måndag 4 maj 2009

Martin Gelins "Det amerikanska löftet"

Få kan betvivla att det amerikanska presidentvalet 2008 var unikt. Världens äldsta moderna demokrati, med en historia av frihetlig idealism hoptvinnad med en lika lång tråd av historisk rasism, valde den 4 november sitt lands första svarte president.

SVD-bloggaren Martin Gelins debutbok ”Det amerikanska löftet” är berättelsen om valet och berättelsen om Barack Obama, och om det löfte om förändring som denne både proklamerade och personifierade. Gelin skildrar närgånget en av de många unika perioder av amerikansk historia när stora delar av befolkningen längtar efter något nytt, kanaliserar sin längtan genom kreativ aktivism – och därigenom får se sin längtan uppfylld.

Gelin beskriver Obamas väg till Vita Huset ur ett, för en svensk, väldigt personligt perspektiv. I sitt förord berättar han hur han den 11 september 2001 satt på ett flygplan på väg till New York – dit han var på väg att flytta – när han och medpassagerarna när de befann sig ovanför Grönland, fick besked om terroristattacken. Amerikanskt luftrum stängdes för all trafik, planet tvingades landa, och till USA kom Gelin först en vecka senare, där en av de första saker han fick veta var att en av hans nya grannar i Brooklyn hade omkommit i attacken. Väl på plats kunde Gelin sedan följa såväl den nationella sammanslutning som uppstod efter den 11 september – när president Bush i egenskap av nationens fanbärare hade ett drygt 90 procentigt stöd – till den splittring av nationen som smått började krypa fram några månader senare, för att blomma ut i samband med Irakkriget.

Under den tiden började också ett rop efter förändring stegra sig bland en ung generation – ett rop som Obama så småningom skulle bli svaret på, men som inte började med Obama. Gelin beskriver hur han från personlig gräsrotsnivå följde Howard Deans presidentkampanj under valet 2004, och då kunde iaktta hur Dean på ett nytt sätt med hjälp av Internet lockade unga människor till sin kampanj. Det räckte dock inte riktigt till, och de Demokratiska primärvalsväljarna krönte istället senatorn John Kerry till segrare – som senare under hösten skulle förlora valet mot president Bush. Gelin berättar dock hur valet 2004 blev ett val där många som röstade på Kerry, primärt gjorde det därför att de ville rösta mot George Bush, medan de 2008 däremot röstade på Obama därför att de verkligen ville rösta för denne.

Trots Howard Deans (och John Kerrys) förlust, så bidrog dock båda två till att lägga en grund som Obama sedan kunde bygga vidare på. Det var på Demokraternas (och John Kerrys) konvent 2004 som Barack Obama blev en nationell kändis. Och det var med Howard Deans Internet-kampanj som förebild, som Obama kunde förfina Internetkampanjstekniken till perfektion och med hjälp av Internet under 2007 bygga en rörelse nerifrån och upp. Det skiljde också hans rörelse från sin primärvalsrival Hillary Clintons mer traditionella kampanj. Gelin sammanfattar Obamas Internet-effektivitet med att citera den Demokratiske riskkapitalisten Mark Gorenberg, som tidigt insåg de möjligheter som Internet gav upphov till när det gällde att samla in stora summor pengar genom många små, men regelbundna donationer, som säger:

”Ett typiskt Al Gore-evenemang var 20 personer i ett vardagsrum som skrev checkar på sexsiffriga belopp. Ett typiskt John Kerry-evenemang var två tusen personer i en hotellsalong som skrev checkar på fyrsiffriga belopp. Ett typiskt Obamaevenemang var 20 000 personer på ett fotbollsstadium, som inte skrev några checkar alls, men som sedan gick hem och donerade ett par dollar på nätet.”

Men Obama hade också strategisk hjälp för att nå ut. Hans främste medhjälpare var David Axelrod, också från Chicago – som Obama i flera år försökt värva för att få till hjälp i sin politiska karriär. Axelrod hade 2006 regisserat den svarte guvernörskandidaten Deval Patricks kampanj i Massachussetts, och lett Patricks till seger genom att betona dennes personliga profil. Samma sak skulle två år senare göras för Obama – där Axelrod skulle förstå att det inte bara var Internet som låg till grund för Obama-fenomenet. Huvudorsaken – som Axelrod gärna framställde – var förstås Obama själv.

Gelin ger sedan en god inblick också i personen Obama: den unge mannen med sitt ursprung i två världar – en svart fader och en vit moder. Ett ”mellanting”, som dock istället för att nöja sig med identitetslösheten detta medförde, under sin tid i Chicago förvandlade detta till en identitet som personifierade det amerikanska smältdegelidealet: Svarta och vita tillsammans – ”inte ett svart Amerika och ett vitt Amerika” utan ”ett förenat Amerika”, för att citera Obamas egna ord. Det gjorde Obama unik. Till skillnad från tidigare svarta politiker som hade svårt för att släppa bitterheten över den rasism som många gånger präglat deras egen uppväxt, så kunde Obama förmedla tron på att USA hade förändrats: att det rasistiska USA som en gång var, inte längre existerade. I alla fall inte på det sätt som många andra svarta aktivister (som te x Jesse Jackson, och även hans tidigare pastor Jeremiah Wright) växt upp med och fortfarande föreställde sig. Beviset på detta var han själv, och det faktum att han kommit så långt som han hade gjort. Det skulle dock krävas en hel del arbete, och än mer – konkreta resultat, för att övertyga en i initialt skede ganska skeptisk svart väljarkår om detta.

Primärvalet:

Gelin skildrar den övertygningsprocessen närgånget när han beskriver Demokraternas primärval i South Carolina. Obama hade visserligen vunnit nomineringsvalet i det överlag vita Iowa, men därefter hade han förlorat dels i New Hampshire där en tårfylld Hillary Clinton åtminstone temporärt vunnit väljarnas förtroende – och även i Nevada där Clinton också segrat. I South Carolina stod Obama inför en vinna-eller-försvinna situation – där frågan skulle avgöras om hans överraskande framgång i Iowa indikerat hans politiska slagkraftighet, eller bara varit en tillfällighet.

Gelin beskriver hur South Carolina blev ett utmärkt exempel på Clinton kontra Obama-kampanjens två skilda kampanjtekniker. Medan Clinton på sedvanligt vis tydde sig till delstatens politiska etablissemang, och inte minst de många svarta ledarna i staden, varav många hade rötterna direkt in i 1960-talets medborgarrättsrörelse – så riktade Obama-kampanjen istället in sig direkt på folket. Paret Clinton hade länge haft god kontakt med dessa, och de svarta ledarna hävdade beslutsamt att de inte tänkte förespråka Obama bara för att han var svart. Medierna frågade sig därför om Obama verkligen var ”tillräckligt svart” för att vinna de svarta rösterna? Med den frågan syftade de inte främst på Obamas svarte fader och vita moder, utan mer på att han sällan gav sig in på de frågor som tidigare svarta politiker alltid dravlat om: orättvisor i rättsväsendet, skuldfrågan kring slaveriet, institutionaliserad rasism mm. Att han undvek detta berodde förstås inte på att han inte brydde sig om sådana frågor, utan mer på att han inte ville uppfattas som ännu en av de många tidigare svarta ”gnällpolitiker” som aldrig får något förtroende av vita. Ett problem Hillary Clinton givetvis inte hade, varför hon istället kunde prata om de ”svarta frågorna” på ett mer öppet sätt än Obama kunde, i kampen om South Carolinas svarta röster.

Men om Clinton hade kontakterna med etablissemanget och även hade de ”typiska rasfrågorna” på sin sida i kampen om den svarta väljarkåren, så satsade Obama på personlig kontakt med väljarna, och byggde upp den största markvalsorganisation i delstatens primärvalshistoria med 15 000 volontärer och 32 kampanjkontor. Gelin beskriver hur han själv bevistade en Obama-kampanj i staden Columbia där han smått började förstå att medias prat om att Obama kanske inte var tillräckligt svart, inte stämde. Där kunde han se vilken attraktionskraft Obama faktiskt hade på svarta på gräsrotsnivå. Något som blev än mer tydligt när Obama kom in och berättade en livshistoria som många i publiken kunde relatera till – och där publiken i takt med att Obama förklarade hur det behövdes något nytt, bort från George W. Bushs politik – hejade på honom likt ett medryckande gospelmöte. Mötet visade att Obama var seriös, och att de svarta nu också såg hur seriös han var; han var inte bara en ny svart politiker, han var en svart politiker som faktiskt trodde att han hade en chans att vinna – och som visade att han heller inte tänkte sikta på något lägre. Något som bekräftades av valresultatet där Obama vann med 29 procents marginal över Hillary Clinton. 81% av delstatens svarta hade gett honom sitt stöd. Gelin bekriver sedan hur den församlade skaran på Obamas segertal började ropa ”race doesnt matter” vilket indikerade att rasismens ok – i alla fall symboliskt – nu en gång för alla var bruten över South Carolina. Gelin berättar att händelsen fick honom själv att fälla en tår av känslor (vilket inte säger lite, eftersom det är en svensk journalist vi talar om). Han var dock inte ensam om detta och berättar om en kvinna han träffade utanför som volonterat för Obama och som brast ut i gråt när hon av Gelin fick höra att det var sådana som hon som gjort Obamas seger möjlig – varefter hon beskrev den hopplöshet hon känt under George Bushs tid, med Guantanamo, Irakkriget etc.

Men valet i South Carolina fick även en annan konsekvens: nästa stora grej var supertisdagen den 5:e maj. En sak hade dock hänt i South Carolina som ytterligare skulle ge Obama vind i seglen: Bill Clinton hade uttryckt ett antal nedlåtande kommentarer om Obamas seger, och bland annat jämfört segern i South Carolina med Jesse Jacksons två historiska segrar där, som likväl inte resulterat i att denne vunnit något alls. En kommentar som av många betraktades som rasistisk. Om svarta innan dess varit delade gällande Obama, och blivit enade strax innan och definitivt efter Obamas seger i South Carlolina – så skulle Bill Clintons kommentar dock komma att splittra vita: Bill Clintons och därigenom också Hillarys kampanjmetoder var inget de ville kännas vid – i synnerhet inte när den bild Bill Clinton målade upp av Obama stämde så illa överens med den bild de själva fått av den svarte senatorn från Chicago som aldrig talade om rasfrågor, men som ändå älskades av svarta. Obama blev den positiva kandidaten – som utandades hopp och optimism – medan Clintons däremot framstod som de negativa kampanjarna som körde ”Karl Rove och George Bushs smutsiga kampanjpolitik”.

Supertisdagen inföll – dagen när en majoritet av stater röstade samtidigt, och elektorsrösterna spreds på både Clinton och Obama. Därefter vann dock Obama nio delstater i rad, och nu handlade spekulationerna inte längre om i fall Obama skulle överleva, utan om Clinton skulle göra det.

Det skulle hon heller inte, trots en tapper återhämtning i nordöststater som Ohio, dit Martin Gelin åkte i en bil i sällskap med andra Obama-kampanjare. I Cleveland använde de sedan en statistiskt bevisad dörrknackningsteknik (eftersom väljare som träffar en kampanjare personligen i större utsträckning faktiskt tenderar att gå och rösta) för att värva röster i fattiga svarta bostadsområden som vittnade om vad ”Bushepoken” lämnat efter sig. Den taktiken hade även brukats av Bushkampanjen 2004 – men Gelin förklarar att man då främst försökt mobilisera kärnväljarna, medan Obama-kampanjen 2008 riktade in sig på att expandera sin koalition.

Obama vs McCain:

Hillary skulle sedan vinna Ohio – men det skulle inte räcka till, och Obama skulle till slut utgå som segrare i den längsta primärvalskampanjen i amerikansk historia. Sommaren och hösten skulle därefter komma att präglas av kampen mellan Obama och Republikanernas nominerade presidentkandidat John McCain. En kampanj som för McCains del under sommaren skulle gå ganska trögt – så trögt att McCain till slut förändrade hela kampanjstrukturen och skaffade en ny chefsstrateg – Steve Schmidt, som skulle göra ett tappert försök att få igång McCain-kampanjen igen.

I början av hösten hade Demokraterna sitt partikonvent i Denver. Ett lyckat konvent där Obamas tidigare ärkerival förklarade att hon nu var en stolt supporter av Barack Obama. Ett konvent som Gelin också vistade, och där han bland annat träffade en ung irakveteran som spenderat fyra år av sitt liv på olika turer till Irak, och som nu kände sig bitter över ett krig som aldrig borde ha startats, och en regering utan medkänsla för veteraner – vilket fått honom att engagera sig för Demokraterna. Konventet avslutades sedan med att Barack Obama höll ett jättetal inför 80 000 åhörare på Invesco Field i Denver där han inför internationell mediebevakning förklarade sina presidentiella ambitioner.

I samband med att Demokraternas jättekonvent avslutats, så var det dock dags för McCains nya kampanjstrateg Steve Schmidt att visa sina färdigheter. Och McCain-kampanjen visste precis vad som nu skulle göras. Direkt efter att Demokraternas konvent tagit slut pålyste McCain att han valt sin vice-presidentkandidat – Alaskas konservativa guvernörska Sarah Palin. Palin blev ett effektivt vapen att brukas mot Obama och väcka liv i McCain-kampanjen – något Gelin med en god portion humor beskriver så här:


”Dels hoppades man att Palin skulle väcka liv i McCains småsömniga kampanj. Republikanerna var trötta på att se Obama fylla stora fotbollsstadium, medan McCain fick harva runt i någon matsal på ett ålderdomshem i Mellanvästerns landsbygd med ett dussintal pensionärer i publiken.”

Sarah Palin lyckades också ingjuta liv i McCain-kampanjen och drog ensam (även utan McCains medverkan) skaror av människor – den kvinnliga, Republikanska motsvarigheten till Obama. Med sin pingstbakgrund och socialkonservativa åsikter entusiasmerade hon också den kristna högern som tidigare varit effektivt mobiliserade under Bushs två valkampanjer. Däremot lyckades hon inte vinna kvinnorna – trots att hon själv var kvinna. Inte ens de kvinnliga Reagan-Demokrater det trots allt fanns ganska gott om.

Gelin förklarar vidare hur McCain-kampanjen blev allt oärligare i sin hårda ton mot Obama. Något som skilde McCain 2008 från McCain 2000 när denne i primärvalet förlorat mot George W. Bush – som då, enligt Gelin, tillsammans med Karl Rove bedrivit en enormt ful kampanj. Han noterar dock att ”fula kampanjer” varit en del av amerikansk historia, och att dagens kampanjer inte alls är lika fula som de en gång var i nationens gryningsdagar.

Gelin ger sedan inblick i två aspekter av de olika kandidaternas väljarbaser, som förmodligen utgör en anledning till varför Demokraterna tedde sig som ett betydligt mer lockande alternativ än Republikanerna: han börjar med att beskriva ett besök på en av Sarah Palins kampanjer i Pennsylvania – en kampanj där introvert-pro-Republikanism var rådande, och där Palin-entusiasterna präglades av missförstånd och arrogans gällande såväl Obama som politiken i Washington och ”mainstream-media”. En kvinna förklarade att hon inte litade på vare sig advokater eller media, varefter Gelin frågar vem det då är hon kan lita på och får till svar att hennes präst berättar för henne vad som händer i världen utan att det går igenom de liberala mediernas filter. En inställning som präglade folket på Palin-kampanjen.

Till skillnad från det tedde sig Demokraterna annorlunda – kanske inte därför att de var mer objektiva (var man en liberal Demokrat fanns det precis samma möjligheter att stänga in sig själv i en ”liberal bubbla” som det fanns för Palin-fantaster att bara lyssna på sina präster) – utan snarare inför de faktorer som tycktes förena Obama-folket. Inför den andra presidentdebatten i Nashville, träffade Gelin David Axelrod – Obamas strategichef, där denne gav honom en liten inblick i sitt liv: Axelrod hade växt upp under tuffa förhållanden – hans pappa hade tagit livet av sig när Axelrod bara var 19, och hans dotter hade drabbats av hjärnskador, och hans fru hade även haft bröstcancer. Gelin förklarar sedan hur han fick bilden av att många i Obamas kampanj var människor med just sådana tunga livshistorier – som i Obama såg hopp om att kanske kunna få en bättre tillvaro. Det gjorde också Obama-kampanjen sammansvetsad, som en familj – vilket gjorde att de slapp samma slags interna käbbel som fanns i både Hillary Clintons- som John McCains kampanj.

Gelin förklarar sedan att de erfarenheterna och den inställningen till Obama fanns inte bara bland ”svarta” eller den akademiska ”lattevänstern”, utan även bland rednecks – vanliga arbetaramerikaner under tuffa ekonomiska förhållanden, som missförstått tros rösta Republikanskt. Gelin förklarar att den tesen inte stämmer, och att fattiga/låginkomsttagare överlag röstar Demokratiskt, medan rika/höginkomsttagare överlag röstar Republikanskt. ”Kulturkriget” om gay-äktenskap, aborter et c, är också främst en fråga bland kultureliten – inte bland ”vanligt folk” som i första hand röstar utifrån ekonomiska förutsättningar. Han ger ett exempel på detta när han besöker ett litet gruvsamhälle i West Virginia (en av USA:s fattigaste delstater med en befolkning fylld av ”typiska rednecks” – grovarbetande vita män med vapen), där han träffar den vite 57-årige gruvarbetaren Bill Dunaway. En person som tillsammans med sina vita redneck-kompisar stödde Obama. Denne förklarar för Gelin:

”Republikanerna kommer hit varje val och tjatar om samma saker: Guns, gays and God. Men folk jag pratar med bryr sig inte om det där. De bryr sig om sina pensioner, de bryr sig om att behålla sina bostäder. Många har blivit av med jobbet och oroar sig för arbetslöshetsersättning. Många saknar sjukvårdsförsäkring. Andra har tre jobb, men har ändå knappt råd att leva. Så republikanernas skrämselkampanj kommer inte att fungera den här gången. I alla fall inte på mig. Jag har minst tjugo vapen hemma, men jag röstar på Obama.”

När Gelin sedan frågar honom vad han har så många vapen till, svarar han med ett skratt att han har dem för att jaga europeiska journalister.

Gelin diskuterar i samband med berättelsen om gruvarbetarna i West Virginia, den europeiska amerikabilden, och förklarar att det utanför USA finns en myt om ”det riktiga Amerika”. Och att den myten kretsar just kring vapentokiga ”rednecks”, med värderingar helt olikt våra europeiska (ungefär så som de framställs i Michael Moores filmer eller i filmen Borat). Den bilden, menar Gelin, stämmer inte – men stärks i mångt och mycket av Hollywood, som gärna säljer dessa karikatyrbilder till storstadsborna som med glädje gottar sig i sina fördomar om de amerikanska lantisarna (kan väl gissningsvis kanske jämföras med bilden av norrlänningar i den svenska filmen ”Jägarna”.) Samma bild säljs också till européer som då tror att den bilden utgör det ”riktiga Amerika”. Till och med Republikaner, menar Gelin, upprätthåller bilden eftersom de vill att det verkligen ska vara det riktiga Amerika. Det är dock fel – dels pg a att de som lyfts fram bara är de mest extrema, och dels därför att den grupp de tillhör inte ens utgör en majoritet i USA. Och att vita vapenälskare och gruvarbetare i West Virginia dessutom stödde Obama med motiveringen att ras inte spelade någon roll, och att tiderna förändrats – visar också det att den stereotypa bilden haltar.

Gelin förklarar också ett annat fenomen i Obama-kampanjen, nämligen den samhörighetskänsla som skapades. Den känslan genomsyrar hela boken, från berättelsen om David Axelrod till kampanj-road-trippen till Cleveland med en bil fylld av sjungande Obamafans. Gelin beskriver sedan hur ”gemenskapslivet” i USA minskat sedan 1950-talet och framåt, trots att det är just detta som historiskt präglat det vitala amerikanska samhället, och som beskrivs så ingående av tidigare observatörer som betraktat USA från ett utifrånperspektiv, som Alexis de Tocqueville i mitten av 1800-talet. Detta minskande engagemang visade sig också i politiken där det år 2000 var väldigt få unga som engagerade sig politiskt. 2008 skulle dock Obama-kampanjen lyckas få folk att engagera sig, och delta i ”gemenskapen” på ett nytt sätt. Detta visade sig också i den konservativa småstaden Racine i Wisconsin, där Gelin besökte ett litet Obama-kontor där politiken blev deras stora gemenskapsfaktor. Obama själv bör ges kred för detta, eftersom han betonade detta och gav folk möjlighet att känna sig delaktiga genom att be inte bara om deras röster, utan även om deras engagemang. Genom att förklara att han inte bara var på väg till Washington för att arbeta för dem, utan att de i lika stor utsträckning behövde arbeta för honom.

USA:s fyrtiofjärde president:

Efter att ha skildrat dessa olika faktorer som tillsammans utgjorde ”Obama-fenomenet” så beskriver Gelin sedan valnatten i Grant Park, Chicago. Han förklarar det historiska med att Obama firade sin seger just där, eftersom det var just där i Chicago som anti-krigsaktivister 40 år tidigare under Demokraternas konvent 1968 gjort upplopp i protest mot att Demokraterna nominerade Hubert Humprey till kandidat istället för krigsmotståndaren Eugene McCarthy. Upploppen kablades ut över nationell tv och den amerikanska allmänheten kunde knappast få intryck av annat än att de behövde stabilitet, och röstade därför för Richard Nixon.

Den här kvällen präglades dock inte av några upplopp – utan bara av en enorm och nervös förväntan. När det så småningom till slut stod klart att Obama vunnit Pennsylvania, Ohio och Virginia – så var dock valet avgjort, och resten av kvällen blev en stor glädjefest med många tårar. Gelin förklarar också att McCain – som han anser drivit en mycket oärlig kampanj – gjorde ett bra avslutningstal, som blev ett värdigt avslut på en ovärdig kampanj.

Han förklarar vidare den känsla av nostalgi (blandning av sorg och känslan av att ha hittat ett hem) – som han kände i Grant Park – den gemenskapskänsla som Obama-kampanjen i så stor utsträckning skapat. Den amerikanska ”vänstern” viftade USA-flaggor som aldrig förr: de hade aldrig varit opatriotiska – bara missnöjda med Bush. Nu tog de tillbaka den amerikanska flaggan i samma stad där de 40 år tidigare bränt den. Och Obama sammanfattade själv den nya situationen på sitt segertal:

”I kväll har vi bevisat att den sanna styrkan i vår nation inte kommer från vår militära makt eller vår förmögenhet, utan från den odödliga kraften i våra ideal. Demokrati, frihet, möjlighet och ett hopp som inte kan hejdas.”

En känsla som Obamas seger tveklöst för första gången gav många svarta amerikaner (men även många andra) en känsla av. Gelin citerar en dikt av den svarte poeten Langston Hughes där ett stycke går:

”America nerver was America to me – and yet I swear this oath – America will be!”

I bokens sista kapitel ”Obamas Amerika” gör Gelin sedan en distinktion mellan personen Obama och fenomenet Obama. För även om de två var tätt tvinnade samman, så var det likväl två olika fenomen. Obama som person hade brister, precis som alla andra människor, men i fenomenet som han skapade, förkroppsligade han de amerikanska förväntningarna, den amerikanska tron – och det amerikanska löftet.

Sammanfattningsvis:

Martin Gelins bok är läsvärd av många anledningar. Men en seriös recension av ”Det amerikanska löftet” kan dock knappast undgå att nämna att boken i sig nästan är lika unik som historien den förtäljer pg a författarens personliga engagemang. Innan jag började läsa visste jag inte riktigt vad jag hade att förvänta mig av boken. Gelin har regelbundet bloggat på Svenska Dagbladet om det amerikanska valet – en blogg jag dock bara följt sporadiskt utan att ha fått någon speciell uppfattning om hans politiska åsikter. Mina två tänkbara innehållsscenarier innan jag läste boken var därför att den antingen var ännu en svensk ”vänsterbok” om ”amerikansk imperialism” (som det trots allt publicerades ganska gott om under Bushs tid i Vita Huset) – eller (i detta fall mer troligt) en svensk bok som gladde sig över att USA äntligen fått en ”vänsterpresident”.

Vad som främst fick mig intresserad av att läsa boken var därför inte mina förväntningar på ett grandiost innehåll (i synnerhet inte när historien om Barack Obama och valet 2008 är en historia jag redan har hyfsad koll på) utan snarare Gelins ålder, som jag gissade sammanföll någonstans kring mina egna snart 30 år. Jag tyckte helt enkelt att det verkade spännande att läsa en bok om ett av mina favoritämnen av en svensk journalist i min egen ålder. När jag börjat komma in i boken så insåg jag dock snabbt att boken översteg alla mina förväntningar.

Detta dels tack vare Gelins skickliga upplägg där han beskriver Obama-kampanjen ur två perspektiv: dels ur det officiella övergripande perspektivet som visades på CNN om hur det gick för Obama i Iowa och New Hampshire, och vad han sa i olika presidentdebatter och hur väljarna reagerade på detta. Men dels också hur kampanjen fungerade på ett personligt plan: alltifrån de svartas gospelentusiasm i södern, till de hajkande ungdomarna i blåsiga nordstater. Att Gelin till dessa två faktorer också lägger ett historiskt perspektiv i nästan varje kapitel, där han förklarar den historiska kontexten till de situationer där de politiska händelserna nu utspelar sig, ger boken en stor portion extra tyngd.

Att allt detta dessutom görs ur ett svenskt perspektiv, där Gelin personligen förmodligen följt Obama-kampanjen närmare än någon annan svensk – gör boken ännu mer spännande. För det är tveklöst så att det är roligare att läsa böcker med en personlig touch, än snustorra akademiska redogörelser - som i svenska sammanhang oftast är mer vanligt förekommande. Gelin har kombinerat den personliga touchen med en djupgående historisk kompetens, och han lyckas därigenom få en värld som för oss svenskar kanske ibland kan kännas såväl stor, avlägsen och främmande, att plötsligt upplevas mer naturlig. Om Gelins syfte med boken är att få USA och ”det amerikanska” att kännas mer begripligt, så har han lyckats. Och det är bra.

Det betyder inte att jag håller med om alla Gelins åsikter och slutsatser. Jag höll under höstens val på John McCain (som jag hoppats på sedan 2006) och anser att han många gånger beskriver både McCain-kampanjen och Republikanerna orättvist. Något som noteras också i SVD:s egen recension av boken där recensenten Daniel Braw skriver:

"...ett strategiskt snilledrag i Obamakampanjen blir till ett manipulationsförsök när det upprepas i McCainkampanjen är också ett exempel på en annan av bristerna i ”Det amerikanska löftet”: den är inte särskilt rättvis. Detta blir i sin tur ett intellektuellt hinder – det är tveksamt om påståenden i stil med att Rudy Giuliani hånade Obamas verksamhet som ”community organizer” eftersom han ansåg det vara patetiskt att bekämpa fattigdom, verkligen bidrar till att fördjupa förståelsen av amerikansk politik."

Jag är dessutom ett stort fan av president Bush som jag kampanjade för 2004 och som jag personligen anser vara en av USA:s bästa efterkrigstidspresidenter – och Gelins bild av Bush präglas uteslutande av den liberala amerikanska nidbilden av denne, och han gör få (dock några) försök att nyansera den bilden (vilket han i det fallet har gemensamt med presidentkandidat Obama).

Men ”Det amerikanska löftet” handlar förstås inte om McCain, Bush, Sarah Palin eller ens Hillary Clinton. Den handlar om Obama, och dennes väg till Vita Huset – och i avseende att skildra den berättelsen har Martin Gelin lyckats utmärkt, och hans bok är nog den bästa moderna svenska USA-skildring jag läst. Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig, även när andra plikter kallade. Och jag skulle förmodligen med lika stort intresse kunna läsa boken en gång till, vilket indikerar hur väl han faktiskt lyckats. Gelin visar med sin bok att han har potential att bli en av Sveriges främsta USA-experter.

Boken kan beställas på exempelvis Adlibris och Martin Gelin har sin blogg på SVD på följande länk.

Se även tidigare inlägg:

Svensk bok om Obama 20090424

Inga kommentarer: