Här följer en sammanfattning som sedan följs av mina egna kommenterar på specifika saker och bokens övergripande tema:
UPPDATERING: Här också vår podcast om Islamofobi och Militant Islam, där Mattias Gardell såväl som den amerikanske islamkritikern Robert Spencer intervjuas.
---------
Islamofobi
Mattias Gardell menar att islamfobin inte bara handlar om islam utan också om muslimer. Västvärlden har kommit att betrakta rasistiska och stereotypiska föreställningar om ”hur muslimer är” som rumsrena – föreställningar som får oss att associera orden ”islam” och ”muslimer” till självmordsbombare, kvinnor i niqab, stening etc. Muslimer som växt upp i Europa blir tillsagda att ”åka hem”, och samtidigt tågar främlingsfientliga ”bruna” partier in i parlamenten runtom i Europa.
Gardell jämför därefter med Europas förhållande till judar på 1920-talet. Historien är för komplicerad för att ”upprepa sig” – men däremot går man verkligen i rak motvind om man, som han själv både gör och menar sig göra, kritiserar islamofobin. ”Det är lite som att gå emot anitsemitismen på 1920-talet eller att som vit ta strid med den rasistiska maktordningen i Förenta staterna på 1950-talet, då man riskerade att bli brännmärkt som ”judelakej” respektive nigger lover. Idag kallas det ”islamkramare”. (s 11)
Hur blev situationen en sådan? ”Det är, som man burkar säga, en lång historia”, skriver Gardell – och sammanfattar sedan denna långa historia i sin relativt korta och snabblästa bok.
Kapitel 1:
I sitt första kapitel fokuserar han på Sverige och beskriver hur Sverige genom historien föreställt sig själv som ett homogent land (så var dock inte, och har aldrig varit fallet) – landet som alltid trott på något ”rätt” och sedan hållit fast vid detta och bryskt avvisat oliktänkande. En gång gjorde den statsstyrda evangeliska kyrkan allt för att värna den rena läran i nationen från katolicismens, kalvinismens och judendomens irrläror. Efter 1800-talets nationalromantik fick tanken på en ren svensk ras fäste i landet. Idag, i synnerhet efter det kalla krigets slut, har muslimen fått ta den plats som katoliken, kalvinisten, juden eller tattaren en gång hade som den ”otäcke andre” som det goda samhället måste skydda sig emot.
Kapitel 2:
Föreställningarna om islam som denna otäcke motpart uppstod dock inte efter kalla kriget utan har existerat i västvärlden i över tusen år, något Gardell tar upp i sitt andra kapitel där han sammanfattar islamofobins idéhistoria. Från kyrkofadern Johannes av Damaskus syn på Mohammed som ett förebåd till Antikrists ankomst till termen om muslimer som ”Guds fiender” i samband med reconquistan på den iberiska halvön och korsfarare som fick löften om syndernas förlåtelse om de deltog i striden mot Guds fiender. I medeltida kyrkokonst avbildades muslimer som Mohammeddyrkare och turbanklädda demoner – och Mohammed själv avbildades som en hund. Under 1500-talet när de ottomanska turkarna utgjorde den islamska fienden hölls mässor där man bad om beskydd för de blodtörstiga turkarna, bland såväl protestanter som katoliker – och bland lutheraner skulle turkarna betraktas som Antikrist – en idé som också florerade i Sverige under 1500-talet.
När turkarna i slutet av 1800-talet inte längre betraktades som ett existentiellt hot förbyttes rädslan och skräckbilderna av dessa mot förakt. Europas militära överlägsenhet började härledas till faktorer som en överlägsen vit ras eller en överlägsen civilisation. Under den europeiska kolonialismen skulle muslimer komma att undersökas och betraktas för att man skulle kunna utröna muslimska kännetecken, där man talade om saker som ”det orientaliska sinnet”, ”det arabiska varat”, ”islams väsen” etc – saker som skulle komma att lägga grunden för vår nutida inställning om att islam kännetecknas av något specifikt som –vi- kan definiera.
Efter att ha gått igenom dessa historiska faktorer knyter Gardell det samman med dagens smygislamofobiska inställning. Alltifrån skolböckers försök att ”definiera” islam genom att presentera Mohammed, Koranen, islams pelare och muslimsk expansion – för att sedan hoppa till vår tid och beskriva bara de typiskt religiösa inslagen som pilgrimsfärder och ramadanfirande – och även kroppsstraff terroristdåd. Bilden som ges blir således att muslimer är människor som ”fastnat i tiden”, vilket också är intrycket som ges i stora delar av västerländsk populärkultur där islam skildras.
Kapitel 3:
Efter att ha gått igenom idéhistorien tar Gardell i kapitel 3 upp den nutida islamofobin. Efter andra världskriget ”kom islamofobin i skymundan” (s 75) pg a kalla kriget. Nu har man dock växlat tillbaka från ”den röda faran” till ”den gröna faran” som det stora externa hotet – men den moderna islamofobin skiljer sig från den som rådde under medeltiden, eller under kolonialismens era. Den har nu förfinats och putsats i kanterna. Gardell ger tre exempel på hur den moderna islamofobin gestaltar sig.
Dels menar Gardell att det idag finns en rasism utan raser. Rasism var i slutet av 1800-talet något positivt – men är i västvärlden efter Förintelsen inte längre det. Därför utövas primärt inte dagens rasism med rasbiologiska argument utan med te x religiösa och kulturella. Muslimer blir således stämplade pg a sin religion eller kultur, på samma sätt som man tidigare stämplade andra grupper pg a rasfaktorer. Man föreställer sig en muslimsk gemensam identitet som man sedan kan ställa sig själv eller västvärlden i polemik gentemot, vilket görs av författare som Bernard Lewis eller Samuel Huntington och av många av dagens islamofober. Detta menar Gardell, är inte bara helt felaktigt, utan kan också innebära en ”självuppfyllande profetia” genom att islamofobers skildring av islam som något enhetligt och farligt, kan bidra till att te x unga radikaliserade muslimer sluter upp bakom denna felaktiga islambild.
Det andra Gardell talar om är religion, sekularisering och sekularism. Sverige är – som förklarades i föregående kapitel – ett land som ogillat avvikande tankar. Det gör man fortfarande. Islam ses nu som ett hot, fast inte längre som ett primärt hot mot kristendomen, utan mot det sekulära svenska samhället. Statistisk visar, förklarar Gardell, att muslimer i Sverige är lika sekulariserade som alla andra, och att bara en minoritet av muslimerna lever som aktivt praktiserande muslimer bara är omkring 10-15% av de muslimska medborgarna.
Den svenska sekularismen är dock skeptisk även till sekulariserade muslimer – och rädslan för islam och muslimer gör att man motiverar speciell övervakning, och att journalister smyger omkring med dolda mikrofoner för att avslöja vad muslimerna ”egentligen pratar om”.
För det tredje beskriver Gardell också ”en oro i folkhemmet” där man nu ser muslimers religion och kultur som något som inte passar in i den svenska folkhemsbilden.
Den islamofobiska kunskapsregimen:
Mattias Gardell går därefter in på vad han kallar ”en islamofobisk kunskapsregim” – något han senare också återkommer till genom hela boken. Namnet betyder att det finns diverse grupper vars gemensamma nämnare är att de producerar bestämda, stereotypiska föreställningar om islam som de sedan förmedlar till allmänheten. Dessa grupper är islamofobiska och de när islamofobin. Gardell nämner många namn:
Först ut nämns MEMRI – gruppen som bildades 1998, och som översätter uttalanden från den muslimska/arabisktalande världen till engelska och andra språk. MEMRI har genom åren översatt oändliga antal uttalande av muslimer som sticker i västvärldens ögon, uttalanden om jihad, mord, stening etc. Gardell kritiserar dock gruppen och påpekar att de gjort felöversättningar där översättningsfelet blivit till muslimens nackdel, och att organisationen är grundad av amerikanska konservativa.
Lite längre fram fortsätter Gardell efter att ha presenterat fler ”islamofober” som Oliver Revell, Bernard Lewis, Paul Bremer etc (som alla kan kopplas till den fd Bush-administrationen):
”Den islamofobiska kunskapsregimens konstruktion av en ontologisk skillnad mellan väst och öst, kristendom och islam, vi och dem, förstärks genom vår användning av språk och bilder.” (S 96)
Efter att ha fortsatt med att kritisera fler personer bakom MEMRI, som Oliver Revell och Bernard Lewis ger Gardell ett annat exempel på hur islamofobin kan ta sig uttryck när man oftast översätter allt vad muslimer säger utom just det arabiska ordet för Gud – Allah. Därmed ges en indikation på att muslimernas Gud skulle vara en annan Gud än de kristnas.
Gardell går sedan vidare till nästa arsenal som den islamofobiska kunskapsregimen besitter – nämligen populärkulturen, och ger exempel på diverse amerikanska filmer och tv-serier där muslimer skildras stereotypsikt. Gardell skriver:
”I åtminstone hundratalet filmproduktioner som Black Hawk Down (2002), The Kingdom (2006), The Point Men (2001), Fatwa (2006), Red Mercury (2005) och The Stone Merchant (2006) och ett femtiotal teve-serier, inklusive de prisbelönta 24 (nio säsonger 2001-2010) och Sleeper Cell (två säsonger, 2006/2007) har vi kunnat följa våra hjältars kamp mot frihetshatande terrormuslimer, lärt oss att böneutropet signalerar ”fara” och att tolka muslimska män i bön som ett förestående terrordåd. I detta ekar också medeltidens framställning av islam som Antikrists onda religion: muslimer är onda människor som dyrkar en ond Gud som heter Allah och som sänder sina tjänar att slakta oskyldiga vita kvinnor och barn.” (S 97)
Vidare analyserar Gardell nyhetsmedias och skolböckers islamkritiska hållning – där en sterotypisk bild av islam förmedlas. Han avrundar sedan kapitlet med att förklara att Koranen är en mångfaldig och svårtolkad text, och citerar islams fjärde kalif Ali som redan han förklarade att Koranen var en text till för att tolkas:
”Denna Koran är bara bläck och papper, den kan inte tala för sig själv. Det är människor som tolkar den, utefter sina begränsade, personliga omdömen.” (S 103)
Gardell resonerar kring detta och förklarar att man som icke-muslimsk forskare inte bör försöka blottlägga Koranens ”egentliga” innebörd – då skulle man nämligen bara få fram vad den betyder för en själv, som inte är muslim. Mer meningsfullt är därför att söka förstå om och hur muslimer skapar sin mening genom Koranen. Och det görs på olika sätt. Detta, menar Gardell, förstår dock inte islamofoberna. Han skriver:
”Denna komplexitet tycks ha gått förlorad för antimuslimska idéproducenter. Till synes okunniga om mångfalden möjliga muslimska tolkningstraditioner och obekymrade över de mest grundläggande utgångspunkter för varje läsning, som att textens mening produceras med den mänskliga hjärnan som medium, läser de Koranen selektivt – ”som fan läser Bibeln” – och med bokstavstrogen övertygelse om att texten har en bestämd mening som de kan utläsa och förhålla sig självständiga till, men som muslimer av outredd anledning styrs av.” (s 104)
Gardell avslutar till sist kapitlet med att förklara att den islamofobiska kunskapsregimen också förhåller sig på ett speciellt sätt till vilka muslimska röster man lyssnar på. Avhoppade muslimer som Ayan Hirshi Ali, som gärna skriver under den islamofobiska kunskapsregimens islamkritik lyfts fram medan muslimska röster som hamnar utanför de av islamfobernas skrivna mallar över ”hur islam är” stängs ute.
Kapitel 4:
Kapitel fyra handlar om ”våld, krig och terror”. Gardell inleder med att beskriva den stora terroristbekämpningsövningen 2007 – där det hotscenario som tränades inför tydligt var ett islamistiskt terrordåd. Gardell skriver sedan:
”Att scenariot utgick från föreställningen att landets muslimer utgjorde en säkerhetsrisk är lika uppenbart som vem som avsågs när man under kalla kriget testade försvarsberedskapen mot ”Stormakt Gul”. (S 108)
Gardell kritiserar övningen och hur SÄPO övervakat muslimska grupper, och menar att det aldrig hade varit acceptabelt om det rört sig om judar. Gardell kritiserar sedan folkpartisten Fredrik Malm för att denne tog SÄPO i försvar genom att bl a förklara att ”De flesta terroristattacker som utförs i världen idag utförs av extrema islamister. Säpo gör därför helt rätt när man försöker kartlägga och bekämpa sådana element i det svenska samhället. Sverige är ju ingen isolerad enklav i världen immun mot alla influenser som finns runt omkring oss. Potentiella terrorister eller människor som stödjer terroristverksamhet kan finnas också i vårt samhälle.” (S 109)
Gardell skriver sedan direkt som kommentar på de orden från Fredrik Malm följande:
”Nu har det ju inte utförts några islamiska terrorattentat i Sverige och svenska muslimer utgör ingen politisk miljö. Malms tal utgår således inte från någon observation av hur svenska muslimer beter sig utan från den position ”muslimer” har som föreställt hot i rädslans geografi.” (S 109)
Gardell ger sen ett annat exempel: om kristna fundamentalister utför attentat mot abortkliniker i USA, bör man därför betrakta svenska kyrkan som en terrororganisation?
Gardell går därefter igenom statistik som visar att islamistiska terrordåd inom EU är mycket ovanliga. Idén om att muslimer är mer våldsamma än andra går dock långt bak i tiden. Han sammanfattar också religionens roll i de största krigen från antiken till vår tid och konstaterar dels att det nästan alltid varit andra faktorer än religion som orsakat krig, men att av de religioner som orsakat krig inte är islam – eller ens kristendomen – utan buddismen som stått för flest krig. Vilket visar på en annan västerländsk myt om buddism som en fredlig religion (medan islam är en krigisk sådan).
Kapitel 5:
Det femte kapitlet handlar om demokrati och sharia. Gardell inleder med att beskriva hur SVD:s Per Gudmundson förmedlar en stereotypisk bild av islam som en religion som något ”enhetligt” definierbart som inte går ihop med demokrati.
Stämmer detta? Gardell diskuterar vad demokrati är och fokuserar sedan på den politiska demokratin där han beskriver hur demokratin uttryckt sig i länder för inte allt för länge sedan, och där han visar att de friheter vi menar att muslimvärlden inte har vilket tyder på deras motstånd mot demokrati, är friheter vi själva införde relativt nyligt i historien – te x kvinnors rättigheter.
Gardell förklarar också att många muslimer vill ha demokrati och att de inte anser detta vara oförenligt med sharia och islamisk rätt (fiqh) – två begrepp som i dagligt västerländskt tal jämställs och där man ser sharia som ”vore det ett oförenderligt medeltida straffsystem som föreskriver att otrogna skall stenas, att tjuvar skall få händerna avhuggna, avfällingar dödas och kvinnor och minoriteter förtryckas.”
Gardell ser det naturligtvis som en del av sitt kall att förklara hur sharia kan ta sig helt olika uttryck i olika tider och i olika samhällen – något han också gör mycket bra, där han förklarar hur många muslimer är för sharia men inte nödvändigtvis alls är för ojämlikbehandling av te x kvinnor. Även kristna grupper finns som vill att lagen ska inspireras av Gud – och det är svårt att ifrågasätta att dessa inte skulle vara demokrater. Han förklarar vidare att det inte finns, och inte funnits något land där sharia rakt av brukats – istället har en rättspluralism funnits där skilda juridiska system samexisterat.
Vidare förklarar Gardell i kapitlet hur det i Sverige inte finns några större krav på muslimsk särlagstiftning.
Kapitel 6:
Kapitel sex handlar om yttrandefrihet, och Gardell inleder förstås med att förklara hur kritiker som te x DN:s Niklas Ekdal fortsätter framställa islam som en monolitisk enhet när de pratar om att ”islam hotar yttrandefriheten”.
Han diskuterar sedan yttrandefrihetens innebörd och påvisar att den tydliga begränsningen dras vid våld och mordhot. Men det finns också en otydligare avgränsning om störande av samhällsordningen, där olika samhällen genom historien sett olika på var gränsen exakt ska dras, och när yttrandefriheten hotar den allmänna ordningen alltför mycket för att tillåtas. Och ofta har minoriteter hamnat i kläm, trots att yttrandefriheten var tänkt att skydda dessa. Dessa har dock fått sina rättigheter först efter långa medborgarrättskamper (vilket gäller te x svarta, judar och homosexuella). Gardell går sedan in på sitt huvudämne som har att göra med Mohammedkarikatyrerna 2005 och Lars Vilks rondellhund 2007.
Jyllands- Postens karikatyrer förklarar Gardell, tillkom på den fabricerade tesen om att tecknare som tog sig an muslimska teman var rädda. Så var inte fallet – provocerande Mohammedbilder hade publicerats även tidigare böcker där profeten skildrades elakt och fördomsfullt utan att det lett till repressalier– och det var inga problem att få ihop teckningsansökande för att nu teckna nya Mohammedbilder. Motsatsen blåstes dock ut och karikatyrerna publicerades. Man provocerade muslimerna som svarade fredligt, men när muslimer i Danmark spred nyheten om bilderna till muslimer i muslimska länder – och dessa reagerade med bojkotter mot Danmark – blev de betraktade som danska landsförrädare. Snöbollen var i rullning, och västvärldens tidningar drog ut till Jyllands- Postens försvar och publicerade även de karikatyrerna.
Gardell förklarar hur det som tedde sig som en konflikt mellan två olika världar i själva verket var en konflikt som blossades upp av olika särintressen i ”båda världarna”. I själva verket fanns också många muslimer som tog avstånd från såväl karikatyrerna men också från våldshoten – och det fanns många olika muslimska åsikter – vilket dock inte framkom i den svenska debatten. När det talades om att publicera ”förintelse-teckningar” lades locket dock på, och det var man inte intresserad av.
Gardell skildrar vidare Lars Vilks, som betraktade tumultet 2005 och däri såg sin egen väg till konstnärlig berömmelse öppnas. Och precis som gällande de islamkritiker Gardell tidigare nämnt sågar han Vilks rejält. Han sätter också Vilks rondellhund i ett historiskt perspektiv och skriver:
”Att avbilda profeten Muhammad som hund var visserligen inte alldeles originellt. Som vi sett går talet om profeten som hund tillbaka åtminstone till 800-talet och avbildningar av Muhammad som hund och muslimer som hundar återfinns i kyrkokonst, fresker och illustrerade krönikor åtminstone från 1100-talet och framåt.” (S 160)
Han skildrar vidare hur Lars Vilks fortsatt att försöka hålla sin uppståndelsekarusell i rullning, och en ung muslimsk samhällsdebattör från Skåne, som ironiskt kommenterade Vilks teckning med orden:
”Jag känner inte den där Vilks, och jag skall inte döma, men jag kan bli lite provocerad av just det där fantasilösa, att han återanvänder en gammal idé om att förnedra Profeten, skruvar till den ytterligare ett varv, och presenterar den som sin egen. Helt originellt, helt nytt, never seen before, eller hur?”
Kapitel 7:
I kapitel 7 tar Gardell upp de irrationella och illiberala med att förbjuda slöjor – så som gjorts runtom i Europa. Detta har bara med islamofobi att göra eftersom slöjor varit en del också av kristen kultur. Argumenten mot slöjor har varit dåliga och ofta rent löjliga.
Kapitel 8:
I det åttonde kapitlet återvänder Gardell till att beskriva islamfoberna och dessas idéer. En av dessa idéer som populariserats under 20-00-talet är att det växt fram en ”ny antisemistism” i Europa; ett utbrett hat mot judar. Till skillnad från den gamla kristna och senare nazistiska antisemitismen så kommer den nya anti-semitismen, menar dem som tror på en sådan, från Europas muslimer.
Gardell förklarar att det inte finns någon seriös statistik som underbygger ett sådant påstående. Det utesluter inte att antisemitism skulle kunna finnas bland muslimer i Europa – och säkert kan staten Israels politik provocera fram icke-legitim respons hos muslimer i Europa som tar sig antisemitiska uttryck – men rapporterna om ökad muslimsk antisemitism är överdrivet alarmerande på mycket bristfälliga grunder.
Islamofoberna driver dock likväl tesen om ”den nya antisemtismen” och gör det bla genom att hävda att det i islam finns ett inbyggt judehat. Något man gör genom att man skapar en stereotypisk mall över ”hur muslimer är” och därefter med hjälp av lösryckta Korancitat etc beskriver hur muslimer hatar judar. Gardell ger en historielektion och förklarar att i den klassiska (riktiga) antisemitismen så gjordes snarlika saker mot judarna, där man med hjälp av lösryckta Tanak- och Talmudcitat försökte bevisa hur perverterade och onda judar var.
Historiskt finns det dock inga bevis för ”muslimsk antisemitism”, menar Gardell och ger exemplet på hur judar generellt hade det bättre under muslimska styren än under kristna. Gardell skriver sedan:
”Idén att tillskriva muslimer och araber en lång tradition av antisemitisk våldsamhet tycks snarast vara ett fall av exorcism genom avlastning: ”vi” frigörs från antisemitism genom att placera den hos ”dem” (dvs muslimerna – min parentes). Eftersom vi inte är som dem kan vi inte vara antisemiter om de är antisemiter” (s 198)
De som förespråkar ”den nya antisemitismen” gör också misstaget/felet att jämställa kritik mot staten Israel med riktig antisemitism, förklarar Gardell. Han berättar hur islamofober brukar lyfta upp stormuftin i Jerusalem, Mohammad Amin al Husayni som hade ett möte med Hitler 1941 som exempel på den muslimska antisemtismen i praktiken. Gardell förklarar dock att påve Benedict XVI var med i Hitlerjugend som ung och står lång till höger politiskt, men gör det alla katoliker till nazister?
Vidare fortsätter Gardell med att nämna de antisemitiska muslimer som faktiskt finns här i Sverige. De är inte många, men några finns det. På 1980-90-talet var det Ahmed Rami och dennes radio Islam som samarbetade med nynazister i spridandet av antisemtism. Manteln axlades sedan i vissmån av den ”nyradikaliserade” Mohammed Omar, som 2009 gick från att ha varit en vanlig muslim som anammades av det svenska kulturetablissemanget till att bli en ”radikal muslim” som hyllade Khomeni, Ahmadinejad och Hezbollah och allierade sig med kända antisemiter.
Dennes kovändning fick media att köpa den islamofobiska idén om att muslimer hade två ansikten – ett trevligt sådant som de visade utåt, och ett annat ont sådant som de dolde. Gardell förklarar att den klassiska antisemitismen köpte samma idé om judar, ”bakom den leende judens mask sades den sanne, snikne och konspirerande juden dölja sig” (s 202-03)
En annan tes i denna nya antisemitism är att muslimer har ingått en allians med vänsterfolk i sitt gemensamma hat mot USA och Israel. Denna koppling till vänstern användes också i den klassiska antisemtismen där högerkristna tsaranhängare skrev om ”den judiska bolsjevismen”. Dessa menar också att Israel och USA utkämpar ”den fria världens strid mot islam” (s 187) – där Islam kommit att utgöra den tredje totalitarismen (efter nazismen och kommunismen) – och en mängd konservativa högerpopulister som David L. Brown, Daniel Pipes, Ayaan Hirsi Ali, Robert Spencer, Christopher Hitchens och Pamela Geller etc skrev en mängd texter ”som drog paralleller mellan islam (radikal islma/islamofascism) och kommunism, i ett tänkande som också lyftes upp av dåvarande president George W. Bush. Kommunister och (radikala) muslimer sades dela samma totalitära ambitioner, samma önskan efter världsmakt och samma hat mot människans frihet. Islam och kommunism var, med Browns forumlering, ”bröder under ytan”. (S 204)
Gardell går sedan vidare och beskriver den konspiratoriska tron på ett förestående ”Eurabien” där Europa infiltreras av muslimer som önskar använda EU för att tillintetgöra Israel, försvaga USA och ta kontroll över världen. Till dem som driver detta hör te x Bat Yeor, som satt sitt hopp om räddning till USA och George W. Bushs krig mot terrorn. En besvikelse uppstod därför bland islamofoberna när Barak ”Hussein” Obama kom till makten, då denne var en smygmuslim.
I Europa tillhör Geert Wilders och Sverigedemokrater de som anslutit sig till Bat Yeors konspiratoriska teori – en idé som dock främst florerar på Internet på sajter och bloggar som Jihad i Malmö, Mitt Sverige, Politiskt Inkorrekt, Forum mot islamisering och SD-kandidater som Thoralf Alfsson och bröderna Kent och Ted Ekeroth. Däremot lyfts idén om ”Eurabien” inte särskilt ofta upp av de normala ”mainstream- islamkritikerna”. Därtill finns det också dem som inte går riktigt så långt, men som däremot talar om att städer håller på att intas av islam och ger platser som te x Rosengård som exempel.
Kapitel 9:
Gardells sista kapitel heter ”Vi gillar inte muslimer”. Gardell inleder med att förklara att utifrån de utsagor om islam som producerats av den islamofobiska kunskapsregimen så är det inte förvånande att populistiska partier och antimuslimska röster fått vind i seglen, trots att statistik visar att den allmänna svenska islamofobin minskat under åren.
1990 hölls den första opinionsundersökningen i Sverige om hur svenskar såg på islam. Där var svenskar överlag negativa till det mesta. Under 1990-talet och vidare förbättrades dock synen på muslimer och statistik visar nu att den islamofobiska opinionen minskat övertid. Något Gardell menar beror på att det nu finns fler muslimer här som utgör en fungerande del av det svenska vardagslivet, vilket i sig tar udden ur fördomar.
Samtidigt kan man dock se hur en antimuslimsk opinion växer, och denna islamofobiska stämning var bland ungdomar starkare än såväl homofobi som antisemitism. Och dessa saker spelar grupper som Sverigedemokraterna på, där man trots att man egentligen ogillar homosexuella och har en historisk förankring i nynazism som inte heller gillar judar, nu utgett sig för att för judars och homsexuellas skull konfrontera islam. Tidigare var islam inte i fokus, och muslimer sågs som en av många grupper (judar, homosexuella, svarta, invandrare, socialister, anarkister, romer, samer och antirasister) som skulle drivas ut. Eftersom det dock bara är kritik mot islam som idag är rumsren så använde man dock denna fråga för att komma in i Riksdagen och har man anammat Eurabien-konspirationen och använder denna för att hetsa upp stämningen mot muslimer. Genom att fokusera på att det är vänstern och muslimerna som är antisemiter, så skyler man också sin egen långa historia av antisemitism.
Gardell avslutar sedan sista delen i sitt sista kapitel med att beskriva några av de muslimer som faktiskt drabbats av mer än bara allmän antimuslimsk retorik, utan också av hot, trakasserier och våld. Gardell förklarar hur studeir visar att många muslimska kvinnor fått utsatts för verbalt trakasseri och fått ord som ”påskkärring”, ”spöke” eller ”åk hem” ropade efter sig. Somliga har knuffats, folk har försökt slita av dem slöjan – men hatbrott i form av grov misshandel har också skett. Därtill har moskéer också utsatts för hot och mordbränder och muslimer utsatts för mordförsök.
Bokens avslutning:
Mattias Gardell har till sist en avslutning där han förklarar det rådande läget: Västvärlden och Europa håller återigen på att dricka sig berusade ur källan som utmålar en särskild grupp som en fiende till det goda samhället. Det gjorde man under nazimen och fascismen och gör så nu igen. Under häxprocesserna fanns det också då en kunskapsregim som förklarade hur häxorna var ett verkligt hot, och det är först i efterhand häxjakten kommit att betraktas som vansinne. Gardell skriver:
”Nu samlas de goda medborgarna igen till det goda samhällets försvar. Denna gång kommer hotet inte från häxor, judar eller tattare utan från muslimer.” (S 254)
De ”goda medborgarna” röstar nu för fullt på Sverigedemokrater och andra högerpopulistiska partier i Europa. Den antimuslimska retoriken med krav på särskild övervakning etc har även smugit sig in i de (fd) liberala partierna. Gardell förklarar att om en ny fascism skulle växa fram i Europa så kommer den att i godhetens namn legitimeras som ett försvar för liberalism och mänskliga rättigheter, vilket kommer att göra man först i efterhand kommer att kalla den för vansinne.
Gardell ger lite längre fram ett exempel på hur långt denna anti-muslimska retorik och ”idén om det eviga kriget mellan väst och islam” (s 256) har gått. Exemplet är en beskrivning från senator John McCains presidentvalskampanj 2007, när McCain sjöng ”Bomb, bomb, bomb Iran” variant av den gamla Beach Boys-låten ”Barbara Ann” – och han fortsätter sedan med att slänga in kritik mot Bushadministrationens krig mot terrorismen där man bombar i muslimländer långt borta (samtidigt som han snabbt förklarar att Bush förklarade att det var ett krig mot ondska, inte mot islam).
Slutligen förklarar Gardell hur han tror att framtiden kommer att gestalta sig: han menar att islamofobin förmodligen kommer att öka under den närmsta tiden, vilket kommer att visa sig i ökade krav på slöjförbud, kartläggning av muslimer etc. Det i sin tur kommer att innebära att de muslimer som blir diskriminerade kommer att ställa krav på att få skapa egna samhällen, särlagstiftning etc, och andra muslimska grupper som ställer krav på jämlika rättigheter. Sannolikt kommer man då också att få se en muslimsk motsvarighet till Martin Luther King träda fram, och kanske kommer muslimernas kamp för sina rättigheter att rädda den demokrati som nu undergrävs av islamofobin – en islamofobi som på längre sikt kommer att vara svår att upprätthålla eftersom muslimerna själva kommer att visa att det går utmärkt att vara muslim och svensk, europé eller västerlänning på samma sätt som andra grupper också kan vara detta.
--------------
Mina kommentarer:
Min förhoppning med texten ovan har varit att sammanfatta Mattias Gardells bok på ett så korrekt sätt som möjligt. Gardell driver alltså tesen att det råder en omfattande islamfobi i det västerländska samhället, en islamofobi som sprids av en ”islamofobisk kunskapsregim” som skapar en monolitisk bild av ”hur islam faktiskt är” som man sedan på olika sätt sprider till allmänheten för att därigenom skapa ett ”vi” och ”dem”-tänkande, där muslimer stigmatiseras till att vara västvärldens farliga ”andre”. Detta är inget nytt i västvärldens historia. Det har skett i den europeiska kyrkohistorien och i svensk luthersk tradition och även i modern historia. Nu sker det igen mot muslimerna, och därför är det av högsta vikt att mobilisera en motkraft som tar ton mot islamofobin på samma sätt som ”negerälskarna” tog ton mot Ku Klux Klan, och somliga tog ton mot nazismen på 1920-talet. Islamofoberna hotar nämligen att undergräva demokratin och föra in Europa i en ny fascistliknande era.
Vad kan då sägas om dessa saker och Gardells bok?
Om teserna som Mattias Gardell i sin bok driver verkligen stämmer, så vore situationen onekligen mycket oroväckande. Om en europeisk antiislamism existerade som den antisemtism som tidigare legat till grund för judehat och förintelse så vore det alarmerande. Om islamkritiker/islamofober var lika förskräckliga som Gardell får dem att framstå så vore också det fruktansvärt.
Problemet med Gardells bok är dock att han i likhet med de anti-islamistiska/islamofobiska konspirationsteoretiker (som te x talet om ett Eurabien) också själv överdriver och drar växlarna alldeles för långt - fast åt andra hållet. Och trots att han genom hela sin bok varnar för stereotypa framställningar av islam så ger han själv en oerhört fördomsfull och "monolitisk bild" av islamkritiker och mycket annat.
Jag tänker nedan ge några exempel på detta och göra som ovan, gå igenom de enskilda kapitlen.
Några problem med Mattias Gardells teser:
Kapitel 1:
Mattias Gardell försöker i en relativt kort bok på ett brett sätt täcka väldigt många ämnen. Det är i sig inte alls något nödvändigtvis dåligt och kan för den oinsatte vara väldigt informativt. Det kapitel jag själv fann mest upplysande var kapitel 1 om det homogena Sverige. Jag är säker på att det finns oändligt mycket mer att läsa om hur den svenska självförståelsen utvecklats och tagit sig uttryck genom historien, men jag kunde ytterst lite om saken, varför kapitlet också upplevdes som väldigt lärorikt.
Samma sak kan dock inte riktigt sägas om de kapitel där jag har lite mer kunskap.
Kapitel 2:
Kapitel 2 ger en synnerligen negativ och stereotypisk bild av kyrkohistorien: korsfararna var de illvilliga rövarna som kom för att återta det heliga landet. I sammanhanget hade, åtminstone för balansens skull, kunnat påpekas att islamisk imperialism några århundraden tidigare själva med militärt våld erövrat dessa områden från de kristna bysantinerna - varför kyrkan, i synnerhet efter att pilgrimer började anfallas efter det abbasidiska kalifatets upplösning, sökte befria det heliga landet och säkra vägen för de kristna pilgrimerna som ville nå fram till de heliga platserna i Jerusalem.
Gardell ger dock bara en sida av saken: det muslimska imperiet var splittrat och korsfararna såg därför sin chans till återerövring. Han nämner inte förstörelsen av den heliga gravens kyrka i Jerusalem 1009 eller att de turkiska seljukerna, som i jämförelse med araberna, var relativt nykonverterade till islam och därför betydligt mer intresserade av de mer radikala lärorna om jihad, varför man bedrev en mycket mer aggressiv kampanj mot den kristna bysantinska riket än abbasiderna tidigare hade gjort (under abbasiderna levde bysantinerna och muslimerna i relativ fred). Ryktena om turkarnas framfart spred sig i Västeuropa och låg till grund för processen som startade det första korståget.
Han fortsätter i kapitel två att beskriva de stereotypiska bilder av islam och muslimer som på medeltiden spreds i Europa. Att de bilderna fanns stämmer förstås - men muslimerna hade sina egna nidbilder också av kristna, vilket Gardell dock inte nämner ett ord om. Man skulle kunna säga att båda sidor var lika goda kålsupare - men ett mer korrekt faktum vore dock att såväl muslimer som kristna på medeltiden levde i en mycket mer begränsad värld än vi idag. Bilder av "den andre" spreds ryktesvis och skapade karikatyrer av motparten på sätt som förmodligen var naturligt på den tiden.
Gardell beskriver vidare turkskräcken, och den rädsla som fanns för turkarna, men utan att nämna det militära hot som de ottomanska turkarna faktiskt utgjorde. Den hotbild som upplevdes och som låg till grund för "turkskräcken" var således baserad på historiska händelser, inte på lösa rykten och antaganden.
Gardell tar dock inte upp några av de mer komplexa bitarna i den mycket långa och invecklade historien om relationen mellan "västvärlden" och muslimvärlden. Han är mer intresserad av att berätta "en" historia - den om den västerländska islamofobin. Att beskriva bara en sidas syn på saken behöver inte nödvändigtvis vara fel, men i en så lättläst och introduktiv bok som Gardells, där boken syftar till att upplysa en allmänhet som inte utgörs av historiestudenter, så skapar Gardell en stereotypisk sanningsbild i läsarens ögon - en bild som dock är mycket enspårig, och som därför ger en skev bild av verkligheten.
Kapitel 3:
I kapitel 3 tar Gardell som ovan nämndes upp de moderna islamofoberna - "den islamofobiska kunskapsregimen" som producerar falska stereotypiska föreställningar till allmänheten. Han börjar med att misskreditera organisationen MEMRI - som översätter kontroversiella uttalanden från arabisk TV och visar denna för en icke-arabisktalande allmänhet. Gardell hänvisar till hur MEMRI gjort översättningsfel, men går inte alls in på debatten kring detta - eller det ofantliga material som MEMRI har översatt, eller de ofantligt många bilder som MEMRI förmedlat som man inte behöver vara någon språkexpert för att förstå, som te x detta nyhetsklipp om material vidareförmedlat av MEMRI:
Gardells andra sätt att misskreditera MEMRI:s arbete är att koppla dess grundare och ledning till den konservativa amerikanska rörelsen och den tidigare Bush-administrationen. Gardell nämner en lång radda med namn, en av dem som nämns är te x Robert Reilly vars bok ”The Closing of the Muslim Mind” handlar om hur islamvärlden stängde dörren för mer utvecklad teologi när de på 900-talet slängde ut de rationellt tänkande mutaziliterna som utgjorde en central del av islams gyllene era. Istället för att gå in på varför Reillys utläggning om mutaziliternas fall och den (sunni)islamiska intellektualismens död är fel, avfärdar Gardell istället denne med följande ord:
”Robert Reilly var i Pentagon under Donald Rumsfeld och leder Kommittén till försvar av den västerländska civilisationen vid den patriotiska tankesmedjan Claremont Institute, som står nära den konservativa ”konstitutionella” rörelsen som närt framväxten av väpnade högermiliser, Sarah Palin-republikaner och Tea Party-”upproret” mot Barack Obama. Till Reillys tidigare klagolista över hedonister, feminister, aborter, moraliskt förfall, liberalism, homosexuella och vulgär populärkultur har han nu lagt ”muslimer” och som många andra gjort en metamorfos som ”terrorismexpert”.(S 95)
Detta stycke bygger på att läsaren redan på förhand har en stereotypisk och ytterst förenklad syn på te-party-rörelsen. Något den här bloggen många gånger skrivit väldigt utförligt om, varför det inte är nödvändigt att gå in på den saken här. Reilly är enligt Gardell en dålig person, hans argument är således irrelevanta att bemöta. Bilden Gardell ger är dock att Reilly och alla andra islamofober som listas, är trångsynta, enögda och fördomsfulla. Så är i de flesta fall som jag stött på, dock inte fallet.
Jag har ännu inte läst Reillys bok (men har den i bokhyllan, och ämnar läsa den så snart jag får tid) - däremot såg jag nyligen en föreläsning som denne höll inför den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation, där Reilly den 26 maj 2010 berättar mer om sin bok och vad den handlar om. Det är en intellektuell föreläsning som inte ger en stereotypisk bild av muslimer, utan tvärtom visar hur muslimer genom historien agerat på olika sätt. Reilly förklarar i föreläsningen inte bara att "stängandet av tänkandet" inte gäller alla muslimer, utan att vad som skedde i samband med att mutaziliternas rationella hellenistiska tänkande fördrevs, stred inte bara mot det rationella, utan också mot Koranens eget budskap, eftersom Koranen förklarar att Gud är rättvis och en som håller sitt ord. Den bild man får av Reilly är således inte densamma som den stereotypiskt intoleranta bild Gardell målar upp.
Gardell forsätter sedan kapitlet med att beskriva hur den islamofobiska kunskapsregimen besitter en anti-muslimsk populärkultur i sin arsenal. Gardell skriver:
”I åtminstone hundratalet filmproduktioner som Black Hawk Down (2002), The Kingdom (2006), The Point Men (2001), Fatwa (2006), Red Mercury (2005) och The Stone Merchant (2006) och ett femtiotal teve-serier, inklusive de prisbelönta 24 (nio säsonger 2001-2010) och Sleeper Cell (två säsonger, 2006/2007) har vi kunnat följa våra hjältars kamp mot frihetshatande terrormuslimer, lärt oss att böneutropet signalerar ”fara” och att tolka muslimska män i bön som ett förestående terrordåd. I detta ekar också medeltidens framställning av islam som Antikrists onda religion: muslimer är onda människor som dyrkar en ond Gud som heter Allah och som sänder sina tjänar att slakta oskyldiga vita kvinnor och barn.” (S 97)
Jag är en stor fan av film (och till viss del av TV-serier). Få moderna amerikanska filmer ger stereotypiska skildringar av muslimer. Tvärtom brukar producenterna göra vad de kan för att motverka stereotyper och mer än gärna lyfta fram kristnas illdåd (senaste exemplet vill jag minnas att jag upptäckte i den nya Robin Hood-filmen). Serien Sleeper Cell såg jag häromåret. Den serien handlar om hur den svarte muslimske FBI-agenten Darwyn Al-Sayeed infiltrerar jihadistiska extremistgrupper. Serien betonar vikten av att skydda moderata muslimska röster - och Al-Sayeed själv är den onekliga hjälte alla tittare (såvida man möjligtvis inte är en tittande jihadist) håller tummarna för. Serien förklarar på ett utmärkt sätt hur det går att vara en muslimsk amerikansk medborgare som står emot såväl inhemska amerikanska fördomar om muslimer, som jihadistisk terrorpropaganda. Det är en utmärkt serie - Gardells beskrivning får mig dock att undra om han ens har sett den.
Han fortsätter sedan kapitlet med att visa hur en stereotypisk bild av islam också sprids i svenska skolböcker. Koranen är dock en text som måste tolkas, man kan inte bara citera den rakt av för att skapa sig en uppfattning om muslimer, något (sunni) islams fjärde (och shia islams ende) kalif Ali också förklarade med orden:
”Denna Koran är bara bläck och papper, den kan inte tala för sig själv. Det är människor som tolkar den, utefter sina begränsade, personliga omdömen.” (S 103)
Så sa säkert Ali. Men en lång sunniislamsk tradition ser inte saken på det sättet (trots att de själva givetvis sysslar med just uttolkning). Således kan man alltså inte heller citera Ali rakt av för att få en "sann bild" av islamisk tolerans eller öpppenhet för Korantolkningar.
Gardell resonerar dock vidare kring citatet från Ali och förklarar att man som icke-muslimsk forskare inte bör försöka blottlägga Koranens ”egentliga” innebörd – då skulle man nämligen bara få fram vad den betyder för en själv, som inte är muslim. Mer meningsfullt är därför att söka förstå om och hur muslimer skapar sin mening genom Koranen. Och det görs på olika sätt. Detta, menar Gardell, förstår dock inte islamofoberna. Han skriver:
”Denna komplexitet tycks ha gått förlorad för antimuslimska idéproducenter. Till synes okunniga om mångfalden möjliga muslimska tolkningstraditioner och obekymrade över de mest grundläggande utgångspunkter för varje läsning, som att textens mening produceras med den mänskliga hjärnan som medium, läser de Koranen selektivt – ”som fan läser Bibeln” – och med bokstavstrogen övertygelse om att texten har en bestämd mening som de kan utläsa och förhålla sig självständiga till, men som muslimer av outredd anledning styrs av.” (s 104)
Här håller jag helt med Mattias Gardell. Det intressanta är förstås inte att upptäcka den "objektiva sanningen" om islam, utan att förstå hur olika muslimer uppfattar sin egen (i våra/icke-muslimska ögon subjektiva sanning) om sin tro. Gardell tycks dock tro att alla kritiker till islam (eller till delar av islam) helt blundar för de många olika tolkningstraditionerna. Så är kanske fallet bland vissa - men knappast bland alla. Vad seriösa islamkritiker oftast gör är att lyfta fram -en- tradition vars subjektiva syn på sanningen om sin tro faktiskt legitimerar våldsamt jihad etc. Det är således inga fantasier skapade exklusivt i islamofobernas egna hjärnor som lyfts fram - utan en verklighetsuppfattning om sin egen tro som somliga grupper inom islam faktiskt besitter. Gardells bok handlar dock inte om dessa grupper, men han borde i sammanhanget åtminstone nämna att sådana grupper finns, och att det därför inte (nödvändigtvis) är en självkonstruerad fantasibild "islamofoberna målar upp". Det gör han dock inte.
Gardell avslutar istället kapitlet med att såga Ayan Hirsi Ali. Den islamofobiska kunskapsregimen lyfter gärna fram "avhoppade" muslimska röster som henne, som får vara med i att bekräfta den stereotypiska bilden som islamofoberna skapat av "hur islam faktiskt är" - medan man däremot ignorerar muslimer som ger en bild av islam som går emot stereotyper.
Kapitel 4:
I kapitel fyra kritiserar Gardell alltså SÄPO:s och säkerhetstjänstens diverse övningar riktade mot specifika muslimska terrorhot. Gardell kritiserar också folkpartisten Fredrik Malms försvar av dessa övningar. Jag upprepar här det som jag tidigare skrev i min sammanfattning av kapitlet:
---
Gardell kritiserar övningen och hur SÄPO övervakat muslimska grupper, och menar att det aldrig hade varit acceptabelt om det rört sig om judar. Gardell kritiserar sedan folkpartisten Fredrik Malm för att denne tog SÄPO i försvar genom att bl a förklara att ”De flesta terroristattacker som utförs i världen idag utförs av extrema islamister. Säpo gör därför helt rätt när man försöker kartlägga och bekämpa sådana element i det svenska samhället. Sverige är ju ingen isolerad enklav i världen immun mot alla influenser som finns runt omkring oss. Potentiella terrorister eller människor som stödjer terroristverksamhet kan finnas också i vårt samhälle.” (S 109)
Gardell skriver sedan direkt som kommentar på de orden från Fredrik Malm följande:
”Nu har det ju inte utförts några islamiska terrorattentat i Sverige och svenska muslimer utgör ingen politisk miljö. Malms tal utgår således inte från någon observation av hur svenska muslimer beter sig utan från den position ”muslimer” har som föreställt hot i rädslans geografi.” (S 109)
---
Det var alltså i höstas. Sedan dess har vi förstås sett hur Sverige innan julen fick sin första självmordsbombare, och därefter den från Sverige planerade massakern mot Jyllands- Posten. Sett i ljuset av dessa händelser framstår Fredrik Malms retorik mycket vettigare än Mattias Gardells.
I sin bok får Gardell inte allt helt fel, och jag hoppar nu till kapitel 6 eftersom jag inte har några gigantiska invändningar mot kapitel 5 som handlar om synen på islam, demokrati och sharia.
Kapitel 6:
I kapitel 6 förklarar Gardell alltså hur Jyllands- Posten medvetet provocerade genom att på mycket onödiga grunder publicera de omtalade Mohammedkarikatyrerna - och hur Lars Vilks var en mediakåt sensationssnyltare. Oavsett om man håller med Gardell i dennes åsikt om dessa (och Gardell sparar som läsaren kanske förstått inte på krutet i sin kritik av islamkritiker) - så är det inte det mest intressanta i sammanhanget. Det mest intressanta är om våld är ett legitimt medel att förtrycka yttrandefrihet. Det tycker förstås Mattias Gardell inte och det förklarar han också att han inte gör - men däremot anser jag att han missar poängen i hela Mohammedkarikatyrkontroversen - det finns människor (inte bara muslimer, men i detta fall somliga muslimer) som faktiskt anser att våld är ett legitimt medel om någon "hädat" profeten genom att rita en provocerande teckning. Det är ett problem som måste tas på stort allvar. Gardell teoretiserar dock saken och upplyser läsaren om att just en hund (som Lars Vilks målade) är ytterst provocerande eftersom medeltidens kristna också utmålade Mohammed och muslimer som hundar. Han avslutar sedan kapitlet med att citera en ung muslim från Skåne som säger:
”Jag känner inte den där Vilks, och jag skall inte döma, men jag kan bli lite provocerad av just det där fantasilösa, att han återanvänder en gammal idé om att förnedra Profeten, skruvar till den ytterligare ett varv, och presenterar den som sin egen. Helt originellt, helt nytt, never seen before, eller hur?”
Den personen verkar inte vara våldsam och har säkert läst en A-kurs i islamofobisk idéhistoria. De personer (muslimer) som väljer att bruka våld gör dock med stor sannolikhet inte detta pg a att det var just en hund som avbildades. Med stor sannolikhet kan de människor som hotat Lars Vilks, Kurt Westergaard mfl till döds inte särskilt mycket om den islamofobiska idéhistorien. De agerade utifrån mycket enklare principer än så. Idéhistorien är onekligen mycket intressant, men jag har svårt att tro att den skulle vara märkvärdigt intressant för de militanta muslimer som brukar våld, varför en betoning på den saken känns något överflödig. Det var inte den idéhistoriska traditionen som gjorde att responsen mot Vilks blev så stor.
Kapitel 7 handlar om slöjor och inte heller här har jag några särskilda invändningar mot Gardell. Visserligen ger han (som han gör till och från) hintar av dålig kritik mot amerikansk utrikespolitik, och han tar heller inte upp diverse muslimska krav på särlagstiftning. Slöjor bör dock behandlas som vilken annan subkultur som helst, dvs vara ett tillåtet medel att uttrycka sin personliga identitet. Däremot bör företag som McDonalds eller vilket företag som helst ha rätt att föreskriva sina arbetare vissa kläduniformer - helt oavsett om det rör sig om punkare, svartmetallare, gothare, emofolk, hippies, eller muslimer. Och i vissa offentliga sammanhang kan det förstås diskuteras om det bör vara tillåtet att dölja hela ansiktet. Av naturliga orsaker går sådant förstås inte i te x identitetskontroller.
Kapitel 8:
Ett kapitel som däremot är värt att säga mer om är kapitel 8 där Gardell tar upp "den nya antisemitismen".
Gardell förklarar här bl a att islamofoberna menar att islam har ett inbyggt judehat, något man påvisar genom korancitat et c - som skapar den (välbekanta) negativa montolitiska bild av islam man vill producera och marknadsföra. Samma sak gjordes mot judarna under den klassiska (riktiga) antisemitismens dagar.
Problemet med det resonemanget är dock att det inte fanns några judiska grupper som med hjälp av Tanak- och Talmudtexter faktiskt legitimerade mord mot kristna etc (åtminstone inte vad jag är medveten om) - däremot finns det många muslimska extremister som med hjälp av just specifika Koran och hadithcitat legitimerar sitt våld mot judar (och kristna). Det är således ingen "islamofobisk konstruktion" utan en idé som skapats av muslimer själva (inte av alla, och utav tydliga extremister - men likväl av muslimer, inte av icke-muslimska islamofober).
Gardell beskriver vidare hur islamofober gärna lyfter fram den antisemitiske stormuftin i Jerusalem, som träffade Hitler 1941 - som exempel på "islams antisemtism." Gardell kontrar då med att beskriva påven, och skriver:
"Varför en antisemitisk muftis möte med Hitler gör alla muslimer till antisemiter förklaras inte. Den nuvarande påven Benedictus XVI (Joseph Ratzinger) var som ung medlem i Hitlerjugend och står politiskt ännu långt till höger. Gör det alla katoliker till nazister?" (S 199)
Här gör Gardell två mycket mycket snedvinklade saker. Dels menar han att de islamkritiker som lyfter fram att stormuftin Amin al-Husayni var antisemit därmed menar att alla muslimer är antisemiter. Mig veterligen har jag aldrig stött på någon islamkritiker som dragit en sådan parallell. De som på ett mer seriöst sätt beskrivit stormuftin i Jerusalem (oftast amerikanska konservativa, som jag kommer till längre fram) har tvärtom betonat att det finns många goda, moderata, demokrativänliga och toleranta muslimer.
Det andra Gardell gör är rent oärligt när han beskriver påvens medlemskap i Hitlerjugend. Av Gardells text får man i princip bilden av att påven varit (och kanske fortfarande är) en nazistisk antisemit. Så är förstås inte och har heller aldrig varit fallet. Under Hitlers tid var ett visst antal årskullar tvingade att gå med i Hitlerjugend - Joseph Ratzinger var en dessa miljoner pojkar. Han hade dessutom en kusin med downs syndrom som mördades av nazisterna (något jag nämner i detta inlägg) - och att indikera att påven skulle vara någon slags antisemitisk smygnazist av en författare som just spenderat sin bok med att inte bara predika mot islamofobiska stereotyper, utan också i ett kapitel beskrivit den svenska traditionen av anti-katolicism, är synnerligen ohederligt och visar på en selektiv önskan att bara nyansera vissa delar av historien, inte alla.
Gardell ger sedan fler exempel på islamkritiker som David L. Brown, Daniel Pipes, Ayaan Hirsi Ali, Robert Spencer, Christopher Hitchens och Pamela Geller. Den bild man får av dessa, tillsammans med andra "islamofober" som te x Gert Wilders och folket inom Sverigedemokraterna är naturligtvis att dessa verkligen propagerar för den "enhetliga negativa monolitiska bild av islam" som Gardell genom hela sin bok går i polemik mot.
2005 släpptes den islamkritiska dokumentärfilmen Obsession: Radical Islam's War Against the West där en mängd ideologiska kritiker av islam medverkar. Däribland den av Gardell ovan omnämnde Daniel Pipes. Filmen handlar som titeln antyder om hur radikala muslimer förklarat krig mot västvärlden. Filmen och de som medverkar i dem skulle av Mattias Gardell onekligen betraktas som en del av "den islamofobiska kunskapsregimen". Problemet är dock att filmen, och dess medverkande aktörer inte platsar i den bild av en islamofob som Gardell i sin bok beskriver. Filmen inleds med följande text:
”This is a film about Radical Islamic terror. A dangerous ideology, fuelled by religious hatred.
It’s important to remember, most Muslims are peaceful and do not support terror. This is not a film about them.
This is a film about a radical worldview, and the threat it poses to us all, Muslim and non-Muslim alike.”
Filmen tar sedan upp hotet från de radikala muslimer som i ord viglar hat och i handling sprider våld och död. Sist avslutas dock filmen med att också skildra de många muslimer som tar avstånd från terrorism och att dessa muslimer behöver stödjas. Ett kort klipp med Tony Blair strax efter terrorbombningarna mot London 2005 visas, där Blair förklarar att majoriteten av världens muslimer är anständiga och laglydiga medborgare som förfasas över denna terrorhandling lika mycket som alla andra. Nonie Darwish, dotter till en palestinsk (?) självmordsbombare, säger sedan:
”If they truly want to bring out the compassion and peace elements in islam they really have to behave like it. They have to teach it in their schools.”
Därefter visar man hur detta också görs, och visar ett klipp med Abd Al-Hamid Al Ansari, som arbetat vid Qatars universitet, som säger:
”We have not succeeded in making our children love life. We have taught them how to die for the sake of Allah, but we haven’t taught them how to live for the sake of Allah.”
Därefter visas också ett annat klipp där Sheik Mubarak Lamhiri på Förenade arabemiratisk TV:
”Dear brothers, [the terrorists] belong to the enemies of Islam. People who distort the image of Islam belong to the enemies.”
Ett annat klipp visas sedan med iranska demonstranter som efter attacken den 11 september 2001 ropar på Irans gator: “Död åt terroristerna!”
Birgitte Gabriel, grundare av AmericanCongressforTruth.com – som är en kritiker av radikal islam – säger sedan:
”And the western world need to stand up and support the voices of the moderate. The very few that are speaking out. The western world need to support them, need to do everything we can to empower them.”
Och Daniel Pipes, som av Gardell ger bilden av att vara en rabiat rasist, säger sedan:
“It would be a terrible disservice to those Muslims who are liberal, who are democratic, who are moderate, who want to live a civilised life – to through them in with the barbarians, because they are on the right side – and more than that: they have a great deal to offer in the war against militant Islam.”
Det är alltså en film som gör skillnad mellan kritik mot den militanta jihadistiska delen av islam, och de övriga delarna. Några sådana nyanser bland islamkritikerna förmedlas dock inte av Mattias Gardell. Det ska nyanseras, men bara i en riktning.
Kapitel 9:
Kapitel 9 handlar till stor del om Sverigedemokraterna. Gardell granskar där dessas retorik och menar att deras anti-islamism och självpåtagna roll som judarnas och homosexuellas försvarare mot de farliga muslimerna inte är trovärdig eftersom SD för inte alltför längesedan ansåg att judar, muslimer, svarta et c tillhörde samma slags pack som skulle drivas iväg. Eftersom islamofobi idag dock är den enda "legitima" fobin, så har man dock betonat denna för att komma in i Riksdagen.
Det ligger säkert en hel del i det påståendet. SD måste dock betraktas som ett samlingsparti. Där finns folk med rötter inom nynazismen - men där finns också folk med rötter i socialdemokratin och kristdemokratin som inte har ett dugg gemensamt med nationalsocialister. SD är ett missnöjesparti som fångat upp alienerade människor från flera politiska hörn.
Gardell gör heller ingen distinktion mellan rasistiska SD-anti-islamister och toleranta konservativa amerikanska anti-islamister (det finns dock inom båda läger förstås olika falanger). SD baserar generellt sin anti-islamism på isolationism och rädsla. De ogillar främmande saker och anser att den stora världen där ute är skrämmande. SD har inga avsikter att kriga för att etablera moderata muslimska stater runtom i världen, vad de vill är i första hand att stänga problemen ute. Den amerikanska konservativa rörelsen (i synnerhet den under Bush-administrationen) betraktar inte världen på det sättet. De anser istället att det är värt att utkämpa krig för att ge moderata muslimer frihet, och självstyre. Gardell anser förmodligen med stor sannolikhet inte att det är USA:s riktiga motiv - men den retoriska distinktionen mellan de olika lägren hade ändå kunnat vara värd att göras i en bok som trots allt centrerar kring ämnet.
I slutet av sin bok har Mattias Gardell ett stycke som visar på att muslimer faktiskt utsätts för islamofobi, som även tar sig uttryck i praktiska handlingar. Detta är ett av de bättre styckena i boken. Det finns (som ovan påvisats) mycket att invända mot stora delar av Gardells bok. Däremot finns det inget att invända mot att våld riktat mot marginaliserade individer - inte minst muslimer - är förkastligt och måste bekämpas. Ett demokratiskt samhälle måste kunna skydda alla sina medborgare från våldsdåd oavsett vilken ideologisk kant eller i vilket religiöst hörn de än står.
Avslutning:
Med dessa saker sagda, vad kan då slutligen sägas om Gardells bok? Stämmer hans teser om en "brun" fascistisk fara som hotar svepa in i Europa ungefär på samma sätt som under anti-semitismens mörkaste dagar?
Jag tror inte det. Det apokalyptiska scenario som Gardell ger uttryck för är grundat på teser som överlag inte stämmer (vilket var vad jag försökte påvisa). Majoriteten av islamkritiker är inte muslimhatande nynazister och situationen för dagens muslimer går inte att jämföra med situationen för judarna i 1920-30-talets Tyskland.
Västvärlden är i stor utsträckning, pg a historiens läxor, idag på sin vakt mot rasism på ett sätt som helt enkelt inte var fallet för 80-90- år sedan.
Jag anser också att det är den islamistiska fanatismen som är det stora hotet - inte responsen mot denna (som tagit sig uttryck i såväl legitim kritik som islamofobi). Om man ska tala om "skyldiga" och "oskyldiga" så är västvärlden (både ett krigförande USA, och ett defensivt Europa) betydligt mer angelägna om att inte straffa oskyldiga, än muslimska terrorister är att inte spränga oskyldiga. För västvärlden är det enskilda individer som ställs till ansvar för islamistiska terrordåd, för terroristerna läggs straffet på en hel allmänhet av folk som inte delar just deras specifika syn på saker och ting. Det är en viss skillnad. Och så var inte fallet under Europas mörka dagar på 1930-40-talet.
Så ser dock inte Mattias Gardell på saken. Att han ser islamofober i varje buske och drar orimliga paralleller till situationen för judarna på 1920-talet beror mer på honom själv än på islamkritikerna. Det beror på att Gardell själv inte riktigt tycks kunna göra skillnad på sak och person. Om alla islamkritiker (eller de som röstar på sådana partier) hade varit så som Gardell i sin bok beskriver dem, eller hatat muslimer på samma sätt nazistpartier hatade judar på 1920-30-talet, så vore situationen förmodligen så illa som Gardell hävdar att den är. Så är dock helt enkelt inte fallet.
Däremot finns det en viktig poäng i att vara på vakt mot hat- och våldstendenser riktade mot muslimer. Det menar jag att det västerländska samhället efter 9/11 i både Europa och USA har varit (vilket dock inte kan sägas om Ryssland) - och det bör vi också fortsätta med. Det demokratiska samhället kan aldrig tolerera våld mot oskyldiga individer. Och just därför behöver det demokratiska samhället skydda enskilda muslimer, samtidigt som vi också behöver angripa den militanta del av islam som faktiskt finns, och som faktiskt förespråkar våld som legitim väg för sina mål.
Det går nämligen att göra bådadera. Även om det inte är helt lätt att förstå efter en läsning av Gardells väldigt enkelspåriga bok - som för den intresserade dock kan köpas på te x Adlibris.
UPPDATERING:
Här är alltså också min intervju med Mattias Gardell om islamofobi, i vår 15:e podcast från november 2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar