vad vem som helst skulle göra – han tog en semester. Därefter visas bilder på Bush som spelar golf, Bush som leker med sin hund Barney och Bush som fiskar medan Moore kommenterar:

"In his first 8 months in office, before september 11 George W Bush was on vacation according to the Washington Post 42% of the time."

Vad Moore dock inte säger är att siffran i Washington Post inkluderar helger, samt tid han spenderade i tjänst på "semesterplatser", som tex Camp David, där han träffade tex Tony Blair (vilket också syns i filmen) – en träff mellan två statschefer, i detta fall USA:s president och Storbritanniens premiärminister kan dock knappast betecknas som en semester, oavsett var någonstans de än befinner sig.

Om Fahrenheit 911 finns mycket mer att säga, men jag tror att detta räcker för att ge förståelse för hur Michael Moores propaganda fungerar.

Fahrenheit 911 blev snabbt en succé i USA och tilldelades Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes, i april 2004, där filmen fick stående ovationer och blev den första dokumentärfilm att vinna priset sedan 1956. Filmen skulle snart släppas på biografer världen över och förespråkas av en mängd skilda grupper, till och med av Hezbollah. [13]

* * *

Michael Moores inflytande på människors tankar

Efter denna genomgång har förståelsen av Michael Moore och dennes propaganda förhoppningsvis vidgats. Michael Moore har de senaste åren blivit känd över hela världen, som den modige amerikanen som vågar kritisera maktens män. Som av denna artikel framgått så är emellertid hans metoder allt annat än ärliga. Frågan vi därför bör ställa oss är hur stor inverkan Michael Moores propaganda då har på människors åsikter?

En slutsats som snabbt går att dra är att det är en ganska markant skillnad i synen på Michael Moore i USA jämfört med Europa.

I Europa och i Sverige köper människor faktiskt den smörja Michael Moore spottar ur sig. Det svenska vänsterförlaget Ordfront, som är väletablerat i den svenska akademiska miljön, har gett ut Moores böcker på svenska, och till och med förärat honom med en egen svensk hemsidedomän: michaelmoore.se där de bland annat skriver följande:

Thomas Paine lyckades starta den amerikanska revolutionen 1776 med sin lilla pamflett Sunt förnuft. Michael Moore har gett sig den på att göra om Paines bedrift och störta Bush med hjälp av sin nya bok Vem har snott mitt land? Låt oss göra vad vi kan för att hjälpa Mike att lyckas. Vi betraktas ju ändå alla som undersåtar i det amerikanska Imperiet. [14]

Michael Moore- Zorro har, som synes, flera hundratusen pseudointellektuella svenska hönshjärnefans, som faktiskt tror att USA:s President inte kan läsa och fnittrar föraktfullt när Bush kommer på tal, i tron att han är dum och de är "upplysta".

Att ett på svenska universitet väletablerat förlag kan sänka sig så lågt att de beblandar sig med Michael Moores smörja, säger ganska mycket om såväl Ordfront som den svenska vänstern och vårt lands universitetsmiljöer.

Democrats United Against Michael Moore:

I USA är bilden av Moore dock helt annorlunda, bland såväl den amerikanska vänstern som den amerikanska högern.

Efter att ha gått igenom Moores uppenbara okunskap om de ämnen han så självsäkert uttalar sig om, drar författarna till boken "Michael Moore is a Big Fat Stupid White Man" slutsatsen:

"…Moore doesn’t understand economics, biology, international relations, or anything else he’s writing about." [15]

Denna slutsats har dragits även av Demokrater, som till stor del förvisso delar samma uppfattningar som Moore gällande Irakkriget, valet 2000, mm – men som likväl distanserar sig från Moores uppenbara lögner och förvrängda sanningar. I syfte att ta avstånd från Michael Moores lögnpropaganda bildade Demokraterna därför gruppen "Democrats United Against Michael Moore", som i en begäran att Demokraterna tydligt ska distansera sig från Moore, den 29 juli 2004 skriver:

