tisdag 1 juni 2010

Recension: Do the right thing av Mike Huckabee

Jag har nu läst och reflekterat över Mike Huckabees senaste (politiska) bok, "Do the right thing: Inside the movement that's bringing common sense back to America". Boken är till stor del en genomgång av Huckabees valkampanj 2008, då han vann totalt åtta delstater och kom tvåa efter John McCain.

I min tidigare valanalys så förutspådde jag att Huckabee inte skulle ställa upp igen, men hans bok får mig verkligen att fundera över om jag hade rätt trots allt. Huckabee verkar nämligen göra något alla politiska kandidater bör (eller åtminstone har lust att) göra: Han gör upp med gamla fiender. Boken är till stor del en attack mot den plastige miljardären Romney (Huckabee är övertygad om att han hade vunnit om inte Romney ställt upp och dragit röster från honom), som är en liberal i fårakläder och som var så ohyfsad att han inte ringde och erkände sig besegrad när det stod klart att han var besegrad i Iowa (Romney hävdade aldrig motsatsen, men av artighetsskäl bör man ringa segraren och gratulera). Men Romney är inte den ende som hamnat på Huckabees "hit list"; människor han tycks längta efter revansch på. Han drar sig inte för att hänga ut de människor som borde endorsat honom men inte gjorde det vid namn, och citerar ofta direkt ur dialoger med dem. Kyrkliga ledare är han särskilt besviken på; de om några borde väl kunnat se vem den ende konservative i loppet var? När han frågade en av dessa ledare om han frågat Gud huruvida han tyckte att ledaren skulle stödja McCain, så fick han inget tydligt svar. Och det säger det mesta, menar Huckabee.

En annan potentiell 2012-kandidat som får sig en känga är Fred Thompson. Den tjurskallen stannade kvar i racet även när det stod klart att han inte skulle vinna, och drog därför runt 15 % av rösterna i South Carolina. Hade Huckabee fått dom istället hade han vunnit över John McCain, och historien hade troligen varit en annan. Det hela är rätt ironiskt när man betänker att Huckabee själv stannade kvar i racet långt efter det var klart att han inte skulle vinna. Men man förstår hans frustration (Thompson är dessutom ingen riktig abortmotståndare om man får tro Huckabee).

The Arlington Group och Gary Bauer (en av dess ledare) får också skarp kritik just för att de ständigt kom med nya ursäkter för att inte stödja Huckabee. Till och med John McCain själv får sig en släng av sleven; Huckabee gör klart att han inte hade stött John McCain om det inte vore för Sarah Palin, som ju är betydligt mer konservativ. Han hade visserligen inte officiellt varit emot honom, men han hade inte kampanjat för honom utan hade istället fokuserat på kongress- och guvernörsvalen.

Boken har kritiserats just för att den innehåller för mycket kritik och för få idéer. För min del så gillar jag ju Huckabee, och jag avskyr Romney av precis samma anledningar som han gör det. Men på nåt sätt måste jag ändå hålla med. Det hade definitivt varit roligt om han skrivit ännu mer om FairTax-modellen (en skattemodell som går ut på att byta ut alla skatter mot en enda konsumtionsskatt; liknande moms). Och då jag tillhör de något mer libertarianska konservativa så måste jag säga att jag är besviken över att han går så hårt åt libertarianerna, som han kallar "Faux-Cons" (ung. "Fejk-konservativa). Han anser att sådana är värre än liberalerna, vilket verkligen är att ta i. Dock verkar det bara som att det råder viss förvirring kring vad begreppet libertarian är; Huckabee tycks mena att det är sådana som är för abort och i största allmänhet inte tycker att sociala frågor är viktiga. Han betonar att han med begreppet inte menar Ron Paul, som han faktiskt flera gånger sagt sig ha stor respekt för. Det är mer sådana som "Club for Growth", en grupp som tidigt var ute och kritiserade Huckabee för att ha höjt skatterna flera gånger i Arkansas (även om han också sänkte dem många gånger), som åsyftas. Okänsliga högerradikaler som inte kan inse att man måste använda sunt förnuft när man sätter skattenivåer. Huckabee påpekar att han mest höjde skatterna för att förbättra vägarna och skolorna (något han beordrats av domstol till att göra). Arkansas lag tillåter dessutom inte budgetunderskott, så om det ser ut som att staten kommer att gå mot ett budgetunderskott så måste intäkterna höjas snabbt (det snabbaste sättet är, dessvärre, skattehöjningar). Dessutom är Arkansas en väldigt Demokratisk stat; Demokraterna hade aldrig färre än 70 % av mandaten i delstatskongressen under Huckabees tid som guvernör. Det är svårt att sänka skatterna och vara konservativ då, men ändå gjorde han det 93 gånger. Och dessutom tog han varje tillfälle i akt att signera lagar som försvårar aborter.

Det bästa med boken är den väldigt verkliga beskrivningen av frustrationen, arbetet men också glädjen det innebär att kampanja och vara ute och möte människor. Från hettan i Iowa i augusti 2007 då provvalet hölls (ett provval Huckabee överraskande kom tvåa i), till den iskalla valnatten i januari 2008. Han berättar inspirerat om hur han mötte en kvinna som insisterade på att donera sin vigselring till honom, och hur han lät en lastbilschafför hålla tal åt honom när han inte själv kunde komma (lastbilschauffören var ingen som Huckabee kände särskilt väl, bara en trogen supporter han kände att han kunde lita på). Han berättar om några unga tjejer som följde honom delstat efter delstat på kampanjtåget, och som han sedan som tack för hjälpen bjöd in till en middag med hans familj och närmaste vänner, samma kväll som han förlorade primärvalet i Texas som innebar slutet för hans kampanj. Okonventionellt, men vänligt. Huckabees stil precis.

Bland de konkreta förslag som nämns i boken är att belöna människor som sköter sin hälsa, istället för de som inte gör det. Den enda belöning den som inte är sjuk får, är att den får jobba över så fort någon mindre hälsosam kollega sjukskriver sig. Det ligger definitivt något i det (även om jag misstänker att ett färre antal sjukdagar kan vara bra om man vill bli befordrad). Han påpekar helt korrekt att det är absurt att försäkringarna täcker en fotamputation som kostar $35 000, men inte ett besök hos en fotspecialist som går på $150. Varför inte stoppa sjukdomarna i tid och spara pengarna? Huckabees teori är att de flesta har sjukvårdsförsäkringar via sin arbetsgivare, och arbetsgivaren bryr sig inte så mycket om en sjukdom du kan få om 10 år om den inte behandlats i tid; det är inte troligt att du fortfarande arbetar för dom om 10 år. Akut behandling som krävs för att du ska kunna arbeta här och nu, det täcker de. Men preventiv vård är märkligt bortglömd. Lösningen är att individualisera sjukförsäkringen menar Huckabee.

Huckabee har själv sagt att han lutar åt att inte ställa upp igen; men om det nu är så, varför skriver han en sån här bok? Varför är han så intresserad av att "sabba" för Romney, Thompson och de andra? Kanske gör han det för att ge sig själv ett försprång inför 2012. Det ska väl påpekas att Romney, hur hal och opålitlig han än är, aldrig gjort något sånt mot Huckabee. Jag har överhuvudtaget inte hört mycket alls från Romney sen förra valet, och jag är rätt övertygad om att han aldrig skulle skriva en halv bok om hur mycket han avskyr Huckabee. Möjligen är det för att Romney inte fick anstränga sig lika mycket. Han gled fram tills allt gick snett och han förlorade mot McCain i New Hampshire. Och därefter var det bara en månads riktigt hårt kampanjande innan det var över för honom. Huckabee slet för varje minuts uppmärksamhet han fick, och möjligen är han något bitter över orättvisan. Men bitterhet är ingen bra egenskap för en man som vill bli president.

Det kan ju också vara så att Huckabee ändrat sig. Han skriver (sista raden i boken) att han gillar tanken på att försöka igen. Men denna bok kom ju ut i november 2008, så det är mycket möjligt att han ändrat sig sen dess. I värsta fall kan det vara så att han tänker använda sin egen show på Fox News till att fortsätta förstöra för Romney och de andra i valet 2012. Men det tror jag inte om honom. Han är ju trots allt en väldigt snäll människa, han har bara svårt för orättvisorna inom politiken.

Och vem har inte det?

John Gustavsson
1 Juni 2010

Se även tidigare inlägg:

Recension: Character is the issue av Mike Huckabee 20100206

Inga kommentarer: