Europa har genom EU sedan andra världskriget byggt upp en icke-demokratisk byråkrati med syfte att förflytta makt från de suveräna nationerna till en centralmakt i Bryssel.
USA har en union som i grunden bygger på precis motsatt princip – på tanken att centralstyrning i längden inte leder till vare sig välfärd eller frihet – utan till träldom, varför centralmaktens inflytelsesfär måste hållas begränsad.
USA är också ett land som tack vare dessa principer och den nationella identitet man byggt på dessa principer, har fostrat ett folk till optimism och framtidstro. Denna tro har dock fått sig en knäck – och besökande amerikaner förklarar gärna innerligt när de är i Europa hur de verkligen inte röstade på Bush. Precis på samma sätt som dessa besökare också har en vurmande Europaromantik så har USA:s regering nu med stora program drivna av den federala regeringen också börjat föra det amerikanska systemet i riktning mot att bli mer likt det europeiska.
En varning till Amerika:
Detta anser författaren Daniel Hannan vara mycket beklagligt, och i sin bok ”The New Road to Serfdom: A letter of warning to America” manar han USA att värna sin nationella och delstatliga integritet – och varnar för att de annars riskerar att följa i samma fotspår som Europa, längs en stig som utger sig vara vägen till platsen för guld och gröna ängar, men som i själva verket leder just till träldom.
Vad som gör hans bok verkligt speciell är att han inte hävdar detta utifrån ett enkelspårigt patriotiskt amerikanskt perspektiv – Hannan är nämligen själv europé. Men han hävdar heller inte saken utifrån något udda europeiskt USA-romantiserat perspektiv. Han gör det baserat på ideologiska erfarenheter. Hannan är en brittisk konservativ och blev som 27-åring 1999 invald i Europaparlamentet dit han också omvalts två gånger och suttit sedan dess. Han har därför god insikt i såväl vad EU utger sig för att vara som vad EU faktiskt är – i kombination med ett stort intresse och goda insikter i vad USA utger sig för att vara och vad USA också faktiskt är. Skillnader hans bok påminner om och gör mycket begripliga.
Amerikansk demokrati fungerar:
Ta te x detta med amerikansk demokrati. Ett koncept som även det är något européer (och svenskar) ofta invänder mot. Det låga valdeltagandet i amerikanska presidentval brukar nämnas som en del av kritiken. Daniel Hannan beskriver dock i sitt kapitel ”American Democracy works” hur valdeltagandet i amerikanska presidentval de senaste 14 åren ökat – medan valdeltagandet i det europeiska parlamentsvalet minskat de senaste 16 åren. 2008 deltog 61,4% av den röstberättigade amerikanska befolkningen i det amerikanska presidentvalet, medan bara 43,1% av den röstberättigade europeiska befolkningen deltog i Europaparlamentsvalet 2009.
Men amerikanska val går också att jämföra med nationella europeiska val. Och där finns också en stor skillnad. I USA röstas det mycket mer än det görs i Europa. Amerikaner röstar i öppna val på sina delstatssenatorer, sina kongressmän, medlemmarna i skolstyrelsen, sina sheriffer etc. Det innebär att man deltar i de val man är intresserade/engagerade i. Har man barn i skolan blir skolstyrelserna viktiga – är man intresserad av lag och ordning är sheriffvalen av prioritet, etc. (I Sverige röstas det högt i riksdagsvalen vart fjärde år, medan te x kyrkovalen har ett mycket lägre valdeltagande).
Det är således en mycket mer direkt representativ demokrati än här i Europa där politikerna verkligen står ansvariga inför den befolkning de representerar. De öppna valen gör att de ansvariga inte kan koppla bort sig från sin väljarkår, vilket görs i Europa där politiker många gånger är mycket mer intresserade av att ställa in sig för partipamparna högre i rangordning än inför väljarna. Denna folkliga närhet till den politiska processen har också ökat amerikaners tro på politikens förmåga att fungera.
Den amerikanska kontra den europeiska konstitutionen:
I ett annat kapitel beskriver Daniel Hannan konkret skillnaden mellan den amerikanska konstitutionen och den europeiska unionens konstitution på ett enkelt men mycket talande sätt:
”The U.S Constitution, with all it’s amendments, is 7,200 words long. The EU Constitution, now formally known as the Lisbon Treaty, is 76,000.
The U.S. Constitution concerns itself with broad principles, such as the balance between state and federal authorities. The EU Constitution busies itself with such details as space exploration, the rights of disabled people, and the status of asylum seekers.
The U.S. Constitution, in particular, the Bill of Rights, is mainly about the liberty of the individual. The EU Constitution is mainly about the power of the state.” (41-42)
Medan den amerikanska konstitutionen således i breda drag beskriver hur ett mänskligt samhälle bör struktureras för att balansera makt och bevara frihet (något regeringar genom hela världshistorien alltid inkräktat på) – så handlar den europeiska unionens konstitution om detaljstyrning från en överstatlig myndighet. Och till skillnad från USA:s federala regering så är EU-byråkraternas styre verkligen överstatligt. Europa har inte – till skillnad från USA – någon enhetlig gemensam kultur, någon enhetlig gemensam media, eller något annat att på folklig väg binda kontinenten samman. USA hade ett demos – ett folk som enades innan en makt också sattes över detta. Så är dock inte fallet i Europa, där råder en central makt utan folklig gemensam grund.
”There is, in short, no European demos. If you take the demos out of democracy, you are left only with the kratos: the power of a system that must compel by force of law what it cannot ask in the name civic patriotism.” (s 49)
Genom att göra detta förstärker EU dock inte europeisk tradition och kultur – tvärtom så förstörs den. Det som kännetecknat Europa är nämligen inte ett (odemokratiskt) centralstyre – utan en kulturell och politisk mångfald. Hannan förklarar att en av historikernas teorier till varför Europa har kommit att dominera världen framför såväl islamska kalifer som kinesiska kejsare beror på att Europa var en kontinent där olika länder med relativt lika kulturer konkurrerade med varandra – detta skiljde Europa från Kina, eller från de muslimska imperierna – vilket också drev den europeiska utvecklingen framåt. Europa håller nu på att överge detta i tron på att centralstyrning är den gyllene vägen bort från allt ont, in till allt gott. Bortsett från historiska bevis så indikerar också modern statistik att så inte är fallet.
Världens mest välbärgade nationer är små nationer. Hannan har en lista på BNP där han visar hur listan helt toppas av små länder (inklusive Sverige på plats 12). Detta, menar Hannan, beror på att små länder inte är lika centralstyrda som stora. Det första stora landet som hamnar på listan är dock – vilket är ytterst viktigt att ta i akt – USA. Trots USA:s storlek har USA klarat av de problem stora nationer möter bättre än de andra. Orsaken till detta beror på att USA trots sin storlek kunnat undvika centralstyrning.
Daniel Hannan citerar Thomas Jefferson, som 1812 skrev något som härskare normalt inte skriver eftersom härskare nästan alltid vill öka sin makt och ena makten snarare än att separera den:
”Our country is too large to have all its affairs directed by a single government. Public servants, at such distance, and from under the eye of their constituents, must, from the circumstance of distance, be unable to administer and overlook all the details necessary for the good government of the citizens; and the same circumstance, by rendering detection impossible to their constituents, will invite the public agents to corruption, plunder, and waste.”
Hannan förklarar att teknologi etc, som gjort avstånd mindre, inte har förändrat dessa slutsatser. Författningsfäderna förstod vad vi i modern tid kunnat studera: hur stora regeringar faller byten för intressegrupper, hur regeringsmakten blir dyr, ineffektiv och fylld av nepotism.
USA bör inte kopiera Europa:
Daniel Hannan beskriver vidare varför USA inte bör ta efter europeisk sjukvård, europeisk välfärd eller europeisk immigrationspolitik. Dessa saker fungerar nämligen inte särskilt bra i Europa – och i synnerhet inte i ett långsiktigt perspektiv.
Han förklarar dock att européer gärna betraktar sig själva som mer moraliskt högstående än amerikaner – och har en mängd vackra argument till detta, alltifrån att USA har sjuka och hemlösa till amerikansk konfrontativ utrikespolitik kontra en mjukare diplomatisk europeisk sådan.
Problemet med EU är dock att de har högtravande bekännelser om hur saker och ting fungerar inom EU – medan de i praktiken inte har något att visa upp som skulle kunna verifiera deras prat. Vilket gäller alltifrån hur EU tacklar arbetslöshet till hur de verkar för mänskliga rättigheter. De pratar gärna om alla dessa saker men gör väldigt lite.
Som exempel på det nämner Hannan tsunamin 2004 (där Sverige var ett av de utomstående länder att drabbas hårdast). USA, Japan, Indien och Australien började en massiv hjälpinsats samtidigt som saken främst diskuterades i EU. Storbritanniens dåvarande arbetsminister Clare Short sa i en presskonferens:
”I think this initiative from America to set up four countries claiming to coordinate sounds like yet another attempt to undermine the UN. Only the really the UN can do that job. It is the only body that has the moral authority.”
Hannan skriver sedan:
“Never mind that the UN had not, at that stage, done anything: The moral authority was what mattered.” (s 130)
Han fortsätter med att beskriva ett möte i Europaparlamentet efter katastrofen där olika medlemmar reste sig upp och försökte bräcka varandra i hur mycket man ville ge. När en italiensk kristdemokrat dock tog till orda med förslaget att alla medlemmar offrade en dag lön för hjälpinsatsen blev dock salen tyst. De slösar nämligen gärna med andra människors pengar, men inte med sina egna – förklarar Hannan.
Detta kan sättas i förhållande till amerikaner. Medelamerikanen ger 300 dollar per år till välgörenhet – medeleuropén ger 80 dollar. Ett annat exempel är jordbävningen på Haiti 2010. Inom några timmar hade USA skickat ett hangarfartyg med hjälp medan EU hade hållit en presskonferens där de uttryckte sina kondoleanser.
Europa hävdar således en moralisk överhöghet de bara har i teorin, men aldrig har haft i praktiken. Daniel Hannan manar därför USA att fortsätta värna sin nationella särprägel – det ideal som gjort landet till vad det är. Dessa ideal gynnar nämligen inte bara USA, utan hela världen.
Sammanfattningsvis:
"The New Road to Serfdom" (Klicka på länken för att köpa på Amazon) är en relativt kort bok (bara 187 sidor), enkelt skriven och lättläst. Det är ingen djupanalyserande bok - men det är heller inte dess syfte. Vad författaren vill är att påminna och upplysa om saker som många glömt bort eller helt enkelt aldrig vetat om det amerikanska respektive det europeiska systemet. Dessa skillnader, som exemplen ovan gav några smakprov på, tydliggör Daniel Hannan mycket bra.
Hans bok är ett varningsbrev till USA, för att dessa inte ska slå in på samma väg som Europa (här är en intervju med Hannan gjord av The Hoover Institution där han också pratar om de saker han skriver om i boken).
För oss européer kan det dock också vara en väckarklocka. EU är ett projekt vars historielöshet och ideologiska grunder diskuteras alldeles för lite. Det är en självgående koloss grundad på precis motsatta principer än den amerikanska modellen. Både i praktiken i vår tid såväl som genom världshistorien har den idé som genomsyrar det amerikanska systemet alltid varit överlägsen den idé som genomsyrar den Europeiska Unionens.
Något Daniel Hannans mycket läsvärda bok förhoppningsvis också kommer att påminna oss européer om.
Se även tidigare inlägg:
Européer för amerikansk exceptionalism 20101114
----------------------------
Realistisk internationalism – del 1: Nationsbaserad maktfördelning 20090513
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar