Boken handlar om 30-åriga Shin Dong-hyuk, som föddes i ett nordkoreanskt fångläger där han växte upp helt isolerad från omvärlden - till och med från den utanför murarna allenarådande Kim Jong-kulten - och helt fostrades in i fånglägrets omänskliga villkor, där han, trots att han personligen inte begått något brott utanför murarna, befann sig för att sona sina släkters "synder" i enlighet med Kim Jong-härskarnas syn på regimkritisk arvssynd.
Shin Dong-Hyuk besökte för några dagar sedan Sverige för att prata om boken, dels på Södertörns högskola, där han talade den 2 april, men också i diverse TV-intervjuer han gjort; här en intervju med Aftonbladet, och här en intervju på SVT.
Jag för egen del, uppmärksammade boken för ett år sedan, men läste den först idag (efter att igår ha köpt den som e-bok). Här följer min recension.
"Flykten från läger 14" kom på svenska ut förra året på Norstedts förlag, men är idag mer aktuell än någonsin med den - i skrivande stund - rådande konfrontationen med den nordkoreanska regim, som än en gång skramlar med missilramper, anti-amerikansk propaganda och hjärntvättade Kim-Jong-dyrkare på TV.
Författaren Blaine Harden berättar dock i sitt förord att det är just dessa saker journalister nästan alltid skildrar ifråga om Nordkorea, eftersom detta är det lätta att skildra. Livet innanför gränserna och bakom murarna däremot, är mycket mer svåråtkomligt. Shin Dong-Hyuk förändrade dock detta, konstaterar författaren:
"...fallet Shin ändrade på allt detta. Hans liv gläntade på dörren och lät utomstående se hur Kimfamiljen försörjde sig på barnslaveri och mord." (s 17)
Shin är den enda överlevande som fötts i ett nordkoreanskt fångläger och sedan rymt från ett högsäkerhetsläger, men han är inte den enda flyktingen. Det finns minst 26 andra vittnen som nu befinner sig utanför Nordkorea som kan berätta om lägrens fasor, och deras vittnesmål ger en skrämmande inblick i ett lägersystem som funnits under en tidsrymd dubbelt så lång som de sovjetiska Gulag-lägren och tolv gånger så lång som de nazistiska koncentrationslägren (Läger 14 där Shin var fånge grundades redan 1959). I Nordkorea tappar fångarna tänderna, tandköttet svartnar, skelettet mjuknar och redan i fyrtioårsåldern blir de kutryggiga. Därtill är de helt i händerna på sina fångvaktare som kan behandla dem som de själva vill; tortera dem, döda dem och våldta de kvinnliga fångarna.
Blaine Harden noterar också en annan skillnad mellan berättelsen om Shin Dong-Hyuk och berättelser om andra lägerfångar. I andra historier berättas ofta om hur huvudpersonen rövas bort från en kärleksfylld familj och ett tryggt hem, och sedan tvingas stänga av sin tidigare mänsklighet för att överleva i den nya tillvaron. Ibland reflekterar de på olika sätt också kring Gud i sin fångenskap. I fallet Shin var det inte så. Han föddes och växte upp i ett fångläger helt utan dessa saker, och ord som kärlek, nåd och familj saknade för honom helt innebörd. För honom varken försvann eller dog Gud - Shin hade aldrig hört talas om honom.
Shin fick i tidig ålder bevittna grymheter. Som sexåring fick han tillsammans med sina andra klasskamrater se en jämnårig flicka bli ihjälslagen med en pekpinne i klassrummet, av läraren i en av de propagandaklasser barnen gick på, för att hon hade fem majskorn i sin ficka. Shin, likt de andra barnen som itutats att såväl de själva som de andra fångarna var syndare som förtjänade de straff de fick, tyckte att flickans straff var rättvist, och man blev aldrig arg på läraren.
I Nordkorea råder en princip om "arvssynd". Principen inrättades av Nordkoreas enväldige härskare Kim Il Sung, som 1972 slog fast principen: ”… klassfiender, vilka de än må vara, deras avkomma måste elimineras i tre generationer framåt.”
Det innebar i praktiken att om en person misstänktes för något av de otaliga absurda brottsanklagelser den nordkoreanska regimen är full av, så kom Bowibu (den nationella säkerhetstjänsten) hem till personen på natten, och hämtade inte bara den misstänkte ifråga, utan också släktingar, föräldrar och barn som skickades till arbetsläger. Shin föddes i ett sådant läger, och visade sig vara tredje generationens syndare. Han fick nämligen på senare tid veta varför hans far skickats till lägret: Shins pappa (och dennes släkt) hade skickats till lägret som straff för att två av hans bröder 1951 - under Koreakriget - flytt till syd. Ett brott fadern, hans andra bröder och nu också hans i lägret födda son fick sona.
Shin hade fötts i en grym värld, och det enda liv han kände till, var en tillvaro där allt handlade om att överleva från dag till dag, genom att när tillfälle gavs äta syrsor, råttor och annat som gick att hitta. Och att ställa in sig för vakterna genom att vara uppmärksam och ange sina medfångar för diverse triviala felsteg. Desto fler angiverier - desto större förhoppningar om lite mer mat, och lite mildare behandling. Alla fångar i Läger 14 var i samma situation, men de var inte vänner - för alla visste att någon annan alltid kunde ange dem.
Boken berättar hur Shin en dag togs till en folksamling tillsammans med sin far - han blev rädd eftersom den enda gång fångarna fick vistas i folksamlingar var för att bevittna avrättningar (och hans första minne var när han som fyraåring bevittnade en avrättning i sällskap med sin mor, då vakterna stoppade småsten i munnen på den dömde, som de brukade göra för att de dödsdömda inte skulle kunna skrika ut förbannelser, och sedan sköt) och han var nu rädd för att de som hämtat honom gjort det för att det var honom de skulle avrätta. Så var dock inte fallet, de som skulle avrättas (för en avrättning handlade det om trots allt), märkte han, var hans mor och hans bror: modern hängde de - brodern arkebuserades. Shin kände då ingen sorg, och det skulle krävas några år i frihet innan det samvete han aldrig haft och som han aldrig kunnat ha i lägret gjorde att han kände sorg och skam över att det var han som angivit brodern och modern när han en kväll hade hört om deras rymningsplaner.
Livet i lägret var allt Shin själv kände till. Men saker skulle hända som öppnade hans ögon för att det fanns något annat utanför. Dels ett möte med en man som han delade cell med (efter att ha torterats av vakter som hängde upp honom på krokar och stekte honom levande över en eld) som tog hand om honom, och berättade om olika maträtter som fanns utanför murarna. Och i ett senare skede med en annan man som berättade om livet i Kina. Tillsammans beslöt de att försöka rymma. Shin som kände till lägret skulle ta dem ut därifrån, och hans vän (för denne blev faktiskt en riktig vän) ta dem in i Kina och därifrån föra dem till en av sina släktingar som skulle kunna hjälpa dem vidare. Shins vän dog dock när han fastnade i ett av fånglägrets elstängsel - Shin själv kom ut, och flydde sedan skadad genom skogen, och lyckades tack vare mutor och en enorm tur till slut ta sig till Kina. Därifrån fick han sedan hjälp att komma till Sydkorea där han skrev ner delar av sin berättelse och träffade sydkoreanska utredare som granskade hans berättelser, och skulle bekräfta att han med all sannolikhet talade sanning.
I Sydkorea ges organiserad och statlig hjälp till flyktingar från norr, men något större intresse för situationen i de nordkoreanska fånglägren finns inte i syd. Något författaren Blaine Harden också noterar, och förklarar att uppmärksamheten för dessa saker blir stor i Sydkorea först om de uppmärksammas på engelska utomlands. Shin var inte den förste att upptäcka detta. Kang Chol-hwa - som suttit tio år i Läger 15 - och år 2000 skrivit boken The Aquariums of Pyongyang med hjälp av journalisten Pierre Rigoulot, uppmärksammades inte heller han nämnvärt bland sydkoreansk allmänhet. USA:s president George W. Bush skulle dock läsa boken och beskriva den som ”en av de mest betydelsefulla böcker jag läste under min presidenttid”, och även bjuda in Kang till Vita Huset.
Den uppmärksamhet Shin inte fick i Sydkorea, fick han alltså dock hjälp av Blaine Harden med, som träffade Shin för första gången 2008 i Seoul. Shin - som sedan flyttade till USA (och senare tillbaka till Sydkorea igen) - gick då med på att låta sig intervjuas, och de intervjuerna ligger till grund för "Flykten från Läger 14" som jag alldeles nyss läst ut.
Grymma människoöden går inte att jämföra med varandra, men berättelsen om Shin Dong-Hyuk skildrar en tillvaro det är svårt att beskriva som mänsklig. Medan sovjetiska dissidenter, och även dem som spärrades in i koncentrationsläger hade mänskliga referenspunkter: minnen från ett tidigare lyckligt liv, dikter, religiösa skrifter etc, som de kunde recitera och hålla fast vid - saknades all form av mänsklig civilisation i Shins tillvaro. Shin kunde inga dikter (och boken berättar om förskräckelsen han upplevde första gången han hörde någon sjunga), och hade inga religiösa eller kulturella referenser att livnära sin själ på. Likväl tändes hoppet om något annat utanför murarna genom möten med två män som levt utanför, och något så enkelt som lockelsen om bättre mat (eftersom det var allt Shin då kunde föreställa sig att frihet innebar). Det är svårt att läsa berättelsen om Shin Dong-hyuk utan att tänka på Ayn Rands fiktiva berättelse "Anthem" från 1938 - där fånge Equality 7-2521, begår brottet att tänka fritt. Och berättelsen om Shin Dong-hyuk visar också i verkligheten hur lite det faktiskt krävs för att väcka människors längtan efter frihet till liv. Och att denna längtan inte kan tillintetgöras ens om man föds i ett nordkoreanskt fångläger.
Vad boken också visar är också behovet av att synliggöra dessa upp emot hundratusentals människor som finns i de nordkoreanska fånglägren. Som Blaine Harden beskriver i boken så riktas journalisters första intresse främst mot den nordkoreanska regimens kärnvapenskrammel, men där bakom den arga och hjärntvättade fasaden finns också hundratusentals lidande människor - människor som fråntagits all sin mänsklighet, men djupast där inne fortfarande är just människor. I den konflikt som nu pågår får den fria världen aldrig glömma att medan Kim Jong-dynastin med all önskvärdhet bör tillintetgöras, så måste samtidigt allt göras för att det nordkoreanska folket ska räddas. Det är ingen lätt process, och boken förklarar också hur svårt de ofta är för nordkoreaner som lyckats fly att anpassa sig till livet i Sydkorea, USA och Väst. Men även om det är svårt, så går det - det har Shin Dong-hyuk visat.
Berättelsen påminner också om ett historiskt perspektiv som heller aldrig det får förglömmas. I Koreakriget 1950-53 stod frihet och diktatur verkligen mot varandra. Och tack vare USA är idag halva Korea en fri nation (hela Korea hade förmodligen varit fritt om Kina inte lagt sig i Koreakriget, något författaren i boken också noterar) med människor som i syd lever i ett demokratiskt, utvecklat och fritt samhälle. En nation som skyddas, men inte styrs av USA. Att så är fallet är historien det bästa vittne om. Det finns det emellertid svenska politiker som är blinda för, och det kan och bör påminnas om att vänsterblocket de rödgröna inför det svenska riksdagsvalet 2010 hade som valmanifest att kräva att USA lämnade alla sina militärbaser utomlands, inklusive den i Sydkorea.
Här i Sverige fanns det också kommunister som på 1960-70-talet, och även dessförinnan, på allvar sympatiserade med Stalin och Mao, och det fanns grupper som Rebellerna, som ägnade sig åt samma slags sekteristiska, kommunistiska "självrannsakan" som beskrivs i "Flykten från Läger 14". Dessa är idag i pensionsåldern och utgör förstås inte längre några hot - och själva idén om kommunistiska revolutioner lever idag egentligen bara kvar i just Nordkorea. Men vad historien och denna bok också påminner om, är att idéer verkligen får konsekvenser - något som alla som engagerar sig i politik gör gott i att komma ihåg - även i fredliga länder som Sverige.
Förutom boken "Flykten från Läger 14" finns också en tysk dokumentär gjord av Marc Wiese med namnet Camp 14–Total Control Zone om Shin Dong-Hyuks öde. Här är trailern:
UPPDATERING:
Vår 20:e podcast handlar om situationen i Nordkorea: Nordkorea - Folket bakom fasaden
Se även tidigare inlägg:
Viktig berättelse om nordkoreansk flykting 20120329
Vittnesmål från Nordkoreas hemliga fångläger 20111227
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar