måndag 25 januari 2010

Obamas Iran-politik har inte lyckats

När president Obama tillträdde för ett år sedan var ett av hans första mål att förhandla med Iran genom att sträcka ut en vänskaplig hand till den islamiska republiken och på så sätt förhoppningsvis få dem att förstå att USA var uppriktiga i sin önskan att förhandla. I sin första formella intervju sedan han insvors som president så förklarade Obama i slutet av januari 2009 för Al-Arabiya Network i Dubai:

"You know, I said during the campaign that it is very important for us to make sure that we are using all the tools of U.S. power, including diplomacy, in our relationship with Iran."


Den 19 mars 2009 - på den iranska nyårsdagen nowruz - gjorde Obama en direkt diplomatisk vädjan till den islamiska republiken där han återigen förklarade "my administration is now comitted to diplomacy" - och att han önskade att Iran skulle "inta sin rättmätiga plats i nationernas gemenskap". Han citerade slutligen en iransk poet om att alla Adams barn var varandras lemmar, vilket påminde om att vi alla tillhör samma mänsklighet.

Den utsträckta handen fortsatte sträckas ut. Den 6 april reste Obama till Turkiet, där han förklarade USA inte är och aldrig kommer att vara i krig med islam. Det förändrade dock inte den iranska regimens inställning märkbart, och några dagar senare firade Iran sin "kärnkraftsdag". Obama beslöt sig i början av maj för att hålla ett nytt tal om Islam, något han också gjorde från Kairo den 4 juni, där han bland annat erkände USA:s inblandning av störtandet av Irans premiärminister Mohammed Mosaddeq 1953 vilket sen gav shah Mohammad Reza Pahlavi makten. Obama sa:

In the middle of the Cold War, the United States played a role in the overthrow of a democratically elected Iranian government. Since the Islamic revolution, Iran has played a role in acts of hostage taking and violence against U.S. troops and civilians. This history is well known.

Rather than remain trapped in the past, I've made it clear to Iran's leaders and people that my country is prepared to move forward. The question now is not what Iran is against but, rather, what future it wants to build.

I recognize it will be hard to overcome decades of mistrust, but we will proceed with courage, rectitude, and resolve. There will be many issues to discussion between our two countries, and we are willing to move forward without preconditions on the basis of mutual respect.


Obama visade också förståelse för Irans behov av civil kärnkraft och sa:

And any nation, including Iran, should have the right to access peaceful nuclear power if it complies with its responsibilities under the Nuclear Non-Proliferation Treaty.


Han förklarade också att han förstod invändningen mot varför vissa skulle ha kärnvapen och andra inte, och förklarade att han själv ansåg att inga länder skulle ha kärnvapen, och även arbetade mot detta mål.

Inte heller detta hjälpte dock. Iran fortsatte att utveckla sin egen kärnkraft, parallellt med att de slog ner demokratiska demonstrationer och provtestade missiler. Obama-administrationen satte därför upp diverse slutdatum som de önskade att Iran skulle foga sig efter - något Iran dock inte gjorde. TIME har här en artikel som förklarar:

Since the 2008 presidential campaign, Obama has promised to curtail Iran's nuclear program by simultaneously offering talks and threatening sanctions. After a year of trying, both approaches appear on the verge of failure.

The President has given Iran two deadlines to demonstrate good faith. Last spring, his Administration told reporters that if Iran didn't show willingness to engage in talks by September, sanctions would follow. Then, in September, when Iran hinted it might possibly talk, Obama delivered another deadline, this time the end of 2009.


Artikeln förklarar att Iran inte uppfyllde kraven till någondera av slutdatumen. Nu försöker Obama-administrationen att lägga tuffa sanktioner mot den islamiska republiken, något som emellertid också det ter sig svårt - i synnerhet om det ska ske via FN:s säkerhetsråd. Artikeln förklarar att idén bakom den utsträckta handen också var att om Iran fortsatte förhala processen, så skulle länder som tidigare motsatt sig sanktioner - som te x Tyskland, Ryssland och Kina, kunna övertalas att stödja sanktioner. Detta har dock bara delvis lyckats. Artikeln fortsätter:

So, how's that working? Not very well, by all indications.

True, with Iran stalling, the Germans seem to be playing along, although earlier in the year they said they'd only support sanctions if approved by the U.N. And while senior American officials and European diplomats say Russia has come around to supporting sanctions, nothing that has happened publicly has confirmed that claim — and the signals from Moscow remain mixed.


Det största hindret är dock Kina, som helt motsatt sig några nya straffande sanktioner mot Iran, och utan Kina så kommer några sanktioner heller inte att kunna påläggas Iran via FN:s säkerhetsråd:

Without China, which holds a Security Council veto, there is no prospect of meaningful sanctions at the U.N. That in turn means difficulty getting tough sanctions from all the European countries, some of whom can't act without U.N. approval.


Detta kan innebära att USA och de länder som anser att det är viktigt att sätta sanktioner mot Iran tvingas göra detta på egen hand - utan FN:s säkerhetsråd. Problemet med detta är dock att sådana sanktioner riskerar att bli ineffektiva. Och att man tvingats så långt visar också att Obama diplomati och utsträckta hand mot Iran inte tycks ha fungerat. Artikeln fortsätter:

So now Obama faces the unpleasant reality that neither the engagement track nor the sanctions track appear to be going anywhere. His defenders at home and abroad say it was the right way to proceed, but skeptics of Obama's policy are emerging, even in his own party. "What exactly did your year of engagement get you?" asks one Hill Democrat.


En annan sak som gör det problematiskt om Obama-administrationen skulle tvingas att agera utan FN:s godkännande, är att det var Obama-administrationen som inte skulle göra saker på egen hand, till skillnad från föregående administrations unilateralism. TIME:s artikel avslutas:

Splitting the international community has been Iran's goal from the start, and unilateral sanctions could be fatally undermined if a bloc of countries that trade with Iran, such as China, Russia, Turkey and India, don't comply. The very fact that the U.S. and its allies are even thinking of going it alone is a sign of just how much trouble Obama's policy is in.


Obamas utsträckta hand mot Iran var ur ett perspektiv hedervärt. Men det var också ett initiativ sprunget ur naivitet. Dels ur en felaktig bild av föregående administration, som faktiskt också sträckte ut handen mot Iran, samtidigt som de dock till skillnad från Obama var tydliga mellan att göra distinktionen mellan en utsträckt hand, och direkta diplomatiska relationer (något Iran behövde visa något slags tillmötesgående för att förtjäna att föräras med). Här är ett exempel på när president George W. Bush talade till Iran på årsdagen innan Obama gjorde det.

Dels var den utsträckta handen ett tecken på naivitet också gällande Iran. Obama är en trevlig prick, och helt klart tyckte många det 2008, såväl i USA som världen över. Men att Obamas personliga charm och hans föreställda unika politik skulle förmå den islamska republiken att faktiskt ändra sig, ansåg många var just en naiv syn på saken. Jag själv skrev bland annat den 20 mars 2009 i en kommentar till Obamas tal till Iran på landets nyårsdag:

"Talet var unikt för amerikanska presidenter, som sedan revolutionen i Iran 1979 inte haft några officiella förbindelser med landet. Genom att tala direkt till det iranska folket så visar Obama att han menade allvar när han talade om att sträcka ut en olivkvist till den islamska Republiken.

Den fråga som dock måste ställas är om det hjälper, eller om en sådan handling är naiv? Jag tror att det är naivt. Eftersom Iran är ett land som inte visat några tecken på att förändra sig själva på någon annans villkor (den enda gång något sådant verkligen hände var när Iran kapitulerade i kriget mot Irak, efter att de trodde att USA och västmakterna gått in aktivt på Iraks sida). 2006 skickade Irans president Mahmoud Ahmadinejad ett brev till president Bush, där han uppmanade Bush att konvertera till islam - eftersom vägen till fred var just genom islam. För att förstå Irans islamska republiks argument, måste man därför också förstå den teologi som nationen bygger på - och som gör att begrepp som fred, frihet et c - har en annan innebörd i deras kontext, än i vår."


Lite senare förklarar jag dock att det likväl kan vara värt försöket:

"Men naivt eller ej, så kan det likväl vara värt försöket. Det visar om inte annat att Obama är uppriktig i sitt tillmötesgående - och ett iranskt avvisande kan i så fall inte skyllas på att USA för en "hård politik". Ett iranskt avvisande skulle tvärtom, förmodligen få dem att framställas lite som Yassir Arafat framställdes efter Camp David II-avtalet mellan Ehud Barak och Yassir Arafat, när den siste vägrade gå med på fred trots att Israels premiärminister erbjöd 95% självständighet på de ockuperade områdena. Ett avvisande som frustrerade president Bill Clinton i oerhört hög grad och inte gjorde att Arafat fick några högre sympatipoäng i Washington. Ett snarlikt handlande från Iran, kan ge president Obama ett större politiskt utrymme än te x sin föregångare, att gå över i mer aktiv handling. För ingen kan i så fall anklaga honom för att inte verkligen ha försökt få till stånd diplomati."


En iakttagelse som är sann - samtidigt som den dock utgår från omvärldens/och Irans redan tidigare felaktiga premisser: nämligen den att tidigare administration inte alls försökt sträcka ut någon hand eller ge Iran några möjligheter till diplomati. Så var förstås inte fallet. Hade Obama lyckats med att förmå Iran att förhandla, så hade Obamas strategi dock likväl varit bättre - eftersom han i sådana fall hade förmågan att förmå Iran att förhandla. Nu tycks dock så inte ha blivit fallet. Och eftersom många saker redan när Obama först började sträcka ut sin hand till Iran, indikerade att detta inte skulle fungera, så tål frågan att ställas om Obama med sitt (naiva) agerande inte slösat bort ett år genom att pröva metoder som redan prövats (men som han själv insisterade på att också personligen få pröva) - ett år där Iran fått tid att ta ett steg närmare att utveckla kärnvapen, och ett år som hade kunnat användas för att sätta hårdare press på landet.

Men det är förstås svårt att spekulera i - och jag tänker inte dra den poängen alltför långt. Obamas utsträckta hand - oavsett om den var naiv eller ej - legitimerar dock nu alla de hårda tag som behövs. Och ingen kan säga att Obama- eller USA, inte gav Iran någon möjlighet att "inta sin rättmätiga plats i nationernas gemenskap".

Källa: TIME

Se även tidigare inlägg:

Irans hemliga tunnlar 20100106

Obama-administrationen tröttnar på Iran 20091217

Inga kommentarer: