torsdag 31 maj 2012

George W. Bushs porträtt offentliggörs i Vita Huset

För några minuter sedan avslutades ceremonin i Vita Huset när presidentporträttet av George W. Bush och porträttet av First Lady Laura Bush offentliggjordes. President Obama höll ett välkomsttal där han förklarade att presidentskapet överskrider politiken och Michelle Obama tackade Bush-paret för all hjälp inte minst ifråga om hur man tar hand om två döttrar i den tämligen udda miljö en barndom i Vita Huset innebär.

George W. Bushs far och mor - George Herbert och Barbara bush fanns på plats. Lika så tvillingdöttrarna Jenna och Barbara, Bushs bröder och syster, Karl Rove, Colin Powell, John Ashcroft, Donald Rumsfeld etc. President Bush och Laura talade även de. Bush tackade för gästfriheten och skämtade genom att påpeka att Vita Huset nu både började och slutade med George W. som presidentporträtt (George Washington) - och förklarade att han var stolt över att hans porträtt skulle hänga tillsammans med hans fars. Han skämtade också och sa att när Obama hade svåra beslut att fatta, så kunde han ta en titt på det senaste porträttet och ställa frågan: What would George do? Laura förklarade i sitt tal att Vita Huset varit deras hem i 8 år, men de ägde aldrig huset - Vita Huset tillhör istället alla de som aldrig kommer att få sin porträtt uppsatta där - det amerikanska folket.

Det var en kort men viktig stund. Senast Bush besökte Vita Huset var i januari 2010 när han tillsammans med Bill Clinton av president Obama då ombads att leda en insamlingskampanj efter jordbävningen på Haiti. Det var också en viktig stund då den - partipolitiken till trots - visar på kontinuiteten i det amerikanska presidentskapet. Här är eventet:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Porträttet kan ses här - och det är en bild jag själv anser vara alldeles strålande. Ett av de bästa presidentporträtt jag sett - och A Charge To Keep i bakgrunden passar alldeles förträffligt!

Källor: MSNBC, MSNBC

Se även tidigare inlägg:

Jenna Bush Hager om faderns presidentfoto och arbetet med UNICEF 20120530

Doktorn som tipsade om Bin Ladin döms till 33 års fängelse i Pakistan

Dr. Shakil Afridi heter mannen som hjälpte USA att verifiera att Usama Bin Ladin gömde sig i byggnade i Abbabot, Pakistan. För detta har Afridi nu dömts av pakistanska myndigheter till 33 års fängelse - och Obama-administrationen har på sin höjd varit tamt intresserade av att försöka hjälpa honom. Här rapporterar Fox New om saken:



Och här ett inslag där Sean Hannity intervjuar Bushs första försvarsminister, Donald Rumsfeld om saken:



Ari Armstrong skriver också i följande artikel:

How many times has Barack Obama taken credit for the U.S. raid in Pakistan that resulted in the death of Osama bin Laden?

But now that the man who provided essential intelligence for the raid has been tortured, caged, and effectively sentenced to prison for the rest of his life by the Pakistani government, Obama is strangely silent.


Vad Obama under hela sitt presidentskap visat är att det är svårt att vara vän med USA - men desto enklare att vara USA:s fiende. Det har han konsekvent bevisat i förhållande till allierade som te x Polen och Israel som han pressat till eftergifter, samtidigt som han sträckt ut "en vänskaplig hand" till dessa länders motståndare och fiender som Ryssland och Iran. Ett USA med en sådan inställning kommer i längden att vara utan vänner, och det är en av många goda anledningar till varför Mitt Romney skulle bli en mycket bättre president än vad Obama under dessa år har varit.

Se även tidigare inlägg:

Obamas nya ad: Sacred Trust 20120524

Obamas uttalande om "polska dödsläger"

President Obama har trampat i det historiska klaveret. Obama delade i förrgår ut the Medal of Freedom till den polsk-amerikanske motståndsmannen Jan Karski från andra världskriget, när han talade om saken så hänvisade han dock till ett "polskt dödsläger" - ett läger som givetvis inte alls var polskt helt oavsett dess geografiska placering, utan tyskt. Uttalandet väckte protester både från Polens politiska topp, såväl från kommentatorer på alla kanter på hemmaplan Här rapporterar CNN om saken:



Vita Husets talesman Jay Carney (Som förövrigt är den tråkigaste pressekreteraren på evigheter) förklarade att Obama helt enkelt sa fel:



Det räckte till en början dock inte för Polens premiärminister, som släppte följande meddelande:

I am certain that our American friends are capable of a more explicit reaction than issuing a correction and the spokesperson of the White House expressing regret,


Vänsterskribenten Michael Tomasky skrev:

Yes--it's the first time he's ever embarrassed me as president. He came kinda-sorta close when he called the Cambridge police "stupid," but that was more of a political thing, not a sin against history. This was just shameful; a shameful thing for a president to say.


Och den konservative opinionsbildaren David Frum skrev följande sågning av Obamas uttalande och förklarade att det inte rörde sig om ett "misstag" utan om en slapp inställning till historien av Obama-administrationen:

You may say the Poles are over-sensitive. One might as well say that Americans are under-sensitive. The U.S. has had such a comparatively happy history that it's hard to think of a domestic analogy that would capture what Poles feel when the worst crimes of their worst oppressors are attributed—not to the authors—but to them.


Obama är, som han själv flera gånger bevisat, betydligt mer intresserad av politik än av historia (och vad som bland annat lockade mig med Newt Gingrich, var att denne till skillnad från Obama faktiskt hade ett genuint intresse för historia, och inte bara som stoff till sina egna politiska tal). Men det verkligt intressanta är givetvis den fråga som alltid är värd att ställas när Obama gör sådana här saker (och han har gjort en rad liknande tabbar): hur skulle mediareaktionerna blivit om dessa uttalanden gjorts av George W. Bush?

Källa: Hot Air

Se även tidigare inlägg:

Lite nödvändigt onödigt Obama-vetande 20110531

Rebecca Kleefisch och Scott Walker om valet i Wisconsin

Valet i Wisconsin den 5:e juni tillhör bortsett från det republikanska primärvalet det mest spännande valet under det halvår som gått, och kommer förmodligen att bli det tredje viktigaste valet efter presidentval och primärval. Scott Walker och en rad andra politiker i Wisconsin står inför ett av demokraterna framkallat återkallningsval. För stunden tycks dock guvernör Walker har en ganska god ledning - och spekulationerna om vad en seger, och ett misslyckande för demokraterna, skulle innebära - är oändliga. Många menar att det hela skulle ge republikanerna en enorm prestigeseger och ge republikanska guvernörer på andra håll mod att ta itu med statliga/kommunala fackföreningar, att föra en tuffare åtstramningspolitik och att dra in på kollektivförhandlingar. Men därtill kan en seger för Walker också ge Mitt Romney chansen att vinna Wisconsin, vilket skulle kunna bli helt avgörande inför vad som troligtvis kommer att bli en mycket jämn kamp mellan honom själv och Obama.

Här intervjuas biträdande guvernör Rebecca Kleefisch om saken på Fox News:



Och här är också guvernör Walker som intervjuas av Sean Hannity:



Se även tidigare inlägg:

Ed Schultz vädjar till Obama om hjälp i Wisconsin 20120527

Ny Romney-ad: Soul Mate

Mitt Romney har gjort en ny ad som denna gång fokuserar på Mitts hustru och själsfrände Ann:



Här intervjuas också Mitt och Ann Romney på Fox News:



Se även tidigare inlägg:

Romney vinner Texas - når 1144 delegater 20120530

Romneys Memorial-Day-tal tillsammans med McCain 20120528

Arg delstatskongressman i Illinois

Det hettade till i Illinois delstatsrepresentanthus igår när den republikanske kongressmannen Mike Bost brast ut ilska över ett demokratisk förslag om högre fastighetsskatter för att finansiera pensionssystemet.



Federal amerikansk politik är i sig tillräckligt underhållande, men på delstatsnivå händer onekligen ännu fler tämligen galna utspel. Only in America :)

onsdag 30 maj 2012

Svart demokratisk kongressman blir republikan

Den svarte demokratiske kongressmannen Artur Davis från Alabama - som 2008 var en stor och hypad anhängare till Obama - har bytt parti och blivit republikan, pg a besvikelse över sin president. Här intervjuas han på Fox News om saken:



Vad partibtyet visar mer än något annat är att Obama inte utgör någon draghjälp för sydstatsdemokrater, såväl som att republikanerna i allt högre utsträckning börjar locka även minoriteter.

Här har Commentary Magazine också en artikel som går in på orsakerna till varför Davis nu valt att lämna demokraterna.

Se även tidigare inlägg:

Mia Love vinner primärvalet i Utahs 4:e kongressdistrikt 20120501

Obamas dödslista för terrorister

Det finns från ett konservativt perspektiv mycket att kritisera i Obamas utrikespolitik och hans kamp mot radikala islamister. Somliga analytiker menar att Obama bara driver samma krig vidare som Bush tidigare gjorde. Det stämmer dock enbart om Obamas politik jämförs med Obamas eget naiva kampanjprat från 2008 - det stämmer inte om politiken jämförs med den politik som Bush faktiskt drev där skillnaderna är avsevärda, både ifråga om strategisk policy och i fråga om taktik.

Däremot driver Obama givetvis ett krig mot islamistisk terrorism och en av de taktiska skillnaderna från sin företrädare, är att Obama i mycket högre utsträckning dödar terroristerna snarare än att fånga och förhöra dem. Så var fallet med Bin Ladin och så har även fallit varit med en rad terrorister som dödats av amerikanska drönare - en metod Obama trappat upp och använder i mycket stor utsträckning.

New York Times rapporterar i denna mycket långa artikel om Obamas drönarlista - en lista på terrorister som godkänns för att avrättas med hjälp av drönare. Obama-administrationen har konsekvent försvarat bruket av drönare, och fortsatt upptrappningen av bruket av dessa, men metoderna har kritiserats från olika håll.

Här rapporterar Fox News om saken:



Som Fox News påpekar så har Obama inte varit konsekvent ifråga om sin kritik mot sin företrädare och sin egen politik - medan han 2008 tydligt fördömde Bushs tuffa förhör, så driver Obama själv en ännu tuffare politik utifrån i princip samma försvarsargument (Eric Holders försvarstal för dödandet av Anwar al Awlaki var ett av de mest häpnasväckande tal han hållit). Så brukar förstås ofta vara fallet med liberaler eftersom de dels inte granskas lika hårt av media och allmänhet (bortsett från den som vanligt tämligen konsekventa -amerikanska- vänstern) i en förutfattad mening om att de per automatik är "bättre" än republikanerna - och dels pg a att liberaler själva ofta anser sin egen politik vara mer sofistikerad, och därmed mer rättfärdigad.

Med det sagt är jag ingen motståndare till Obamas metoder. Och jag är säker på att han agerar sansat - och de högprofilerade drönarattackerna mot inte minst Anwar al Awlaki går onekligen att försvara. Däremot är Obama inte konsekvent. Och till skillnad från Bush, som faktiskt erkände när han ändrade sig i något avseende och därefter förklarade varför han ändrade sig, så ändrar sig Obama men låtsas som att han inte gör det. Obamas politik är dock konsekvent i ett avseende: USA måste givetvis fortsätta hålla trycket uppe på de radikala islamister som planerar terrorattentat. Med amerikanska trupper på väg bort från världens oroshärdar så framstår drönare som det onekligen billigaste och effektivaste alternativet. Inget mer "hjärtvinnande" nationsbyggande med långrandiga pratstunder i tält med afghanska bybor om varför de inte bör samarbeta med taliberna - en drönarräd i närmaste talibannäste räcker så väl. För att nu vara lite ironisk, och påpeka också den strategiska skillnaden mellan Obama och sin företrädare.

UPPDATERING:

Här är förövrigt en (ganska stor) samling salafister i Tunisien, som för en tid sedan ropade "Obama, Obama We are all Osama!" - händelser som gör att man kanske kan förstå varför Obama tröttnat på sin företrädares vänskapliga fikastunder i övertalningssyfte och helt enkelt föredrar fjärrstyrda drönare:



Källa: New York Times

Se även tidigare inlägg:

Obama kritiseras för ökade drönarattacker 20120429

Eric Holders försvar av dödandet av al-Awlaki 20120312

Romney vinner Texas - når 1144 delegater

Mitt Romney vann igår det republikanska primärvalet i Texas med följande resultat:

1. Mitt Romney - 69%

2. Ron Paul - 12%

3. Rick Santorum - 8%

4. Newt Gingrich - 4,7%

5. Uncommitted - 4,2%

6. Michele Bachmann - 0,9%

-------------------------

Texas 155 delegater fördelas proportionerligt - men den stora seger Romney vann innebär att han nu fått de totala 1144 delegater han behöver för att officiellt ha kammat hem nomineringen (det hade räckt med att han vunnit 38% av rösterna i Texas för att nå dit). Romney, som själv befann sig i Las Vegas tillsammans med Donald Trump och Newt Gingrich, släppte efter beskedet om segern i Texas följande meddelande:

"I am honored that Americans across the country have given their support to my candidacy and I am humbled to have won enough delegates to become the Republican Party's 2012 presidential nominee," Romney said in a statement Tuesday evening. "Our party has come together with the goal of putting the failures of the last three and a half years behind us."


Källor: Politico, MSNBC, DN, SVD

Se även tidigare inlägg:

Romney vinner Arkansas och Kentuckys primärval 20120523

Stimulanspaketet misslyckades: Här är bevisen

Detta inlägg handlar om stimulanspaketet som antogs av Obama-administrationen i februari 2009, och varför jag anser det vara vetenskapligt bevisat att det misslyckats.
*****

The next time any of your liberal friends talk about how we would have been in a depression had it not been for the stimulus, please send them a link to this post.
When left-wingers make the case that the stimulus program was necessary, they often refer to economic theory. Some of this theory is quite well-supported actually (my problem with keynesianism has never been the theory; its been the practical applications).
I’m an economist, not a dogmatist. I’m not interested in debunking the “stimulus saved the economy”-myth for ideological reasons. If Obama does something right, I’m more than happy to concede this (like when he gave the order to kill Bin Laden).
I’m interested in debunking it because it’s wrong, and because this myth is dangerous: If it becomes a common perception that the stimulus is what ended the recession, then obviously next time there is a recession the public will call for another stimulus program which will add another nice trillion to the US national debt, which future generations will have to pay back.
So how can we know that the stimulus didn’t end the recession?
Let’s look at some simple chronology: The stimulus was passed in February 2009. The recession ended in June 2009.
So what? Surely as long as the stimulus was passed before the recession ended, then there’s no way of proving that the stimulus money wasn’t what cured the economy.
Not so fast though. The thing is, out of the roughly 800 billion that was the stimulus, only 84 billion dollars had been spent by september 2009. Now, assuming stimulus spending was the same each month from march to september, that implies only 42 billion was spent before the recession actually ended (this of course is an imprecise figure, but the point remains).
We can now from this draw either of two conclusions:
1) 42 billion dollars was enough to prevent a second Great depression, even though 42 billion dollars is just about 0.3 % of the size of the US economy. This then begs the question; what was the purpose of passing a 787 billion dollar stimulus bill, given that 42 billion was enough to save us from the apocalypse Obama predicted would happen if the stimulus bill wasn’t passed? Seems like those other 735 billion that was added on to the national debt was all for naught in that case.
2) The stimulus money had nothing to do with the fact that the recession ended. Hence, all the 787 billion dollars was a waste (not just 735 billions of it).
Doesn’t look too good either way, does it? But wait, there is a third scenario that I have to respond to lest liberals pester me with it in the comments section:
3) The stimulus, while it didn’t itself aid very much in the recovery of the economy through increasing aggregate demand, did change expectations. Investors and employers got optimistic again (in keynesian language, there was a change in “animal spirits”) because now that there was a stimulus package about to be spent, they figured aggregate demand would soon pick up and so they began investing and hiring again.
Theoretically, that could happen. But I’m pretty sure it didn’t. First of all, hiring did not pick up with the stimulus – the unemployment rate would continue to go up long after the recession had ended actually. Investors and employers never really liked Obama, nor the stimulus anyway, so to believe that their expectations changed for the better when the stimulus bill was passed is quite ridicoulous. They never trusted Obama and trust him even less now.


Finally, let’s consider a “what-if” scenario: What if the stimulus did indeed shorten the recession? We don’t have to care about how that would be possible, let’s just say it is somehow. The question then becomes: By how much did the stimulus shorten the recession, and can we reasonably argue that it was worth it?
Let’s say the stimulus shortened the recession by three months. Was it really worth spending 787 billion dollars to make that happen? Really? That would work out at (roughly) 250 billion per month, money that future generations will have to pay back. Here’s a question for liberals: You always talk about caring about future generations when it comes to the environment. You even go as far as telling us we have to lower our current standard of living, just so that a clean environment will be available to future generations as well. I can completely understand (even if I don’t entirely agree with) that sentiment. But why are you being so shortsighted when it comes to recessions? Maybe, just maybe, we could endure another three months of recession (with all the pain that it would mean for the current generation), just so that our grandchildren won’t have to pay back 750 billion dollars with interest? Can’t we do that sacrifice for them?
I think we should. The recession was caused by our mistakes, and future generations should not have to pay for it. Of course, like I said, I don’t believe the stimulus shortened the recession at all, but even if it did do so marginally I have a hard time seeing the benefit being worth the cost.
This will do for now. Thanks for reading. Please forward this post to any liberal friends you might have.
John Gustavsson

Jenna Bush Hager om faderns presidentfoto och arbetet med UNICEF

På torsdag återvänder tidigare president George W. Bush till Vita Huset för att där få sitt officiella presidentporträtt invigt tillsammans med president Obama. Här talar Bushs dotter Jenna Bush Hager om ceremonin samt om sitt eget arbete med UNICEF för att förbättra barns tillvaro världen över:



Se även tidigare inlägg:

Bushs konferens om mänskliga rättigheter 20120515

tisdag 29 maj 2012

Irans urananrikning för landet närmare kärnvapen

Den senaste upptäckten om Irans hemliga anrikning av uran, tyder på att landet både vill och är på väg mot att skaffa kärnvapen. MSNBC rapporterar här om saken:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Se även tidigare inlägg:

ABC TW: Leon Panetta om Iran och Pakistan 20120528

FNS: John McCain om Iran och Pakistan 20120527

Nya Iran-samtal ger föga framgångar 20120525

Hillary Clinton fördömer våldet i Syrien

Våldet fortsätter i Syrien, här har MSNBC ett inslag om Bashir-regimens senaste massaker, och Hillary Clintons fördömande:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Och här ett annat inslag om detaljerna i massakern på mer än 100 civila i Houla:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Se även tidigare inlägg:

FNS: John McCain om Iran och Pakistan 20120527

FtN: Secret Service, Syrien, ekonomin 20120415

måndag 28 maj 2012

Romneys Memorial-Day-tal tillsammans med McCain

Mitt Romney talade idag på Memorial Day inför en samling veteraner i San Diego, Kalifornien. Med sig hade han också senator John McCain. Här är Romneys tal där han förklarar varför USA med dess militär är unikt och exceptionellt och varför denna militär fortfarande behövs i världen:



Och här är en del av McCains tal, eller snarare en incident där någon i publiken protesterar varefter McCain kallar denne "jerk":



Se även tidigare inlägg:

Romneys Memorial-Day-hälsning 20120528

Romneys Memorial-Day-hälsning

Mitt Romney har gjort följande Memorial-Day-ad där han uttrycker tacksamhet till nationens soldater:



Se även tidigare inlägg:

Obamas tal på Arlington Cemetery 20120528

Obamas tal på Arlington Cemetery

President Obama talade på dagens Memorial Day på Arlingon Cemetery för att hedra de amerikanska soldater som stupat för sitt land och sina vänner genom historien - här är talet:



Se även tidigare inlägg:

60 Minutes: Amerikanska soldaters heroiska insatser 20120528

60 Minutes: Amerikanska soldaters heroiska insatser

Idag firas Memorial Day i USA, och CBS 60 Minutes har här ett inslag om amerikanska soldater och deras upplevelser under krigen i Afghanistan och Irak, med svåra situationer kombinerat med hjältemod:



Se även tidigare inlägg:

ABC TW: Leon Panetta om Iran och Pakistan 20120528

60 Minutes: Gary Sinise om Lt. Dan Band och stödet till krigsveteranerna 20120514

Kardinal Wuerl om problemet med Obamas preventivmedelsmandat

Kardinal Donald Wuerl intervjuas här på Fox News där han kommenterar upptrappningen i konflikten mellan katolska kyrkan och Obama-administrationen. Han förklarar att det hela handlar om religionsfrihet, inte preventivmedel - samt att problematiken med Obamas preventivmedelsmandat inte löstes genom Obamas kompromiss, där denne menade att kostnaderna för preventivmedel skulle läggas på försäkringsbolagen. Katolska institutioner har dock egna katolska försäkringsbolag, vilket innebär att de heller inte kan täcka preventivmedel:



Se även tidigare inlägg:

En pingstdagsreflektion om amerikansk frihet 20120527

Katolska grupper beredda att ta striden till Högsta Domstolen 20120526

FtN: Robert Gibbs och Ed Gillespie om kampanjerna

Obamas kampanjstrateg Robert Gibbs såväl som Romneys kampanjstrateg Ed Gillespie talar på veckans Face the Nation om de båda kampanjernas strategier och skärmytslingar:



Se även tidigare inlägg:

ABC TW: Leon Panetta om Iran och Pakistan 20120528

ABC TW: Leon Panetta om Iran och Pakistan

ABC This Week gästas av försvarsminister Leon Panetta om konflikten med Iran, situationen i Pakistan och kampen mot Al Qaida:

video platformvideo managementvideo solutionsvideo player

Se även tidigare inlägg:

FNS: John McCain om Iran och Pakistan 20120527

söndag 27 maj 2012

Ed Schultz vädjar till Obama om hjälp i Wisconsin

Förra året när demokraternas demonstrationer mot guvernör Scott Walker i Wisconsin rörde upp hela delstaten, så var MSNBC:s liberale värd Ed Schultz på plats i Madison, där han hjärtligt gjorde allt han kunde för att stoppa de hemska republikanerna. Nu, med en demokratisk förlust tämligen trolig, vädjar Schultz direkt till Obama om att engagera sig och hjälpa sina partikamrater i Wisconsin:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Kommer Obama att lyda Schultz vädjan? Min gissning är nej så länge opinionen så tydligt gynnar guvernör Walker - men vi får väl se.

Se även tidigare inlägg:

Ungdomsrösterna i Wisconsin 20120526

FNS: John McCain om Iran och Pakistan

John McCain intervjuas denna dag på Fox News Sunday om våldet i Syrien, Irans kärnvapenspel och Pakistan och dess fängelsedom mot den man som tipsade USA om Bin Ladins tillhåll:



Se även tidigare inlägg:

MtP: Gingrich, O´Malley 20120527

En pingstdagsreflektion om amerikansk frihet

Det amerikanska frihetskonceptet är egentligen inte särskilt svårt att förstå. Kort och gott är det lika enkelt som frihetsdeklarationen stakar ut det: individers frihet att på valfritt sätt tillåtas sträva efter att finna sin egen lycka. De politiska konsekvenserna av detta blir individuell frihet att tycka, tänka, tro och uttrycka sig som man själv vill - inte nödvändigtvis som staten önskar eller kräver. Och det innebär också en fri marknad där individer har rätt att under eget ansvar sälja och köpa fritt utifrån egna fattade beslut. Särskilt mycket mer än så innebär det inte.

Dessa saker är förstås ganska många - och i de delar av världen där dessa friheter inte finns så betraktas dessa med stor vördnad. Men trots allt gott som kommer ur dessa friheter är dessa givetvis inte tillräckliga - inte heller är de heltäckande eller perfekta. Kapitalism kan ofta resultera i materialism och individualism övergår inte sällan till egoism. Och för många uppnås aldrig de lyckans löften kapitalism och individualism utlovar. När så sker skapas misstro och cynism "mot systemet" och utifrån den misstron skapas sedan alternativa ideologier. För en generation sedan flirtade ungdomar i hela Europa med maoistisk marxism som alternativ till ett fritt marknadsssystem som tycktes ropa ut att allt bara handlade om pengar - vilket de inte kunde acceptera. Och det på rätta grunder, eftersom allt givetvis inte handlar om pengar.

Det amerikanska frihetskonceptet hävdar emellertid inte detta. Det upplyser bara om den frihet mänsklig politik på ett realistiskt sätt kan påverka: människor har otaliga fler behov än så - men de sakerna tillhör helt andra sfärer än regeringar att uppfylla. En regering kan garantera rätten till yttrandefrihet, rätten till ägande, rätten till individualism - de saker som den amerikanska konstitutionen tydligt föreskriver tillhör regeringars rättmätiga uppgifter. Men en regering kan inte garantera lycka. Den kan inte garantera att alla människor alltid ska få det lika bra, att alla människor ska finna den stora kärleken (hur skulle en regering se ut som försökte garantera detta?) eller garantera att alla människor alltid fattar de mest visa besluten. Det lika lite som en regering kan garantera medborgarna evigt liv. Dessa saker tillhör områden som går utanför politiska institutioner (vilket man knappast behöver vara någon anhängare till amerikansk exceptionalism för att förstå).

Problemet med te x 60-talets vurmande för marxism, var att de trodde att det fanns ett annat system som faktiskt kunde garantera alla dessa saker som den politiska och ekonomiska liberalismen (i dess europeiska frihetliga icke-socialistiska innebörd) inte gav några löften om. De hade givetvis fel - och ifråga om medborgarnas lycka var europeisk liberalism givetvis rena paradiset i jämförelse med Maos stora språng och kulturrevolutioner - och det stora fel dessa ungdomar gjorde var att de inte förstod att politiken bara kan göra vissa saker.

Idag tror förstås ingen (åtminstone inte särskilt många) längre på marxistiska utopier - men cynismen mot det amerikanska frihetskonceptet kvarstår likväl, då detta systems brister och baksidor fortfarande kvarstår och på många håll är uppenbara. Dessa har dock glömt, eller aldrig lärt sig det amerikanska systemets inneboende begränsningar. Till skillnad från otaliga ideologier från Europa, så var USA:s författningsfäder föga intresserade av drömskt önsketänkande. Deras politiska system skulle handla om de saker en regering faktiskt kunde förverkliga - inte de saker kortsiktiga politiker i stundens ingivelse skulle kunna utlova. Men man var också medveten om de otaliga andra behov som finns hos människor - behov regeringen inte skulle kunna tillgodose. Där förespråkade man aktivt de kristna kyrkornas roll, vikten av familjer (eller i de dagarna; vikten av att vara jordbrukare) - institutioner som utan statens styrning på egen hand skulle kunna tillgodose de saker regeringen inte skulle kunna göra. Saker som i sin tur, och på helt andra än politiska plan, skulle kunna hjälpa människor i deras egen individuella strävan efter lycka.

I Europa började dessa institutioner sakta men säkert vattnas ur. Så blev dock inte fallet i USA - där man räknade detta till en del av nationens grundläggande identitet. Detta uppmärksammades även på vår sida av Atlanten, och den katolske brittiske författaren G. K. Chesterton sa en gång att han hoppades att USA skulle bli den kristna ledstjärnan i världen, eftersom britterna ofta brukar glömma korset i sin flagga. Om USA:s flagga sa Chesterton att han hoppades att den -

“may yet become a symbol of something; by whose stars we are illumined, and by whose stripes we are healed.”


Ord som anspelade på bibelordet om Kristus:

"Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade."


Upplysning i kombination med kristendom - en kombination som kännetecknat det amerikanska statsbygget från dess början och fortfarande kännetecknar USA på ett mer markant sätt än de flesta andra länder. Ett statsbygge som i sig erkänner människans totala behov - ett behov som sträcker sig långt utöver att bara tjäna pengar eller köpa prylar - men som samtidigt erkänner politikens begränsningar och och andra institutioners viktiga funktioner. Medan Europa kastats fram och tillbaka mellan extrema och ytterst människofientliga ideologier som aldrig förstått eller erkänt dessa distinktioner, så har USA i 200 år varit ett relativt stabilt samhälle (i jämförelse med 200 år i vilket europeiskt lands historia som helst, med undantag för oss här i Sverige - som ju gjort till vår nationalstolthet att hålla oss undan när det hettar till).

Idag pågår i USA en politisk strid om just dessa andra institutioner. Obama-administrationens angrepp på katolska kyrkan handlar i första hand inte om aborter eller preventivmedel, utan om just respekten för dessa institutioner som de amerikanska författningsfäderna ansåg utgöra något av det viktigaste i det amerikanska civilsamhället. Ett perspektiv som en dag som denna kan vara värd att påminnas om.

Här är en predikan om just lycka, av den amerikanske katolske prästen Jason Worthley:



Se även tidigare inlägg:

USA:s kristna anti-kommunism och dagens anti-islamism 20101210

1960-talets västerländska Mao-romantik 20101123

Katolska grupper beredda att ta striden till Högsta Domstolen 20120526

MtP: Gingrich, O´Malley

Veckans Meet the Press gästas av Newt Gingrich, som var Romneys tidigare rival men nu stöder denne och kommer att kampanja med denne under veckan - samt av Marylands demokratiske guvvernör Martin O´Malley. Man diskuterar Bain-kontroversen, opinionen, och valkampanjen 2012.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Se även tidigare inlägg:

Gingrich om primärvalet och den nuvarande politiken 20120525

Nationalparkerna försöker locka unga

Besökarna på USA:s nationalparker stiger i ålder - och man gör nu vad man kan för att locka unga att besöka den amerikanska naturen, något MSNBC här rapporterar om:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Se även tidigare inlägg:

Newt Gingrichs djurintresse 20111210

Ken Burns om amerikanska nationalparker 20090927

lördag 26 maj 2012

A behavioral economic case against keynesianism


Recently, I wrote a post on behavioral economics, and I discussed the implications this relatively new economic science has on limited government. For those who read the post, you'll remember I concluded that behavioral economics is not in itself a threat to limited government, even though nearly all behavioral economists are left-winged.

Today, I'm taking it one step further. In this post, I'm going to make a behavioral economic case against Keynesianism

Like I said in my last post on this subject, a big problem with behavioral economists is that they tend to focus entirely on the free market and the private sector. Behavioral economics is about studying how human behavior affects the economy, and more specifically it is mostly about studying anomalies and irrational behavior (that standard economic models say shouldn't exist). Behavioral economists correctly identify a lot of irrational behaviors in human beings that negatively affect the economy (like the tendency not to save enough for retirement, or the tendency to buy a new house just because everyone else is). However, they forget that these very same things apply just as much to politicians; hence relying on politicians to solve problems that occur in the marketplace is far from a foolproof solution.

I am going to make four arguments, based on behavioral economics, as to why keynesianism doesn't work. Let's get going with the first one:

1) Bad habits die hard. 

Keynesianism states that the government should attempt to run budget surpluses during the boom, and then spend said surpluses (and even borrow money if necessary) during recessions. In other words, going on a spending splurge when the economy is doing badly is OK, as it will increase aggregate demand. You just have to make those spending splurges temporary and all will be fine. The problem is, when government increases its spending, it's always and everywhere a permanent increase (data supports this; I don't think government spending has been reduced a single time during the past 40 years or so).
Let's say we're in a recession, and the government decides to spend an extra one trillion dollars annually for a couple of years. Now let's say that three years later, the economy has recovered, and the original raison d'etre for the increased spending is gone. Regular economics says that now, the government will simply reduce spending, and everything will go back to normal. This, however, never really happens in the real world. Why?

Behavioral economics gives us a clue about why spending is so rarely reduced during booms, even though it's always increased during recession. The reason? Habits die hard.
Humans rely on habits to make life easier for us. We don't think for a long time before picking up our favorite cereal; we just pick the one we're used to picking, out of habit. This isn't always rational, but it's a fact of life anyway.

Politicians do this too. They don't sit around for hours analysing how much spending is optimal; they spend as much as they have a habit of spending (remember, most politicians are not economists, and so often they don't really have the knowledge necessary to make optimal decisions). Spending an extra trillion for a couple of years soon turn that extra trillion of spending into a habit; it creates a dangerous precedent. What was supposed to have been a temporary measure to increase aggregate demand, soon becomes a permanent part of every future budget.

Behavioral economics teaches us that we often continue with habits even after they stop making sense; we don't evaluate them nearly often enough. Nowhere is this as obvious as with politicians and their spending habits.

2) Politicians are risk-averse, and the benefits from deficit reductions are abstract

There are two things we know about humans (and that includes politicians): We are in general riskaverse, meaning we don't like risk and we want to be compensated for taking on it (ie, we may make a high risk investment, but only if that high risk investment carries a chance of a high reward).
Reducing spending (or increasing taxes - that's another form of deficit reduction) means taking a risk. As a congressman, you have constituents who expect you to bring home the bacon to them - and you may not be able to convince them about the benefits of a vegetarian diet. If you face a decision on whether to increase spending, for example by given them an new park or school, or cut spending, you are more likely to opt for increasing spending, just because the return is more certain. You give people a park, school or something else, and you'll most likely be re-elected. On the other hand, voting for spending cuts, even when they make sense, is politically very risky.

Also, the benefits of deficit reductions are very abstract; they're hard to understand, hard to picture in front of you. Abstract rewards lead to bad decision-making; for example a big reason why smokers smoke is because while they know smoking causes lung cancer, they can't really imagine how painful lung cancer really is. "Lung cancer", to most people who haven't experienced it, is too abstract to be taken into account when making the decision on whether or not to smoke. Unsurprisingly, the reason many non-smokers give as for why they have chosen not to smoke is because smoking gives you yellow teeth, bad skin, hoarse voice etc - these consequences are not nearly as dangerous as lung cancer, but they're easier to picture (they're not abstract).

The dangers of the current fiscal policy too are to a large extent very abstract; we really can't imagine what a complete financial apocalypse caused by a US state bankruptcy would be like. It's too far from our perception of reality. We can't imagine the ATM's stop working, we can't see in front of us how martial law is declared in all 50 states as riots ensue and looting of shops becomes the only way to survive. This is something that willl eventually happen, much sooner than you think, if the US doesn't begin to take the deficit seriously.

Yet, in choosing between funding a park and winning re-election, and cutting spending and avoiding this abstract dystopic future, most politicians will choose the first options. Surely they'll be retired by the time the consequences of the deficit spending really begin to set in? And even when it does, it is far from certain that people will understand the connection between the action and the consequence; they won't understand that it was the fact that their congressman voted for a new park in their district (and all the other pork that they got) that drove the country towards bankruptcy, and so the congressman who did this is likely to get away scot-free.

Another difficulty lies in the old age of most senators and congressmen; many of them are old enough that by the time the US (or at least social security) goes bankrupt, they'll be 6 ft under the ground. It's not a coincidence that Paul Ryan is the guy behind the bold Roadmap to Recovery. He's a young man with small kids, and therefore he has high personal incentives to reduce the deficit: He will be around to face the music if nothing is done, and if nothing else his kids will too. I'm not saying that Congressman Ryan is selfish or that he is only trying to deal with the deficit for personal reasons - that would be absurd - but none the less, personal incentives certainly do affect how politicians vote.
These two reasons together - riskaversion and abstract returns from deficit reduction - is a big part of the reason why the Keynesian formula is so rarely followed: We spend during recessions, but we ignore the other part about saving during booms because the reason to save during booms isn't clear enough, and it's dangerous politically to suggest cutbacks.

3) Encouraging spending has long-term side effects

It is a common fact among economists that americans (and most other people as well) don't save enough. No matter what measure you use - whether "saving enough" means being able to keep your current standard of living when you retire, or whether you use the more technical measure of how close americans are to the optimal savings rate (the savings rate that will maximize GDP in the long term), Americans don't save enough.

Yet, during recessions, we hear politicians (and sadly some economists - I'm looking at you, Paul Krugman) proclaim the virtue of spending and how we must spend our way out of the recession (even though we pretty much spent our way into it in the first place). They claim that spending drives the economy, a claim that is ridiculous as it's really investment (savings) that drive the economy IN THE LONG TERM. Yes, increased spending can give a short-term economic boost, but in the long run a country's steady state is higher the higher the savings rate is (look up the solow model on wikipedia if you want to learn more). In the very long run, what really decides a country's growth rate is the rate at which it manages to innovate and become more efficient - technological progress, in short.

So what happens when you encourage spending? Let's assume a "good" scenario (from a keynesian perspective), where americans cut their savings rate from 5 % to 0 % - ie, they start consuming everything they earn, living paycheck to paycheck. Now imagine the recession ends. How do you get americans to start saving again? Keynesians may assume that the savings rate will go up automatically, but like I said in my first point, habits die hard. Most of us save a certain % of our income (or a certain amount of dollars) out of habit, and if politicians manage to convince consumers to stop saving, there is really no guarantee that the savings rate will go up after the recession is over. You see, convincing people to spend is relatively easy - spending is fun, remember. Convincing them to take up saving, after they've gotten used to living paycheck to paycheck, is certainly much harder. Saving requires a sacrifice, it requires us to accept delayed gratification. It's very possible that savings rates may remain low long afterwards, hurting growth and leaving consumers vulnerable to shocks.

We should also notice that if you're a spendthrift who has maxed out your credit card during the boom, to hear an authority figure (such as Paul Krugman, a respected economist) say that all you have to do - now that the recession is here - is to get another credit card and keep the party going may very well give you an excuse (let's face it, we all look for excuses to do things we think is fun that we know aren't good) to do so. Americans are already undersaving - why give people an excuse ("I'm doing it for the economy!") to save even less?

4) Curing a recession with the hair of the dog - not a good way to build confidence

I believe every business cycle is unique. Some people try to explain business cycles on monetary policy (austrians), others on animal spirits and lack of demand (keynesians), and some believe business cycles are caused by changes in the fundamentals of the economy (the real business cycle theorists). I'm personally convinced that the search for the "one and only" cause of business cycles is naive. Every recession has its own causes. That, however, is not the point I'm trying to make here.
I believe that the current downturn was mainly caused by bad monetary policy in the early 2000's, which led to an irresponsible increase in the money supply and in lending, which fuelled the property bubble. Sure the banks were irresponsible and the regulation should have been stricter, but without the cheap credit provided by the Federal Reserve, this would never have happened.
When the recession hit, the first response from the Federal Reserve was to do everything they had done in the 2001 recession all over again: They lowered interest rates, eventually they became even lower than they ever were during the last recession.

It didn't work very well this time.

I'm not surprised. What the Federal Reserve was trying to do was to cure the recession with the hair of the dog. Even though on a theoretical level this makes some sense, it is understandable that it is met with scepticism both from consumers and investors. What if the current low interest rates cause another recession in 8-10 years time? It's actually not unthinkable and you can understand why investors (including employers) may be reluctant to make long-term investments without being certain that the structural issues the economy has have been adressed.
I believe monetary policy works much better when the cause of the recession isn't monetary policy. It's just more credible that way, when a central bank has screwed up and been a part of causing a recession, that you don't rely on them too much to solve the problem. It may make theoretical sense in some macroeconomic model; but that's not what businessmen and consumers see. What they see is that the government (OK, so technically the Federal Reserve isn't part of the government, but you get my point) is trying to fix things the very same way they broke them the last time.

The same of course goes with deficit spending. The US was already running a deficit during the boom, and so when the government told consumers that everything would be alright if only the US would run an even bigger deficit, naturally they didn't buy it. Expectations didn't change. If you could avoid a recession simply by deficit spending and low interest rates, then the US would have never entered into a recession in the first place after all.

Getting out of a recession is very much about changing expectations. If you can't make employers believe that there is a light at the end of the tunnel that we're getting closer and closer to, then they're not going to hire. The same of course goes with consumers and all the other investors. You do not change expectations when you try to cure by the hair of the dog, and that is why investor and consumer confidence still hasn't rebounded. There has been no adressing the structural issues behind the crisis. And as long as Obama is in office, there won't be.

One word of caution: I would support monetary policy intervention in Europe right now, as the reason for the Eurozone crisis wasn't simply lower interest rates but rather it was caused by countries with very different economies naively believing that they could have the same currency and the same central bank. While monetary policy is far from a long-term solution (I've said it before and I'll say it again: The only solution that will work in the long term is the dissolution of the Eurozone), it is definitely worth a try if it can help countries like Ireland and Spain (Greece is a lost cause I'm afraid) avoid state bankruptcy.

Summary

This post can be seen a follow-up post to the post I wrote about whether behavioral economics threatens limited government. In this post, I went a step further and explained four ways in which behavioral economics can be used to make a strong case against keynesianism, and, in the end, against Obama.
While in order to get the full picture of Keynesianism (or any other economic idea), you need to analyze it from more than just the behavioral perspective, this is none the less an important perspective that I believe has been missed out on in the debate. The conservative movement lately has had an unfortunate tendency to reject academia and scientific research, instead of embracing the discoveries and looking at them through conservative glasses - which is what I as an intellectual conservative is trying to do.

I apologize for the length of this post, I hope you all learned something. Thank you for reading.

/ John Gustavsson

Huckabee om Obamas slöseripolitik

Obama försöker hävda att han är finansiellt ansvarsfull, något Mike Huckabee här har tydliga invändningar mot. Han kommenterar också de katolska organisationernas stämning av Obama-administrationen, och hur media överlag inte tagit upp detta - trots att det är en enorm nyhet:



Se även tidigare inlägg:

Huckabee om varför han skulle vilja vara demokrat 20120508

Statsskulden demonstrerad i ny hastighetsmätare 20120421

The View fördömer Hustlers agerande

Det tillhör inte vardagen att gänget från The View försvarar konservativa, men i detta fall sluter de upp bakom den kvinnliga konservativa opinionsbildaren S.E. Cupp efter Hustlers agerande:



Se även tidigare inlägg:

Hustler fejkar oralsexbild med känd konservativ kvinna 20120523

Ungdomsrösterna i Wisconsin

Wisconsins återkallningsval närmar sig. Här har Fox News ett inslag om ungdomsrösterna i delstaten:



Se även tidigare inlägg:

Demokrater oroade över Wisconsin 20120523

Katolska grupper beredda att ta striden till Högsta Domstolen

Katolska - men även evangelikala organisationer - är beredda att ta upp vad de anser är en kamp för religionsfrihet med Obama-administrationen.

I torsdags hölls the 2012 National Religious Freedom Conference i Washington DC - anordnad av den religionsfrihetsförespråkande organisationen Becket Fund.

"This debate is not just about contraceptives, but about coercion. It's not about Catholics it's about conscience," förklarade där sydstatsbaptistledaren Richard Land.


Den katolske kardinalen Timothy Dolan, som är en del av de 43 katolska organisationer som stämt Obama-administrationen, förklarade att man dock inte gett upp hoppet om att kunna föra en dialog med Vita Huset:

"We are not going to give up dialogue with them. Who knows, maybe the lawsuits will make some progress, but so far we haven't seen any mitigation. Mitigation that the administration offered us back in February didn't help us much, because we are self-insured and it didn't touch those straight-jacketing exemptions."


Opinionsundersökningar visar också att det bland en stor majoritet av både demokrater, republikaner och oberoende väljare finns ett stort stöd för religiösa organisationer att bedriva sina egna verksamheter.



Se även tidigare inlägg:

Obama och de katolska rösterna 20120523

Timothy Dolan om stämningen av Obama-administrationen 20120523

Obama - videovecka 174

President Obama talar idag inför Memorial Day på måndag om vikten av att hedra de amerikanska soldaterna från nu såväl som förr:

Se även tidigare inlägg:

Obama - videovecka 173 20120519

fredag 25 maj 2012

Nya Iran-samtal ger föga framgångar

En ny runda i förhandlingarna med Iran har fortsatt i Baghdad, Irak. Dock utan några nämnvärda framgångar mer än att Iran är villiga att "fortsätta prata". Här rapporterar MSNBC om saken:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Och här ett annat inslag:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Här analyserar Fox News också situationen och FN-inspektörers nya upptäckt av stora mängder anrikat uran:



Iran vill helt uppenbart förhala - inte förhandla. Någon gång måste man dra strecket i sanden. Iran spelar helt uppenbart samma katt-och-råtta-lek som Saddam Hussein en gång gjorde i Irak, och väst kan inte vänta tills det är för sent.

Se även tidigare inlägg:

Nya förhandlingar med Iran 20120416

Gingrich om primärvalet och den nuvarande politiken

Newt Gingrich intervjuas här av Chris Matthews om det avslutade primärvalet där han förlorade mot Mitt Romney, det fortsatta kampanjandet och sina egna egenskaper och kunskaper:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Se även tidigare inlägg:

FtN: Gingrich, Bachmann, Schumer och Dean 20120506

Recension: Frihet - Jonathan Franzen

Jag läser romaner, men gör det alldeles för sällan, helt enkelt pg a att mitt utrikespolitiska och historiska intresse oftast får mig att välja en fackbok framför en roman. Jag är dock ytterst medveten om hur oändligt berikande bra romaner kan vara, och har därför alltid betraktat mitt bristande romanläsande som en last jag inte lyckas frigöra mig ifrån eftersom jag medvetenheten till trots likväl fortsätter prioritera någon historiebok om andra världskriget eller den senaste biografin av någon person på något obskyrt sätt kopplad till Bushs presidentskap, framför författare som Haruki Murakami, Robin Hobb, historiens litteraturklassiker och alla andra specifika böcker på min ständigt växande evighetslista med titlar jag vill läsa "bara jag får tid".

För några månader sedan tipsades jag dock om en intervju gjord av Malou von Sivers, på hennes program "Efter 10" i TV 4 med den amerikanske författaren Jonathan Franzen, som skrivit boken "Frihet". Intervjun gav intryck av att det handlade om en väldigt politisk bok, och Franzen förklarade att titeln delvis valts pg a den amerikanska högerns missbruk av ordet "frihet". I normala fall är jag ganska ointresserad av politik i skönlitteratur, och det i synnerhet om handlingen utspelas i en verklig nutid. Läser jag romaner vill jag gärna att de ska handla om helt andra saker än de fackböcker jag brukar läsa handlar om. Franzens bok lockade dock eftersom det verkade vara en skönlitterär sågning av George W. Bushs presidentskap (ett presidentskap som i mycket stor utsträckning intresserar mig), och Franzen sa i intervjun så här:

...jag försökte skriva den under Bush-åren. Den politiska situationen hade blivit så polariserad och så hatisk att jag tyckte att jag inte kunde ignorera den. Och jag är mycket intresserad av hur politiska passioner påverkar familjer. Man delar oftast föräldrarnas politiska åsikter och sina syskons åsikter, men inte alltid. Politisk inriktning är något mystiskt, för jag behöver bara veta att någon beundrar George Bush för att inte gilla den personen. Jag kan tycka om allt annat hos honom, men om han är en konservativ republikan som gillar George Bush så förgiftar det allt annat för mig.


Således köpte jag boken, trots att jag förmodade att den var väldigt politisk. Dels pg a intresset för hur Bush skulle skildras, och dels pg a att boken i alla avseenden verkade väldigt välskriven och Franzen - som på sin fars sida även är svenskättad - framstod helt klart som en intressant amerikansk författare.

Boken har på många håll fått mycket beröm. Igår läste jag ut den och kan bara instämma. "Frihet" är väldigt välskriven, väldigt läsvärd och är i första hand ingen politisk bok utan en bok vars puls utgörs av relationen mellan karaktärerna i familjen Berglund - en familj, som likt Franzens egen, på fadern Walters sida är svenskättad. Boken skildrar modern Patty och maken Walters uppväxt på 1970-talets USA - en tid med studieambitioner blandat med rockmusik, droger, sex och ett 60-70-talsungdomligt världspolitik-intresse. I den miljön får läsaren följa Walter och Patty, deras hantering av sina föräldrar (Pattys relation till sin liberaldemokratiska mor och Walters relation till sin alkoholiserade far och godhjärtade moder) och sitt ungdomliga byggande av relationer som sedan skulle påverka även resten av deras liv. Berättelsen fortsätter sedan vidare in i 80-90 - och 20-00-talets tillvaro. Ungdomsparet bildar familj, Patty blir hemmafru och Walter engagerad liberal miljöaktivist. Under ytan bubblar dock en myriad av känslor, och relationer slits såväl innanför som utanför framiljesfären i familjemedlemmarnas individuella strävanden efter frihet och lycka.

Vad som gör "Frihet" så intressant är att de karaktärer som beskrivs skulle kunna vara nästan vem som helst, vars anonyma ansikten obemärkta passerar förbi oss varje gång vi går på stan. Ansikten som representerar liv som inte kan sammanfattas eller begripas på ett ögonkast men som en bok, om den skrivs väl, kan förmå öppna portarna till - vilket Jonathan Franzen också gör. Det är en berättelse med detaljrik insikt som gör att man som läsare förstår att Franzen vet vad han skriver om när det gäller relationerna. Alla människor och familjer har sina egna historier och sin egen historia, men alla får den inte nedtecknad. Men trots att "Frihet" är familjen Berglunds historia, inte din, min eller ens författarens - så finns däri väldigt mycket, och ett djup förmodligen de flesta på ett eller annat sätt skulle kunna relatera till. Och just det gör boken så spännande.

När det sedan gäller politik så är familjen Berglund en liberaldemokratisk familj, bortsett från sonen Joey som i protest blir en redneck- och vidare riskkapitalist-republikan. Politik utgör inget huvudtema men finns alltid där som en ständig bakgrundskuliss - och om man kan en del om amerikansk politik (eller hänger med i den aktivt som jag gör) så skänker det bokupplevelsen en ytterligare dimension. Franzen beskriver riktiga politiska fenomen i familjen Berglunds samtid. Alltifrån den republikanske borgmästaren i St Paul, Minnesota - Norm Coleman, till hur en mängd medelamerikanska mammor i Pattys ålder inte alls skulle ha haft något emot att ligga med Bill Clinton, till hur diskussionerna bland skolungdomar gick kring Irakkriget - och kring hur miljöaktivister uppfattade president Bush, till det faktum att huvudpersonen Walter Berglund kom att skaffa en Obama-dekal på bilen. Republikaner skildras också tämligen frekvent som penninglystna miljöbovar - men det beror i mångt och mycket på att de karaktärer som boken handlar om är liberala demokrater med de föreställningar om konservativa som liberala demokrater har. Men dessa saker utgör alltså inte bokens huvudtema. Vill man lära sig något i förhållande till politik av boken, så är det dock snarare att den tecknar livet för en visserligen "annorlunda" men likväl knappast helt annorlunda amerikansk familj under 20-00-talet.

För några veckor sedan läste jag en annan bok vid namn "Towelhead" skriven av Alicia Erian, som handlar om den 13-åriga flickan Jasiras uppväxt och skolgång i Texas under tidigt 1990-tal, tillsammans med sin pappa som är från Libanon. Boken centrerar kring det berättelser om 13-åriga flickor brukar centrera kring; kompisar, kärlek, sexuella uppvaknanden och föräldrakonflikter - men trots det finns även i den boken den amerikanska storpolitiken med Gulfkriget på andra sidan världen som en ständigt överhängande skugga. Jag har inte läst tillräckligt mycket för att göra någon kvalitativ bedömning av saken, men mitt allmänna intryck är att amerikaner reflekterar sig själva och sin tillvaro till sin samtidspolitik på ett helt annat sätt än vad som görs i svenska romaner. Och jag vet inte ens om jag någonsin läst en svensk roman som nämner Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt. "Frihet" är dock onekligen en bok om en familj i skuggan av den amerikanska storpolitiken under 20-00-talet, som även drar in de olika familjemedlemmarna i spelet kring denna, om än på ett perifert sätt. President Obama har också läst boken och i intervjun av Malou von Sivers berättar Jonathan Franzen att han också fick möjlighet att träffa Obama i Vita Huset.

Boken förtjänar att läsas, men inte för att Obama läst den, eller för att den beskriver vare sig republikanernas frihetssyn eller Bushs politik särskilt bra, utan helt enkelt bara för att den är otroligt välskriven, och skildrar människor på ett mycket insiktsfullt sätt. Och för min egen del blev boken en väldigt bra påminnelse om hur berikande en bra roman faktiskt kan vara, och varför jag bör fortsätta göra allt jag kan för att undvika att helt sugas ner i facklitteraturträsket.