We Democrats and other supporters of John Kerry for President petition the Democratic National Committee to forthwith disassociate itself from filmmaker Michael Moore and reject his incendiary, propagandistic methods. It is our steadfast belief that Michael Moore has violated the public trust by presenting misrepresentation, factual inaccuracy and dramatic re-creation as truth in his films. He has usurped time-honored ethics of journalism, to which documentarians are bound, and has employed classic techniques of deception cognate to totalitarian propaganda. While Michael Moore may assert positions consistent with many in the Democratic Party, such as his criticism of the Iraqi War and the resolution of the 2000 presidential election, his methods used to convey those positions are incommensurable with the ethos of the Democratic Party and with the founding principles of democracy, in which free expression must have as its object the struggle for truth.

We firmly believe that, should the Democratic leadership continue to embrace Michael Moore or fail to unequivocally condemn his tactics, it could very well be at the peril of John Kerry in the November election. We must not allow our vehement opposition to President Bush and his policies to blind us from truth. We must not abandon reason in favor of political expediency. On the contrary, we must march forward on the foundation of virtue, confident that truth is our greatest weapon. We Democrats and other supporters of John Kerry for President petition the Democratic National Committee to forthwith disassociate itself from filmmaker Michael Moore and reject his incendiary, propagandistic methods.

- - Democrats United Against Michael Moore [16]


Det stora problemet med Michael Moore, är egentligen inte hans filmer. Problemet är att folk faktiskt tror att hans påhittade sagor skildrar sanningen.

Slutsatser

När man bekantar sig med något tidigare okänt, brukar man vanligtvis gå från att vara fördomsfull, till att allteftersom man förstår sig på saken i fråga, bli mer tolerant och välsinnad. Det gäller emellertid inte i Michael Moores fall. Om man utan förkunskap bekantar sig med honom – som jag själv gjorde – så tar man det han säger på allvar. Man kanske inte håller med om alla hans grundteser, men generellt så får man uppfattningen att han ändå säger något som till stor del ändå måste vara sant, och tar upp ämnen som vanligtvis inte omnämns. Alltså, finns det mycket gott i honom.

Men desto mer man gräver i Michael Moores produktioner, förbyts dock denna tolerans till att alla spår av tolerans och förståelse för Moores smörja försvinner.

Jag gillar Bushs kommentar, när han i Fahrenheit 9/11 ropar till Moore som just annonserat sin närvaro: "Go find a real work!"

En sak kan man emellertid lära sig av Michael Moores lögner och tvärtomspråk. Om Michael Moore säger att Bush inte är en bra president, så måste Bush vara en av de allra bästa.

Noter:

[1] Michael Moores officiella hemsida: http://www.michaelmoore.com/special/oscar.php Besökt 3 juli, 2004

[2] "Korkade vita män", Ordfront Förlag 2003 s 59

[3] "Korkade vita män", Ordfront Förlag 2003 s 268-270

[4] "Vem har snott mitt land?", Ordfront Förlag 2003 s 14-129

[5] SVT: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=9458&a=159687 - besökt 30 september 2004

[6] "Michael Moore is a Big Fat Stupid White Man", Reagan Books 2004 s 23, som citerar Jacobsons intervju med Moore I Nov/Dec numret av Film Comment 1989

[7] http://www.freedaily.com/articles/990504n1.html Free Daily - besökt 2 oktober 2004

[8] The 9/11 Commission Report s 329 – 330

[9] United States Department of Justice: The Privacy Act of 1974 5 U.S.C. § 552a http://www.usdoj.gov/foia/privstat.htm - besökt 3 juli 2004

[10] United States Department of Justice: The Privacy Act of 1974 5 U.S.C. § 552a

http://www.usdoj.gov/foia/privstat.htm - besökt 3 juli 2004

[11] Fifty-six Deceits in Fahrenheit 911 – Dave Kopel http://www.davekopel.com/Terror/Fiftysix-Deceits-in-Fahrenheit-911.htm - besökt 7 juli 2004

[12] http://www.hist.umn.edu/~ruggles/Approval.htm

[13] http://www.davekopel.com/Terror/Fiftysix-Deceits-in-Fahrenheit-911.htm

[14] http://www.michaelmoore.se/brev/index.shtml

[15] "Michael Moore is a Big Fat Stupid White Man", Reagan Books 2004 s 49

[16] http://www.duamm.blogspot.com/ - besökt 30 augusti 2004

4 kommentarer:

Anonym sa...

50 lögner på 50 minuter så hette en dokumentär som skildrade Fahrenheit 911, När köper SVT in den??

olof den andre

Anonym sa...

Det heter att segraren skriver historian. Än fast Bush stod där på hangarskeppet och utropade sig som segrare, vet historien att det inte alls blev någon seger.

Det blev ingen segrare, Saddam och Bathpartiet är borta, vilket är bra. Sen ser väl kanske Blackwater, Cheney och de som snodde amerikanska bolag som snor åt sig oljekontrakten vill se sig som segrare. Annars är det mest förluster.

Amerikanerna har drabbats av världsomspännande förakt och dåligt anseende, västvärlden har blivit hatad, irakerna har dödats och drivits på flykt.

Oavsett om Moores film har brister i sanningen så framstår USA:s krigföreing åter igen som ett förlorat kolonialkrig i historiebeskrivningens värld.

Ta en mick och intervjua medel-Sing, medel-Chang, medel-Gonzales, medel-Mohammed, medel-Smith eller medel-Svensson. Generellt sett får vi samma svar, ett felaktig och olagligt kolonialkrig.

Och vad har vi då fått ut av detta krig? 1.5 miljoner döda irakier, EN MILJON FEMHUNDRATUSEN DÖDA IRAKIER, fyra till fem miljoner har blivit flyktingar, att makten i Irak har ändrats från sunnidominerad minoritetselit till en iranvänlig shiadominerad majoritet. Att hundratals miljarder amerikanska skattepengar har slösats bort och att den amerikanska armén slitits ner.

Dessutom har de skapat ett förakt för väst, de har skapat en polariserad värld där folkgrupper hatar varandra. Jag förstår att du aldrig skulle erkänna det och skulle säkert hänvisa till någon skum vinklad neokonservativ rapport, men faktum är att Irakkriget blev enbart en plantskola för en ny generation terroristledare, där antalet terrorister i världen ökat sjufalt sedan Irakkrigets början

Och framförallt..

gör du ett generalfel när du analyserar Moore spelfilm som om det skulle vara en dokumentärfilm. Inte heller går det att kalla den för en dramadokumetär. Nej Moores film bör möjligen ses som en dokudrama, knappt det, med ett faktivt berättande såsom den form som är i en vanlig spelfilm eller en vanlig roman. Den filmiska dokudramat är en vanlig spelfilm om historiska händelser med vanliga skådespelare. Med faktion eller faktivt berättande menas att fiktion och ickefiktion blandas.

Med andra ord har du lagt ned en massa timmar, till och med dagar, kanske veckor på att analysera hans film som om det vore en dokumentär. Det är som om du skulle analysera Bamse som en äkta naturfilm, eller som om du skulle analysera Ice-age som en historiebeskrivning av istiden.

Ronie Berggren sa...

Min artikel ovan skrevs alltså 2004. Idag ser väl de flesta Michael Moore som någon slags komiker mer än som en dokumentärfilmare.

Men i Sverige 2004 så betraktade majoriteten av svenskar honom fortfarande som seriös. Humoristisk förvisso - men en seriös dokumentärfilmare likväl. Hans filmer behövde bemötas detaljerat, just därför att de svenskar som såg hans filmer faktiskt köpte hans grundläggande argument. Jag är säker på att det finns många svenskar som fortfarande skulle göra det - om de ser hans filmer. Och därför ansåg jag det befogat att damma av mina gamla artikel än en gång.

Kristian Jonsson sa...

Kanske man kan jämföra M Moores Uppenbara lögnmetoder med med Al Gores klimatfilm. Den innehåller också mängder med felaktigheter. Båda låter antyda "dokumentär sanning"