Vad Irakkriget kan lära om Syrien

Jackson Diehl har här i Washington Post en alldeles förträfflig opinionsartikel om vad vi kan lära oss från Irakkriget ifråga om det folkmord som för närvarande bedrivs i Syrien utan att omvärlden gjort något nämnvärt effektivt för att sätta stopp för massakern.

Dielhl var en förespråkare av Irakkriget, men erkänner villigt att saker och ting inte riktigt gick som krigsförespråkarna likt honom själv hade hoppats. Det finns dock likväl en viktig läxa att lära från Irak. Nämligen att amerikansk intervention faktiskt kan göra skillnad. Detta blir tydligt i situationen i Syrien.

Syrien och Irak har nämligen många likheter. Båda nationerna skapades artificiellt 1916 av brittiska och franska diplomater. Båda nationer bestod av etnisk blandning av shia, sunni, kurder och kristna. Och båda nationer hölls under 1900-talet samman av hårdhänta diktatorer som representerade en nationell minoritetssekt. Regimer som i båda länder hade massförstörelsevapen (vilket Saddam Hussein hade -innan- USA:s intervention).

Därtill var båda nationerna på brinken till kollaps, pg a icke-fungerande ekonomiska system. I Irak var det USA (och dess allierade) som avsatte diktaturregimen inom loppet av några veckor. Varefter man sedan gjorde vad man kunde för att hålla de gamla sekteristiska motsättningarna i schack.

I Syrien har USA och omvärlden varit passiva och låtit folken själva försöka avsätta sina förtryckare. (Dvs man har gjort det som många vänster-tyckare alltid önskar att man ska göra: låta folken själva få hantera sina egna situationer utan omvärldens interventioner). Resultatet av detta?

För USA:s del har en icke-intervention i materiellt- och nationellt avseende varit fördelaktigt. Inga amerikanska soldater har dött, och kostnaderna för stödet till de syriska rebellerna har rört sig om miljoner istället för miljarder. Men det finns också en annan sida:

I Syrien har den revolution som pågått i två år (jämför med två veckor i Irak) för att försöka störta diktaturregimen kostat över 70 000 människoliv. Siffror dubbelt så höga i jämförelse med Irak efter den amerikanska invasionen. 1,1 miljon syrier har flytt och 3 miljoner beräknas ha flytt i slutet av detta år. Syrien har i detta skede skapat 50% fler flyktingar än direkt efter invasionen av Irak.

I Irak konfronterade och besegrade USA så småningom Al Qaida. I Syrien stärks dessa grupper (och skapar en nytändning också för Al Qaida i Irak, där några amerikanska styrkor inte längre finns som kan stoppa dem). I Irak gjorde USA:s närvaro att grannländer som Iran bara i begränsad utsträckning kunde lägga sig i Iraks interna affärer. Några sådana spärrar finns inte i Syrien - där problemen också spiller över till Libanon och Irak och hotar USA:s andra allierade i regionen som Turkiet och Israel.

Irakkriget försämrade temporärt USA:s relation med Europa och relationerna med vissa arabländer. Men USA behöll ett gott inflytande över mellanöstern - ett inflytande som emellertid nu börjar försvinna, och det kommer förmodligen att bli Syrien - inte Irak - som gör att USA slutar vara vad Bill Clinton kallade "den oumbärliga nationen" i mellanöstern. Jackson Diehl konstaterar också att Obamas strategi varit misslyckad:

The Obama administration’s hands-off approach offers no means for checking this menace or for preventing al-Qaeda from eventually gaining control over chemical and biological weapons.

Vad bör man då göra? Samma sak som man gjorde i Irak igen?

Nej. Det finns många läxor att lära från Irakkriget. Problemet med Obama är emellertid att han lärt sig fel läxor. Han har glömt att USA:s engagemang faktiskt kan göra skillnad, och har avfärdat inte bara George W. Bushs breda nationsbyggande strategi, utan också Bill Clintons mer modesta interventioner. Med sådana hade man kunnat sätta stopp för Assad-regimen för 18 månader sedan, och räddat kanske 60,000 liv. Ännu är detta inte försent, problemet är bara att Obama lärt sig fel läxor.

En mycket intressant text, som än en gång påminner om hur stor skillnad det skulle ha varit om John McCain hade vunnit valet 2008. Ändan sedan förespråkade McCain, inte en invasion a la Irak, men en snabb regim-avsättande operation för att förhindra Assad-regimens folkmord, och på samma gång förhindra att grupper som Al Qaida fick inflytande över rebellrörelsen. Obama sade nej till detta, och resultatet i Syrien står tydligt.

När Obama vann 2008 ville han leka Abraham Lincoln, genom att tillsätta några republikanska rivaler i sitt kabinett, vilket han också gjorde. Få rivaler skulle dock passa bättre att tillsätta som utrikes- eller i alla fall försvarsminister än John McCain, som skulle ha blivit en utmärkt sådan. Det tycktes dock inte ha funnits i Obamas världsbild, vilket visar att även hans prat om team-of-rivals, var just - ja, prat.

Källa: Washington Post

Se även tidigare inlägg:

ABC TW: John Boehner, CPAC, Irakkriget 20130318