Händelsen uppmärksammas förstås stort i media. Här en text i Aftonbladet, SVD och Aftenposten med olika reflektioner. Och här också en text i DN av av vänsterpartisten Ali Esbati, som själv var med på Utøya
Den text som är mest problematisk är Ali Esbatis. Han konstaterar att det i Norge blev för mycket sorg, och för lite vrede mot "islamofobin" och "islamofoberna". Och att man inte i tillräckligt hög utsträckning konfronterade de tankar som präglade Breivik. Nu när han i sommar flyttat hem till Sverige så känns det skönare här, eftersom vi är bättre på att konfrontera och tyddliggöra kampen:
Här är striden mer synlig. Och här är vi starkare, har fler allierade, vi som drabbas i hjärtat varje gång någon pratar om lata och farliga muslimer, vi som inte accepterar att enbart bli talade om i vårt eget land. Här tar vi plats i debatten på ett annat sätt. Här är det rum for ilskan. Tre år senare inser jag att jag behövde det rummet för att få andas lättare. Jag hoppas att det kan kämpas fram också i Norge.
Hat - i såväl ideologiska som emotionella former - är alltid förkastligt. Och Anders Behring Breiviks dåd var lika avskyvärt som de jihadistdåd som dagligen pågår i mellanöstern. Det eftersom alla människoliv alltid är lika mycket värda, oavsett ras, religion, kultur eller politisk uppfattning. Och ingen har rätt att mörda oskyldiga. Det är ideologier som menar att människoliv inte är lika mycket värda som vi med rätta fördömer och förkastar å de mest bestämda vägnar.
Brevik var en person som ansåg att människors värde var olika pg a deras politiska uppfattning (därför lät han också mörda de de unga socialdemokraterna) och är därför en person som till fullo förtjänar det straff han fått.
Däremot hade Brevik ingen ideologi i ryggen som styrkte denna syn eller hans hat (hans manifest är ett hopplock av tusen olika saker och inget som representerar något mer än honom själv). Det finns ingen kontra-islamistisk hatideologi som ens kommer i närheten av ISIS, Hamas, Al Qaida eller Boko Harams islamistiska hatideologi. Inte heller finns någon kontra-islamistisk ideologi som hetsar mot muslimer på samma sätt som den klassiska nazistiska ideologin hetsade mot judar. De enda som hävdar att det finns en sådan ideologi är vänstern - som överlag gör mycket dåliga framställningar av denna rörelse.
Anders Behring Brevik må ha formats av islamkritiker från olika håll (där det onekligen också finns konspiratoriska, korkade falanger; på samma sätt som alla sådana ideologiska rörelser har sina avarter till svansar) - men hans agerande hade inget stöd vare sig hos någon nation, hos någon organisation, eller i något politiskt parti. Inte heller hos någon av de amerikanska islamkritiker (som te x Robert Spencer) som han i sitt manifest citerar.
Att hävda att Utøya borde lära oss att driva en hårdare kamp, så som Ali Esbati i sin text gör, innebär från hans sida alltså inte en mer aktiv kamp mot hat och brottslighet, utan en kamp mot politiska åsikter som inte går i linje med vänsterns egna. Att göra så, är ett ytterst ovärdigt sätt att minnas Utøya och hedra offren och är egentligen att i teoretiskt avseende göra samma sak som Brevik gjorde.
I sammanhanget rekommenderas min 15:e podcast där jag intervjuar religionsprofessor Mattias Gardell om sitt vittnesmål på rättegången mot Anders Behring Breivik (där han i egenskap av ämnesexpert fick i uppgift att beskriva Breiviks ideologiska föreställningar) och där jag också intervjuar den amerikanske islamkritikern Robert Spencer om det faktum att Breivik citerade honom i sitt manifest.
En podcast där jag förklarar problemet med vänsterns syn på detta och där de verkliga lärdomarna av Utøya tydliggörs på ett mycket mer tolerant och öppetsinnat sätt än Ali Esbatis och den alltid så kampvilliga vänstern någonsin brukar lyckas med.
Den svenska debatten behöver nämligen förbättras, inte försämras, vilket den svenska vänstern nästan alltid tenderar göra.
Se även tidigare inlägg:
Podd 15: Islamofobi och Militant Islam 20121214
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar