torsdag 17 februari 2011

CPAC 2011 - En sammanfattning

2010 blev republikanernas år - vilket bevisades i kongressvalen i november där republikanerna intog Representanthuset och rejält knappade in underläget i Senaten. Att bara se på valresultatet räcker emellertid inte för att förstå vad som hände: kongressvalen 2010 var inte slutpunkten utan blev bara bekräftelsen på en process som pågått sedan februari 2009 - den amerikanska konservatismens onekliga come-back. Här följer en kort tillbakablick för att påminna om vad som faktiskt hänt, innan jag därefter sammanfattar CPAC 2011.

En kort tillbakablick


CPAC 2008:

Åren strax innan George W. Bushs avgång var konservatismen otydlig. Vintern 2008 var CPAC (den konservativa rörelsens största och tyngst vägande konferens) främst en plattform för att ena partiet efter ett tufft primärval och en avskjutningsramp för John McCain inför det allmänna valet. (Här är John McCains tal inför CPAC 2008 - och här är Mitt Romneys stöd till John McCain efter att Romney insett att han förlorat primärvalet - och här är president George W. Bushs tal och maning till de konservativa att stödja partiets kandidat - ett tal där Bush förövrigt också varnar för ekonomin och är glad att kongressen börjat ta åtgärder - åtgärder som i efterhand inte skulle visa sig räcka).

Hösten 2008 med finanskrisen och en republikansk president som intervenerade på marknaden på ett sätt konservativa republikaner grundläggande helt tog avstånd från, lämnade ett stort ledarskapsglapp i den konservativa rörelse som Bush fram tills dess lett. George W. Bush - hur mycket man i grunden än gillade honom, och hur mycket man (såvida man inte var libertarian, vilket inte speciellt många var vid den tidpunkten) än såg upp till hans ledarskap i kriget mot terrorismen, hade med sina bailouts och sitt stöd till bilindustrin tagit ett ideologiskt felsteg från den konservativa ekonomiska politik som låg till grund för den klassiska Reagan-konservatismen. De konservativa var splittrade och inte många av dem trodde egentligen att den moderate John McCain skulle kunna göra speciellt mycket för att rädda dem.

CPAC 2009:

När nästa CPAC-konferens hölls i februari 2009 var läget väldigt annorlunda. George W. Bush var nu borta från den politiska scenen och partiets påföljande tunnhåriga frontman hade just förlorat presidentvalet mot en ung hyperpopulär Barack Obama - som dessutom var nationens förste svarte president och för vilken inga gränser verkade finnas. Obama hade just fått igenom ett gigantiskt stimulanspaket vars like inte skådats sedan Franklin Delano Roosevelts dagar (och jämförelser med denne liberala "superpresident" gjordes flitigt). Det spekulerades i om konservatismen nu var död, och om Reagan-epoken som varat i 30 år till slut hade blivit begraven.

Att vara konservativ var inte inne, inte populärt och inte politiskt gångbart - och röster höjdes för att republikanernas enda väg framåt var att röra sig mer mot mitten. Den svenske vänsterjournalisten Martin Gelin som kampanjade för Obama uttryckte saken så här i november 2008:

David Brooks fortsätter sin ihärdiga kamp för ett mer moderat republikanskt parti,...

Själv är jag lite kluven i den här debatten. Å ena sidan vill jag förstås att Brooks sida ska vinna, så att republikanerna skärper sig och USA får ett mer hälsosamt politiskt klimat.
Å andra sidan skulle ett nederlag för Brooks-falangen innebära att republikanerna blir ännu mer marginella och betydelselösa, vilket förstås skulle garantera fortsatta framgångar för demokraterrna.


Det fanns dock en grupp som fortfarande var konservativa och som visste exakt vad detta innebar, vad de trodde och vad de inte trodde på - det var de konservativa på CPAC i februari 2009. Barack Obama må ha varit ett nytt fräscht ansikte i amerikansk storpolitik, men skenet bedrog och den ideologi han förde med sig var lika gammal och unken som den var när Ronald Reagan 30 år tidigare förklarat att liberalismens bäst-före-datum redan då sedan länge gått ut.

På den konservativa konferensen i februari 2009 påpekade talare efter talare vad som var fel med Barack Obama. Jag skrev en sammanfattning av konferensen 2009 som löd så här:

Kongressman Paul Ryan förkastade Obamas stimulanspaket och förklarade att hans 7-åriga dotter hade en mer sansad önskelista från jultomten än Obama hade på stimulanspaketet. John Bolton kritiserade Obamas naiva önskan att förhandla med Iran, och sa att detta inte gick - vilket Bush-administrationen och EU efter 6 års försök till förhandlingar redan visat inte fungerade - allt som hänt var att Iran kommit 6 år närmare ett kärnvapen, menade Bolton. Michael Barone talade om att Republikanerna måste, och även kunde, nå en ung generation eftersom det republikanska budskapet stod för frihet på ett sätt som det demokratiska överförmynderiet inte gjorde. Ron Paul predikade sedvanligt sin isolationistiska fiscal conservatism, Mitt Romney ironiserade över att Demokraterna som gnällt över att Republikanerna de senaste 6 åren spenderat 700 miljarder dollar på krigen, själva nyss spenderat lika mycket på fyra veckor. Tim Pawlenty berättade en historia om hur Ronald Reagan en gång lurade en grupp journalister att han hade dött, och att många nu på ett snarlikt sätt trodde att konservatismen var död, men de hade lika fel som de som misstog sig gällande Reagans död. Konferensen avslutades sedan med att radioprataren Rush Limbaugh förklarade att han visst ville att Obama skulle misslyckas, av den enkla anledningen att Obama ämnade slösa bort sin personliga talang genom att ge framtida generationer en enorm statsskuld, och göra USA till ett socialistiskt Europa där regeringens intressen går före marknadens - det vore en katastrof för Amerika och därför ville han att Obama skulle misslyckas.


Jag fortsatte sedan:

Det var vid den tidpunkten inte speciellt många som ansåg att Republikanerna rörde sig i den verkliga världen (som kretsade kring Obama). Obama hade fortfarande skyhöga popularitetssiffror och i jämförelse tedde sig republikanerna - inklusive dem på CPAC-konferensen - som en samling desperata förlorare tillhörande ett utdöende släkte.


CPAC 2009 (Som jag sammanfattar mer ingående i detta inlägg) visste dock vad de behövde göra: kritisera Obama där man av ideologiska och historiska skäl visste att han hade fel. Och föra tillbaka det republikanska partiet till de konservativa grundideal man under George W. Bush med sin big-government-conservatism hade drivit bort ifrån.

Vad som sedan hände under 2009 var att just de två saker man talat om på konferensen inträffade: den mycket folkliga te-party-rörelsen uppstod på ideologiska, konstitutionella grunder som en motreaktion mot Obamas simtulanspaket och sjukvårdsreform.

Och allteftersom tiden gick kunde man också se, precis så som man på CPAC hade sagt att det skulle bli, hur Obamas politik om än inte med bestämd säkerhet helt misslyckades, så likväl inte resulterade i vad Obama hade sagt. Stimulanspaketet stimulerade inte ekonomin, och arbetslösheten fortsatte - och Iran blev inte ett uns mer villig att förhandla med USA bara för att Obama var dess nye president.

CPAC 2010:

I februari 2010 hölls nästa CPAC-konferens. Om man 2009 förklarat vart partiet behövde gå så kunde man 2010 förklara varför man hade haft rätt. Det man bevittnat under 2009 satte man nu ord på - nu visste man inte bara teoretiskt att Obamas och den progressiva/liberala vänsterns politiska premisser var felaktiga, man hade också empiriska bevis.

Vad USA nu behövde var inga fler ursäkta-oss-turnéer utan ett återvändande till tron på den amerikanska exceptionalismen - tron på att USA var ett speciellt land i världen, ett unikt land - inte för att människorna i USA till naturen var bättre än några andra, men för att de idéer som låg till grund för USA:s nationsbygge inte bara skiljde sig från världens alla andra nationsbyggen utan också var ett moraliskt bättre sådant. USA var en nation som fungerade - och då inte bara i en dag eller två utan för alltid, åtminstone så länge man höll fast vid sina grundvalar - och en nation att vara stolt över.

Inför kongressvalen 2010 behövde republikanerna därför välja konservativa kandidater som hade denna tro på den amerikanska exceptionalismen, förklarade den då republikanska nykomlingen Marco Rubio. Detta var ett vinnande koncept för det var en tro man delade med den amerikanska befolkningen.

Under 2010 fick man sedan se hur dessa saker hände: tron på den amerikanska exceptionalismen blev allt tydligare och ställdes i skarp polemik mot president Obamas blott läpparnas bekännelse (och ibland inte ens det) till tron på den amerikanska moraliska överlägsenheten. Och konservativa republikaner vann de republikanska primärvalen och gjorde sig beredda att ta sig an demokraterna i november.

När valen sedan hölls den 2 november 2010 fick man sedan se hur denna konservativa vision och dess implementerande gav resultat. Republikanerna vann 63 platser i Representanthuset och 6 platser i Senaten. Därmed övertog man Representanthuset från demokraterna och Nancy Pelosi. Två års fokuserat och målmedvetet arbete hade gett resultat.

En sammanfattning av CPAC 2011:


CPAC 2011 hölls i Washington DC mellan den 10 och 12 februari. Speciellt för i år var att CPAC:s ordförande sedan 1984 David Keene nu för sista gången ledde konferensen. Några sentimentala tårar kunde dock inte skådas bland åhörarna där blickarna entusiastiskt riktades framåt. Här följer en kort sammanfattning av några av de mer intressanta talen (alla tal recenseras dock utförligt på bloggen och listas också längst ner).

Michele Bachmann:

Konferensen inleddes av Minnesotas republikanska kongresskvinna Michele Bachmann som började med att återberätta vad man åstadkommit 2010. Men hon stannade inte där utan förklarade att nästa mål var att avsätta Barack Obama 2012, avskaffa ObamaCare och bekämpa statsskulden som Obama drivit till höjden.

För att göra detta krävdes dock att partiets fraktioner stod enade: de ekonomiskt konservativa, de säkerhetspolitiskt konservativa och de socialkonservativa. Konferensen skulle också komma att visa att det var en maning som för åhörarna var viktig att ta i akt.

Ron Johnson:

Näste person ut var Ron Johnson - republikanen från Wisconisn som från nästan ingenstans dök upp förra året och besegrade den länge sittande demokratiske senatorn Russ Feingold.

Johnson beskrev i sitt tal hur det kom sig att han gav sig in i politiken: det började med att han ombads prata på ett te-party-möte i oktober 2009 och därefter höjdes röster för att han skulle ställa upp i valet. Något han till en början var skeptisk till, men när ObamaCare gick igenom i början av 2010 ändrade han sig eftersom han ansåg att det var det största frihetsövergrepp han bevittnat under sin livstid och utgjorde ett hot mot den amerikanska formen av regering. Han förklarade vidare att ObamaCare måste stoppas, och det måste man sträva efter inte för att man vill mucka gräl utan för att ObamaCare helt enkelt är skadlig för nationen.

Pat Toomey:

Pat Toomey är Pennsylvanias nye senator och han förklarade också han hur det var Obama-administrationens agerande som fick honom att ge sig in i politiken. Det största problemet med Obama-administrationen, förklarade han, var deras ekonomiska politik.

De uppmuntrade företagsamhet men belönade den inte. De förde istället USA in på en väg som alltmer liknade Europas välfärdsstater. Regeringen kan dock inte skapa välstånd - det kan bara göras av folket. USA måste därför lämna den väg de slagit in på mot europeisk kollektivism och istället vända tillbaka till den amerikanska exceptionalismen, förklarade han. En exceptionalism som har sin grund i författningsfäderna och konstitutionen.

Raul Labrador:

Raul Labrador är ny kongressman från Idaho och talade om hur han växte upp med Ronald Reagan som politisk idol. Att han ställde upp i kongressvalet berodde på att han fått se hur ansvarslöst Obama hanterat budgeten. USA måste föra en ansvarsfull finanspolitik, förklarade han och stå upp för den amerikanska exceptionalismen.

Han förklarade också hur Obama på sistone nästan låtit konservativ i somliga av sina tal men hans handlingar förråder hans ord, och det ter sig löjligt när folk jämför Obama med Reagan - det som gjorde Reagan stor var nämligen att hans handlingar överensstämde med hans retorik.

Mitch McConnell:

En annan av talarna var republikanernas minrotietsledare i Senaten - Mitch McConnell. Denne gjorde en liten historisk tillbakablick (så som jag gjorde ovan) och påminde om hur det 2009 bara var CPAC som tydligt vågade stå upp för en klassisk konservatism. Media överlag avfärdade konservatismen. Då manade han själv konservativa att stå fast vid sina ideal och idag kan man se hur de gjort come-back. En come-back man gjort pg a att man stått upp för det som varit rätt - inte för det som varit populärt.

CPAC, förklarade han, fyllde funktionen att påminna om vad konservativa stod för: begränsad regeringsmakt, fri marknad, ett starkt försvar och traditionella värderingar.

Han gav också ett mer övergripande historiskt perspektiv på den konservativa rörelsen och förklarade att när Ronald Reagan i egenskap av Kaliforniens guvernör en gång deltog på den första CPAC-konferensen så kunde denne knappast ana att han en dag skulle bli så populär att han skulle omslutas av etablissemanget inte bara på högerkanten utan också på vänsterkanten. Vilket visar att USA idag är ett konservativt land.

Newt Gingrich:

Newt Gingrich som ledde republikanernas revolution under 1990-talet, tog inte helt oväntat skarp ton mot president Obama och riktade en pik mot alla dem som jämförde Obama med Ronald Reagan: "Jag kände Ronald Reagan", sa han och förklarade hur han börjat arbeta tillsammans med denne redan 1974, och fortsatt sedan med en egen variant av orden som anspelar på Lloyd Bentsens klassiska fras "You´re no Jack Kennedy." - varpå Gingrich nu istället till stora applåder sa: "Barack Obama is no Ronald Reagan"

Gingrich förklarade sedan hur 2010 bara var början på den konservativa come-backen och hur fortsättning följer 2012. Han beskrev sedan konkret några av de saker Obama fått fel: alltifrån kampen mot radikal islam till sin miljöpolitik, och förklarade att vad USA behöver är en grön konservatism. En konservatism som värnar miljö utan att begå övergrepp mot marknaden, något han sa gick att kombinera.

Donald Trump:

En av de mer intressanta talarna var ingen mindre än affärsgurun Donald Trump. Jag har länge skrivit att jag anser att Trump borde ge sig in i politiken (i första hand promotade jag dock hans dotter Ivanka Trump) - nu har han också gjort det och överväger på allvar att ställa upp i presidentvalet. På CPAC förklarade han att hans slutgiltiga beslut i frågan snart kommer men han förklarade tydligt vad han tänkte rikta in sig på om han valde att ställa upp.

Omvärlden skrattar åt USA - vilket gäller representanter från såväl OPEC som Kina. USA har ingen erfaren affärsman i politiken eller någon som på allvar kan ta itu med dessa aktörer och dra en tydlig gräns. USA har inte någon som kan lyfta luren och säga "oljepriserna bör sänkas, och sänkas snabbt". Dessa aktörer är friåkare och ingen säger någonting. Men om han ställer upp, och om han vinner så lovade han att USA kommer att bli respekterat igen.

Han förklarade sedan kort hur han ser på sakfrågor viktiga för republikanska väljare: han är emot aborter, mot vapenkontroll, mot ObamaCare och om han ställer upp och blir president kommer han inte att höja skatterna men däremot dra in mängder av intäkter till USA från länder och aktörer som i rådande stund snuvar landet på miljarder genom ohederligt affärsspel.

Rick Santorum:

En annan talare var Pennsylvanias fd senator Rick Santorum. Han fortsatte på temat om den amerikanska exceptionalismen och berättade hur hans far en gång lämnat ett fascistiskt Italien bakom sig för att ge sig av till USA - ett land som var en speciellt plats som utmärktes av en speciell exceptionalism.

Denna tror dock Barack Obama inte på vilket han förklarade när han sa att han trodde på amerikanska exceptionalism på samma sätt som andra länder trodde på sina länders exceptionalism. Det skiljer Obama, förklarade Santorum, från presidenter som Ronald Reagan och George W. Bush - vilka verkligen trodde att USA var en objektivt god kraft i världen.

Författningsfäderna ansåg också att USA var exceptionellt. I Europa - varifrån många som emigrerade till USA kom ifrån - trodde man att Gud gett makten till en kung som sedan hade rätt att styra över folket och "fördela välfärden" (en skämtsam anspelning på ett av Obamas kampanjuttalanden). I USA däremot trodde man att Gud gett de individuella medborgarna vissa rättigheter som staten inte kunde inkräkta på. Det skiljer USA från Europa. Medan folk i Europa protesterade mot att staten gjorde för lite så demonstrerade folk i USA där vanligt folk inte klagar på att staten är för liten och gör för lite, utan tvärtom - går ut på gator och klagar på att staten är för stor. Det är vad som skiljer dem som har Reagans hoppfullet från dem som lever under socialistiska system där man tjänar staten, konstaterade Santorum.

Donald Rumsfeld:

En annan talare var George W. Bushs första försvarsminister Donald Rumsfeld som av CPAC tilldelades The Defender of the Constitution Award - för sina insatser för USA. Han förärades också med att introduceras av sin långtgående vän Dick Cheney.

I sitt tal förklarade Rumsfeld att han ville dela priset med alla USA:s soldater som skyddade landet mot radikala islamister.

Det var ett ganska roligt tal där både Cheney och Rumsfeld skämtade om sig själva. Rumsfeld varnade för att USA stod inför många utmaningar: bland annat hotet från en stor regering med stort slöseri och stora statsskulder. Denna form av styre har ofta goda intentioner, och kläs i kläder om medkännande, men om denna form av styre inte hålls i schack så kan den bli ett hot mot människornas frihet och i längden förgöra USA:s långa stolta kultur av oberoende. För att se hur det blir kan man titta på Västeuropa - varefter Rumsfeld skojade och anspelade på sitt gamla - av vänstern kritiserade prat om "det gamla Europa". Där (dvs här i Europa) förklarade Rumsfeld, kan man se hur människor lever på från-vaggan-till-graven välfärd, hur statsskulderna går upp och hur man villigt ger upp sin frihet till transnationella byråkratiska ansiktslösa strukturer (typ EU är min gissning).

"No American administration should see that as a model to replicate" förklarade han sedan.


Han avslutade sedan med att säga att ingen annanstans på jorden fanns något land som gav möjligheter till så många olika slags människor som USA gjorde och USA är fortfarande den skinande staden på kullen och den bästa uppfinning mänskligheten utformat.

Paul Ryan:

Paul Ryan - republikanernas ekonomiske guru - förklarade även han att det amerikanska folket nu står inför ett val att fortsätta leva efter den amerikanska modellen eller att slå in på samma väg som Europa.

Mitt Romney:

Mitt Romney gick med sin sedvanliga humor till angrepp mot president Obama. Han kommenterade dennes State-of-the-Union-tal - ett tal som nästan lät lite konservativt och Obama talade på ett sätt han tidigare inte brukade göra. Romney kommenterade dock saken med att säga att Obama gått från "Change you can believe in" till "Can you believe this change?"

Och på den frågan var Romney skeptisk. Obama var en president som försökte komma med europeiska lösningar på amerikanska problem. En mycket dålig kombination.

Tom Price:

En annan talare var kongressman Tom Price från Georgia. Han förklarade att USA måste värna arvet från författningsfäderna och beskrev varför genom att citera Daniel Websters ord:

"Hold on, my friends, to the Constitution and to the Republic for which it stands. Miracles do not cluster and what has happened once in 6,000 years, may not happen again. Hold on to the Constitution, for if the American Constitution should fail, there will be anarchy throughout the world."


Marsha Blackburn:

En av de mer intressanta talarna var kongresskvinnan Marsha Blackburn från Tennesse som sitter i Representanthusets underkommitté för teknologi och Internet.

Hon varnade för att Obama-administrationen börjat inkräkta på Internets frihet från statlig inblandning och förklarade att Internet var ett utmärkt exempel på vad de konservativas tro på individualism och frihet kan åstadkomma: ett fritt internet har gett upphov till e-bay, facebook, YouTube och ITunes. Så måste det förbli och Obama-administrationens planer på att sakta förstatliga Internet måste förhindras.

Mike Lee:

En annan spännande talare var den 39-årige senatorn Mike Lee från Utah. Han talade om hur dagens te-party-rörelse påminner om den ursprungliga te-party-rörelsen i Boston 1773 i fler avseenden än till bara namnet. Då som nu reste man sig upp mot en regeringsmakt som krävde allt mer av folket, som beskattade dem för mycket och var tröga för att möta folks verkliga behov, och som gick emot amerikaners tro på lokalt självstyre.

Kung George III måste ha undrat om amerikanerna var seriösa som försökte hävda sig mot världens dåvarande supermakt. Redan då var amerikaner dock inte rädda för att förklara för överheten vad de inte ville ha: och de ville inte ha en överförmyndare som beskattade dem högt. Idag har USA en visserligen folkvald president, sa Lee med humor i rösten, som dock tror att han är kung.

Lee förklarade sedan vad som behövde göras för att få regeringen att anpassas efter den regeringsmodell som är föreskriven i konstitutionen.

Ron Paul:

Ron Paul hade en mängd unga anhängare som deltog på konferensen och möttes därför av entusiastiska jubel. Han predikade sedan sin ekonomiska konservatism om nedskärningar inte bara på hemmaplan utan också på militären.

USA borde också sluta upp med att ge bistånd - oavsett om det gick till diktatorer som Hosni Mubarak eller till andra ändamål. Han förklarade sin syn på bistånd med en liknelse och sa: bistånd är att ta pengar från de fattiga i ett rikt land och ge till de rika i ett fattigt land. Ett uttalande som väckte många skratt.

USA var en handelsnation och att handla med andra länder var bra, men inte att fastna i trassliga allianser. Det var inte USA:s uppgift att åka jorden runt och sprida demokrati.

Inrikespolitiskt räckte det inte med att sanera budgeten - hela det ekonomiska systemet var i behov av en reformation. Federal Reserve förstörde den amerikanska dollarn och Kongressen borde snarast använda sin makt att sätta FED i koppel.

Ron Paul framförde sina 75 år till trots ett energiskt tal som väckte blandade känslor - stort stöd från sina anhängare men mindre stöd från de andra konservativa som ogillade Ron Pauls kritik mot militären.

Rick Perry:

En annan talare var Texas' guvernör Rick Perry - som också han kan vara en potentiell presidentkandidat - här framförde han ett av sina enligt mig bästa tal och även ett av konferensens bättre sådana.

Guvernör Perry beskrev i sitt tal hur den federala regeringen tagit sig makt den inte är befogad till och citerade det tionde konstitutionstillägget som säger:

The powers not delegated to the United States by the Constitution, nor prohibited by it to the States, are reserved to the States respectively, or to the people.


Ingenstans, förklarade Perry, står det i konstitutionen att det är den federala regeringens uppgift att lösa alla människors alla problem. Och även om det finns politiker i Washington DC som ser som sin uppgift att göra det så står det beteendet inte föreskrivet i konstitutionen. Den federala regeringen har i sin brådska att vara allt för alla människor förlorat förståelsen för vad som är dess primäruppgifter: att skydda USA:s gränser, och upprätthålla de principer som gjort USA till ett ljus i världen för politisk frihet och ekonomiskt välstånd.

Han citerade också författningsfadern James Madison som beskrev förhållandet mellan delstaterna och den federala regeringen så här:

The powers delegated by the proposed Constitution to the federal government are few and defined. Those which are to remain in the State governments are numerous and indefinite.


John Adams, James Madison och Thomas Jefferson förstod den mänskliga naturen och problemet med en växande regering, och planerade med konstitutionen för det värsta i regeringsmakters maktmissbruk. De begränsade därför den federala regeringsmakten och gav styret för människors vardag till de lokala delstatsregeringarna. Under de århundraden som följde har USA varit det strålande exemplet på att fria folk arbetar hårdare och uppnår mer än de folk som blir nedtryckta av en förtryckande regeringsmakt. Det har Obama-administrationen med sina otaliga federala regeringsprogram nu underminerat - men i november sa det amerikanska folket nej till en växande regering och nu är det därför dags att fortsätta kampen, och Perry manade slutligen åhörarna att göra allt de kan för att välja in så många republikanska guvernörer som möjligt 2012.

Herman Cain:

En annan talare var den svarte republikanen Herman Cain som också han förklarade att USA var execeptionellt men att den amerikanska drömmen står under attack från liberaler som gör allt för att svartmåla konservativa. Som Reagan sa, förklarade Cain, är det dock varje generations uppgift att stå upp till frihetens försvar, och ropade ut sin och sina medkonservativas villighet till detta med orden:

"So we have an announcement to the liberals, the administration and the president: the United States of America will not become the United States of Europe - not on our watch!"


Connie Mack:

Konferensens mest spännande och intressanta tal kom från Floridas kongressman Connie Mack. Denne tog upp ett problem som det (än så länge) talas om sällan: hotet från Hugo Chavez'.

Denne, förklarade kongressman Mack, för en aktiv politik för att underminera USA - och det görs mer ingående, mer medvetet och på många fler områden än de flesta kan föreställa sig. Hugo Chavez' har nära samarbete med Irans Mahmoud Ahmadienjad och landet har blivit en portal för islamistiska terrorister som tar sig in i Latinamerika och vidare upp mot USA. Chavez' använder också sina oljepengar för att vinna inflytande i hela Latinamerika och kongressmannen citerade Wikileaks som rapporterat hur Mexikos president Filipe Chalderon till en amerikansk ämbetsman sagt att Latinamerika behöver mer tydlig amerikanska närvaro för att kontra Hugo Chavez'.

För att bemöta detta hot, förklarade Mack, bör USA införa fullskaligt embargo mot Venezuela och sluta importera olja från landet (istället bör man köpa mer från vänliga grannar som Kanada, och utvinna den inhemska olja som man nu är förhindrad från att utvinna). USA bör också rikta ett tydligt budskap till hela Latinamerika: att USA står upp för frihet och stöder deras demokratirörelser och alla deras modiga ledare - som te x Álvaro Uribe - som vågar resa sig upp mot totalitarism och förtryck.

John Bolton:

En annan av konferensens bästa tal framfördes av fd FN-ambassadör John Bolton som talade om problemen med Obamas utrikespolitik. Bolton utgick från händelserna i Egypten och förhoppningarna om demokrati och sa att även om man förstås stödde demokrati överallt så fanns det många strategiska problem. Demokratier handlade nämligen om mycket mer än att bara hålla ett val och räkna röster - det handlade också om ett samhälle anpassat för demokrati. Hitler fick makten genom ett demokratiskt val, och på Gaza fick Hamas makten genom ett demokratiskt val. I Egypten får man inte glömma de koptiska kristna. Under Mubarak har de inte haft det bättre än några andra, men de kommer att få det mycket värre om det muslimska brödraskapet tar makten.

Amerikanska ledare måste därför kunna särskilja saker och ting. Det kan emellertid inte Obama, förklarade Bolton. Obama har hanterat nästan alla sina utrikespolitiska utmaningar fel - alltifrån Iran till relationerna med Kina och Ryssland. Och i mellanöstern har Obama förklarat hur angelägen han är om att dra bort USA från Irak (och väldigt snart också från Afghanistan) - en retorik som sänder ett tydligt och farligt budskap till mellanöstern: att USA är på väg att dra sig tillbaka, att amerikanskt inflytande avtar och att USA inte längre är en pålitlig allierad.

Den bilden sprids som en cancer runtom i världen, och när ledare ser att USA har en svag och backande president så utnyttjar man detta och tar själva ett steg framåt. Obamas agerande utgår från hans egen svaga föreställning över vad USA är för något, och vilken roll USA spelar i världshistorien. Bolton förklarade att det nu behövdes något nytt:

"We have to continue to see America as an exceptional nation, even if our current president does not."


Ann Coulter:

En annan talare var givetvis Ann Coulter som också hon pratade om Obama och Egypten: äntligen stöder liberalerna demokrati i mellanöstern, men var var de när man slog ut mannen som roades av våldtäktskammare, som gasade ihjäl sitt eget folk, som invaderade sina grannar och försökte mörda en amerikansk president?

Liberalerna kunde inte ha varit mindre intresserade av demokratisering än när man störtade Saddam Hussein. I dessa dagar blir de dock tårögda när demokrati kommer på tal och chockerade över att få höra att det finns en diktator i mellanöstern. En person som var USA:s allierad, som använde sin armé för att bekämpa islamistisk terrorism och som erkände Israels rätt att existera. Det gick inte hem i liberalernas ögon. sa hon på sitt eget stand-up-komiska sätt.

Allen West:

Konferensen avslutades av Floridas svarte kongressman Allen West. En patriotisk krigsveteran som framförde ett tydligt budskap: USA måste hålla fast vid sin konstitution - en konstitution som utifrån vissa historiska principer har stakat ut rollen för den amerikanska regeringsmakten, principer Thomas Jefferson träffande förklarade med orden:

"My reading of history convinces me that most bad government results from too much government."


USA måste också garantera fred genom styrka. Bara därigenom kan man avskräcka USA:s fiender. USA måste därför kunna det Obama inte kan - nämligen att identifiera USA:s fiender och dessas mål och sedan stå emot dem - samtidigt som man står upp för vänner som te x Israel.

Slutligen manade West åhörarna att åka hem och där hålla fast vid sina konservativa ideal.

Andra talare:

Konferensen hade också många andra talare, som Representanthusets nye ordförande John Boehner, New Mexicos fd guvernör Gary Johnson, Kentuckys nye libertarianske senator Rand Paul mfl. Deras tal listas alla nedan.

Sammanfattningsvis:


Sammanfattningsvis byggde CPAC 2011 vidare på de grunder som lades 2009 och 2010. Om man 2009 fokuserat på hur man skulle återupprätta det republikanska partiet, och 2010 på hur ett upprättat parti skulle vinna det amerikanska folkets förtroende och vinna kongressvalen så handlade 2011 om hur man skulle regera och vilka grunder man skulle regera utifrån. Målet var onekligen inställt på att vinna 2012 men det handlade om mer än att bara vinna ett val - det handlade om att på allvar faktiskt förändra USA genom att återvända till nationens ideal.

2010 hade man också pratat om amerikansk exceptionalism - då för att visa på kontrasten gentemot Obamas politik där allt han gjorde och sa visade att han på sin höjd bara hade en läpparnas bekännelse till USA:s moraliska plats i historien. Många av årets talare beskrev hur det var Obamas politik och bristande förståelse för den amerikanska exceptionalismen som drivit dem till att ge sig in i politiken. Nu förklarade man vad denna exceptionalism innebar: den innebar att man följde de kriterier för den amerikanska regeringsmakten så som den var utstakad i konstitutionen. Konkret kunde det göras genom att man politiskt bekämpade Obamas expanderade regeringsprogram - men för att detta skulle bli effektivt och för att man själva inte skulle falla i fällan och lockas av en "big-governmnet-conservatism" - så måste man förstå varför författningsfäderna så strikt i författningsdokumenten beskar den federala regeringsmakten. Detta lyfte talarna fram med hjälp av historien och mängder av citat från olika författningsfäder.

Konferensen visade således att de konservativa fortfarande är en ideologisk rörelse - inte en populistisk sådan. Populistiska konservativa finns - inte minst inom te-party-rörelsen - och sådana måste också få finnas. Det viktiga är dock att grunden i rörelsen är ideologisk och det populistiska en entusiasmerande tillsats. CPAC 2011 visade att så är fallet - och konferensen visade också effektivt hur man inom loppet av två år blivit en bred ideologisk rörelse. Mitch McConnell förklarade i sitt tal att CPAC påminner om vad konservativa står för och varför man gör det, helt oavsett vart opinionsvindarna blåser. Det var en mycket sammanfattande beskrivning av årets konferens.

Om de konservativa och republikanerna står enade, om de behåller disciplinen och driver en ideologisk linje under de två kommande åren, där man ställer amerikaner inför valet mellan konstitutionell konservatism och den liberala flummiga synen på konstitutionen som ett "levande dokument" som är den syn som råder bland Obama och dennes liberala vänner, så kommer de konservativa med stor sannolikhet att vara en mycket slagkraftig politisk rörelse inför presidentvalet 2012. Man har en ideologi, man vet var man står och man vet vart man vill gå, på ett sätt som inte var fallet för republikanerna i presidentvalet 2008.

Det man ännu inte har är dock en tydlig ledare - en person som kan representera hela partiet med dess olika konservativa falanger och på ett trovärdigt sätt kan utmana Barack Obama. Ron Paul vann CPAC:s straw poll och representerar en libertariansk falang som står i skarp motsättning till de neokonservativa. De socialkonservativa, som Mike Huckabee, står i sin tur i skarp motsättning till libertarianerna (och vare sig Huckabee eller Palin valde att närvara - något Washington Post här skriver om, trots att CPAC är USA:s onekligen största konservativa konferens). Inte heller har man ännu någon person som på ett personligt plan framstår som en nationellt tilltalande konkurrerande ledargestalt till Barack Obama.

Sökandet efter en tydlig ledare fortgår således, men vad CPAC 2011 visat är dock att det nästan bara är den uppgiften som kvarstår. Grunden är lagd. Och innan presidentvalet nästa år så är det en CPAC-konferens kvar. Och om konferensen följer samma succémönster så lär man där och då - om primärvalet inte drar ut på tiden - kröna den ledargestalt man för närvarande saknar.

Se även tidigare inlägg:

CPAC 2011 - Ron Paul vinner Straw Poll 20110216

CPAC 2011 - del 36: Allen West 20110216

CPAC 2011 - del 35: Rand Paul 20110216

CPAC 2011 - del 34: Peter Roskam 20110216

CPAC 2011 - del 33: Mitch Daniels 20110216

CPAC 2011 - del 32: Ann Coulter 20110216

CPAC 2011 - del 31: Rich Lowry 20110215

CPAC 2011 - del 30: John Bolton 20110215

CPAC 2011 - del 29: Connie Mack 20110215

CPAC 2011 - del 28: David Horowitz 20110215

CPAC 2011 - del 27: Haley Barbour 20110215

"American Heart" - Jon David 20110214

CPAC 2011 - del 26: Herman Cain 20110214

CPAC 2011 - del 25: Rick Perry 20110214

CPAC 2011 - del 24: Ron Paul 20110214

CPAC 2011 - del 23: Tim Pawlenty 20110214

CPAC 2011 - del 22: Mike Lee 20110214

CPAC 2011 - del 21: John Thune 20110214

CPAC 2011 - del 20: John Barrasso 20110212

CPAC 2011 - del 19: Marsha Blackburn 20110212

CPAC 2011 - del 18: Tom Price 20110212

CPAC - en bakgrundshistoria 20110212

CPAC 2011 - del 17: Luis Fortuño 20110212

CPAC 2011 - del 16: Mitt Romney 20110212

CPAC 2011 - del 15: Gary Johnson 20110212

CPAC 2011 - del 14: Marco Rubio 20110212

CPAC 2011 - del 13: John Boehner 20110212

CPAC 2011 - del 12: Paul Ryan 20110211

CPAC 2011 - del 11: Donald Rumsfeld 20110211

CPAC 2011 - del 10: Wayne LaPierre 20110211

CPAC 2011 - del 9: Rick Santorum 20110211

CPAC 2011 - del 8: Donald Trump 20110211

CPAC 2011 - del 7: Newt Gingrich 20110211

CPAC 2011 - del 6: Mitch McConnell 20110211

CPAC 2011 - del 5: Raul Labrador 20110211

CPAC 2011 - del 4: Kristi Noem 20110211

CPAC 2011 - del 3: Pat Toomey 20110211

CPAC 2011 - del 2: Ron Johnson 20110211

CPAC 2011 - del 1: Michele Bachmann 20110211

------------------

CPAC 2010 - En sammanfattning 20100222

CPAC 2009 - En sammanfattning 20090303

Inga kommentarer: