Under åren som följde skulle Putins personliga- och nationella stormaktsambitioner också konkretiseras. Först smygande, sedan alltmer konkret för att idag i princip visas helt öppet.
Det började med Kursk-katastrofen i augusti år 2000, när den ryska ubåten K-141 Kursk sjönk i norra ishavet. 118 människor skulle så småningom dö - men många levde i flera timmar i ett slutet rum nere i ubåten i förhoppning om att kanske räddas. Den ryska räddningsresponsen gick dock trögt, och Putin sågs ligga och sola och verkade bry dig föga om offren och deras familjer. Vilket fick honom att utsättas för massiv kritik i ryska tidningar som då kunde kritisera sina ledare precis som här i väst. Kursk blev för Putin vad orkanen Katrina fem år senare skulle bli för USA:s president George W. Bush.
Men Putins agerande var dock helt annorlunda än den amerikanske presidenten. Putin skyllde på media och och de oligarker som ägde media, och sa när han väl träffade de anhörigas familjer:
"There are people in television today who ... over the last 10 years destroyed the very army and fleet where people are dying now... They stole money, they bought the media and they're manipulating public opinion."
När familjerna sedan frågade varför räddningsförsken fördröjts så länge sa Putin att media hade ljugit. Och Putin lovade att kontra media med en egen mer rättvis rapportering.
Vad som sedan hände vet vi så klart: media i Ryssland ströps steg för steg och ersattes med statliga propagandamaskiner (inget ovanligt i rysk historia, men något vi hoppades skulle upphöra i samband med Sovjetunionens upplösning 1991). Och journalister såväl som oligarker som hamnade i onåd hos Putin avlägsnades eller undanröjdes på mer eller mindre framfusiga sätt.
Samtidigt som detta sakta började hända inne i Ryssland var omvärlden i många avseenden dock relativt blinda. Vi ville så gärna hoppas att Ryssland äntligen skulle komma rätt, och bli en riktig del av den demokratiska världsordning vi i Europa anslutit oss till sedan andra världskrigets slut. Ryssland - inte ens under Putin - var inget sovjetunionen: vi kunde resa dit, turista och lära känna ryssar - och vice-versa. Och Putin hsde vid den tidpunkten ett ganska gott förhållande både till Europa och USA. Visst, hans krig i Tjetjenien var blodigt och rått - men inget som på ett direkt plan rörde oss.
Det var först i samband med Putins invasion av Georgien 2008 som kritiken kom - men då främst från amerikanskt håll. De västeuropeiska länderna gick i mångt och mycket på den myt som den propagandamaskin Putin vid det här laget byggt upp, som hävdade att Ryssland hade blivit provocerade av Georgiens president Mikheil Saakashvili.
George W. Bushs amerkanska presidentadministration som dittills haft ett ganska gott förhållande till Putin - och inte drivit fram några nya kalla krig - vilket media spekulerade om när Bush tillträdde 2001 - och samarbetat nära i kriget mot terrorismen - såg nu tydligt vad som höll på att hända, och relationen mellan USA och Ryssland kallnade snabbt. När Obama-administrationen sedan tillträdde 2009 åkte skygglapparna dock på igen, och man menade i princip att det var Bush-administrationen som var orsaken till att relationen med Ryssland kallnat och Obama bad sin utrikesminister Hillary Clinton att "starta om" relationen med Ryssland, vilket gjordes symboliskt i ett ganska pinsamt möte mellan Hillary Clinton och Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov.
Obamas "utsträckta hand" skulle dock inte få Putin att ändra sig alls: i ställlet fick han Obama-administraitonen att skrota planerna på ett amerikanskt missilförsvar i Polen och Tjeckien - som Bush-administrationen planerat. Först i samband med att Ryssland tog Edward Snowden under sitt beskydd förra året började Obama-administrationen bli irriterade på Putin, vilket fick dem att inställa ett personligt möte de två världsledarna emellan och Obama åkte istället på besök till oss här i Sverige.
Obama befann sig dock i ett jobbigt dilemma: Om han skulle anfalla Bashir Assad i Syrien eller ej, som vid den tidpunkten hade använt kemiska vapen. Obama hade lovat att anfalla om så skedde, men ville helst inte. Då kom Putin med den geniala idén att se till att Assad avskaffade sina kemiska vapen i utbyte mot att man höll tillbaka ett anfall. Obama föll genast för lockbetet och Putin drev sin strategi igenom även där.
Nu var inte bara Europa utan även USA helt blinda för det spel som spelades av den ryske presidenten. Först 2014, närmare bestämt i våras, så skulle ett bryskt uppvaknande ske i väst, när Putin först annekterade den ukrainska Krim-halvön för att därefter driva ett proxy-krig i östra Ukraina.
Och först nu har vi på allvar börjat ta in alla de tecken på Putins imperiedrömmar som faktiskt funnits där hela tiden, men som i princip bara uppmärksammades av amerikanska politiker som John McCain. Att vi gjort detta i senaste laget är beklagligt, men att vi ändå börjat göra det är givetvis bra. I vår podcast "Podd 45: Putin och Rysslands nya imperialism" pratar jag med Marcel Van Herpen - författare till boken "Putin's Wars: The Rise of Russia's New Imperialism" i vilken han varnar för Putins maktambitioner och Rysslands historiska imperialism vi i väst varit väldigt blinda inför.
Här följer också några artiklar inom de senaste veckorna som uppmärksammar saken:
Här skriver Inquisitr den 19 september, om Putins uttalande om att kunna invadera stora delar av Östeuropa på två dagar:
“If I wanted, in two days I could have Russian troops not only in Kiev, but also in Riga, Vilnius, Tallinn, Warsaw and Bucharest.”
Här också en annan artikel från Inquisitr från den 26 september om Putins långtida planer på större erövringar, även bortom Ukraina:
Speaking at a conference in Lithuania, former presidential adviser Andrey Illarionov said Putin has been planning for a major war since at least 2003.
Illarionov referred to a 2008 article from Russian Journal that outlined a plan for Russia to attack Crimea, moving westward until the capital of Kiev was captured.
Och här skriver SVD den 23 september om elva tecken på att Sovjet faktiskt är på väg tillbaka.
Här skriver dock DN om att det här med ett återuppståndet Sovjetunionen för många unga inte ter sig så skrämmande, eftersom de flesta inte har någon aning om vad Sovjetunionen var:
Ny Demoskopundersökning: 90 procent av svenska ungdomar känner inte till Sovjetkommunismens dödsläger. Knappt tjugo år efter Berlinmurens och Sovjetväldets fall vet svenska ungdomar förskräckande lite om kommunismen, om nutidshistorien och om våra grannländer.
För att historien inte ska upprepas är det förstås av yttersta vikt att Europa börjar vakna upp - för såväl historien som samtiden.
Se även tidigare inlägg:
Ryssland förnyar kärnvapenarsenal 20140922
-------------
Podd 45: Putin och Rysslands nya imperialism 20140628
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar