Konferensen pågår från söndag den 2 till tisdag den 4 mars. Tisdagens avslutningstalare är Israels premiärminister Benjamin Netanyahu som på måndag också kommer att besöka president Obama i Vita Huset. Konferensen gästas också i sedvanlig ordning av höjdarna inom amerikansk politik från båda partier, med namn som senator John McCain från republikanerna och utrikesminister John Kerry från demokraterna, som båda håller sina tal på måndag.
AIPAC är en av USA:s allra starkaste lobbygrupper och beskriver sig själva som "America's Pro-Israel Lobby" (För en mer ingående beskrivning av AIPAC rekommenderas vår podcast från förra året: "AIPAC 2013: Amerikansk och svensk Israellobby").
AIPAC:s styrka är på ett övergripande plan odiskuterbart. Men däremot står organisationen samtidigt inför en rad nya utmaningar och problem som växt fram bland annat som konsekvens av förändrade politiska sitautioner men också genom att man stegvis rört sig bort från idealen hos den tidiga amerikanska sioniströrelsen.
John B. Judis beskriver i denna artikel i Foreign Policy AIPAC:s gradvisa separation från sionsiströrelsens tidiga historia, en separation som lika gradvis kommit att minska AIPAC:s inflytande - något som inte minst märkts i de senaste drabbningarna med Obama-administrationen över hur man borde förhålla sig till sanktionerna mot Iran (sanktioner Obama-admininstrationen ville lätta för att åstadkomma fredförhandlingar, men som AIPAC lobbade för att stärka - men gick förlorande ur).
I AIPAC:s tidiga historia bestod organisationen främst av liberala judar - numera är organisationen i stor utsträckning republikansk och mycket mer partipolitisk än den brukade vara. Men historien är inte så enkel att det går att säga att republikanerna tagit över. Saker och ting har förändrats även i Israel och inom den pro-israeliska rörelsen i dess helhet, där den största förändringen innebar skapandet av Israel.
Den tidiga sioniströrelsen innan andra värlskriget hade ett enkelt och tydligt mål: att upprätta en judisk stat - och i USA samlade man in pengar för att hjälpa judar i Europa flytta till Palestina - och Storbrittannien var då den politiska makt av betydelse. Efter andra världkriget ändrades maktförhållandet: USA blev viktigare och amerikanska judar fick nu nya möjligheter att påverka politiker att stödja upprättandet av en israelisk stat.
En sådan direkt lobbying ansåg många judar dock var något man borde hålla sig undan från. Rabbi Stephen Wise, hade i New York 1937 förklarat att "Jews will not vote as Jews" - och menade att direkt lobbying skulle väcka misstankar om en dubbel- eller kluven judisk lojalitet. Där det inte ville framstå illojala mot USA.
Efter kriget började dock denna inställning förändras, och somliga judiska grupper blev tydliga i sitt stöd för en judisk stat. 1943, Rabbi Abba Hillel Silver och Emanuel Neumann slog sig samman med Wise i organisationen American Zionist Emergency Council (AZEC), som öppet förespråkade en judisk stat och Silver och Neumann ville att organisationen skulle ge tummen upp eller ner för olika politiska kandidater helt utifrån deras inställning till skapandet av en judisk stat.
När detta presenterades inför den kvinnliga sionist-organisationen Hadassah, menade det dock att det skulle få negativa konsekvenser och -
"puts us in the same class as the communists, whom we all despise,"
Med hänvisning till amerikanska kommunister som helt hade valt kandidater utifrån vad som var viktigt för Sovjetunionen. Man skulle dock välja att förespråka öppet stöd för en judisk stat - och en sådan stat bildades också 1948. När så skett så drabbades dock även Emanuel Neumann av farhågor om att den judiska lojaliteten till USA skulle ifrågasättas, och sa:
"[I]t should be obvious," förklarade han, "that the Jews of the United States … should not be responsible for the acts and policies of a state which … will necessarily be regarded and referred to as a 'foreign power.'"
Men andra sionister var inte lika bekymrade över den saken utan ville mer än gärna gå hand i hand med staten Israel - ett stöd Israel mer än gärna välkomnade som inte hade något emot att American Zionist Council (Emegency hade man vid den tidpunkten tagit bort) lobbade för goda relationer i den amerikanska Kongressen.
Som lobbyist valde AZC Isaiah Kenen - som arbetat åt Israels FN-ambassadör Abba Eban. Under kalla kriget behövde denne som lobbyist för en utländskt makt dock registrera sig som "utländsk agent" hos Justitiedepartementet, något varken Israel eller judiska grupper i USA ansåg gav några bra vibbar och därför valde att inte göra trots att Isaiah Kenens halva lön betalades av den israeliska regeringen.
Detta uppmärksammades dock i Kongressen och 1962 tillsatte senator William Fulbright en utredning där Kenens beordrades att registrera sig som en utländsk agent. Isaiah Kenen valde dock att göra annorlunda; AZC övergavs och omstrukturerades till att bli American Israel Public Affairs Committee - AIPAC - en amerikansk organisation utan några ekonomiska kopplingar till Israel. Och några sådana har bevisligen heller aldrig funnits.
Men trots att den pro-israeliska lobbyn nu var helt amerikansk så fortsatte den likväl att ofta förespråka den israeliska regeringens politik, och somliga i Kongressen undrade om AIPAC inte var just en utländsk maktfaktor inne i USA.
De frågorna blev dock med tiden irrelevanta; Israel var en viktig allierad till USA i kalla kriget och 1979 blev Israel USA:s viktigaste militära allierade i mellanöstern. Israel sågs också som en viktig stat pg a dess enorma betydelse för ett utsatt judiskt folk, som flytt Förintelsens Europa och nu levde i en nation omgiven av fiender. OS i München 1972 och kriget mot Israel 1973 visade också att judarna och Israel var fortsatt utsatta. Farhågorna blev också avfärdade eftersom en majoritet av AIPAC bestod av liberala judar som stödde Israel helt oavsett AIPAC:s vara eller icke-vara.
AIPAC växte dock i både storlek och inflytande och inte minst lyckades man med att lobba fram vapenavtal mellan USA och Israel. Från 1974 till Irakkriget var Israel USA:s främsta biståndsmottagare vilket inte alls huvudsakligen berodde på Camp David-avtalet 1978 utan på tydlig lobbying. AIPAC började nu också stödja och motsätta sig kandidater beroende på dessa inställning till Israel.
På 1980-talet började AIPAC - som i grunden var liberalt - dock att gå mot höger. Dels för att komma mer i takt med Reagan-administrationen, men också på grund av att saker och ting förändrades även i Israel där det konservativa Likud-partiet blev allt starkare, som med sin företagsvänliga inställning låg närmare GOP än demokraterna, och även låg närmare GOP ifråga om en israelisk expansion.
AIPAC:s förflyttning till höger blomstrade som mest under under George W. Bushs administration där Israel betraktades som USA:s nyckelallierade i kriget mot terrorismen - och republikaner och konservativa evangelikala flockades för att visa sitt stöd till Israel; AIPAC behöll sin demokratiska support men gled allt längre till höger.
I slutet av Bush-administrationens andra period började dock AIPAC få se hur organisationen försvagades; nya krav på nya försök till diplomati mellan israeler och palestinier lyftes av personer som te x General David Petraeus - och samtidigt blev även amerikanska judar mer öppna till nya förhandlingar, vilket fick AIPAC:s hårda högerlinje att framstå mer besvärlig - och rörelsens inflytande, fick sig därför en törn.
Detta skulle fortsätta under president Obama när denne ifråga om Netanyhau-regeringens syn både på Israels gränser och förhandlingar med Iran skulle komma i skarp polemik mot Netanyahu-regeringen, där AIPAC överlag stod på Netanyahus sida. AIPAC - genom sina steg mot höger - har således hamnat i den sits judiska ledare en gång varnade för; att bli betraktad som en utländsk lobbyorganisation lojal mot en annan regering än den amerikanska.
Detta har idag lett till skapandet av andra organisationer, som te x J Street (som än så länge inte är i närheten av AIPAC ifråga om betydelse) som önskar driva USA-israeliska relationer från en progressiv- mer förhandlingsvänlig linje. AIPAC står alltså inför utmaningen att anamma republikaner utan att stöta bort klassiska pro-israeliska liberala demokrater.
Det är dock ett långsiktigt problem. Några akuta farhågor för AIPAC:s framtid finns inte, och konferensen imorgon kommer med all sannolikhet att vara stor - och precis som tidigare även brett bipartisansk, med stöd för amerikanska pro-israeler oavsett dessas syn på såväl Israels eller USA:s respektive regeringar. Den pro-israeliska rörelsen i USA är nämligen betydligt djupare än respektive lands partipolitik eller regeringsmakt - något som ofta brukar betonas vid AIPAC-konferenserna.
Här har Washington Post också en artikel inför morgondagens konferens, där man förklarar att även om saker som fredsförhandlingar med palestinierna, och Syrien-krigets inverkan på Israel förmodligen kommer att diskuteras både på AIPAC och på mötet mellan Obama och Netanyahu, så kommer Iran med största sannolikhet att stå i centrum även denna gång.
Källor: Foreign Policy, Washington Post
Se även tidigare inlägg:
Podcast 18: "AIPAC 2013: Amerikansk och svensk Israellobby" 20130318
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar