Bergbom skriver inledande:
I dagarna har det gått precis sju år sedan USA:s president George W Bush förklarade kriget i Irak vunnet.
Ett stycke som anspelar på Bushs "mission-accomplished-tal" i maj 2003. Ett tal som under åren blivit lika omskrivet som missförstått. Bush sa i det talet - som hölls i ljuset av att Saddam Hussein störtats från makten - att invasionsfasen var över och att det nu handlade om att säkra landet - en process som visat sig vara mycket svårare än Bushadministrationen 2003 trodde, men som likväl var en annan fas av kriget än störtandet av Saddam Hussein från makten - en operation som effektivt hade utförts den 1 maj 2003. Att det hela inte var över bara för att Saddam var störtad tillkännagav Bush dock i samma tal och sa:
We have difficult work to do in Iraq. We're bringing order to parts of that country that remain dangerous. We're pursuing and finding leaders of the old regime, who will be held to account for their crimes. We've begun the search for hidden chemical and biological weapons and already know of hundreds of sites that will be investigated. We're helping to rebuild Iraq, where the dictator built palaces for himself, instead of hospitals and schools. And we will stand with the new leaders of Iraq as they establish a government of, by, and for the Iraqi people.
The transition from dictatorship to democracy will take time, but it is worth every effort. Our coalition will stay until our work is done. Then we will leave, and we will leave behind a free Iraq.
Texten i sig var heller inte ditsatt av Bush och handlade om operationen utförd av soldaterna ifråga. Det gör det också extra löjligt att använda sig av det uttjatade citatet, i synnerhet som Bush inte haft några problem med att i efterhand förstå hur missvisande texten i fråga kunde uppfattas, och därför sagt att det var en av de saker han ångrade med sitt presidentskap (vilket Bush sa i en av sina många utgångsintervjuer, varav Bergbom citerar en DN-resumé från en av dessa - men tycks ha missat de andra där Bush faktiskt kommenterar de saker Bergbom försöker använda som exempel på Bushs ansvarslösa politik).
Bergbom skriver vidare att kriget inte bara kostat USA politiskt kapital (pg a Bushs beslut att agera utanför FN:s ramar) utan också kostat enorma summor pengar:
Men Bushadministrationens krigsföring och agerande i FN:s säkerhetsråd väckte snart kritikstormarna, och har därefter inte bara kostat USA mycket diplomatiskt kapital och popularitet bland stora delar av befolkningen såväl hemma som i andra länder. Enligt Congressional research services beräkningar fram till 2009 hade kostnaderna i samband med de militära operationerna i Afghanistan och Irak efter 11 september kommit upp i ofattbara 944 miljarder dollar – motsvarande drygt 7.000 miljarder kronor.
Riktiga siffror. Men det kan kommas ihåg att de pengarna spenderats på två krig inom en period på nästan tio år. Obamas stimulanspaket förra våren kostade 786 - ofattbara - miljarder dollar, dvs i sammanhanget inte speciellt mycket mindre än Bushs två krig kostat. Men medan Bush spenderade sina pengar under flera år, så satte Obama sprätt på pengarna inom loppet av en månad (i praktiken längre tid givetvis, men de öronmärktes på kort tid).
Bergboms artikel fortsätter:
Samtidigt drev George W Bush på hemmaplan en skattepolitik som innebar stora lättnader för framför allt de välbeställda amerikanerna.
Bush drev förstås en skattepolitik som innebar stora lättnader för alla amerikaner - de välbeställda såväl som de mindre välbeställda. Rent konkret innebar det visserligen att de mest välbärgade fick mest pengar (just pg a att procentenheterna representerade mer pengar för dessa). Men Bush var ingen Reagan-republikan. Han kampanjade inte på att vara detta, vann inte på att vara detta, och var heller inte detta (en av orsakerna till att han i dagsläget inte är speciellt populär bland de konservativa republikanerna). En av orsakerna till den statsskuld Bergbom faktiskt tycks vara intresserad av berodde på att Bush ansåg att staten faktiskt hade en roll att spela i hjälpandet av samhällets svagaste medborgare - en medkännande konservatism som likt all mittenpolitik blev en lätträffad måltavla från båda politiska kanter, men som helt klart inte kan beskrivas på det sätt som Bergbom gör utan att i sådana fall bli så förenklat att det också blir missvisande.
Framåt slutet av sin artikel skriver Bergbom:
Klart är att arvet som George W Bush lämnade till sin efterträdare att förvalta var ett land i djup ekonomisk kris, med en försvagad militär och sargad diplomatisk ställning.
Gällande statsskulden så är det svårt att ens jämföra Obamas bidrag till saken med Bushs. En konservativ republikansk seger 2008 hade förmodligen gjort att statsskulden blivit en mindre belastning, och inte det enorma problem som Obama under sitt presidentskap gjort det till (en bra jämförelse över Bushs respektive Obamas bidrag till statsskulden görs här).
USA:s militär är uttänjd, men huruvida den är försvagad beror helt på vad man jämför med. George W. Bush satsade enorma resurser på en upprustning av militären - till skillnad från Bill Clintons nedskärningar, av inte minst underrättelsetjänsten (vilket förstås bör kommas ihåg skedde i en tid av relativ fred, mellan kalla kriget och kriget mot terrorismen). Så i jämförelse med den amerikanska militären när Bush tillträdde, och den amerikanska militären av idag, så är det svårt att hävda att den skulle vara försvagad. Det har tvärtom de senaste tio åren skett en stor modernisering ledd av såväl tidigare försvarsminister Donald Rumsfeld som nuvarande försvarsminister Robert Gates. USA:s militära mobilisering beror dessutom på en gigantisk frivilligarmé, som måhända är uttänjd men hittills har räckt, men i ett värsta-fall-scenario kan regeringen införa värnplikt (precis som i Sverige) som man gjort i tidigare krig under hela den amerikanska historien.
Gällande den "sargade diplomatiska ställningen" så är det mer en beskrivning av USA:s relation till somliga delar av ett FN-vurmande Europa, snarare än Bushs bristande diplomati. Bushs diplomatiska förmåga bestod i en djup lojalitet till USA:s vänner, men en mer ideologiskt konsekvent (och hårdare syn) på USA:s fiender än vad Obama har. Bush förde en utomordentligt bra relationspolitik till allierade så som Australien, Japan, Israel och Storbritannien. Han förde också en mycket ideologiskt vänskaplig politik med de före detta öststaterna. Och i Afrika är Bush en hjälte av förmodligen större mått än Obama (som eventuellt bara är det pg a sin afrikanska etnicitet, inte pg a sin Afrikapolitik). Men Bush förde också en mycket god balans i förhållande till mer svårhanterade partners, som te x Kina och Ryssland.
För att läsa lite mer om detta rekommenderas några gamla inlägg:
Obama och Bush i svensk media
Australiensare försvarar Bushs politik i Asien
Vad som däremot har försvagats i USA under de senaste åren är den nationella självkänslan. Det var likadant i USA under 1970-talets Vietnamår, Nixons Watergate och Jimmy Carters tämligen svaga presidentskap (där folk för ett ögonblick trodde att han skulle ge nationen hopp) med den parallella energikrisen. Den stora förändringen som skedde när USA återintog sin tydliga ledarroll i världen kom med Ronald Reagan. Det första denne gjorde var att inge nationen hopp, och förklara varför USA var speciellt, och varför USA inte kunde sätta några andra mål än att fortsätta vara just detta. Till skillnad från Reagan (som likt Obama också ärvde en hel hög med problem, alltifrån arbetslöshet, energikris, och en konflikt med Iran) så har Obama dock inte den inställningen: han inställning är snarare att USA måste förändras och anpassas, inte att återigen axla manteln och vara det land av exceptionalism "på den skinande kulle" Ronald Reagan talade om.
Det är också denna inställning från Obamas sida - inte Bushs krig - som gör att det idag ens råder en debatt om USA:s "nya (försvagade) roll i världen". Det är dock en debatt som inte bara tacklas från den kant Kalle Bergbom utgår ifrån, utan som konservativa republikaner i opposition mot Obamas politik också utgår ifrån - fast med inställningen att nationell nedgång är just ett val - inte ett förutbestämt öde, något CPAC 2010 handlade om (vilket särskilt framkommer i Michele Bachmanns tal).
Bergbom avslutar sin artikel med att än en gång blåsa upp "Mission-accomplished-dekalen" för att ställa Bush i dålig dager, och skriver:
Klart är att arvet som George W Bush lämnade till sin efterträdare att förvalta var ett land i djup ekonomisk kris, med en försvagad militär och sargad diplomatisk ställning. Men inför tusentals flottister och ett massivt pressuppbåd den 2 maj 2003 gjorde presidenten ett triumferande framträdande. Banderollerna som prydde hangarfartyget USS Abraham Lincoln utanför San Diegos kust talade militärretorisk klartext: ”Mission accomplished”.
Han nämner tidigare också Bushs införande av preventiva anfall - och eftersom såväl "Mission Accomplished-dekalen" som Bushsdoktrinens preventiva anfall är kopplade till Irak, så rekommenderar jag också mitt inlägg om Irakkriget.
I artikeln jag hänvisade till tidigare så avslutar Greg Sheridan sitt försvar av Bushs diplomatiska Asienpolitik med orden:
This President, infinitely more complex than his reviews would suggest, will have a better place in history than most of his critics.
Ett citat som också passar bra som avslutning på denna kommentar tilll Kalle Bergboms artikel.
Se även tidigare inlägg:
DN: Obama driver hårdare linje än Bush 20100504
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar