Av Ronie Berggren
Jag har hängt med i amerikansk politik ur ett högerperspektiv i nästan 20 år. En tid under vilken Fox News slagit igenom stort i USA, som den konservativa amerikanska högerns starka röst på kabel-näten.
Mellan 2003 och 2006 visades somliga sändningar från Fox News också på TV8. När TV8 lade ned det så ringde en kompis till mig dit och frågade varför de slutat sända Fox News och fick då till svar att han var den förste som någonsin efterfrågat Fox.
Jag började följa Fox News regelbundet när jag startade upp Amerikanska nyhetsanalyser. Och mellan januari 2008 och januari 2017 hängde jag med i Fox News varje dag, parallellt med att jag också hängde med i vänsterliberala MSNBC som i mainstreammedia som CNN. Jag fick ett rejält grepp om amerikansk media och debatten om amerikansk media.
Därför vill jag med denna text förklara hur stort det är att den svenske riksdagsledamoten Hanif Bali (M) blivit intervjuad av Tucker Carlson på Fox News. Han är inte den förste svensk som medverkat där, men mig veterligen den förste svenska riksdagsmannen eller tyngre politikern.
Världsledare blir så klart intervjuade på Fox News hela tiden, men jag har inga minnen av att någon svensk statsminister ställt upp på en aktiv intervju på Fox News (korrigera mig gärna om jag missat något). Den svenska bilden av Fox News har nämligen varit väldigt ensidigt.
Svenska journalister, ofta anställda av Public Service, har sällan bemödat sig med någon seriös framställning av Fox News utan mest översatt och kanaliserat Demokraternas vänsterliberala propaganda om Fox News.
Det finns många exempel på detta.
Den 27 januari 2011 hade SvD en artikel författad av Olof Jönsson vars titel löd "Fox klippte om Obamas tal – förstörde hans skämt". Artikeln hävdade sedan hur det Fox News ertappats med att ha manipulerat sin sändning av president Obamas nyss hållna State-of-the-Union-tal genom att klippa bort publikens skratt efter Obamas skämt, och istället ersätta skratten med ljudet från spelande syrsor.
Händelsen utspelade sig på en av kabelkanalens opinionsbildande morgonshower (Fox and Friends) och syftade till att skämtsamt driva med presidentens tal, inte att förleda publiken. I klippet hörs tydligt skratten i bakgrunden även om man lagt till syrseljud i förgrunden - ljud som ingen vettig tittare skulle kunna tro var en del av det verkliga talet - det var således en plojgrej i en av många Fox-shower som gör just plojgrejer. I den svenska artikeln betonas dock hur Fox News verkligen försöker förleda publiken. Så var dock inte fallet, men en svensk läsare utan egen kunskap och som läser SVD med tillit skulle inte kunna förstå det.
(Här en artikel på Amerikanska nyhetsanalyser om detta: http://usapol.blogspot.com/2011/01/svd-om-fox-news.html).
Det kanske mest glasklara exemplet på en svensk journalists inställning, kommer emellertid från Sören Sommelius bok “Från King till Obama: medborgarrättsrörelsens kamp i USA” - där Sommelius skriver följande om sin ankomst till ett hotellrum i Atlanta:
“På rummet låter jag flåsiga Fox News Channel stå på. Världen utanför USA finns inte. Fox ger mig ont i huvudet, så mycket svada, så många flosker och till råga på allt är det här en av USA:s mest sedda kabeltevekanaler.”
Ett uttalande som visar att författaren saknar förmåga att förstå sig på en väsentlig del av den amerikanska kulturen. Hans beskrivning är dessutom felaktig - Fox News rapporterar även om händelser utanför USA hela tiden.
Vi kan också ta ett färskare exempel. Förra året, när Donald Trump - helt korrekt - påpekade att Sverige visst hade enorma problem med invandring, så skrev SVT en artikel med rubriken ”Fox News det republikanska partiets stödmaskin”. SVT intervjuar Christian Christensen, professor vid JMK i Stockholm, som kommenterar det faktum att Trump hämtat sina uppgifter från Fox News, som följande:
– Det är det republikanska partiets stödmaskin som ägs av Rupert Murdoch. I stort sett sedan de började har de varit otroligt kritiska mot demokraterna, men även länder som Sverige har nämnts flera gånger och de har varit ganska kritiska när det gäller invandring. Så det här är bara en del av ett mycket större mönster när det gäller Fox News och högerpolitik.
Ett uttalande som för gemen svensk som matar sig själv enbart med SVT och svensk mainstreammedia givetvis bara stärker aversionerna mot Fox News.
Att Martin Gelin i oktober 2017 skrev en artikel med rubriken ”Fox News inslag med Trump liknar propaganda från diktaturer” förbättrade inte imagen i Sverige (https://www.dn.se/nyheter/varlden/martin-gelin-fox-news-inslag-med-trump-liknar-propaganda-fran-diktaturer/).
Idag är Fox News inte längre ensamma. På högerkanten finns nu en rad bloggar och sajter som också tagit upp den konservativa högerns fana. Fox News har inte lyckats föryngra sig och i vissa debatter är de inte längre alerta. Men deras starka symbol av den i Sverige hatade amerikanska högern, kvarstår.
Och just därför är Hanif Balis intervju på Fox News så intressant. Vi ser ett paradigmskifte i Sverige. Där den konservativa högern gör starkt inträde.
När jag började hänga med i amerikansk politik insåg jag snabbt att Sverige behövde amerikansk konservatism. Men jag förstod också att det inte fungerade att bara direktöversätta amerikanska böcker (några sådana försök har faktiskt gjorts) eftersom svenskar bara läser innehållet om de tilltalas av stilen, av retoriken och framtoningen. Man måste måla en bok i blågula känslor för att bli tagen på allvar. Och en högerpolitisk red-white-and-blue-bok från USA var omöjlig för svenskar att ta till sig (av samma orsak känner svenskar som inte hänger med i amerikansk politik, instinktiv avsky mot Donald Trump).
Min approach, och min stil med Amerikanska nyhetsanalyser, blev därför att debattera svenska problem och svenska diskurser utifrån den amerikanska högerns ideologiska perspektiv, men med andra sätt och vandra verktyg. Jag ville vara en svensk som drev amerikansk konservatism på svenska, på ett sätt svenskar skulle kunna relatera till.
Det vill jag fortfarande. Men vad Hanif Bali visar, är att paradigmet har förändrats. Dörren till Sverige är inte ens tillnärmelsevis lika stängd som den en gång var. Internet har överbryggat klyftan. Svenska samhällsintresserade har inga problem alls att ta till sig Rubin Report, Sam Harris - eller Fox News eller Breitbart.
Och om vi förr inte kunde förstå de perspektiv som Fox News tog upp, eftersom vi levde i en skyddad bubbla med en helt annan verklighet att förhålla oss till, så har inte minst debatten om immigration fått oss att snabbt springa ikapp.
Minns ni alla galna saker som SVT och annan svensk media tog upp som exempel på amerikansk galenskap, för bara 10-15 och 20 år sedan? Gated communites? Usch, klassamhällen för snobbar. Beväpnade medborgare? Amerikaner är galningar. Privat sjukvård? Ett samhälle för de rika.
Exemplen kan göras många fler. Men medan man då kunde skrämma en hel svensk befolkning med dessa hysteriska inslag och artiklar om USA, så går inte längre det. Tvärtom. De saker som Fox News alltid tjatat om, känns plötsligt lite lockande.
Sverige har nämligen blivit omskakat av verkligheten, för att lite fritt citera Irving Kristol.
Hanif Balis medverkan på Fox News vittnar klart och tydligt om att paradigmskifte är i rullning i Sverige. En ny svensk höger växer fram. Inte primärt snobbarnas och ciggarrökarnas höger. Utan en ny, mer amerikansk slags höger bestående av vanligt folk: arbetarhögern.
De som inte har något emot att titta på Fox News och gillar media där saker beskrivs så som de faktiskt är, och sedan ges förtroende att själva bestämma vad de ska tycka och tänka om de saker som presenteras.
Vi som förespråkat amerikansk konservatism och bara intresserat oss för amerikansk politik i allmänhet, har länge hävdat att det bästa sättet att införskaffa kunskap är att helt stänga av SVT och hoppa över Svenska tidningar. Läs och se amerikansk media direkt istället.
Vad Hanif Balis intervju indikerar, är att många fler än de politiska nördarna, nu kommer att börja göra det.
Svensk public service, med dess eviga vänstermoraliserande, kommer med stor sannolikhet att inom en inte alltför avlägsen framtid, få stora problem med sina tittarsiffror.
Här kan Tucker Carlsons intervju med Hanif Bali ses (https://www.youtube.com/watch?v=JsMQ7TvblyI):
Ronie Berggren leder Amerikanska Nyhetsanalyser och vill se starkare band mellan Europa och USA och en enad västvärld, mer inspirerad av amerikansk och brittisk politisk tradition, som kan stå upp för västerländska, demokratiska värden i en tid då totalitarism och fanatism vinner mark.
Visar inlägg med etikett analys2. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett analys2. Visa alla inlägg
lördag 20 januari 2018
söndag 26 november 2017
Donald Trump and Nigel Farage Was Right About Sweden
On november 23, the former Ukip leader Nigel Farage said the following about my home country of Sweden:
Farage also tweeted:
Farage met a lot of criticism. Peter Karlsson, the police in Oskarshamn who took the initiative replied in Swedish radio:
And James Savage, co-founder of the Newssite The Local tweeted:
With the statement, Nigel Farage follows in the footstep of President Trump. In a speech February 18, President Trump made an offhand remark about Sweden. He said:
The statement met with a lot of criticism in Sweden. Former Prime Minister Carl Bildt tweeted:
”Sweden? Terror attack? What has he been smoking?”
But Trump wasn't talking about a terror attack; he was talking about a new set of problems that very few people would associate with Sweden. The relevant question is – what has Carl Bildt been smoking to avoid seeing the fast, negative changes his country is now going through?
The answer is, that Bildt has been getting high on over consumption of Swedish mainstream media. Swedish journalists lean heavily towards the liberal left, and are marinated in the consensus culture that is so prevalent in Sweden's academic institutions, where you are required to have the right opinions in order to fit in. One way to achieve this is to criticize the Swedish and Western culture – and the United States in particular – but be very open minded towards other cultures. When it comes to the issue of immigration, this means ignoring problems and dismissing those who want to discuss them as racists.
Journalists and politicians can look the other way, because they don't live in the same world as ordinary people. Stockholm, in particular, is characterized by total segregation. Some areas are inhabited exclusively by rich, white ethnic Swedes. This is where most journalists live and work. And then there are the suburbs, where some, like Rinkeby – a part of Stockholm that has gained international notoriety due to recent riots and car fires – are inhabited solely by immigrants. You will be hard put to find any journalist in these areas. Thus, they are unaware of the problems regular people in mixed suburbs and smaller cities experience, in places where things happen closer to home.
To most journalists, a critical view on immigration is just a negative theory and a theoretical, political viewpoint, not an actual observation of people's everyday reality.
This is precisely why they believe the problems don't exist – they themselves have never encountered them. And this legitimizes their fierce attacks on those who try to highlight the problems created by massive immigration from non-Western countries, Muslim countries in particular. A fresh example of this phenomenon is when the Swedish-Czech author Katerina Janouch spoke out recently, and criticized Sweden's migration policies on Czech television. Janouch was chastised by Prime Minister Stefan Löfven himself, who stated that he thought her remarks were "very odd", and a bookstore in Uppsala withdrew all her books. Another example is economist Tino Sanandaji, who recently released his book "Mass Challenge". In the book, Sanandaji criticizes the Swedish open door migration policy, using statistics as a tool. A number of Swedish libraries have declared that they refuse to purchase the book, because it supposedly violates the United Nations Universal Declaration of Human Rights.
But despite the political and media establishment's attempts to put a lid on the problems, the truth is now seeping out, and reality is reaching a boiling point.
A couple of months ago, I interviewed a Detective Inspector who investigates serious crimes in the immigrant heavy neighborhoods of suburban Stockholm. He noted that while one squad car is enough to secure a "Swedish" suburb of Stockholm almost every day of the week, that would be unthinkable in the immigrant suburbs of Stockholm, where cars are set ablaze every week. In the immigrant suburbs, the police must be prepared for riots, violence and threats, and the risk of police vehicles being vandalized. False alarms are commonplace, the purposes of which are to lure the police into a trap and then pelt them with rocks. A friend of mine who lives in this kind of area has also attested to this happening on a regular basis.
The Detective Inspector also told me that a patriarchal Islamic culture has gained foothold in Rinkeby. Young women cannot go out at night, lest they be branded as whores. Ethnic Swedes – both men and women – run the risk of being brutalized. Further, there is an active "sharia police", Muslim men approach women who they feel dress indecently, and explain to them that they need to cover themselves up. The Detective Inspector had observed such incidents in person, but since it is not a crime for men to approach women and talk to them, the police had been unable to intervene.
The Detective Inspector also told me, that the rescue services – like the fire department and ambulance service – will not go into these suburbs without police escort. He also confirmed what police officer Peter Springare from Örebro has previously stated; when it comes to violent and serious crimes, you rarely see a Swedish name in the investigation papers.
Statistics provided by the Swedish blogger Joakim Patrik Jonasson, who personally read all files of Sweden's convicted sexual criminals between 2012-2017 shows that 84% of violent rapes in Sweden are committed by men from outside Europe.
To mention one example. On January 21, two Afghan immigrants in the city of Uppsala, gang raped an unconscious woman for several hours and lived streamed it on Facebook. One rapist got sentenced to 2,5 years in prison. The other to 1 year in prison.
Besides criminal activities in the suburbs, Sweden also has a problem concerning jihadism and salafism. At least 300 "Swedes" have traveled to Syria and Iraq to join the Islamic State. And in April we had a tragic terror attack in Stockholm, committed by an immigrant from Uzbekistan. Historically, Sweden has had no experience of jihad or a paradise of virgins.
I have myself met with several salafists. In 2007, I had coffee with a crowd from the Örebro mosque (and briefly met Mehdi Ghezali, the "Swede" that was imprisoned at Gitmo), and I asked them what their view of the then living terrorist leader Usama bin Laden was. Was bin Laden right or wrong to attack the United States? Wrong, they said. However, when asked to motivate why he was wrong, it wasn't the immorality of attacking what we in the West would call innocent civilians that disturbed them. Instead, they purported that bin Laden was wrong because only a caliph can order jihad. And bin Laden was, in their eyes, no caliph. This was the reason his actions were wrong. They also explained that they believed it is right to stone adulterers to death, but that the penalty can only be carried out in an Islamic state. When I asked if they want Sweden to become an Islamic state, they said yes.
Salafists have for a long time flown under the radar in the Swedish "exclusion areas". A heartbreaking example from aforementioned Rinkeby was the imam Fouad Shangole. He came to Sweden in 1994 and worked as an imam in Rinkeby, by all accounts living well off the Swedish welfare system. The Swedish security services had their eye on him, on good grounds. In 2004, he left Sweden and went to Somalia, where he became a leader within the Islamist militia movement Al Shabaab. Four years later, it was reported that a 13-year-old Somali girl, Aisha Ibrahim Duhulow, had been raped. When she reported the crime, a sharia court found that she was to blame. She was sentenced to death and the punishment was carried out by stoning. The judge who sentenced her was none other than the Swedish Rinkeby-imam. Ten years in Sweden doesn't seem to have rubbed off as far as Swedish values are concerned at all.
Time to wrap things up.
The purpose of this text is not to portray Sweden as a land of lawlessness. You do not have to be afraid to visit Sweden. The country still works, thanks to a historic spirit of entrepreneurship and bureaucratic order. However, it is quite possible that Sweden is changing along the lines that American documentary filmmaker Ami Horowtiz described in his report on Sweden. A dark, parallel Sweden has emerged. And things are changing quickly.
The Swedish journalists and elite politicians like Carl Bildt seem unable to understand this. And that is why it is very encouraging for the Swedes who want to defend the Sweden we love, to hear the President of the United States, as well as Nigel Farage, talk about the things we can see with our own eyes, but regarding which we get no response from the elites who are more likely to travel to New York or London, than a Swedish suburb or small city.
It’s time to for the silent majority of the Swedish people to wake up and make Sweden great again. Mainstream media and establishment politicians won’t do it for us.
------------
Ronie Berggren is a Swedish Conservative who runs Sweden’s most active podcast about American politics: American News Analysis.
His lifelong ideological inspiration is Thomas Jefferson. He is currently working on a book in Swedish, about the presidency of George W. Bush, whom Ronie campaigned for in 2004.
"[In]the Swedish city of Oskarshamn, joggers going out after night will have the option of being accompanied by armed police officers.
This is something that the local inspector thinks will make people a bit safer at night, going out in a Swedish city.
Who would have believed I would have said that about a Swedish city just five years ago? It is truly incredible.”
Farage also tweeted:
Residents of Oskarshamn in Sweden will now be accompanied by armed police officers while out jogging. How did Europe let this happen?
Farage met a lot of criticism. Peter Karlsson, the police in Oskarshamn who took the initiative replied in Swedish radio:
- [Farage's statement] is horrible. The initiative have nothing to do with immigration.
And James Savage, co-founder of the Newssite The Local tweeted:
As a British journalist who has actually lived in Sweden for 14 years, I'm getting fed up with people like @Nigel_Farage spreading lies about this country to advance their racist agendas.
With the statement, Nigel Farage follows in the footstep of President Trump. In a speech February 18, President Trump made an offhand remark about Sweden. He said:
”We've got to keep our country safe. You look at what's happening in Germany, you look at what's happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this. Sweden. They took in large numbers. They're having problems like they never thought possible. You look at what's happening in Brussels. You look at what's happening all over the world. Take a look at Nice. Take a look at Paris. We've allowed thousands and thousands of people into our country and there was no way to vet those people. There was no documentation. There was no nothing. So we're going to keep our country safe.”
The statement met with a lot of criticism in Sweden. Former Prime Minister Carl Bildt tweeted:
”Sweden? Terror attack? What has he been smoking?”
But Trump wasn't talking about a terror attack; he was talking about a new set of problems that very few people would associate with Sweden. The relevant question is – what has Carl Bildt been smoking to avoid seeing the fast, negative changes his country is now going through?
The answer is, that Bildt has been getting high on over consumption of Swedish mainstream media. Swedish journalists lean heavily towards the liberal left, and are marinated in the consensus culture that is so prevalent in Sweden's academic institutions, where you are required to have the right opinions in order to fit in. One way to achieve this is to criticize the Swedish and Western culture – and the United States in particular – but be very open minded towards other cultures. When it comes to the issue of immigration, this means ignoring problems and dismissing those who want to discuss them as racists.
Journalists and politicians can look the other way, because they don't live in the same world as ordinary people. Stockholm, in particular, is characterized by total segregation. Some areas are inhabited exclusively by rich, white ethnic Swedes. This is where most journalists live and work. And then there are the suburbs, where some, like Rinkeby – a part of Stockholm that has gained international notoriety due to recent riots and car fires – are inhabited solely by immigrants. You will be hard put to find any journalist in these areas. Thus, they are unaware of the problems regular people in mixed suburbs and smaller cities experience, in places where things happen closer to home.
To most journalists, a critical view on immigration is just a negative theory and a theoretical, political viewpoint, not an actual observation of people's everyday reality.
This is precisely why they believe the problems don't exist – they themselves have never encountered them. And this legitimizes their fierce attacks on those who try to highlight the problems created by massive immigration from non-Western countries, Muslim countries in particular. A fresh example of this phenomenon is when the Swedish-Czech author Katerina Janouch spoke out recently, and criticized Sweden's migration policies on Czech television. Janouch was chastised by Prime Minister Stefan Löfven himself, who stated that he thought her remarks were "very odd", and a bookstore in Uppsala withdrew all her books. Another example is economist Tino Sanandaji, who recently released his book "Mass Challenge". In the book, Sanandaji criticizes the Swedish open door migration policy, using statistics as a tool. A number of Swedish libraries have declared that they refuse to purchase the book, because it supposedly violates the United Nations Universal Declaration of Human Rights.
But despite the political and media establishment's attempts to put a lid on the problems, the truth is now seeping out, and reality is reaching a boiling point.
A couple of months ago, I interviewed a Detective Inspector who investigates serious crimes in the immigrant heavy neighborhoods of suburban Stockholm. He noted that while one squad car is enough to secure a "Swedish" suburb of Stockholm almost every day of the week, that would be unthinkable in the immigrant suburbs of Stockholm, where cars are set ablaze every week. In the immigrant suburbs, the police must be prepared for riots, violence and threats, and the risk of police vehicles being vandalized. False alarms are commonplace, the purposes of which are to lure the police into a trap and then pelt them with rocks. A friend of mine who lives in this kind of area has also attested to this happening on a regular basis.
The Detective Inspector also told me that a patriarchal Islamic culture has gained foothold in Rinkeby. Young women cannot go out at night, lest they be branded as whores. Ethnic Swedes – both men and women – run the risk of being brutalized. Further, there is an active "sharia police", Muslim men approach women who they feel dress indecently, and explain to them that they need to cover themselves up. The Detective Inspector had observed such incidents in person, but since it is not a crime for men to approach women and talk to them, the police had been unable to intervene.
The Detective Inspector also told me, that the rescue services – like the fire department and ambulance service – will not go into these suburbs without police escort. He also confirmed what police officer Peter Springare from Örebro has previously stated; when it comes to violent and serious crimes, you rarely see a Swedish name in the investigation papers.
Statistics provided by the Swedish blogger Joakim Patrik Jonasson, who personally read all files of Sweden's convicted sexual criminals between 2012-2017 shows that 84% of violent rapes in Sweden are committed by men from outside Europe.
To mention one example. On January 21, two Afghan immigrants in the city of Uppsala, gang raped an unconscious woman for several hours and lived streamed it on Facebook. One rapist got sentenced to 2,5 years in prison. The other to 1 year in prison.
Besides criminal activities in the suburbs, Sweden also has a problem concerning jihadism and salafism. At least 300 "Swedes" have traveled to Syria and Iraq to join the Islamic State. And in April we had a tragic terror attack in Stockholm, committed by an immigrant from Uzbekistan. Historically, Sweden has had no experience of jihad or a paradise of virgins.
I have myself met with several salafists. In 2007, I had coffee with a crowd from the Örebro mosque (and briefly met Mehdi Ghezali, the "Swede" that was imprisoned at Gitmo), and I asked them what their view of the then living terrorist leader Usama bin Laden was. Was bin Laden right or wrong to attack the United States? Wrong, they said. However, when asked to motivate why he was wrong, it wasn't the immorality of attacking what we in the West would call innocent civilians that disturbed them. Instead, they purported that bin Laden was wrong because only a caliph can order jihad. And bin Laden was, in their eyes, no caliph. This was the reason his actions were wrong. They also explained that they believed it is right to stone adulterers to death, but that the penalty can only be carried out in an Islamic state. When I asked if they want Sweden to become an Islamic state, they said yes.
Salafists have for a long time flown under the radar in the Swedish "exclusion areas". A heartbreaking example from aforementioned Rinkeby was the imam Fouad Shangole. He came to Sweden in 1994 and worked as an imam in Rinkeby, by all accounts living well off the Swedish welfare system. The Swedish security services had their eye on him, on good grounds. In 2004, he left Sweden and went to Somalia, where he became a leader within the Islamist militia movement Al Shabaab. Four years later, it was reported that a 13-year-old Somali girl, Aisha Ibrahim Duhulow, had been raped. When she reported the crime, a sharia court found that she was to blame. She was sentenced to death and the punishment was carried out by stoning. The judge who sentenced her was none other than the Swedish Rinkeby-imam. Ten years in Sweden doesn't seem to have rubbed off as far as Swedish values are concerned at all.
Time to wrap things up.
The purpose of this text is not to portray Sweden as a land of lawlessness. You do not have to be afraid to visit Sweden. The country still works, thanks to a historic spirit of entrepreneurship and bureaucratic order. However, it is quite possible that Sweden is changing along the lines that American documentary filmmaker Ami Horowtiz described in his report on Sweden. A dark, parallel Sweden has emerged. And things are changing quickly.
The Swedish journalists and elite politicians like Carl Bildt seem unable to understand this. And that is why it is very encouraging for the Swedes who want to defend the Sweden we love, to hear the President of the United States, as well as Nigel Farage, talk about the things we can see with our own eyes, but regarding which we get no response from the elites who are more likely to travel to New York or London, than a Swedish suburb or small city.
It’s time to for the silent majority of the Swedish people to wake up and make Sweden great again. Mainstream media and establishment politicians won’t do it for us.
------------
Ronie Berggren is a Swedish Conservative who runs Sweden’s most active podcast about American politics: American News Analysis.
His lifelong ideological inspiration is Thomas Jefferson. He is currently working on a book in Swedish, about the presidency of George W. Bush, whom Ronie campaigned for in 2004.
onsdag 2 augusti 2017
tisdag 27 juni 2017
tisdag 23 maj 2017
5 poddavsnitt om terrordådet i Stockholm
Amerikanska nyhetsanalyser producerade dagarna efter fem poddavsnitt om dådet. Här kan dessa höras i kronologisk ordning.
-------------------------
Avsnitt 1: Podd 365: När terrorn slog till i Stockholm:
Ronie Berggren samtalar, dagen efter terrordådet, med Mohamed Omar om den ohyggliga händelsen.
-------------------------
Avsnitt 2: Podd 366: En analys av reaktionerna på terroristdådet i Stockholm:
Ronie Berggren och Katarina Folmer analyserar reaktionerna på dådet.
-------------------------
Avsnitt 3: Podd 367: Efter terrordådet: att hantera sina egna och sin nations känslor:
Ronie Berggren samtalar med Zeth Arkö Gogman som befann sig i folkvimlet under terrordådet, och med pastorn Josef Häggblad om känslomässig individuell och nationell hantering av dåd som dessa.
-------------------------
Avsnitt 4: Podd 368: Terrordådet i Stockholm och rösterna vi borde ha hörsammat:
Ronie Berggren påminner om de röster som varnade för terrorism och som vi borde ha hörsammat i tid.
-------------------------
Avsnitt 5: Podd 369: Efter Stockholmsdådet: Sverige måste debattera civilsamhällets värdegrund:
Ronie Berggren förklarar varför Sverige, efter terroristdådet den 7 april, nu behöver enas som nation och gemensamt arbeta fram en svensk värdegrund som dem som vill leva i Sverige måste acceptera.
-------------------------
tisdag 28 mars 2017
fredag 10 mars 2017
I april släpps Ronies bok: George W. Bush - Det amerikanska presidentvalet 2000
År 2000 höll USA ett presidentval som Time Magazine skulle kalla för "det vildaste valet" i historien.
Den demokratiske presidenten Bill Clinton hade styrt sina två mandatperioder och valet stod nu mellan hans vice-president Al Gore och den republikanske utmanaren, George W. Bush, guvernör i Texas.
I Sverige höll mediaeliten tummarna för Al Gore. När Bush ändå vann följde besvikna reaktioner. I P1:s Studio Ett utbrast Stefan Jonsson:
Den bedrövliga svenska mediabevakning som kännetecknat presidentvalet skulle fortsätta under hela George W. Bushs presidentskap.
Men nu finns en annan sida av historien tillgänglig.
Ronie Berggren, som leder bloggen/podcasten Amerikanska nyhetsanalyser, har följt George W. Bush alltsedan det vilda valet år 2000. I april släpper han sin e-bok: "George W. Bush - presidentvalet 2000".
Den första boken i en planerad trilogi om USA:s fyrtiotredje president. Boken består av 70 000 ord. 200 sidor räknat i pappersformat. Det är den mest ambitiösa bok som skrivits i Sverige om något amerikanskt presidentval.
Boken beskriver George W. Bushs väg in i politiken. Den spännande primärvalskampanjen mot senator John McCain, den hårda presidentvalsfajten mot Al Gore. Och den utdragna eftervalsprocessen som till slut nådde Högsta domstolen.
Boken har en intellektuell botten, med en granskning av Bushs ideologiska kampanjfilosofi - medkännande konservatism. Men det är ingen torr akademisk avhandling, utan en levande berättelse om vårt årtusendes första amerikanska presidentvalskampanj.
En unik kampanj som utspelade sig i brytpunkten mellan det fredliga 1990-tal som präglade Västvärlden efter Berlinmurens fall, och det kaos som skulle följa efter terrorattacken den 11 september 2001.
Obligatorisk läsning för Sveriges alla USA-valnördar.
Sagt om boken:
-------
UPPDATERING:
Boken går nu att köpa på ADLIBRIS, BOKUS.
Podcastavsnitt om boken:
Podd 350: Ronie Berggren om sin bok om George W. Bush och presidentvalet 2000 20170311
---------------
DETTA INLÄGG UPPDATERAS KONTINUERLIGT
Den demokratiske presidenten Bill Clinton hade styrt sina två mandatperioder och valet stod nu mellan hans vice-president Al Gore och den republikanske utmanaren, George W. Bush, guvernör i Texas.
I Sverige höll mediaeliten tummarna för Al Gore. När Bush ändå vann följde besvikna reaktioner. I P1:s Studio Ett utbrast Stefan Jonsson:
”Det faktum att han blev vald kommer att fortsätta och marginalisera stora grupper: framförallt minoriteter men också politiskt aktiva kvinnor och egentligen hela den amerikanska underklassen kommer att bli ekonomiskt och socialt marginaliserade under hans presidentperiod.”
Den bedrövliga svenska mediabevakning som kännetecknat presidentvalet skulle fortsätta under hela George W. Bushs presidentskap.
Men nu finns en annan sida av historien tillgänglig.
Ronie Berggren, som leder bloggen/podcasten Amerikanska nyhetsanalyser, har följt George W. Bush alltsedan det vilda valet år 2000. I april släpper han sin e-bok: "George W. Bush - presidentvalet 2000".
Den första boken i en planerad trilogi om USA:s fyrtiotredje president. Boken består av 70 000 ord. 200 sidor räknat i pappersformat. Det är den mest ambitiösa bok som skrivits i Sverige om något amerikanskt presidentval.
Boken beskriver George W. Bushs väg in i politiken. Den spännande primärvalskampanjen mot senator John McCain, den hårda presidentvalsfajten mot Al Gore. Och den utdragna eftervalsprocessen som till slut nådde Högsta domstolen.
Boken har en intellektuell botten, med en granskning av Bushs ideologiska kampanjfilosofi - medkännande konservatism. Men det är ingen torr akademisk avhandling, utan en levande berättelse om vårt årtusendes första amerikanska presidentvalskampanj.
En unik kampanj som utspelade sig i brytpunkten mellan det fredliga 1990-tal som präglade Västvärlden efter Berlinmurens fall, och det kaos som skulle följa efter terrorattacken den 11 september 2001.
Obligatorisk läsning för Sveriges alla USA-valnördar.
Sagt om boken:
-------
"Ronie har skrivit en bok som med humor och finess både visar politikens allvar och människan bakom, George W Bush"
/ Filip Lamperud, poddpratare-------
Ronie Berggrens bok om George W. Bush går på ett lättläst sätt på djupet i hur det kom sig att George W. Bush blev USA:s president.
Vi får följa med till GWB:s hemstat Texas och tiden som guvernör och resan fram till valsegern över Al Gore.
Ronie Berggren bidrar till att komplettera den stundtals endimensionella bild av president George W. Bush som förmedlats. För alla som är intresserade av USA eller internationell politik är detta måsteläsning."
/ Pelle Zackrisson, journalist-------
Ronie Berggren erbjuder med sin bokserie om George W. Bush någonting som är helt unikt - en positiv syn på president Bush.
Han förklarar också på ett pedagogiskt och underhållande vis hur amerikanska presidentval går till för en svensk publik.
En mycket intressant första del i hans bokserie om USA:s 43:e president, som rekommenderas till alla som är intresserade av USA, politik och/eller nutidshistorien.
/ Johan R. Honkainen Gyllenspetz "A Swede Speaks", politisk kommentator/youtuber
-------
Ronie Berggren har i sin bok George W. Bush – USA:s fyrtiotredje president rest tillbaka i sin tidsmaskin till år 2000.
I den här boken serveras vi de politiska turerna, opinionsskiftningarna, ränksmideriet och strategierna bakom det amerikanska presidentvalet som till slut gav Bush presidentposten. vi bekantar oss med det amerikanska valsystemets snåriga processer, får en djupare förståelse för den amerikanska kulturen och lär känna huvudpersonen på ett för svenskar helt nytt sätt.
I Berggrens kronologi blandas nutidshistoria med humoristiska och allvarliga minnen från presidentkampanjen samt en hel del mediekritik. Utöver den upplysning boken bidrar med, borde den också fungera som en påminnelse till våra medier. Det är hög tid att att betrakta omvärlden i allmänhet och USA i synnerhet, med mer nyanserade glasögon än vad som var fallet när George W. Bush blev amerikanernas val.
Den som läser Ronie Berggrens bok förstår varför.
/ Katarina Folmer
UPPDATERING:
Boken går nu att köpa på ADLIBRIS, BOKUS.
Podcastavsnitt om boken:
Podd 350: Ronie Berggren om sin bok om George W. Bush och presidentvalet 2000 20170311
---------------
DETTA INLÄGG UPPDATERAS KONTINUERLIGT
lördag 25 februari 2017
Donald Trump Was Right About Sweden
In a speech February 18, President Trump made an offhand remark about my home country of Sweden. He said:
The statement met with a lot of criticism in Sweden. Former Prime Minister Carl Bildt tweeted:
”Sweden? Terror attack? What has he been smoking?”
But Trump wasn't talking about a terror attack; he was talking about a new set of problems that very few people would associate with Sweden. The relevant question is – what has Carl Bildt been smoking to avoid seeing the fast, negative changes his country is now going through?
The answer is, that Bildt has been getting high on over consumption of Swedish mainstream media. Swedish journalists lean heavily towards the liberal left, and are marinated in the consensus culture that is so prevalent in Sweden's academic institutions, where you are required to have the right opinions in order to fit in. One way to achieve this is to criticize the Swedish and Western culture – and the United States in particular – but be very open minded towards other cultures. When it comes to the issue of immigration, this means ignoring problems and dismissing those who want to discuss them as racists.
Journalists and politicians can look the other way, because they don't live in the same world as ordinary people. Stockholm, in particular, is characterized by total segregation. Some areas are inhabited exclusively by rich, white ethnic Swedes. This is where most journalists live and work. And then there are the suburbs, where some, like Rinkeby – a part of Stockholm that has gained international notoriety due to recent riots and car fires – are inhabited solely by immigrants. You will be hard put to find any journalist in these areas. Thus, they are unaware of the problems regular people in mixed suburbs and smaller cities experience, in places where things happen closer to home.
To most journalists, a critical view on immigration is just a negative theory and a theoretical, political viewpoint, not an actual observation of people's everyday reality.
This is precisely why they believe the problems don't exist – they themselves have never encountered them. And this legitimizes their fierce attacks on those who try to highlight the problems created by massive immigration from non-Western countries, Muslim countries in particular. A fresh example of this phenomenon is when the Swedish-Czech author Katerina Janouch spoke out recently, and criticized Sweden's migration policies on Czech television. Janouch was chastised by Prime Minister Stefan Löfven himself, who stated that he thought her remarks were "very odd", and a bookstore in Uppsala withdrew all her books. Another example is economist Tino Sanandaji, who recently released his book "Mass Challenge". In the book, Sanandaji criticizes the Swedish open door migration policy, using statistics as a tool. A number of Swedish libraries have declared that they refuse to purchase the book, because it supposedly violates the United Nations Universal Declaration of Human Rights.
But despite the political and media establishment's attempts to put a lid on the problems, the truth is now seeping out, and reality is reaching a boiling point.
A couple of weeks ago, I interviewed a Detective Inspector who investigates serious crimes in the immigrant heavy neighborhoods of suburban Stockholm. He noted that while one squad car is enough to secure a "Swedish" suburb of Stockholm almost every day of the week, that would be unthinkable in the immigrant suburbs of Stockholm, where cars are set ablaze every week. In the immigrant suburbs, the police must be prepared for riots, violence and threats, and the risk of police vehicles being vandalized. False alarms are commonplace, the purposes of which are to lure the police into a trap and then pelt them with rocks. A friend of mine who lives in this kind of area has also attested to this happening on a regular basis.
The Detective Inspector also told me that a patriarchal Islamic culture has gained foothold in Rinkeby. Young women cannot go out at night, lest they be branded as whores. Ethnic Swedes – both men and women – run the risk of being brutalized. Further, there is an active "sharia police", Muslim men approach women who they feel dress indecently, and explain to them that they need to cover themselves up. The Detective Inspector had observed such incidents in person, but since it is not a crime for men to approach women and talk to them, the police had been unable to intervene.
The Detective Inspector also told me, that the rescue services – like the fire department and ambulance service – will not go into these suburbs without police escort. He also confirmed what police officer Peter Springare from Örebro has previously stated; when it comes to violent and serious crimes, you rarely see a Swedish name in the investigation papers.
Besides criminal activities in the suburbs, Sweden also has a problem concerning jihadism and salafism. At least 300 "Swedes" have traveled to Syria and Iraq to join the Islamic State. Historically, Sweden has had no experience of jihad or a paradise of virgins.
I have myself met with several salafists. In 2007, I had coffee with a crowd from the Örebro mosque (and briefly met Mehdi Ghezali, the "Swede" that was imprisoned at Gitmo), and I asked them what their view of the then living terrorist leader Usama bin Laden was. Was bin Laden right or wrong to attack the United States? Wrong, they said. However, when asked to motivate why he was wrong, it wasn't the immorality of attacking what we in the West would call innocent civilians that disturbed them. Instead, they purported that bin Laden was wrong because only a caliph can order jihad. And bin Laden was, in their eyes, no caliph. This was the reason his actions were wrong. They also explained that they believed it is right to stone adulterers to death, but that the penalty can only be carried out in an Islamic state. When I asked if they want Sweden to become an Islamic state, they said yes.
Salafists have for a long time flown under the radar in the Swedish "exclusion areas". A heartbreaking example from aforementioned Rinkeby was the imam Fouad Shangole. He came to Sweden in 1994 and worked as an imam in Rinkeby, by all accounts living well off the Swedish welfare system. The Swedish security services had their eye on him, on good grounds. In 2004, he left Sweden and went to Somalia, where he became a leader within the Islamist militia movement Al Shabaab. Four years later, it was reported that a 13-year-old Somali girl, Aisha Ibrahim Duhulow, had been raped. When she reported the crime, a sharia court found that she was to blame. She was sentenced to death and the punishment was carried out by stoning. The judge who sentenced her was none other than the Swedish Rinkeby-imam. Ten years in Sweden doesn't seem to have rubbed off as far as Swedish values are concerned at all.
Time to wrap things up.
The purpose of this text is not to portray Sweden as a land of lawlessness. You do not have to be afraid to visit Sweden. The country still works, thanks to a historic spirit of entrepreneurship and bureaucratic order. However, it is quite possible that Sweden is changing along the lines that American documentary filmmaker Ami Horowtiz described in his report on Sweden. A dark, parallel Sweden has emerged. And things are changing quickly.
The Swedish journalists and elite politicians like Carl Bildt seem unable to understand this. And that is why it is very encouraging for the Swedes who want to defend the Sweden we love, to hear the President of the United States talk about the things we can see with our own eyes, but regarding which we get no response from the elites who are more likely to travel to New York, than a Swedish suburb or small city.
It’s time to for the silent majority of the Swedish people to wake up and make Sweden great again. Mainstream media and establishment politicians won’t do it for us.
------------
Ronie Berggren is a Swedish Conservative who runs Sweden’s most active podcast about American politics: American News Analysis.
His lifelong ideological inspiration is Thomas Jefferson. He is currently working on a book in Swedish, about the presidency of George W. Bush, whom Ronie campaigned for in 2004.
------------
Other articles in English by Ronie:
The United States: Still The Last Hope for Persecuted Christians 20141208
5 Things U.S. Conservatives Need to Know About the European Union 20130725
George W. Bush–One Swede’s Perspective 20130430
”We've got to keep our country safe. You look at what's happening in Germany, you look at what's happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this. Sweden. They took in large numbers. They're having problems like they never thought possible. You look at what's happening in Brussels. You look at what's happening all over the world. Take a look at Nice. Take a look at Paris. We've allowed thousands and thousands of people into our country and there was no way to vet those people. There was no documentation. There was no nothing. So we're going to keep our country safe.”
The statement met with a lot of criticism in Sweden. Former Prime Minister Carl Bildt tweeted:
”Sweden? Terror attack? What has he been smoking?”
But Trump wasn't talking about a terror attack; he was talking about a new set of problems that very few people would associate with Sweden. The relevant question is – what has Carl Bildt been smoking to avoid seeing the fast, negative changes his country is now going through?
The answer is, that Bildt has been getting high on over consumption of Swedish mainstream media. Swedish journalists lean heavily towards the liberal left, and are marinated in the consensus culture that is so prevalent in Sweden's academic institutions, where you are required to have the right opinions in order to fit in. One way to achieve this is to criticize the Swedish and Western culture – and the United States in particular – but be very open minded towards other cultures. When it comes to the issue of immigration, this means ignoring problems and dismissing those who want to discuss them as racists.
Journalists and politicians can look the other way, because they don't live in the same world as ordinary people. Stockholm, in particular, is characterized by total segregation. Some areas are inhabited exclusively by rich, white ethnic Swedes. This is where most journalists live and work. And then there are the suburbs, where some, like Rinkeby – a part of Stockholm that has gained international notoriety due to recent riots and car fires – are inhabited solely by immigrants. You will be hard put to find any journalist in these areas. Thus, they are unaware of the problems regular people in mixed suburbs and smaller cities experience, in places where things happen closer to home.
To most journalists, a critical view on immigration is just a negative theory and a theoretical, political viewpoint, not an actual observation of people's everyday reality.
This is precisely why they believe the problems don't exist – they themselves have never encountered them. And this legitimizes their fierce attacks on those who try to highlight the problems created by massive immigration from non-Western countries, Muslim countries in particular. A fresh example of this phenomenon is when the Swedish-Czech author Katerina Janouch spoke out recently, and criticized Sweden's migration policies on Czech television. Janouch was chastised by Prime Minister Stefan Löfven himself, who stated that he thought her remarks were "very odd", and a bookstore in Uppsala withdrew all her books. Another example is economist Tino Sanandaji, who recently released his book "Mass Challenge". In the book, Sanandaji criticizes the Swedish open door migration policy, using statistics as a tool. A number of Swedish libraries have declared that they refuse to purchase the book, because it supposedly violates the United Nations Universal Declaration of Human Rights.
But despite the political and media establishment's attempts to put a lid on the problems, the truth is now seeping out, and reality is reaching a boiling point.
A couple of weeks ago, I interviewed a Detective Inspector who investigates serious crimes in the immigrant heavy neighborhoods of suburban Stockholm. He noted that while one squad car is enough to secure a "Swedish" suburb of Stockholm almost every day of the week, that would be unthinkable in the immigrant suburbs of Stockholm, where cars are set ablaze every week. In the immigrant suburbs, the police must be prepared for riots, violence and threats, and the risk of police vehicles being vandalized. False alarms are commonplace, the purposes of which are to lure the police into a trap and then pelt them with rocks. A friend of mine who lives in this kind of area has also attested to this happening on a regular basis.
The Detective Inspector also told me that a patriarchal Islamic culture has gained foothold in Rinkeby. Young women cannot go out at night, lest they be branded as whores. Ethnic Swedes – both men and women – run the risk of being brutalized. Further, there is an active "sharia police", Muslim men approach women who they feel dress indecently, and explain to them that they need to cover themselves up. The Detective Inspector had observed such incidents in person, but since it is not a crime for men to approach women and talk to them, the police had been unable to intervene.
The Detective Inspector also told me, that the rescue services – like the fire department and ambulance service – will not go into these suburbs without police escort. He also confirmed what police officer Peter Springare from Örebro has previously stated; when it comes to violent and serious crimes, you rarely see a Swedish name in the investigation papers.
Besides criminal activities in the suburbs, Sweden also has a problem concerning jihadism and salafism. At least 300 "Swedes" have traveled to Syria and Iraq to join the Islamic State. Historically, Sweden has had no experience of jihad or a paradise of virgins.
I have myself met with several salafists. In 2007, I had coffee with a crowd from the Örebro mosque (and briefly met Mehdi Ghezali, the "Swede" that was imprisoned at Gitmo), and I asked them what their view of the then living terrorist leader Usama bin Laden was. Was bin Laden right or wrong to attack the United States? Wrong, they said. However, when asked to motivate why he was wrong, it wasn't the immorality of attacking what we in the West would call innocent civilians that disturbed them. Instead, they purported that bin Laden was wrong because only a caliph can order jihad. And bin Laden was, in their eyes, no caliph. This was the reason his actions were wrong. They also explained that they believed it is right to stone adulterers to death, but that the penalty can only be carried out in an Islamic state. When I asked if they want Sweden to become an Islamic state, they said yes.
Salafists have for a long time flown under the radar in the Swedish "exclusion areas". A heartbreaking example from aforementioned Rinkeby was the imam Fouad Shangole. He came to Sweden in 1994 and worked as an imam in Rinkeby, by all accounts living well off the Swedish welfare system. The Swedish security services had their eye on him, on good grounds. In 2004, he left Sweden and went to Somalia, where he became a leader within the Islamist militia movement Al Shabaab. Four years later, it was reported that a 13-year-old Somali girl, Aisha Ibrahim Duhulow, had been raped. When she reported the crime, a sharia court found that she was to blame. She was sentenced to death and the punishment was carried out by stoning. The judge who sentenced her was none other than the Swedish Rinkeby-imam. Ten years in Sweden doesn't seem to have rubbed off as far as Swedish values are concerned at all.
Time to wrap things up.
The purpose of this text is not to portray Sweden as a land of lawlessness. You do not have to be afraid to visit Sweden. The country still works, thanks to a historic spirit of entrepreneurship and bureaucratic order. However, it is quite possible that Sweden is changing along the lines that American documentary filmmaker Ami Horowtiz described in his report on Sweden. A dark, parallel Sweden has emerged. And things are changing quickly.
The Swedish journalists and elite politicians like Carl Bildt seem unable to understand this. And that is why it is very encouraging for the Swedes who want to defend the Sweden we love, to hear the President of the United States talk about the things we can see with our own eyes, but regarding which we get no response from the elites who are more likely to travel to New York, than a Swedish suburb or small city.
It’s time to for the silent majority of the Swedish people to wake up and make Sweden great again. Mainstream media and establishment politicians won’t do it for us.
------------
Ronie Berggren is a Swedish Conservative who runs Sweden’s most active podcast about American politics: American News Analysis. His lifelong ideological inspiration is Thomas Jefferson. He is currently working on a book in Swedish, about the presidency of George W. Bush, whom Ronie campaigned for in 2004.
------------
Other articles in English by Ronie:
The United States: Still The Last Hope for Persecuted Christians 20141208
5 Things U.S. Conservatives Need to Know About the European Union 20130725
George W. Bush–One Swede’s Perspective 20130430
fredag 28 oktober 2016
Om Påvens Sverigebesök, Katolska Kyrkan, Livets Ord och Ulf Ekmans konvertering
Påve Franciskus besöker i dagarna Sverige för att fira 500-årsminnet av Reformationen. Ett besök som kännetecknar enhet vid ett minne av en splittring.
Följande text är en reflektion från 2014 om den protestantiska rörelsen Livets Ords grundare Ulf Ekmans konvertering till katolska kyrkan och vad hans konvertering innebär i processen mot den enhet det är författarens djupa övertygelse behövs protestanter och katoliker emellan för att kristenheten- och västvärlden ska kunna tackla vår tids stora utmaningar.
Det är personligt snarare än politiskt och teologiskt snarare än ideologiskt. Men eftersom Amerikanska nyhetsanalyser är mitt främsta personliga forum så passar texten också här.
Ulf Ekman har också läst texten. Han gav mig i ett email följande kommentar:
Här gör en jag återpublicering på min egen blogg. Håll till godo.
/ Ronie Berggren
***
1998 besökte jag Livets Ord i Uppsala för första gången. Jag var 19 och inne i en slags kristen identitetskris - inte helt ovanlig bland ungdomar med bakgrund i svenska frikyrkomiljöer.
En ung predikant pratade om Marilyn Manson och Kurt Cobain och behovet för kristna att engagera sig i en postmodern generation som trots Sveriges historiska kristna arv helt saknade kunskap om vad sann kristendom kan göra i varje enskild människas liv.
Predikanten, som då var ungdomspastor på Livets Ord, hette Joakim Lundqvist - och där och då fattade jag beslutet att jag verkligen ville vara kristen. Något jag under några år inte alls varit helt säker på - men ett beslut jag sedan dess vare sig ångrat eller tvivlat på var det rätta.
Däremot kände jag aldrig någon dragning till församlingen som sådan - eller till Livets Ords kristendomstyp som jag fann kollektiv, tråkig och likriktande. Och när många av mina frikyrkokompisar (från pingst- tros- och andra kristna sammanslutningar) någonstans där efter gymnasiet ville gå på Livets Ords bibelskola kände jag alltid att Gud på ett ganska aktivt sätt manade mig att -inte- göra samma sak.
Däremot fortsatte jag betrakta Livets Ord positivt och fortsatte sporadiskt besöka konferenser. Jag läste också Ulf Ekmans många väldigt bra böcker om kristendomens grunder och prenumererade på tidningen Världen Idag som jag tyckte gav ett bra samhällsperspektiv utifrån en kristen grund.
Jag var heller inte blind för baksidorna av Livets Ords- eller av svensk frikyrklig kultur (och skrev när jag var 25 också en bok om detta) men ansåg likväl att allt det positiva övervägde det negativa. I synnerhet övervägde kristendomens centralperson; Jesus - precis allt.
2004 var jag i USA - och besökte bland annat David Wilkersons Time Square Church i New York. Wilkerson var en amerikansk evangelikal förkunnare som haft ganska stor betydelse också för svensk kristenhet. Det var en fantastisk miljö - en plats där man mitt inne i en hektisk stad omgiven av allt möjligt, gavs möjlighet att ta några friska andliga andetag - och Wilkersons verksamhet för utsatta människor är ju en historia även svensk frikyrkokultur är ganska bekanta med, genom hans böcker- och då inte minst ”Korset och Stiletten” om hans arbete bland missbrukare och gängungdomar i 1960-talets New York.
Några veckor senare besökte jag en annan kyrka. En katolsk kyrka i Philadelphia och deltog där på min första mässa. Min kunskap om katolicismen var vid den tidpunkten inte särskilt stor - och majoriteten av min kunskap om katolska kyrkan kom från protestantisk anti-katolsk litteratur (som det alltsedan Martin Luthers dagar funnits flitigt av inom protestantiska sammanhang, där katolska kyrkan framställts utifrån protestantismens värsta nidbilder; mer om det lite längre fram).
På mässan upplevde jag exakt samma sak som jag gjort i Wilkersons kyrka i New York (och förstås i otaliga andra protestantiska sammanhang hemma i Sverige); en andlig frid som det inte gick att ta miste på. Inte bara någon diffus sinnesro, eller något annat luddigt som icke-kristna tror att kristna som upplever Kristus upplever - utan en konkret närvaro av den helige Ande; en närvaro alla kristna har tagit del av.
På mässan hölls barndop, sång om helgon, och Ave Maria - och det fanns teologiska föreställningar jag inte förstod, och då - utifrån min inrotade protestantism - heller inte trodde på. Men trots det rådde inga tvivel på att Jesus fanns där. Katolicismen var inte islam eller buddhism - eller någon annan religion den helige Ande inte bekräftar - det var kristendom.
Och där och då rann i princip den lilla anti-katolicism jag burit med mig från min protestantiska uppväxt i ett väldigt lutherskt land, helt av mig.
Det skulle dröja ytterligare några år innan jag på allvar började sätta mig in i katolicismen och dess specifika läror där den katolska tron skiljer sig från protestanters. Däremot hade jag sedan tidigare ett stort intresse för kyrkohistoria. Vid 20-årsåldern pluggade jag teologi och kyrkohistoria vid Umeå Universitet, och en av de saker som slog mig- inte minst när jag läste de historiska trosbekännelserna (inklusive den lutherska augsburgska bekännelsen) var hur tydligt det framgick att de personer som skrivit dessa och de personer som trott på dem faktiskt trodde och upplevde samma saker som jag själv gjorde och gjort, trots att texterna var hundratals- och över tusen år gamla.
2005 läste jag sedan St Augustinus bok ”Bekännelser” (ett katolskt mästerverk vars första del även översatts av Sven Lidman från svensk pingströrelse) där Augustinus steg för steg beskriver sin väg till tron på Jesus Kristus som den person som verkligen är ”Vägen, Sanningen och Livet” - och till den kyrka där detta förkunnades. Jag slukades av boken, som djupt grep tag i mig, och mitt exemplar av ”Bekännelser” är fyllt av understrukna meningar från pärm till pärm.
2009 satte jag mig in mer specifikt i just katolicismen och började bland annat lyssna på den amerikanska katolska radiostationen Catholic Answers Live - och fastnade där snabbt för hur programvärden Patrick Coffin med gäster gick igenom vad katolicismen verkligen lär, och inte minst bemötte den stora okunskap och de fördomar som fanns bland protestanter, som utifrån dels Luther själv- men kanske än mer utifrån de tidiga protestantiska reformatorernas förkunnelser ända sedan dess betraktat katolska kyrkan som en skenkristendom där hedendom och kristendom blandats friskt.
Sakta men säkert förstod jag att så inte var fallet. Och mer än så; jag kom att upptäcka en tro - där kristendomen var stark, inte bara i förkunnelser om upplevelser och gudsmöten utan också i konsekvens, i teologi och i ett hopp som i en katolsk kontext var mycket djupare förankrat än något jag mött inom den protestantism jag trots allt var ganska insatt i.
Jag började läsa katolska böcker och lyssna på katolska predikningar (min nutida favorit är prästen Jason Worthley, som gör YouTube-predikningar från sin kyrka i Boston, Massachusetts, där han är är präst) och sätta mig än mer in i katolsk teologi, och försöka förstå problematiken med den historiska anti-katolicismen. Parallellt med detta växte också en stark längtan efter att delta på katolska mässor - något jag sedan dess alltid gjort så fort jag fått chansen, vid det här laget i en rad olika länder - länder med olika språk men med samma tro, samma liturgi och samma värme.
I takt med att min förståelse för katolicismen växte - växte också min tro på katolska kyrkans huvudperson: Jesus Kristus. För i katolicismen syftar precis allt på Jesus. Något protestanter inte alltid förstår - som lätt får för sig att katolicismen handlar om påven eller jungfru Maria.
En annan längtan växte också fram: en längtan efter enhet och ett slut på en flera hundraårig splittrad kristendom. Alla kristna som studerar kyrkohistoria och har en personlig tro, tror jag i mer eller mindre grad önskar detta - det helt enkelt eftersom de, i likhet med mina egna ringa studier i kyrkohistoria, snabbt inser att kristendomen - helt oavsett om det var för 1200 år sedan; helt oavsett kulturell eller rituell klädnad; eller vilka språk den antagit - varit och är likadan. Med samma tro på kyrkans grundläggande beskrivningar av Gud - och människans väg mot Gud. Och därtill med samma upplevelser - eller åtminstone med samma dörr öppen för samma upplevelser, för var och en som vill.
De kristna som inte önskar detta, är de kristna som antingen inte är kristna på riktigt utan vill använda kristendomen i andra syften; eller (i de flesta fall) de kristna som helt enkelt inte förstår kyrkohistoria; en invecklad historia fylld av schismer bland grupper som i grunden likväl haft en och samma tro.
Även här insåg jag att katolska kyrkan låg steget före såväl lutheraner som protestanter av olika sammanhang. Inte före i ekumeniken (där katolska kyrkan är betydligt mer noggrann med teologin - eftersom de anser att det är just värnandet av teologin som räddat kristendomen från att slukas av historien) utan före i förståelsen: i förståelsen för att protestanter faktiskt också var kristna; trots deras bristande kunskap om kristen teologi och kristendomens faktiska historia - och bristande förståelse för innebörden av- som kraften i de katolska sakramenten. Katolska kyrkan förstod också att protestanter var kristna trots deras historiskt bittra anti-katolicism, till stor delar baserad på deras oförståelse och ointresse för den historia katoliker benämner med ett äldre ord vid namn tradition.
Historiskt har oförståelse givetvis funnits från båda sidor; och det är lätt att hitta citat från såväl protestantiska som katolska företrädare som i princip utmålar den andre som icke-kristen. Den inställningen finns emellertid inte kvar inom katolska kyrkan, som sedan andra Vatikan-konciliet på 1960-talet aktivt arbetat för att avlägsna sin historiska anti-protestantism - något som inte minst gjorts under de senaste påvarna. 2005 besökte tidigare påve Benedictus XVI den stora lutherska kyrkan i Tyskland och förklarade sitt erkännande av Martin Luther med orden:
I samma tal konstaterade han att Luther var “a great witness of the faith”. Ett historiskt uttalande för att komma från påvestolen.
Häromveckan skickade påve Franciskus en personligt inspelad videohälsning till den tros-evangelikala amerikanska församlingen som leds av Kenneth Copeland, på en evangelikal konferens där påven förklarade att han gladdes djupt över en samling där Jesus skulle upphöjas. Och för några dagar sedan besökte han en pingstförsamling för första gången i katolska kyrkans historia och bad om förlåtelse för vad som drabbat pingstvännerna under fascismen. Även detta tämligen otänkbart lite längre tillbaka i tiden.
Samma process har överlag dock inte genomgåtts i de protestantiska kyrkorna i vare sig luthersk eller frikyrklig protestantisk tappning. Något som inte minst märkts av i den svenska kristendomsdebatt som följt efter Ulf Ekman konvertering till katolska kyrkan.
Åsikterna om Ekman blev efter konverteringen snabbt många. Alla har inte varit kritiska eller fientliga - men de flesta har likväl i grunden varit ifrågasättande och djupt undrande. Jag befann mig på gudstjänst i en pingstkyrka när en kompis drog fram telefonen och visade mig nyheten. I likhet med så många andra förvånades jag - och undrade förstås vad som lett fram till beslutet och vad hans konvertering skulle innebära på ett mer övergripande plan för svensk kristendom - men jag blev inte besviken, och när rösterna- och försöken att analysera innebörden av Ekmans konvertering började flöda i olika sammanhang insåg jag snart att de flesta analyser helt oavsett ton och nyans likväl tog sin utgångspunkt i en stor portion okunskap om katolska kyrkan.
Jag själv kom snabbt fram till att jag ansåg att hans konvertering var ”stor” - och då inte främst pg a att jag anser att kyrkobytet var överdrivet drastiskt - utan mer pg a att Ulf Ekman genom sitt beslut helt enkelt gav upp en enorm makt- och statusposition inom världens globala protestantiska rörelse (där han trots allt har/hade högre status och mer inflytande än uppskattningsvis någon annan svensk religiös ledare) för att bli en helt vanlig lekman i katolska kyrkan. Det också till priset av förakt och nedvärderande kommentarer från åtminstone delar av den protestantiska rörelsen som betraktade honom som en svikare eller som ansåg att hans ”senaste sväng” visade att all deras tidigare kritik mot den Livets Ord-församling han byggt upp minsann var befogad.
Populärkulturen i den värld vi lever i präglas i princip helt av anti-katolicism, med konspiratoriska böcker av Dan Brown, filmer som i princip enbart skildrar de negativa aspekterna- och de riktiga ytterligheterna inom katolicism. Därtill också de hätska sekulära anti-katolska kampanjerna - som idag leds av den nya ateiströrelsen (en rörelse som dock bör sägas har åtminstone något mera vett än den gamla vänsterateismen som var betydligt mer anti-religiösa).
Allt det är förstås att förvänta - och även protestantiska evangelikala utsätts för samma saker, och trots Sveriges historiska kristendomskoppling är det idag i princip omöjligt för en vanlig svensk att få en riktig förståelse för kristendomen på något annat sätt än genom direktkontakt med kristna och kristna kyrkor - eftersom någon sådan förståelse inte ges någon annanstans. Och inte ens då är det alltid särskilt lätt att begripa kristendomen.
Vad som för mig i samband med Ekmans konvertering verkligen tedde sig nytt var således inte anti-kristendomen utan att det fortfarande fanns en så stor undergrävande anti-katolicism kvar bland svenska protestanter.
En anti-katolicism jag tyckte var- och och tycker är ytterst beklaglig - och därför, utifrån ett historiskt perspektiv, vill skriva några rader om.
Under stora delar av 1800-talet fanns en stark polarisering mellan den lutherska statskyrkan och de diverse protestantiska väckelserörelser som i takt med liberaliserade religionslagar då växte fram - och under 1900-talet skulle den sekteristiska protestantiska fundamentalismen skapa otaliga grupper som sedan stod i motsättning också till varandra utifrån skillnader i enskilda sakfrågor (mest splittrande var förstås synen på dopet - och huruvida man borde döpas som barn eller som aktivt troende vuxen).
En stor del av de svenska väckelserörelserna hämtade sin inspiration från de brittiska (och amerikanska) väckelserörelserna. I USA började ledare som Billy Graham på 1950-talet överbrygga den sekteristiska fundamentalismen med en mer gemenskapsbetonad och ekumenisk evangelikal kristendom - där man fokuserade på kristendomens absoluta kärna, med tron på bibeln, behovet av omvändelse, syndernas förlåtelse och en personligt upprättad relation med Kristus.
Samma process har ägt rum i Sverige - och några sekteristiska motsättningar inom de protestantiska kyrkorna finns idag knappt kvar.
Däremot finns helt uppenbart anti-katolicismen kvar. I böcker som ”Enhet under påven?” av Tomas Dixon och ”Evangelium enligt Rom” av James G. McCarthy - båda utgivna av de frikyrkliga förlaget Gospel Media - förmedlas och sammanfattas protestantismens alla fördomar och felaktiga föreställningar om katolicismen.
Jag kan inte bedöma i vilken utsträckning dessa böcker influerat svensk frikyrkokultur - men i debatten om Ulf Ekmans konvertering har jag via vänner och bekanta ofta blivit hänvisad till dessa böcker för att via dem lära mig förstå allt som är fel med katolska kyrkan.
En detaljgranskning av vad som är fel med den kritiken behövs, men lämpar sig inte för denna korta personliga betraktelse. Kort kan dock sägas att jag själv utifrån mina egna reflektioner och studier (som tog sin grund i samma protestantiska utgångspunkt som de flesta andra svenskar har) snart kom fram till att de tre stora saker där protestanter har tydliga teologiska problem med katolska kyrkan; gällande påvens auktoritet, Jungfru Maria och synen på helgon - i själva verket var betydligt mindre än protestanter gjorde av saken. Och det viktigaste i alla dessa frågor där det verkligen finns teologiska skillnader mellan protestanter och katoliker är att desto mer förståelse man har för den katolska synen på dessa saker, desto tydligare står det klart att allt detta handlar om en enda sak: Jesus - och människors personliga väg till frälsning.
Samma sak gäller även i de mindre frågorna som inte är lika historiskt åtskiljande men där olika syn ändå finns i syn på nattvard, bikt, skärseld (och ja, i viss mån även barndop då många protestanter ju inte tror på detta).
Katolska kyrkan betraktar alla dessa saker som hjälpmedel på vägen mot- och i utvecklingen av relationen med Jesus - medan protestanter snarare betraktar detta som hinder på vägen mot Jesus.
Så, vem har rätt?
Precis som de tusentals intern-protestantiska tvister som existerat genom historien så är splittringen mellan katolska kyrkan och de protestantiska kyrkorna 500 år gammal, med 500 år av tvister och dispyter med grund i såväl teologiska skillnader som i politiska motsättningar mellan kungar och furstar.
I takt med tiden har dock dessa konflikter lagt sig, och inte minst katolska kyrkan har drastiskt nedmonterat sin historiska anti-protestantism och som sagt alltmer börjat acceptera att protestanter inte bara är små förvirrade sekter utan att det däri faktiskt finns genuina kristna, som även de har levande relationer med Jesus Kristus även utanför katolska kyrkans tydliga struktur. Gud och den helige Andes verk är mycket större än katolska kyrkan, det skulle katolska kyrkan vara de första att betona.
Påven är katolska kyrkans tydliga ledare - och förvaltaren av de historiska sakramenten; han är en person som alla katoliker på ett eller annat sätt ser upp till - men däremot är han inte ”Gud” (och inte heller Antikrist) vilket protestanter genom historien fått för sig. Han är bara den främsta väktaren av den tro katolska kyrkan värnat mot problem och idéer och fiender som protestantismen aldrig kommit ens i närheten av att behöva konfrontera. Idén med ett påveskap- och en människa att se upp till, kan givetvis urarta hos den enskilde individen om denne inte har fokus på just Jesus, men det problemet existerar i minst lika hög grad i protestantiska sammanhang.
Helgon finns - och är människor som levt i vad som protestantiska kristna skulle beteckna som helgelse; en helgelse som gör att kyrkan i efterhand kan undersöka och se om deras tro på Jesus var äkta - och om kyrkan gör det, kan de fastslå att personen kom till himlen direkt (katoliker tror också på skärseld). Helgons vara- eller icke vara - och de teologiska grunderna kan förstås diskuteras; det viktigaste i förhållande till relationen mellan katoliker och protestanter borde dock vara att båda tror på och förespråkar ett liv i renhet/i lydnad till Kristus genom ett liv där ens gärningar utgår från en aktiv gemenskap med Gud. Den katolska synen på helgon kan förstås te sig överandlig - och framstå som en tro på någon slags kristen elit. Men katolska kyrkan har en ödmjuk inställning även till detta, och sången ”For All the Saints” uttrycker på ett mycket fint sätt, dels skillnaderna - men i synnerhet det gemensamma för alla kristna, helgon eller inte. Ett musikstycke som behöver höras, men där den väsentliga texten lyder:
Ifråga om synen på jungfru Maria, så betraktar katoliker henne som som syndfri, som den främsta av helgon och en hjälpare på vägen mot Jesus - den synen delas inte av reformerade protestanter som genom sin syn på sola scriptura - skriften allena - ej anser att dessa saker står att utläsa i bibeln. Martin Luther trodde dock på denna syn på Maria, och de flesta protestanter av idag skulle, helt oavsett vad man än tror om katolska kyrkan, och även om man gått längre än Luther i sin anti-katolicism, likväl inte hävda att Martin Luther inte var kristen bara för att han hade en katolsk syn på Maria.
Frågorna är förstås större, och argumenten mycket djupare än så här. Men om man sätter sig in i dessa saker blir de gemensamma punkterna mellan protestanter och katoliker många fler än skillnaderna. Och även om man inte delar exakt samma syn på allt - är det mycket svårt att inte dra slutsatsen att protestanter och katoliker - även om de inte bekänner sig till samma kyrka - likväl har en och samma tro på en och samma Herre.
Och det för oss vidare i denna diskussionsmonolog.
När Ulf Ekman beslöt sig för att gå vidare med sin tro, att lämna Livets Ord för att bli katolik - så orsakade detta en viss kris bland frikyrkliga kristna.
Från somliga håll menade man alltså att Ekman svek den församling han byggt upp. Andra gick längre och menade att han svek självaste kristendomen. Och andra, enskilda troende, i synnerhet troende inom Livets Ord, kände sig sårade och övergivna - och somliga kände hur en del av den grund de trott sig stå på, nu föll samman.
Livets Ords nuvarande pastor Joakim Lundqvist, hanterade allt detta med stor respekt för enskilda personers upplevelser, men betonade dels att Livets Ord inte förändrats, och att han själv inte ämnade bli katolik - samtidigt som han också betonade att även katoliker var kristna.
I vilken utsträckning dessa maningar hjälpt dem vars tro nu vacklat, kan jag förstås inte bedöma.
Däremot finns det av två tydliga orsaker inga anledningar för kristna att känna sig sårade eller svikna av Ulf Ekman. Det kan man nämligen bara känna om man blivit övergiven eller förråd - och om man tror att det är vad man blivit, så förstår man väldigt lite om såväl katolicismen som sin egen tro.
Vad jag i denna text försökt beskriva är att jag som protestant upptäckt storheten i katolska kyrkan. Dels att katolska kyrkan faktiskt är en kristen kyrka - och dels att denna kyrka har historien på sin sida på ett sätt protestanter helt enkelt inte har. Det innebär inte att alla katoliker har en levande gudsrelation, lika lite som alla i svenska kyrkan döpta lutheraner har det - men det innebär att katolska kyrkan förmedlar en genuin kristen tro, och detta har de gjort i tvåtusen år. Katolska kyrkan är inte bara världens äldsta institution - den är också västvärldens äldsta bärare, förvaltare och försvarare av den kristna trons grundläggande principer.
Det är en fascinerande kyrka - och det är väldigt lätt att förstå varför personer med läggning åt det historiska och teologiska hållet dras till katolska kyrkan. Protestantismen kan nämligen inte erbjuda samma saker - helt oavsett hur många studier av kyrkofäder och väckelsehistoria som än görs.
Men denna protestantiska svaghet till trots så kvarstår likväl också det faktum att protestantismen faktiskt håller. Protestantismen uppkom i en tid när katolska kyrkan präglades av enorma brister - inte brister i teologiska förklaringar och försvaret av den klassiska kristna tron - men i brister ifråga om applicering, ansvar och förvaltande av tron. Brister Martin Luther med rätta reagerade emot.
I tider när katolska kyrkan varit för strukturell i både tanke och gärning har protestantiska kyrkor också lyckats förmedla tron till helt vanliga människor; människor utan kunskap eller intresse för hundra- och tusenåriga historieböcker - men med ett intresse av att lära känna Gud, och ta del av de saker Gud kan ge dem i sina enkla jordeliv. Få skrifter förklarar kärnan i kristendomen lika bra som Martin Luthers lilla katekes. Den katekes som konkret förklarar vad bönen Fader Vår innebär för den enskilda personen, för jordbrukaren i sin slitsamma vardag. Luther skriver:
Fader Vår är en central katolsk bön - en bön som när den bedjes av en person som älskar Jesus och lever i en relation med denne, har en enorm kraft. Men få skrifter förklarar denna bön lika sakligt och enkelt som Martin Luthers lilla katekes.
Martin Luther lade vikten vid sin samtid, vid den enskilda bonden han såg behövde Gud - snarare än vid historiska föresatser och dogmatiska låsningar den katolska kyrka han i grunden tillhörde satt fast vid. Och långt efter att Luther lämnat jordelivet har protestanter i många, många avseenden varit mycket, mycket skickligare än katoliker på att förmedla den enkla, centrala kärnan i kristendomen. Helt enkelt pg a att man i princip uteslutande (och på bekostnad av allt annat) valt att betona samtiden och sina medmänniskor här och nu snarare än historien.
Det är ett historiskt faktum, men ett faktum som fortfarande kan bevittnas i länder som Brasilien och i delar av Afrika - där miljontals människor med katolsk uppfostran hittar kärnan i tron, inte främst i katolska kyrkan (där denna kärna självklart också finns) utan i evangelikala sammanhang där den personliga relationen till Jesus alltid sätts före allt annat. Något de inte alltid lärt sig förstå i praktiken i sina tidigare katolska sammanhang.
Från katolskt håll finns det numera en respekt för evangelikala protestanter - där katolska kyrkan helt uppenbart kan bevittna en levande tro hos väldigt många. Något som inte minst tagit sig uttryck även genom de senaste påvarnas vänskapliga gester mot protestantismen.
Protestantismen bär inte historien på samma sätt som katolska kyrkan gör. En katolsk apologet jag brukar lyssna på, brukar säga att ”katolska kyrkan tänker i termer av århundraden” - vilket är ett lugnt större perspektiv än något protestantiskt sammanhang någonsin haft.
Men protestantismen håller bevisligen i alla fall - om man håller sig till den kristna trons kärna och huvudperson, som är Jesus Kristus. En person man kan lära känna här och nu, under sitt eget enkla jordeliv - all kyrkohistoria till trots.
Det är något varje protestantiskt krisen kan vara trygg med - och också borde vara trygga med, helt oavsett vilka som sedan väljer att upptas i den historiska kyrkan eller ej. Och det är också en av de poänger jag vill betona med denna text.
Kristendomen i sin helhet är dock splittrad, och splittrad pg a ömsesidig oförståelse. En oförståelse som är beklaglig. Och en splittring som går i diametral motsättning till Jesu egen bön för sina lärjungar.
Detta gap av oförståelse som finns i Kristi kropp måste överbryggas - och Ulf Ekmans konvertering anser jag ger en enorm möjlighet till detta. Han förstår protestantismen bättre än de flesta (han är trots allt grundare av hel protestantisk rörelse) - och kan därför förklara för katoliker att protestanter onekligen är kristna, och att man helt oavsett alla brister med att ”bara läsa bibeln”, så som väckelsekristna protestanter - åtminstone i teorin - gör, likväl kommer väldigt långt även när man ”bara” håller sig till en bok - en bok som i grunden också sattes samman av katolska kyrkan. Han har också goda möjligheter att förklara att vår tids evangelikala inte alls är anti-katoliker med den nit de tidiga reformatorerna var. Dagens evangelikala är överlag faktiskt inte aktiva anti-katoliker alls (vilket katolska kyrkan i många avseenden tror att protestanter fortfarande är) - de är bara väldigt okunniga om katolicismen.
Han börjar också få tillräckligt bra förståelse för katolska kyrkan för att kunna intyga för sina anti-katolska protestantiska vänner att katolska kyrkan faktiskt inte är ”den stora skökan i Uppenbarelseboken” och att katoliker och protestanter har en och samma grund - men också ett och samma mål; att i större utsträckning lära känna Jesus Kristus, och den väg Jesus visade som leder till det häftigaste hopp någon religion eller någon filosofi i världshistorien någonsin erbjudit - och som fortfarande erbjuds till varje individ överallt som vill — himlen.
Avslutningsvis hoppas jag att denna lilla text - precis som jag hoppas om Ulf Ekmans konvertering - ska bidra till att ge protestanter samma insikt om katolska kyrkan som den insikt St Augustinus fick strax innan sin egen konvertering för 1600 år sedan, efter diskussioner, reflektioner och möten med många levande kristna - om vilket han sedan skrev:
Något Påve Franciskus historiska Sverigebesök förhoppningvis också kommer att påminna om.
Ronie Berggren, konservativ debattör. Driver bloggen/podcasten Amerikanska nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com) och intresserar sig för religionshistoria och kopplingar mellan religion och politik.
Se även tidigare inlägg:
Podd 221: Mellanösterns kristna och Patriark Joseph III Younans Sverigebesök 2016 20160722
Mellanösterns kristna - en svensk angelägenhet 20160606
Påvens Sverigebesök och behovet av kristen enhet 20160130
The United States: Still The Last Hope for Persecuted Christians 20141208
Podd 58: A Demand For Action: Nuri Kino om Kampen för Mellanösterns kristna 20141130
-----------
Mitt projekt för att uppmärksamma den islamska förföljelsen av världens kristna: thISISnow.cc
Följande text är en reflektion från 2014 om den protestantiska rörelsen Livets Ords grundare Ulf Ekmans konvertering till katolska kyrkan och vad hans konvertering innebär i processen mot den enhet det är författarens djupa övertygelse behövs protestanter och katoliker emellan för att kristenheten- och västvärlden ska kunna tackla vår tids stora utmaningar.
Det är personligt snarare än politiskt och teologiskt snarare än ideologiskt. Men eftersom Amerikanska nyhetsanalyser är mitt främsta personliga forum så passar texten också här.
Ulf Ekman har också läst texten. Han gav mig i ett email följande kommentar:
Tack för ditt gedigna inlägg och ditt stora engagemang i detta.
Du skriver på många sätt mycket insiktsfullt.
Jag hoppas att du kan ge ut den på något sätt
så att andra kan få del av vad du säger.
Här gör en jag återpublicering på min egen blogg. Håll till godo.
/ Ronie Berggren
1998 besökte jag Livets Ord i Uppsala för första gången. Jag var 19 och inne i en slags kristen identitetskris - inte helt ovanlig bland ungdomar med bakgrund i svenska frikyrkomiljöer.
En ung predikant pratade om Marilyn Manson och Kurt Cobain och behovet för kristna att engagera sig i en postmodern generation som trots Sveriges historiska kristna arv helt saknade kunskap om vad sann kristendom kan göra i varje enskild människas liv.
Predikanten, som då var ungdomspastor på Livets Ord, hette Joakim Lundqvist - och där och då fattade jag beslutet att jag verkligen ville vara kristen. Något jag under några år inte alls varit helt säker på - men ett beslut jag sedan dess vare sig ångrat eller tvivlat på var det rätta.
Däremot kände jag aldrig någon dragning till församlingen som sådan - eller till Livets Ords kristendomstyp som jag fann kollektiv, tråkig och likriktande. Och när många av mina frikyrkokompisar (från pingst- tros- och andra kristna sammanslutningar) någonstans där efter gymnasiet ville gå på Livets Ords bibelskola kände jag alltid att Gud på ett ganska aktivt sätt manade mig att -inte- göra samma sak.
Däremot fortsatte jag betrakta Livets Ord positivt och fortsatte sporadiskt besöka konferenser. Jag läste också Ulf Ekmans många väldigt bra böcker om kristendomens grunder och prenumererade på tidningen Världen Idag som jag tyckte gav ett bra samhällsperspektiv utifrån en kristen grund.
Jag var heller inte blind för baksidorna av Livets Ords- eller av svensk frikyrklig kultur (och skrev när jag var 25 också en bok om detta) men ansåg likväl att allt det positiva övervägde det negativa. I synnerhet övervägde kristendomens centralperson; Jesus - precis allt.
2004 var jag i USA - och besökte bland annat David Wilkersons Time Square Church i New York. Wilkerson var en amerikansk evangelikal förkunnare som haft ganska stor betydelse också för svensk kristenhet. Det var en fantastisk miljö - en plats där man mitt inne i en hektisk stad omgiven av allt möjligt, gavs möjlighet att ta några friska andliga andetag - och Wilkersons verksamhet för utsatta människor är ju en historia även svensk frikyrkokultur är ganska bekanta med, genom hans böcker- och då inte minst ”Korset och Stiletten” om hans arbete bland missbrukare och gängungdomar i 1960-talets New York.
Några veckor senare besökte jag en annan kyrka. En katolsk kyrka i Philadelphia och deltog där på min första mässa. Min kunskap om katolicismen var vid den tidpunkten inte särskilt stor - och majoriteten av min kunskap om katolska kyrkan kom från protestantisk anti-katolsk litteratur (som det alltsedan Martin Luthers dagar funnits flitigt av inom protestantiska sammanhang, där katolska kyrkan framställts utifrån protestantismens värsta nidbilder; mer om det lite längre fram).
På mässan upplevde jag exakt samma sak som jag gjort i Wilkersons kyrka i New York (och förstås i otaliga andra protestantiska sammanhang hemma i Sverige); en andlig frid som det inte gick att ta miste på. Inte bara någon diffus sinnesro, eller något annat luddigt som icke-kristna tror att kristna som upplever Kristus upplever - utan en konkret närvaro av den helige Ande; en närvaro alla kristna har tagit del av.
På mässan hölls barndop, sång om helgon, och Ave Maria - och det fanns teologiska föreställningar jag inte förstod, och då - utifrån min inrotade protestantism - heller inte trodde på. Men trots det rådde inga tvivel på att Jesus fanns där. Katolicismen var inte islam eller buddhism - eller någon annan religion den helige Ande inte bekräftar - det var kristendom.
Och där och då rann i princip den lilla anti-katolicism jag burit med mig från min protestantiska uppväxt i ett väldigt lutherskt land, helt av mig.
Det skulle dröja ytterligare några år innan jag på allvar började sätta mig in i katolicismen och dess specifika läror där den katolska tron skiljer sig från protestanters. Däremot hade jag sedan tidigare ett stort intresse för kyrkohistoria. Vid 20-årsåldern pluggade jag teologi och kyrkohistoria vid Umeå Universitet, och en av de saker som slog mig- inte minst när jag läste de historiska trosbekännelserna (inklusive den lutherska augsburgska bekännelsen) var hur tydligt det framgick att de personer som skrivit dessa och de personer som trott på dem faktiskt trodde och upplevde samma saker som jag själv gjorde och gjort, trots att texterna var hundratals- och över tusen år gamla.
2005 läste jag sedan St Augustinus bok ”Bekännelser” (ett katolskt mästerverk vars första del även översatts av Sven Lidman från svensk pingströrelse) där Augustinus steg för steg beskriver sin väg till tron på Jesus Kristus som den person som verkligen är ”Vägen, Sanningen och Livet” - och till den kyrka där detta förkunnades. Jag slukades av boken, som djupt grep tag i mig, och mitt exemplar av ”Bekännelser” är fyllt av understrukna meningar från pärm till pärm.
2009 satte jag mig in mer specifikt i just katolicismen och började bland annat lyssna på den amerikanska katolska radiostationen Catholic Answers Live - och fastnade där snabbt för hur programvärden Patrick Coffin med gäster gick igenom vad katolicismen verkligen lär, och inte minst bemötte den stora okunskap och de fördomar som fanns bland protestanter, som utifrån dels Luther själv- men kanske än mer utifrån de tidiga protestantiska reformatorernas förkunnelser ända sedan dess betraktat katolska kyrkan som en skenkristendom där hedendom och kristendom blandats friskt.
Sakta men säkert förstod jag att så inte var fallet. Och mer än så; jag kom att upptäcka en tro - där kristendomen var stark, inte bara i förkunnelser om upplevelser och gudsmöten utan också i konsekvens, i teologi och i ett hopp som i en katolsk kontext var mycket djupare förankrat än något jag mött inom den protestantism jag trots allt var ganska insatt i.
Jag började läsa katolska böcker och lyssna på katolska predikningar (min nutida favorit är prästen Jason Worthley, som gör YouTube-predikningar från sin kyrka i Boston, Massachusetts, där han är är präst) och sätta mig än mer in i katolsk teologi, och försöka förstå problematiken med den historiska anti-katolicismen. Parallellt med detta växte också en stark längtan efter att delta på katolska mässor - något jag sedan dess alltid gjort så fort jag fått chansen, vid det här laget i en rad olika länder - länder med olika språk men med samma tro, samma liturgi och samma värme.
I takt med att min förståelse för katolicismen växte - växte också min tro på katolska kyrkans huvudperson: Jesus Kristus. För i katolicismen syftar precis allt på Jesus. Något protestanter inte alltid förstår - som lätt får för sig att katolicismen handlar om påven eller jungfru Maria.
En annan längtan växte också fram: en längtan efter enhet och ett slut på en flera hundraårig splittrad kristendom. Alla kristna som studerar kyrkohistoria och har en personlig tro, tror jag i mer eller mindre grad önskar detta - det helt enkelt eftersom de, i likhet med mina egna ringa studier i kyrkohistoria, snabbt inser att kristendomen - helt oavsett om det var för 1200 år sedan; helt oavsett kulturell eller rituell klädnad; eller vilka språk den antagit - varit och är likadan. Med samma tro på kyrkans grundläggande beskrivningar av Gud - och människans väg mot Gud. Och därtill med samma upplevelser - eller åtminstone med samma dörr öppen för samma upplevelser, för var och en som vill.
De kristna som inte önskar detta, är de kristna som antingen inte är kristna på riktigt utan vill använda kristendomen i andra syften; eller (i de flesta fall) de kristna som helt enkelt inte förstår kyrkohistoria; en invecklad historia fylld av schismer bland grupper som i grunden likväl haft en och samma tro.
Även här insåg jag att katolska kyrkan låg steget före såväl lutheraner som protestanter av olika sammanhang. Inte före i ekumeniken (där katolska kyrkan är betydligt mer noggrann med teologin - eftersom de anser att det är just värnandet av teologin som räddat kristendomen från att slukas av historien) utan före i förståelsen: i förståelsen för att protestanter faktiskt också var kristna; trots deras bristande kunskap om kristen teologi och kristendomens faktiska historia - och bristande förståelse för innebörden av- som kraften i de katolska sakramenten. Katolska kyrkan förstod också att protestanter var kristna trots deras historiskt bittra anti-katolicism, till stor delar baserad på deras oförståelse och ointresse för den historia katoliker benämner med ett äldre ord vid namn tradition.
Historiskt har oförståelse givetvis funnits från båda sidor; och det är lätt att hitta citat från såväl protestantiska som katolska företrädare som i princip utmålar den andre som icke-kristen. Den inställningen finns emellertid inte kvar inom katolska kyrkan, som sedan andra Vatikan-konciliet på 1960-talet aktivt arbetat för att avlägsna sin historiska anti-protestantism - något som inte minst gjorts under de senaste påvarna. 2005 besökte tidigare påve Benedictus XVI den stora lutherska kyrkan i Tyskland och förklarade sitt erkännande av Martin Luther med orden:
“Luther’s thinking, his whole spirituality, was thoroughly Christocentric”, while the question “What promotes God’s cause’ was for Luther the decisive interpretive criterion “for the exegesis of sacred scripture”.
I samma tal konstaterade han att Luther var “a great witness of the faith”. Ett historiskt uttalande för att komma från påvestolen.
Häromveckan skickade påve Franciskus en personligt inspelad videohälsning till den tros-evangelikala amerikanska församlingen som leds av Kenneth Copeland, på en evangelikal konferens där påven förklarade att han gladdes djupt över en samling där Jesus skulle upphöjas. Och för några dagar sedan besökte han en pingstförsamling för första gången i katolska kyrkans historia och bad om förlåtelse för vad som drabbat pingstvännerna under fascismen. Även detta tämligen otänkbart lite längre tillbaka i tiden.
Samma process har överlag dock inte genomgåtts i de protestantiska kyrkorna i vare sig luthersk eller frikyrklig protestantisk tappning. Något som inte minst märkts av i den svenska kristendomsdebatt som följt efter Ulf Ekman konvertering till katolska kyrkan.
Åsikterna om Ekman blev efter konverteringen snabbt många. Alla har inte varit kritiska eller fientliga - men de flesta har likväl i grunden varit ifrågasättande och djupt undrande. Jag befann mig på gudstjänst i en pingstkyrka när en kompis drog fram telefonen och visade mig nyheten. I likhet med så många andra förvånades jag - och undrade förstås vad som lett fram till beslutet och vad hans konvertering skulle innebära på ett mer övergripande plan för svensk kristendom - men jag blev inte besviken, och när rösterna- och försöken att analysera innebörden av Ekmans konvertering började flöda i olika sammanhang insåg jag snart att de flesta analyser helt oavsett ton och nyans likväl tog sin utgångspunkt i en stor portion okunskap om katolska kyrkan.
Jag själv kom snabbt fram till att jag ansåg att hans konvertering var ”stor” - och då inte främst pg a att jag anser att kyrkobytet var överdrivet drastiskt - utan mer pg a att Ulf Ekman genom sitt beslut helt enkelt gav upp en enorm makt- och statusposition inom världens globala protestantiska rörelse (där han trots allt har/hade högre status och mer inflytande än uppskattningsvis någon annan svensk religiös ledare) för att bli en helt vanlig lekman i katolska kyrkan. Det också till priset av förakt och nedvärderande kommentarer från åtminstone delar av den protestantiska rörelsen som betraktade honom som en svikare eller som ansåg att hans ”senaste sväng” visade att all deras tidigare kritik mot den Livets Ord-församling han byggt upp minsann var befogad.
Populärkulturen i den värld vi lever i präglas i princip helt av anti-katolicism, med konspiratoriska böcker av Dan Brown, filmer som i princip enbart skildrar de negativa aspekterna- och de riktiga ytterligheterna inom katolicism. Därtill också de hätska sekulära anti-katolska kampanjerna - som idag leds av den nya ateiströrelsen (en rörelse som dock bör sägas har åtminstone något mera vett än den gamla vänsterateismen som var betydligt mer anti-religiösa).
Allt det är förstås att förvänta - och även protestantiska evangelikala utsätts för samma saker, och trots Sveriges historiska kristendomskoppling är det idag i princip omöjligt för en vanlig svensk att få en riktig förståelse för kristendomen på något annat sätt än genom direktkontakt med kristna och kristna kyrkor - eftersom någon sådan förståelse inte ges någon annanstans. Och inte ens då är det alltid särskilt lätt att begripa kristendomen.
Vad som för mig i samband med Ekmans konvertering verkligen tedde sig nytt var således inte anti-kristendomen utan att det fortfarande fanns en så stor undergrävande anti-katolicism kvar bland svenska protestanter.
En anti-katolicism jag tyckte var- och och tycker är ytterst beklaglig - och därför, utifrån ett historiskt perspektiv, vill skriva några rader om.
Under stora delar av 1800-talet fanns en stark polarisering mellan den lutherska statskyrkan och de diverse protestantiska väckelserörelser som i takt med liberaliserade religionslagar då växte fram - och under 1900-talet skulle den sekteristiska protestantiska fundamentalismen skapa otaliga grupper som sedan stod i motsättning också till varandra utifrån skillnader i enskilda sakfrågor (mest splittrande var förstås synen på dopet - och huruvida man borde döpas som barn eller som aktivt troende vuxen).
En stor del av de svenska väckelserörelserna hämtade sin inspiration från de brittiska (och amerikanska) väckelserörelserna. I USA började ledare som Billy Graham på 1950-talet överbrygga den sekteristiska fundamentalismen med en mer gemenskapsbetonad och ekumenisk evangelikal kristendom - där man fokuserade på kristendomens absoluta kärna, med tron på bibeln, behovet av omvändelse, syndernas förlåtelse och en personligt upprättad relation med Kristus.
Samma process har ägt rum i Sverige - och några sekteristiska motsättningar inom de protestantiska kyrkorna finns idag knappt kvar.
Däremot finns helt uppenbart anti-katolicismen kvar. I böcker som ”Enhet under påven?” av Tomas Dixon och ”Evangelium enligt Rom” av James G. McCarthy - båda utgivna av de frikyrkliga förlaget Gospel Media - förmedlas och sammanfattas protestantismens alla fördomar och felaktiga föreställningar om katolicismen.
Jag kan inte bedöma i vilken utsträckning dessa böcker influerat svensk frikyrkokultur - men i debatten om Ulf Ekmans konvertering har jag via vänner och bekanta ofta blivit hänvisad till dessa böcker för att via dem lära mig förstå allt som är fel med katolska kyrkan.
En detaljgranskning av vad som är fel med den kritiken behövs, men lämpar sig inte för denna korta personliga betraktelse. Kort kan dock sägas att jag själv utifrån mina egna reflektioner och studier (som tog sin grund i samma protestantiska utgångspunkt som de flesta andra svenskar har) snart kom fram till att de tre stora saker där protestanter har tydliga teologiska problem med katolska kyrkan; gällande påvens auktoritet, Jungfru Maria och synen på helgon - i själva verket var betydligt mindre än protestanter gjorde av saken. Och det viktigaste i alla dessa frågor där det verkligen finns teologiska skillnader mellan protestanter och katoliker är att desto mer förståelse man har för den katolska synen på dessa saker, desto tydligare står det klart att allt detta handlar om en enda sak: Jesus - och människors personliga väg till frälsning.
Samma sak gäller även i de mindre frågorna som inte är lika historiskt åtskiljande men där olika syn ändå finns i syn på nattvard, bikt, skärseld (och ja, i viss mån även barndop då många protestanter ju inte tror på detta).
Katolska kyrkan betraktar alla dessa saker som hjälpmedel på vägen mot- och i utvecklingen av relationen med Jesus - medan protestanter snarare betraktar detta som hinder på vägen mot Jesus.
Så, vem har rätt?
Precis som de tusentals intern-protestantiska tvister som existerat genom historien så är splittringen mellan katolska kyrkan och de protestantiska kyrkorna 500 år gammal, med 500 år av tvister och dispyter med grund i såväl teologiska skillnader som i politiska motsättningar mellan kungar och furstar.
I takt med tiden har dock dessa konflikter lagt sig, och inte minst katolska kyrkan har drastiskt nedmonterat sin historiska anti-protestantism och som sagt alltmer börjat acceptera att protestanter inte bara är små förvirrade sekter utan att det däri faktiskt finns genuina kristna, som även de har levande relationer med Jesus Kristus även utanför katolska kyrkans tydliga struktur. Gud och den helige Andes verk är mycket större än katolska kyrkan, det skulle katolska kyrkan vara de första att betona.
Påven är katolska kyrkans tydliga ledare - och förvaltaren av de historiska sakramenten; han är en person som alla katoliker på ett eller annat sätt ser upp till - men däremot är han inte ”Gud” (och inte heller Antikrist) vilket protestanter genom historien fått för sig. Han är bara den främsta väktaren av den tro katolska kyrkan värnat mot problem och idéer och fiender som protestantismen aldrig kommit ens i närheten av att behöva konfrontera. Idén med ett påveskap- och en människa att se upp till, kan givetvis urarta hos den enskilde individen om denne inte har fokus på just Jesus, men det problemet existerar i minst lika hög grad i protestantiska sammanhang.
Helgon finns - och är människor som levt i vad som protestantiska kristna skulle beteckna som helgelse; en helgelse som gör att kyrkan i efterhand kan undersöka och se om deras tro på Jesus var äkta - och om kyrkan gör det, kan de fastslå att personen kom till himlen direkt (katoliker tror också på skärseld). Helgons vara- eller icke vara - och de teologiska grunderna kan förstås diskuteras; det viktigaste i förhållande till relationen mellan katoliker och protestanter borde dock vara att båda tror på och förespråkar ett liv i renhet/i lydnad till Kristus genom ett liv där ens gärningar utgår från en aktiv gemenskap med Gud. Den katolska synen på helgon kan förstås te sig överandlig - och framstå som en tro på någon slags kristen elit. Men katolska kyrkan har en ödmjuk inställning även till detta, och sången ”For All the Saints” uttrycker på ett mycket fint sätt, dels skillnaderna - men i synnerhet det gemensamma för alla kristna, helgon eller inte. Ett musikstycke som behöver höras, men där den väsentliga texten lyder:
”O blest communion, fellowship divine! We feebly struggle, they in glory shine;
Yet All are one in Thee, for all are Thine.
Alleluia, Alleluia!”
Ifråga om synen på jungfru Maria, så betraktar katoliker henne som som syndfri, som den främsta av helgon och en hjälpare på vägen mot Jesus - den synen delas inte av reformerade protestanter som genom sin syn på sola scriptura - skriften allena - ej anser att dessa saker står att utläsa i bibeln. Martin Luther trodde dock på denna syn på Maria, och de flesta protestanter av idag skulle, helt oavsett vad man än tror om katolska kyrkan, och även om man gått längre än Luther i sin anti-katolicism, likväl inte hävda att Martin Luther inte var kristen bara för att han hade en katolsk syn på Maria.
Frågorna är förstås större, och argumenten mycket djupare än så här. Men om man sätter sig in i dessa saker blir de gemensamma punkterna mellan protestanter och katoliker många fler än skillnaderna. Och även om man inte delar exakt samma syn på allt - är det mycket svårt att inte dra slutsatsen att protestanter och katoliker - även om de inte bekänner sig till samma kyrka - likväl har en och samma tro på en och samma Herre.
Och det för oss vidare i denna diskussionsmonolog.
När Ulf Ekman beslöt sig för att gå vidare med sin tro, att lämna Livets Ord för att bli katolik - så orsakade detta en viss kris bland frikyrkliga kristna.
Från somliga håll menade man alltså att Ekman svek den församling han byggt upp. Andra gick längre och menade att han svek självaste kristendomen. Och andra, enskilda troende, i synnerhet troende inom Livets Ord, kände sig sårade och övergivna - och somliga kände hur en del av den grund de trott sig stå på, nu föll samman.
Livets Ords nuvarande pastor Joakim Lundqvist, hanterade allt detta med stor respekt för enskilda personers upplevelser, men betonade dels att Livets Ord inte förändrats, och att han själv inte ämnade bli katolik - samtidigt som han också betonade att även katoliker var kristna.
I vilken utsträckning dessa maningar hjälpt dem vars tro nu vacklat, kan jag förstås inte bedöma.
Däremot finns det av två tydliga orsaker inga anledningar för kristna att känna sig sårade eller svikna av Ulf Ekman. Det kan man nämligen bara känna om man blivit övergiven eller förråd - och om man tror att det är vad man blivit, så förstår man väldigt lite om såväl katolicismen som sin egen tro.
Vad jag i denna text försökt beskriva är att jag som protestant upptäckt storheten i katolska kyrkan. Dels att katolska kyrkan faktiskt är en kristen kyrka - och dels att denna kyrka har historien på sin sida på ett sätt protestanter helt enkelt inte har. Det innebär inte att alla katoliker har en levande gudsrelation, lika lite som alla i svenska kyrkan döpta lutheraner har det - men det innebär att katolska kyrkan förmedlar en genuin kristen tro, och detta har de gjort i tvåtusen år. Katolska kyrkan är inte bara världens äldsta institution - den är också västvärldens äldsta bärare, förvaltare och försvarare av den kristna trons grundläggande principer.
Det är en fascinerande kyrka - och det är väldigt lätt att förstå varför personer med läggning åt det historiska och teologiska hållet dras till katolska kyrkan. Protestantismen kan nämligen inte erbjuda samma saker - helt oavsett hur många studier av kyrkofäder och väckelsehistoria som än görs.
Men denna protestantiska svaghet till trots så kvarstår likväl också det faktum att protestantismen faktiskt håller. Protestantismen uppkom i en tid när katolska kyrkan präglades av enorma brister - inte brister i teologiska förklaringar och försvaret av den klassiska kristna tron - men i brister ifråga om applicering, ansvar och förvaltande av tron. Brister Martin Luther med rätta reagerade emot.
I tider när katolska kyrkan varit för strukturell i både tanke och gärning har protestantiska kyrkor också lyckats förmedla tron till helt vanliga människor; människor utan kunskap eller intresse för hundra- och tusenåriga historieböcker - men med ett intresse av att lära känna Gud, och ta del av de saker Gud kan ge dem i sina enkla jordeliv. Få skrifter förklarar kärnan i kristendomen lika bra som Martin Luthers lilla katekes. Den katekes som konkret förklarar vad bönen Fader Vår innebär för den enskilda personen, för jordbrukaren i sin slitsamma vardag. Luther skriver:
”Tillkomme ditt rike.
Vad är det?
Svar: Guds rike kommer av sig självt, vår bön förutan, men vi ber i denna bön att det må komma även till oss.
Hur sker det?
Svar: När vår himmelske Fader ger oss sin Helige Ande, så att vi genom hans nåd tror hans heliga ord och lever gudfruktigt, först här på jorden och sedan i evigheten.”
Fader Vår är en central katolsk bön - en bön som när den bedjes av en person som älskar Jesus och lever i en relation med denne, har en enorm kraft. Men få skrifter förklarar denna bön lika sakligt och enkelt som Martin Luthers lilla katekes.
Martin Luther lade vikten vid sin samtid, vid den enskilda bonden han såg behövde Gud - snarare än vid historiska föresatser och dogmatiska låsningar den katolska kyrka han i grunden tillhörde satt fast vid. Och långt efter att Luther lämnat jordelivet har protestanter i många, många avseenden varit mycket, mycket skickligare än katoliker på att förmedla den enkla, centrala kärnan i kristendomen. Helt enkelt pg a att man i princip uteslutande (och på bekostnad av allt annat) valt att betona samtiden och sina medmänniskor här och nu snarare än historien.
Det är ett historiskt faktum, men ett faktum som fortfarande kan bevittnas i länder som Brasilien och i delar av Afrika - där miljontals människor med katolsk uppfostran hittar kärnan i tron, inte främst i katolska kyrkan (där denna kärna självklart också finns) utan i evangelikala sammanhang där den personliga relationen till Jesus alltid sätts före allt annat. Något de inte alltid lärt sig förstå i praktiken i sina tidigare katolska sammanhang.
Från katolskt håll finns det numera en respekt för evangelikala protestanter - där katolska kyrkan helt uppenbart kan bevittna en levande tro hos väldigt många. Något som inte minst tagit sig uttryck även genom de senaste påvarnas vänskapliga gester mot protestantismen.
Protestantismen bär inte historien på samma sätt som katolska kyrkan gör. En katolsk apologet jag brukar lyssna på, brukar säga att ”katolska kyrkan tänker i termer av århundraden” - vilket är ett lugnt större perspektiv än något protestantiskt sammanhang någonsin haft.
Men protestantismen håller bevisligen i alla fall - om man håller sig till den kristna trons kärna och huvudperson, som är Jesus Kristus. En person man kan lära känna här och nu, under sitt eget enkla jordeliv - all kyrkohistoria till trots.
Det är något varje protestantiskt krisen kan vara trygg med - och också borde vara trygga med, helt oavsett vilka som sedan väljer att upptas i den historiska kyrkan eller ej. Och det är också en av de poänger jag vill betona med denna text.
Kristendomen i sin helhet är dock splittrad, och splittrad pg a ömsesidig oförståelse. En oförståelse som är beklaglig. Och en splittring som går i diametral motsättning till Jesu egen bön för sina lärjungar.
Detta gap av oförståelse som finns i Kristi kropp måste överbryggas - och Ulf Ekmans konvertering anser jag ger en enorm möjlighet till detta. Han förstår protestantismen bättre än de flesta (han är trots allt grundare av hel protestantisk rörelse) - och kan därför förklara för katoliker att protestanter onekligen är kristna, och att man helt oavsett alla brister med att ”bara läsa bibeln”, så som väckelsekristna protestanter - åtminstone i teorin - gör, likväl kommer väldigt långt även när man ”bara” håller sig till en bok - en bok som i grunden också sattes samman av katolska kyrkan. Han har också goda möjligheter att förklara att vår tids evangelikala inte alls är anti-katoliker med den nit de tidiga reformatorerna var. Dagens evangelikala är överlag faktiskt inte aktiva anti-katoliker alls (vilket katolska kyrkan i många avseenden tror att protestanter fortfarande är) - de är bara väldigt okunniga om katolicismen.
Han börjar också få tillräckligt bra förståelse för katolska kyrkan för att kunna intyga för sina anti-katolska protestantiska vänner att katolska kyrkan faktiskt inte är ”den stora skökan i Uppenbarelseboken” och att katoliker och protestanter har en och samma grund - men också ett och samma mål; att i större utsträckning lära känna Jesus Kristus, och den väg Jesus visade som leder till det häftigaste hopp någon religion eller någon filosofi i världshistorien någonsin erbjudit - och som fortfarande erbjuds till varje individ överallt som vill — himlen.
Avslutningsvis hoppas jag att denna lilla text - precis som jag hoppas om Ulf Ekmans konvertering - ska bidra till att ge protestanter samma insikt om katolska kyrkan som den insikt St Augustinus fick strax innan sin egen konvertering för 1600 år sedan, efter diskussioner, reflektioner och möten med många levande kristna - om vilket han sedan skrev:
”Även om jag inte lärt mig att dess lära var sann hade jag dock insett att den inte var sådan som jag häftigt anklagat den för att vara.”
Något Påve Franciskus historiska Sverigebesök förhoppningvis också kommer att påminna om.
Ronie Berggren, konservativ debattör. Driver bloggen/podcasten Amerikanska nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com) och intresserar sig för religionshistoria och kopplingar mellan religion och politik.
Se även tidigare inlägg:
Podd 221: Mellanösterns kristna och Patriark Joseph III Younans Sverigebesök 2016 20160722
Mellanösterns kristna - en svensk angelägenhet 20160606
Påvens Sverigebesök och behovet av kristen enhet 20160130
The United States: Still The Last Hope for Persecuted Christians 20141208
Podd 58: A Demand For Action: Nuri Kino om Kampen för Mellanösterns kristna 20141130
-----------
Mitt projekt för att uppmärksamma den islamska förföljelsen av världens kristna: thISISnow.cc
måndag 15 augusti 2016
George W. Bush hade rätt, men idag står USA inför nya utmaningar
(Alternativ rubrik: Mattias Svensson har fel, Bush var ingen katastrof).
George W. Bush, president mellan 2001 och 2009, var USA:s ansikte mot världen under det 20-00-tal president Obama beskrev som ett förlorat årtionde.
En en beskrivning nyliberalen Mattias Svensson skriver under på i artikeln ”Katastrofen heter Bush” i Aftonbladet den 11 augusti. Där vill Svensson lägga skulden för vår tids problem på den mittenpolitik han menar att Bush representerade.
Han menar också att allt vi är rädda för att Donald Trump ska släpa in i Vita Huset; fåfänga, hybris och en naiv krigs- och ekonomisk politik - det släpades in redan av Bush.
Jag är av motsatt åsikt. Bushs konservatism och idealism demonstrerade USA:s bästa sidor.
Inrikespolitiskt drev Bush konservatism, inte mittenpolitik.
Han åsidosatte inte ideologi till förmån för politisk pragmatism men ville ta sig an frågorna på Demokraternas planhalva: fattigdom- och omsorg. Men ge konservativa lösningar istället för Demokraternas tilltro på större statliga program.
Äldres mediciner var ett sådant problem. I Medicare-programmet från 1965 täcktes äldres sjukvårdskostnader men inte mediciner. Vår tids ökade ålder- och medicinbehov gjorde att hjälp behövdes också med detta, menade Bush.
Hans program, Medicare D, gav medicinsubventioner marknaden fick konkurrera om. Miljoner amerikaner har fått hjälp och programmet blev 40% billigare än kalkylerat pg a konkurrensprincipen. Subventionerna kostar förstås statliga pengar men Bush visade att högern kunde hantera problem som Demokraterna haft patent på. Och programmet sparar skattebetalarna de pengar som annars skulle behövas för den akutvård äldre i avsaknad av mediciner söker.
Utrikespolitiskt var Bush en konservativ idealist.
Efter Al Qaidas 9/11-attack 2001 insåg Bush att USA måste engagera sig i världen, men inte utifrån Demokraternas internationalism där USA blott agerade verktyg åt det globala världssamfundet. USA skulle agera utifrån kalla krigets maktrealism och neokonservativas demokrati-idéer - en kombination som den konservative Charles Krauthammer betecknade som demokratisk realism.
Det innebar i praktiken att talibanerna i Afghanistan som stenade kvinnor och skyddade Al Qaida skulle avlägsnas. Det skedde. Därefter satsade USA på demokratisering och gav flickor rätt att leva ett värdigt liv som just flickor.
I Irak styrde Saddam Hussein - massmördaren som var 1990-talets stora huvudbry, som vägrade att redovisa att han inte hade massförstörelsevapen och därför behövde avklädas. Störtandet av Hussein ledde till att både Libyen och Iran skrotade sina egna kärnprogram (Iran återupptog aktiviteterna när Ahmadinejad kom till makten 2005).
I både Afghanistan och Irak ansåg Bush att man behövde ta fortsatt ansvar, länderna skulle inte överges till anarki och framväxt av ny despoter.
Bush visade, enligt Fareed Zakaria på CNN, att USA trodde på arabers förmåga till demokrati.
Både Afghanistan och Irak blev svåra utmaningar som emellertid styrdes upp av Bushadministrationen. När Bush lämnade Vita Huset 2009 fick flickor i Afghanistan gå i skolan och Al Qaida i Irak var besegrat.
Den negativa förändringen kom efter att John McCain förlorade presidentvalet mot Barack Obama 2008.
Obama drog - i strid med sina generalers rekommendationer - tillbaka trupperna från Irak. När Islamiska staten kort därefter tog sig in i landet avfärdade Obama dessa som ett ”juniorlag”. Vad som sedan hände behöver inte listas här.
Det stora problemet med Bushs kritiserade 20-00-tals-politik var alltså att den inte fullbordades, inte att den påbörjades.
Bush föraktades i Västeuropa för att hans utrikespolitik inte gick i internationalismens ledband. I övriga världen älskades Bush. Hans unika program PEPFAR för att bekämpa HIV/AIDS i utvecklingsländer blev den största satsning mot en enskild epidemi i världshistorien. 2015 fick 7,7 miljoner afrikaner bromsmedicin tack vare PEPFAR. Och under den globala Obama-hybris som rådde i världen 2008, sa Tanzanias president Jakaya Kikwete att hans förhoppning var att Obama skulle bli en lika god vän till Afrika som George W. Bush hade varit.
Bush införde därtill ett program för att bekämpa malaria i Afrika; verkade för afrikansk skuldavskrivning; stod upp mot Ryssland och erkände Kosovos självständighet. Och i relationen med Ryssland rådde aldrig någon tvekan om att det var Bush och inte Putin som satte agendan för världspolitiken. Bushs 20-00-tal var inte ett förlorat årtionde utan ett årtionde när amerikansk idealism var som mest inspirerande.
2010-talets USA är dock inte 20-00-talets. Och vår tids omständigheter kräver nya svar.
Amerikansk inrikespolitik brukar beskrivas som en pendel, där politiken svänger från den ena kanten till den andra. Amerikansk utrikespolitik bör beskrivas som en lunga, ett organ som måste andas in för att kunna andas ut.
Under George W. Bush visade USA styrka, inte av hybris utan för att man kunde. Man hade luft nog att andas ut; att ge konstgjort andning till demokratiska projekt runtom i världen; till att bekämpa HIV/AIDS i tredje världen och till att visa diktatorer att den demokratiska världen aldrig skulle låta sig dikteras.
Det var George W. Bushs USA.
Under Obamas 2010-tal har USA hållit andan. Nu behöver USA andas in på riktigt, vilket förespråkas av politiker som Donald Trump. Andas man inte in kan man nämligen inte andas ut. Och världen behöver ett USA kapabelt att andas ut drakeld när onda krafter sticker ut näsan för långt.
Därför stöder jag nu Donald Trump. Men inte för att han liknar George W. Bush. Det gör han inte. Jag stöder Trump för att han vill låta USA hämta andan för att i framtiden återigen kunna andas ut.
/ Ronie Berggren
Konservativ debattör. Kampanjade för George W. Bush 2004 och leder bloggen/podcasten Amerikanska nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com)
George W. Bush, president mellan 2001 och 2009, var USA:s ansikte mot världen under det 20-00-tal president Obama beskrev som ett förlorat årtionde.
En en beskrivning nyliberalen Mattias Svensson skriver under på i artikeln ”Katastrofen heter Bush” i Aftonbladet den 11 augusti. Där vill Svensson lägga skulden för vår tids problem på den mittenpolitik han menar att Bush representerade.
Han menar också att allt vi är rädda för att Donald Trump ska släpa in i Vita Huset; fåfänga, hybris och en naiv krigs- och ekonomisk politik - det släpades in redan av Bush.
Jag är av motsatt åsikt. Bushs konservatism och idealism demonstrerade USA:s bästa sidor.
Inrikespolitiskt drev Bush konservatism, inte mittenpolitik.
Han åsidosatte inte ideologi till förmån för politisk pragmatism men ville ta sig an frågorna på Demokraternas planhalva: fattigdom- och omsorg. Men ge konservativa lösningar istället för Demokraternas tilltro på större statliga program.
Äldres mediciner var ett sådant problem. I Medicare-programmet från 1965 täcktes äldres sjukvårdskostnader men inte mediciner. Vår tids ökade ålder- och medicinbehov gjorde att hjälp behövdes också med detta, menade Bush.
Hans program, Medicare D, gav medicinsubventioner marknaden fick konkurrera om. Miljoner amerikaner har fått hjälp och programmet blev 40% billigare än kalkylerat pg a konkurrensprincipen. Subventionerna kostar förstås statliga pengar men Bush visade att högern kunde hantera problem som Demokraterna haft patent på. Och programmet sparar skattebetalarna de pengar som annars skulle behövas för den akutvård äldre i avsaknad av mediciner söker.
Utrikespolitiskt var Bush en konservativ idealist.
Efter Al Qaidas 9/11-attack 2001 insåg Bush att USA måste engagera sig i världen, men inte utifrån Demokraternas internationalism där USA blott agerade verktyg åt det globala världssamfundet. USA skulle agera utifrån kalla krigets maktrealism och neokonservativas demokrati-idéer - en kombination som den konservative Charles Krauthammer betecknade som demokratisk realism.
Det innebar i praktiken att talibanerna i Afghanistan som stenade kvinnor och skyddade Al Qaida skulle avlägsnas. Det skedde. Därefter satsade USA på demokratisering och gav flickor rätt att leva ett värdigt liv som just flickor.
I Irak styrde Saddam Hussein - massmördaren som var 1990-talets stora huvudbry, som vägrade att redovisa att han inte hade massförstörelsevapen och därför behövde avklädas. Störtandet av Hussein ledde till att både Libyen och Iran skrotade sina egna kärnprogram (Iran återupptog aktiviteterna när Ahmadinejad kom till makten 2005).
I både Afghanistan och Irak ansåg Bush att man behövde ta fortsatt ansvar, länderna skulle inte överges till anarki och framväxt av ny despoter.
Bush visade, enligt Fareed Zakaria på CNN, att USA trodde på arabers förmåga till demokrati.
Både Afghanistan och Irak blev svåra utmaningar som emellertid styrdes upp av Bushadministrationen. När Bush lämnade Vita Huset 2009 fick flickor i Afghanistan gå i skolan och Al Qaida i Irak var besegrat.
Den negativa förändringen kom efter att John McCain förlorade presidentvalet mot Barack Obama 2008.
Obama drog - i strid med sina generalers rekommendationer - tillbaka trupperna från Irak. När Islamiska staten kort därefter tog sig in i landet avfärdade Obama dessa som ett ”juniorlag”. Vad som sedan hände behöver inte listas här.
Det stora problemet med Bushs kritiserade 20-00-tals-politik var alltså att den inte fullbordades, inte att den påbörjades.
Bush föraktades i Västeuropa för att hans utrikespolitik inte gick i internationalismens ledband. I övriga världen älskades Bush. Hans unika program PEPFAR för att bekämpa HIV/AIDS i utvecklingsländer blev den största satsning mot en enskild epidemi i världshistorien. 2015 fick 7,7 miljoner afrikaner bromsmedicin tack vare PEPFAR. Och under den globala Obama-hybris som rådde i världen 2008, sa Tanzanias president Jakaya Kikwete att hans förhoppning var att Obama skulle bli en lika god vän till Afrika som George W. Bush hade varit.
Bush införde därtill ett program för att bekämpa malaria i Afrika; verkade för afrikansk skuldavskrivning; stod upp mot Ryssland och erkände Kosovos självständighet. Och i relationen med Ryssland rådde aldrig någon tvekan om att det var Bush och inte Putin som satte agendan för världspolitiken. Bushs 20-00-tal var inte ett förlorat årtionde utan ett årtionde när amerikansk idealism var som mest inspirerande.
2010-talets USA är dock inte 20-00-talets. Och vår tids omständigheter kräver nya svar.
Amerikansk inrikespolitik brukar beskrivas som en pendel, där politiken svänger från den ena kanten till den andra. Amerikansk utrikespolitik bör beskrivas som en lunga, ett organ som måste andas in för att kunna andas ut.
Under George W. Bush visade USA styrka, inte av hybris utan för att man kunde. Man hade luft nog att andas ut; att ge konstgjort andning till demokratiska projekt runtom i världen; till att bekämpa HIV/AIDS i tredje världen och till att visa diktatorer att den demokratiska världen aldrig skulle låta sig dikteras.
Det var George W. Bushs USA.
Under Obamas 2010-tal har USA hållit andan. Nu behöver USA andas in på riktigt, vilket förespråkas av politiker som Donald Trump. Andas man inte in kan man nämligen inte andas ut. Och världen behöver ett USA kapabelt att andas ut drakeld när onda krafter sticker ut näsan för långt.
Därför stöder jag nu Donald Trump. Men inte för att han liknar George W. Bush. Det gör han inte. Jag stöder Trump för att han vill låta USA hämta andan för att i framtiden återigen kunna andas ut.
/ Ronie Berggren
Konservativ debattör. Kampanjade för George W. Bush 2004 och leder bloggen/podcasten Amerikanska nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com)
torsdag 30 juni 2016
Fyra års EU-poddande
Amerikanska nyhetsanalyser har inte bara rapporterat om USA. I fyra år, sedan juni 2012, har vi också rapporterat om krisen i EU och upptakten inför Brexit.
Det har vi gjort från en vinkel som i princip aldrig lyfts fram i svensk media: den konservativa EU-kritiska Tory-falangen och UKIP:s perspektiv.
Det är det perspektiv som svenska journalister nu sliter sig i håret för att försöka analysera, men som de aldrig bemödade sig med att försöka förstå när det utvecklades.
Vi har dock följt detta nära: John Gustavsson har bott på Irland där han engagerade sig i EU-frågan och arbetade för att Irland inte skulle godkänna Europakten; när han under ett år flyttade till England gick han med i UKIP och har följt UKIP:s process från insidan.
Därtill har vi i vår podd intervjuat nyckelpersoner inom det som kom att utvecklas till den mycket framgångsrika Vote Leave-kampanjen. I synnerhet EU-parlamentarikern Daniel Hannan - Vote Leaves officiella representant.
Parallellt med detta har vi även granskat problematiken med EU och de orsaker som födde- och gjorde att den brittiska EU-skepsisen växte. Problem svensk media heller aldrig bemödade sig med att förstå och också en orsak till att den svenska rapporteringen om Brexit helt enkelt är en soppa.
I svensk media har det varit väldigt enkelt: gott mot ont, och med Brexit vann ondskan.
Lyssna på vår poddserie med början i juni 2012 och framåt, och ett helt annat perspektiv växer fram.
/ Ronie Berggren
Amerikanska nyhetsanalysers EU-poddar (kronlogi nerifrån och upp):
Podd 385: Inför Storbritanniens parlamentsval den 8 juni 20170519
Podd 374: Theresa May pålyser nyval i Storbritannien 20170425
Podd 362: Brexit en verklighet - ett stort tack till Storbritannien 20170401
Podd 361: Theresa May aktiverar Artikel 50 - Storbritannien verkställer Brexit 20170330
Podd 352: Valet på Nordirland, Skottlands nya drömmar om självständighetsomröstning 20170317
Podd 329: Sveriges EU-motståndare hade rätt 1994 och 2003 20170210
Podd 325: Vägen mot svenskt EU-utträde måste banas 20170205
Podd 313: Theresa May och Donald Trump - en ny speciell relation mellan Storbritannien och USA 20170128
Podd 302: Theresa Mays tal om Storbritanniens plan för Brexit 20170118
Podd 268: Om Brexits framtid och om European freedom awards 2016 20161105
Podd 259: Storbritannien - vägen mot Brexit, Skottland, Labour och UKIP 20161016
Podd 236: Jeremy Corbyn och den brittiska vänsterns väg mot kollaps 20160824
Podd 230: Den brittiska vänstern efter Brexit 20160811
Podd 218: Brexit 19: Theresa May bildar ny regering 20160718
Podd 215: Brexit 18: Leadsom hoppar av, Theresa May blir nästa premiärminister 20160712
Podd 214: Brexit 17: De brittiska partiernas ledarkamp och Brexit-kritiken 20160709
Podd 213: Brexit 16: Andrea Leadsom och ett nät av intriger 20160706
Podd 212: Presidentvalet 2016 - Del 67: USA och BREXIT 20160702
Podd 211: Brexit 15: Premiärministervalet: Boris Johnson ut- Michael Gove in 20160630
Podd 210: Brexit 14: Efter Brexit - vad väntar nu? 20160629
Podd 209: Henrik Alexandersson om Brexit och Europas utmaningar 20160629
Podd 208: Brexit - 13: Vote Leave segrar - Storbritannien lämnar EU 20160624
Podd 207: Brexit - 12: Valvaka 23 juni - Vote Leave i ledning 20160624
Podd 206: Brexit - 11: Valvaka 23 juni - en jämn pågående rösträkning 20160624
Podd 205: Brexit - 10: Valvaka 23 juni - om svenska EU-åsikter 20160623
Podd 204: Brexit 9: Valvaka den 23 juni 20160623
Podd 202: Brexit - 8: Debatten 21 juni 20160622
Podd 201: Brexit 7 - Mordet på Remain-politikern Jo Cox 20160619
Podd 199: Brexit 6: Debatten 14 juni 20160615
Podd 198: Brexit - 5: Debatten 9 juni 20160611
Podd 197: Brexit - 4: Farage och Cameron i ITV-utfrågning 20160608
Podd 195: BREXIT - 3: Debatt, Brexit the Movie och opinionsmätningar 20160601
Podd 193: Brexit - 2: Vote Leave har vind i seglen 20160516
Podd 179: BREXIT - 1: Folkomröstning 23 juni 20160325
Podd 97: Storbritanniens EU-omröstning - Del 1: En omröstning i sikte 20150728
------
Krisen i Grekland och avtalet med EU:
Podd 93: Grekland och EU:s framtid - Del 6: Vad avtalet innebär 20150717
Podd 91: Grekland och EU:s framtid - Del 5: I väntan på en överenskommelse 20150709
Podd 90: Grekland och EU:s framtid - Del 4: Grekerna röstar Nej 20150706
Podd 89: Grekland och EU:s framtid - Del 3: Inför Folkomröstningen 20150704
Podd 88: Grekland och EU:s framtid - Del 2: På randen till konkurs 20150628
Podd 87: Grekland och EU:s framtid 20150625
------
Storbritanniens parlamentsval 2015:
Podd 81: Storbritanniens Parlamentsval 2015 - Del 5 20150508
Podd 79: Storbritanniens Parlamentsval 2015 - Del 4 20150501
Podd 77: Storbritanniens Parlamentsval 2015 - Del 3 20150417
Podd 76: Storbritanniens Parlamentsval 2015 - Del 2 20150403
Podd 71: Storbritanniens Parlamentsval 2015 - Del 1 20150315
------
EU-politik i allmänhet:
Podd 55: Daniel Hannan om den Anglosfäriska Civilisationen 20141028
Podd 53: En Europeisk nyhetsuppdatering 20140905
Podd 51: Eurozonen - har den någon framtid? 20140827
Podd 46: Jean-Claude Juncker och EU:s framtid 20140704
Europaparlamentsvalet 2014:
Podd 42: EU-kritikernas seger i EU-parlamentsvalet 2014 20140601
Podd 41: Inför EU-valet 2014 - en sista analys 20140523
Podd 38: Inför EU-parlamentsvalet 2014 20140412
Podd 37: Storbritanniens EU-val - Nigel Farage vs Nick Clegg - Debatt 2 20140403
Podd 36: Storbritanniens EU-val - Nigel Farage vs Nick Clegg - Debatt 1 20140327
EU kontra USA:
Podd 34: Piratpartiet, Aktiv Demokrati och Internet i en politisk värld 20140311
Podd 23: Daniel Hannan, UKIP och Europas behov av en EU-kritisk konservatism 20130709
Podd 8: En jämförelse mellan EU och USA 20120625
Det har vi gjort från en vinkel som i princip aldrig lyfts fram i svensk media: den konservativa EU-kritiska Tory-falangen och UKIP:s perspektiv.
Det är det perspektiv som svenska journalister nu sliter sig i håret för att försöka analysera, men som de aldrig bemödade sig med att försöka förstå när det utvecklades.
Vi har dock följt detta nära: John Gustavsson har bott på Irland där han engagerade sig i EU-frågan och arbetade för att Irland inte skulle godkänna Europakten; när han under ett år flyttade till England gick han med i UKIP och har följt UKIP:s process från insidan.
Därtill har vi i vår podd intervjuat nyckelpersoner inom det som kom att utvecklas till den mycket framgångsrika Vote Leave-kampanjen. I synnerhet EU-parlamentarikern Daniel Hannan - Vote Leaves officiella representant.
Parallellt med detta har vi även granskat problematiken med EU och de orsaker som födde- och gjorde att den brittiska EU-skepsisen växte. Problem svensk media heller aldrig bemödade sig med att förstå och också en orsak till att den svenska rapporteringen om Brexit helt enkelt är en soppa.
I svensk media har det varit väldigt enkelt: gott mot ont, och med Brexit vann ondskan.
Lyssna på vår poddserie med början i juni 2012 och framåt, och ett helt annat perspektiv växer fram.
/ Ronie Berggren
Amerikanska nyhetsanalysers EU-poddar (kronlogi nerifrån och upp):
Podd 385: Inför Storbritanniens parlamentsval den 8 juni 20170519
Podd 374: Theresa May pålyser nyval i Storbritannien 20170425
Podd 362: Brexit en verklighet - ett stort tack till Storbritannien 20170401
Podd 361: Theresa May aktiverar Artikel 50 - Storbritannien verkställer Brexit 20170330
Podd 352: Valet på Nordirland, Skottlands nya drömmar om självständighetsomröstning 20170317
Podd 329: Sveriges EU-motståndare hade rätt 1994 och 2003 20170210
Podd 325: Vägen mot svenskt EU-utträde måste banas 20170205
Podd 313: Theresa May och Donald Trump - en ny speciell relation mellan Storbritannien och USA 20170128
Podd 302: Theresa Mays tal om Storbritanniens plan för Brexit 20170118
Podd 268: Om Brexits framtid och om European freedom awards 2016 20161105
Podd 259: Storbritannien - vägen mot Brexit, Skottland, Labour och UKIP 20161016
Podd 236: Jeremy Corbyn och den brittiska vänsterns väg mot kollaps 20160824
Podd 230: Den brittiska vänstern efter Brexit 20160811
Podd 218: Brexit 19: Theresa May bildar ny regering 20160718
Podd 215: Brexit 18: Leadsom hoppar av, Theresa May blir nästa premiärminister 20160712
Podd 214: Brexit 17: De brittiska partiernas ledarkamp och Brexit-kritiken 20160709
Podd 213: Brexit 16: Andrea Leadsom och ett nät av intriger 20160706
Podd 212: Presidentvalet 2016 - Del 67: USA och BREXIT 20160702
Podd 211: Brexit 15: Premiärministervalet: Boris Johnson ut- Michael Gove in 20160630
Podd 210: Brexit 14: Efter Brexit - vad väntar nu? 20160629
Podd 209: Henrik Alexandersson om Brexit och Europas utmaningar 20160629
Podd 208: Brexit - 13: Vote Leave segrar - Storbritannien lämnar EU 20160624
Podd 207: Brexit - 12: Valvaka 23 juni - Vote Leave i ledning 20160624
Podd 206: Brexit - 11: Valvaka 23 juni - en jämn pågående rösträkning 20160624
Podd 205: Brexit - 10: Valvaka 23 juni - om svenska EU-åsikter 20160623
Podd 204: Brexit 9: Valvaka den 23 juni 20160623
Podd 202: Brexit - 8: Debatten 21 juni 20160622
Podd 201: Brexit 7 - Mordet på Remain-politikern Jo Cox 20160619
Podd 199: Brexit 6: Debatten 14 juni 20160615
Podd 198: Brexit - 5: Debatten 9 juni 20160611
Podd 197: Brexit - 4: Farage och Cameron i ITV-utfrågning 20160608
Podd 195: BREXIT - 3: Debatt, Brexit the Movie och opinionsmätningar 20160601
Podd 193: Brexit - 2: Vote Leave har vind i seglen 20160516
Podd 179: BREXIT - 1: Folkomröstning 23 juni 20160325
Podd 97: Storbritanniens EU-omröstning - Del 1: En omröstning i sikte 20150728
------
Krisen i Grekland och avtalet med EU:
Podd 93: Grekland och EU:s framtid - Del 6: Vad avtalet innebär 20150717
Podd 91: Grekland och EU:s framtid - Del 5: I väntan på en överenskommelse 20150709
Podd 90: Grekland och EU:s framtid - Del 4: Grekerna röstar Nej 20150706
Podd 89: Grekland och EU:s framtid - Del 3: Inför Folkomröstningen 20150704
Podd 88: Grekland och EU:s framtid - Del 2: På randen till konkurs 20150628
Podd 87: Grekland och EU:s framtid 20150625
------
Storbritanniens parlamentsval 2015:
Podd 81: Storbritanniens Parlamentsval 2015 - Del 5 20150508
Podd 79: Storbritanniens Parlamentsval 2015 - Del 4 20150501
Podd 77: Storbritanniens Parlamentsval 2015 - Del 3 20150417
Podd 76: Storbritanniens Parlamentsval 2015 - Del 2 20150403
Podd 71: Storbritanniens Parlamentsval 2015 - Del 1 20150315
------
EU-politik i allmänhet:
Podd 55: Daniel Hannan om den Anglosfäriska Civilisationen 20141028
Podd 53: En Europeisk nyhetsuppdatering 20140905
Podd 51: Eurozonen - har den någon framtid? 20140827
Podd 46: Jean-Claude Juncker och EU:s framtid 20140704
Europaparlamentsvalet 2014:
Podd 42: EU-kritikernas seger i EU-parlamentsvalet 2014 20140601
Podd 41: Inför EU-valet 2014 - en sista analys 20140523
Podd 38: Inför EU-parlamentsvalet 2014 20140412
Podd 37: Storbritanniens EU-val - Nigel Farage vs Nick Clegg - Debatt 2 20140403
Podd 36: Storbritanniens EU-val - Nigel Farage vs Nick Clegg - Debatt 1 20140327
EU kontra USA:
Podd 34: Piratpartiet, Aktiv Demokrati och Internet i en politisk värld 20140311
Podd 23: Daniel Hannan, UKIP och Europas behov av en EU-kritisk konservatism 20130709
Podd 8: En jämförelse mellan EU och USA 20120625
måndag 4 april 2016
Stöd Amerikanska nyhetsanalyser
Amerikanska nyhetsanalyser har funnits sedan januari 2008. Vi har sedan dess publicerat nästan 15 000 blogginlägg, och över 180 podcastavsnitt.
Vi är inte ensamma om att rapportera om amerikansk politik. Det svenska intresset för USA är outtömligt och det finns många duktiga USA-experter i Sverige.
Däremot är Amerikanska nyhetsanalyser ensamma om att presentera amerikansk politik ur ett specifikt USA-inspirerat konservativt perspektiv.
Vi står förankrade i USA:s konservativa tradition och det gör oss unika. Men vi gör det utan att ha någonting emot Demokraterna. Vi ägnar oss inte åt svartmålning av motståndarsidan.
Det gör oss också unika, i synnerhet i förhållande till etablerad svensk media som under objektivitetens täckmantel ständigt presenterar republikanerna vinklat och negativt.
Amerikanska nyhetsanalyser behövs därför för att balansera det svenska debattklimatet. För att presentera Republikanerna utifrån deras egna premisser. Vi drivs av vårt djupa intresse för amerikansk politik och historia - ett intresse som givetvis föregår Amerikanska nyhetsanalyser.
Men vi vill också påverka och synas, och för att göra det behöver vi stöd från er som läser och lyssnar. Ett stöd som kan visas på olika sätt:
* Sprid poddavsnitt och artiklar. Ni får i synnerhet gärna dela blogginlägg och podcastavsnitt på sociala medier eller uppmärksamma oss i mediasammanhang där ni har egna kontakter.
* Skänk en slant. Ni kan också ge ekonomiskt stöd genom att swisha en gåva till mig på 0703028950 (bifoga ett SMS med texten ”Amerikanska nyhetsanalyser”).
Amerikanska nyhetsanalyser drivs nämligen helt ideellt och jag spenderar flera timmar varje dag på blogginlägg och poddproduktion och tar ibland lediga dagar från jobbet för att hinna hänga med i de stora politiska händelserna.
* Kommentera gärna! Varje poddavsnitt har i snitt ca 200 lyssningar. Det vore därför också kul med lite större respons från er som lyssnar.
Kommentera gärna i avsnittsinläggen eller direkt på iTunes där ni både kan kommentera och betygsätta. Konstruktiv kritik är förstås bästa sättet att förbättras och kommentarer mottages därför tacksamt.
* Skriv gästartiklar. Slutligen är ni som är intresserade av att skriva gästinlägg också välkomna att höra av er.
Ni måste inte stå till höger på den politiska skalan, eller stödja republikanerna. Det enda som krävs är ett djupt ämnesintresse och en spännande artikel. Enklast för att göra det, är att helt enkelt skicka mig ett e-mail med bifogad artikel.
Stort tack till alla er som lyssnar och läser och som också vill visa att ni gör det!
/ Ronie Berggren,
Amerikanska nyhetsanalyser
För mer om ämnet, lyssna på detta poddavsnitt:
Podd 145: Amerikanska nyhetsanalyser är alternativet till svensk media 20160110
Däremot är Amerikanska nyhetsanalyser ensamma om att presentera amerikansk politik ur ett specifikt USA-inspirerat konservativt perspektiv.
Vi står förankrade i USA:s konservativa tradition och det gör oss unika. Men vi gör det utan att ha någonting emot Demokraterna. Vi ägnar oss inte åt svartmålning av motståndarsidan.
Det gör oss också unika, i synnerhet i förhållande till etablerad svensk media som under objektivitetens täckmantel ständigt presenterar republikanerna vinklat och negativt.
Amerikanska nyhetsanalyser behövs därför för att balansera det svenska debattklimatet. För att presentera Republikanerna utifrån deras egna premisser. Vi drivs av vårt djupa intresse för amerikansk politik och historia - ett intresse som givetvis föregår Amerikanska nyhetsanalyser.
Men vi vill också påverka och synas, och för att göra det behöver vi stöd från er som läser och lyssnar. Ett stöd som kan visas på olika sätt:
* Sprid poddavsnitt och artiklar. Ni får i synnerhet gärna dela blogginlägg och podcastavsnitt på sociala medier eller uppmärksamma oss i mediasammanhang där ni har egna kontakter.
* Skänk en slant. Ni kan också ge ekonomiskt stöd genom att swisha en gåva till mig på 0703028950 (bifoga ett SMS med texten ”Amerikanska nyhetsanalyser”).
Amerikanska nyhetsanalyser drivs nämligen helt ideellt och jag spenderar flera timmar varje dag på blogginlägg och poddproduktion och tar ibland lediga dagar från jobbet för att hinna hänga med i de stora politiska händelserna.
* Kommentera gärna! Varje poddavsnitt har i snitt ca 200 lyssningar. Det vore därför också kul med lite större respons från er som lyssnar.
Kommentera gärna i avsnittsinläggen eller direkt på iTunes där ni både kan kommentera och betygsätta. Konstruktiv kritik är förstås bästa sättet att förbättras och kommentarer mottages därför tacksamt.
* Skriv gästartiklar. Slutligen är ni som är intresserade av att skriva gästinlägg också välkomna att höra av er.
Ni måste inte stå till höger på den politiska skalan, eller stödja republikanerna. Det enda som krävs är ett djupt ämnesintresse och en spännande artikel. Enklast för att göra det, är att helt enkelt skicka mig ett e-mail med bifogad artikel.
Stort tack till alla er som lyssnar och läser och som också vill visa att ni gör det!
/ Ronie Berggren,
Amerikanska nyhetsanalyser
För mer om ämnet, lyssna på detta poddavsnitt:
Podd 145: Amerikanska nyhetsanalyser är alternativet till svensk media 20160110
söndag 6 mars 2016
Vita Husets första damer enar USA ovan vardagspolitikens kaos
Idag, den 6 mars, avled Nancy Reagan vid 94 års ålder. Hon var maka till Ronald Reagan, USA:s president mellan 1981-1989.
President Reagan, som själv gick bort 2004, är fortfarande den konservativa rörelsens stora hjälte, och hänvisningarna till Reagan har varit många även under republikanernas pågående primärvalsprocess.
Men Reagan är mer än republikanernas hjälte. Även de demokrater som motsatte sig Reagans politik håller idag honom i varm åminnelse.
USA har inget kungahus och presidenten måste därför utöver rollen som regeringschef och överbefälhavare också axla manteln som statschef och ansiktet utåt för hela nationen.
Det är svårt. Men Reagan lyckades och är idag en kulturell- lika mycket som politisk ikon. Han fick ”morgonen att gry” (för att hänvisa till hans klassiska reklamslogan 1984) efter ett krigiskt, kaotiskt och deprimerande 1970-tal. Som president Obama sa 2009:
Reagans varma leende är USA:s optimistiska 1980-tal inkarnerat. Eller som reportern Mike Buchanan uttryckte saken, när Michael Jackson besökte paret Reagan i Vita Huset 1984:
Men Reagan gjorde inte detta ensam. Han gjorde det tillsammans med sin hustru, First Lady Nancy Reagan. De var varandras stora kärlek, något som inte kunde undgå någon. Och som första dam stod hon också över de stormar som trots allt blåste under Reagans presidenttid.
Reagan må nämligen vara en nationell ikon idag, men under sitt presidentskap var demokraternas kritik hård mot hans filosofi om att skattesänkningar skulle innebära högre intäkter som sedan skulle trilla neråt och nå också de vanliga arbetarnas fickor (supply side economics, eller trickle down economics som hans motståndare nedlåtande sa), och mot hans upptrappning i kalla kriget (där han kallade Sovjetunionen för ett ondskans imperium).
Nancy Reagan stod över detta och blev en av USA:s mest populära första damer.
Om Donald Trump blir USA:s näste president så kan hans hustru Melania Trump gå i Nancy Reagans fotspår; överta rollen som nationell representant (något det nästan är omöjligt för presidenten att vara eftersom det är svårt att förbli en omtyckt nationell symbol när man samtidigt är ledare för ett politiskt parti med bara halva befolkningens stöd) och bli nationens positiva ansikte utåt, ovan de politiska kontroverser hennes make med all sannolikhet kommer att väcka.
Vilket för oss till en annan make.
Hillary Clinton har inte Donald Trumps fördel. Inte pg a att hon är kvinna, eller pg a att hennes make är en man. Utan för att hennes make är en tidigare president som per automatik kommer att befläcka första damens huvudsakliga a-politiska men viktiga symboliska ämbete, med just den kletiga partipolitik USA:s första damer och Nancy Reagan i synnerhet fick ämbetet att stå över.
Med stor sannolikhet kommer alltså näste man i Vita Huset att orsaka problem. Oavsett om det visar sig att denne ”han” blir president eller ”First Dude” (för att applicera Sarah Palins term för ämbetets tänkbara manliga innehavare).
Båda dessa män, skulle dock göra gott i att hämta lärdom från Nancy Reagan.
Gör de det, finns det hopp också om en ny amerikansk morgon.
/ Ronie Berggren
Se även tidigare inlägg:
Nancy Reagan avliden vid 94 års ålder 20160306
President Reagan, som själv gick bort 2004, är fortfarande den konservativa rörelsens stora hjälte, och hänvisningarna till Reagan har varit många även under republikanernas pågående primärvalsprocess.
Men Reagan är mer än republikanernas hjälte. Även de demokrater som motsatte sig Reagans politik håller idag honom i varm åminnelse.
USA har inget kungahus och presidenten måste därför utöver rollen som regeringschef och överbefälhavare också axla manteln som statschef och ansiktet utåt för hela nationen.
Det är svårt. Men Reagan lyckades och är idag en kulturell- lika mycket som politisk ikon. Han fick ”morgonen att gry” (för att hänvisa till hans klassiska reklamslogan 1984) efter ett krigiskt, kaotiskt och deprimerande 1970-tal. Som president Obama sa 2009:
”President Reagan …återinförde optimism i vår nation, en anda som stod över politiken.”
Reagans varma leende är USA:s optimistiska 1980-tal inkarnerat. Eller som reportern Mike Buchanan uttryckte saken, när Michael Jackson besökte paret Reagan i Vita Huset 1984:
"Michael Jackson, 80-talets superstjärna … möter Ronald Reagan, 80-talets superpolitiker”.
Men Reagan gjorde inte detta ensam. Han gjorde det tillsammans med sin hustru, First Lady Nancy Reagan. De var varandras stora kärlek, något som inte kunde undgå någon. Och som första dam stod hon också över de stormar som trots allt blåste under Reagans presidenttid.
Reagan må nämligen vara en nationell ikon idag, men under sitt presidentskap var demokraternas kritik hård mot hans filosofi om att skattesänkningar skulle innebära högre intäkter som sedan skulle trilla neråt och nå också de vanliga arbetarnas fickor (supply side economics, eller trickle down economics som hans motståndare nedlåtande sa), och mot hans upptrappning i kalla kriget (där han kallade Sovjetunionen för ett ondskans imperium).
Nancy Reagan stod över detta och blev en av USA:s mest populära första damer.
Om Donald Trump blir USA:s näste president så kan hans hustru Melania Trump gå i Nancy Reagans fotspår; överta rollen som nationell representant (något det nästan är omöjligt för presidenten att vara eftersom det är svårt att förbli en omtyckt nationell symbol när man samtidigt är ledare för ett politiskt parti med bara halva befolkningens stöd) och bli nationens positiva ansikte utåt, ovan de politiska kontroverser hennes make med all sannolikhet kommer att väcka.
Vilket för oss till en annan make.
Hillary Clinton har inte Donald Trumps fördel. Inte pg a att hon är kvinna, eller pg a att hennes make är en man. Utan för att hennes make är en tidigare president som per automatik kommer att befläcka första damens huvudsakliga a-politiska men viktiga symboliska ämbete, med just den kletiga partipolitik USA:s första damer och Nancy Reagan i synnerhet fick ämbetet att stå över.
Med stor sannolikhet kommer alltså näste man i Vita Huset att orsaka problem. Oavsett om det visar sig att denne ”han” blir president eller ”First Dude” (för att applicera Sarah Palins term för ämbetets tänkbara manliga innehavare).
Båda dessa män, skulle dock göra gott i att hämta lärdom från Nancy Reagan.
Gör de det, finns det hopp också om en ny amerikansk morgon.
/ Ronie Berggren
Se även tidigare inlägg:
Nancy Reagan avliden vid 94 års ålder 20160306
söndag 21 februari 2016
Jeb Bush - den goda kandidaten som fastnade i tiden
Efter republikanernas primärval i South Carolina den 20 februari, tweetade skräckmästaren Stephen King följande om Donald Trumps seger:
Stephen King är just nu aktuell med miniserien 11.22.63 som bygger på boken med samma namn (som jag här recenserar). Berättelsen handlar om (ingen fara, jag spoilar inget) en person som skickas tillbaka i tiden för att utföra ett politiskt stordåd.
South Carolinas primärval blev slutet för Jeb Bushs mer än ett år långa presidentkandidatur. South Carolina brukade vara Bush-land, där brodern George W. Bush var vida populär.
För Jeb tog det dock stopp.
Här tänkte jag kort förklara varför. Eller åtminstone - i den strida ström av sådana förklaringar som andra, mer kunniga kommer att erbjuda - ge åtminstone ett av många perspektiv på varför Jeb Bush förlorade.
Världen har förändrats, och det som gick att göra förr, går inte nödvändigtvis att göra idag. Jeb Bush, vars kampanjslogan var "JEB!" (inte "Jeb Bush!") och som i början av sin kandidatur förra året, tonade ner banden till storebrodern George W. och fastslog att han "var sin egen man" (vilket även Al Gore hade gjort år 2000), inledde med att visa att han inte riktigt visste hur han skulle förhålla sig till Irakkriget 2003, som hans storebror drivit på.
Under senare delen av kampanjen blev han dock alltmer bekväm med att identifiera sig inte bara som Jeb, utan också som Bush, och i slutveckorna av kampanjen pratade han bekvämt inte bara om sin far och sin mor, utan även om sin storebror och tog tydligt dennes presidentskap i försvar (vilket i synnerhet framkom i vad som skulle bli Jeb Bushs sista presidentvalsdebatt, debatten i Greenville, den 13 februari).
Problemet för Jeb Bush var dock att ingenting han gjorde tycktes fungera: Att distansera sig från sin bror fungerade inte, och att identifiera sig med sin bror tycktes heller inte hjälpa.
Det lättillgängliga svaret på den problematiken är att det helt enkelt var efternamnet det var fel på; väljarna var trötta på ännu en Bush.
Men riktigt så enkelt var det inte. Den tröttheten finns nämligen inom båda partier, men Hillary Clinton klarar sig ändå relativt bra, trots de många nya demokratiska väljare som -inte- vill se henne som president.
Jeb Bushs problem handlade mer om att han satt fast i tiden. Inrikespolitiskt förespråkade han en immigrationsreform, som hans bror även i två omgångar under 20-00-talet försökt driva igenom utan att lyckas, och som Obama inte heller klarat av.
Jeb Bush, gift med en mexikanska, har till och med skrivit en bok om vikten av immigrationsreform. Detta stod i skarp kontrast både till hur republikanernas frontrunner 2012 - Mitt Romney - närmade sig frågan, som beslöt att förespråka "självdeportering" (av illegala immigranter) - en term som gav honom fri passage genom de immigrationskritiska delarna av det republikanska partiet, och än mer i kontrast till Donald Trump som gjort en stor, inte en liten sak, av att bygga en mur mot Mexiko, som Mexiko ska få betala notan för.
Jeb Bush betonade att även han ville säkra gränsen mot Mexiko. Och gillar man Jeb Bush (vilket jag gör) litar man förmodligen på att det också är sant. Men det han brann för, var i första hand immigrationsreformen.
Jeb Bush var en effektiv guvernör i Florida. Men de frågor han drev då, är inte vad som driver partiet idag. Problemen med illegal invandring- mexikanska drogkarteller och liknande, syns tydligt i USA:s gränsstater. Delstater där politiker varvar medkänsla med snälla illegala immigranter, med hård retorik mot de som kommer in över gränsen illegalt utan att vara snälla. Den sista gruppen har växt - åtminstone har farhågorna för den sistnämnda gruppen växt inom det republikanska partiet.
Det lyckades Jeb Bush inte snappa upp, som tycktes lagga, och sitta fast i det politiska förhållande som rådde när han var guvernör (mellan 1999-2007).
Det problemet hade inte Donald Trump, som kom helt utifrån, snappade upp vilka opinionsvindar som nu blåste hårdast, och hissade segel i riktning med vinden.
Men Jeb Bush satt även fast utrikespolitiskt. Som guvernör var utrikespolitik inte hans primära område. Men under det 20-00-tal som formade hans egen tid som guvernör, så var hans storebror president; USA hade 2001 attackerats av Al Qaida och George W. Bush hade proklamerat ett krig mot terrorismen.
Den väg för att säkra USA, som tycktes stå så utstakad under 20-00-talet handlade om att besegra terrorister på bortaplan, och bygga säkra nationer för att terroristerna aldrig mer skulle kunna få fäste där. Det var logiskt och något som hela USA:s utrikespolitiska etablissemang på ett eller annat sätt var inriktade på när Bush var president.
Irak blev en demokrati, i Afghanistan störtades talibanerna och flickorna fick börja gå i skolan. George W. Bush satte också kraft bakom sin vision, även i motgångar. Och oavsett Iraks brist på massförstörelsevapen blev Bush en hjälte inom republikanska utrikespolitiska kretsar.
Men vad Jeb Bush inte tycktes förstå, var att 2016 inte var 2001 eller 2003. Barack Obama har förändrat USA:s politik i grunden. Och det krig mot terrorismen som Bush drev parallellt med konkret uppbyggande av nationer på marken, har Obama avbrutit.
Det går det att beklaga sig över - men det går inte att bara tvärt återgå till den strategi som tillämpades innan Obama blev president (att göra det, vore att begå samma misstag som Obama själv begått).
Och det tycktes Jeb inte riktigt förstå, när han orerade om utrikespolitik i debatter och på town-hall-möten. Han pratade om att bygga allianser i Mellanöstern, att störta diktaturer och föra krig mot ISIS. Och han pratade i många avseenden på ett sätt som hade passat bättre när hans bror var president, än det gör idag.
Han satt fast i tiden även här.
Det gjorde inte Donald Trump. Som tydligt konstaterade att spelreglerna ändrats. Att ISIS förvisso skulle krossas, men utan nationsbyggen och miljarder i investeringar av amerikanska dollar och människoliv i ett allmänt otacksamt Mellanöstern.
Att Trump sedan flip-floppat ifråga om Irakkriget (som han först stödde, sedan inte stödde, och nu lite revisionistiskt skryter över att han verkligen inte stött) spelade ingen roll. Han fick sakfrågan här och nu, om inte helt rätt, så likväl mer rätt än Jeb Bush, som trots allt prat om att vara sin egen man tycktes vilja applicera sin storebrors utrikespolitiska recept, långt efter att bäst-före-datumet gått ut (en annan som i många avseenden gör samma sak, trots att han är yngre, är Jeb Bushs tidigare skyddsling Marco Rubio -- därav min kritik mot honom, även om han nu framstår som det bästa alternativ republikanerna har att tillgå).
Jeb Bushs stora problem, var alltså att han satt fast i tiden på ett sätt hans storebror inte hade gjort år 2000. Och han visade att han, trots allt prat om att han "var sin egen man" i alldeles för många avseenden ändå ögnade tillbaka mot den tid som präglades nästan totalt av hans storebror.
Jeb Bush skulle kanske ha kunnat klara sig, om han kunnat resa tillbaka i tiden, på samma sätt som i Stephen Kings roman. Men det är inte säkert. För när allt kommer omkring var svaret kanske ännu enklare. Jeb Bush var en stel och kanske lite för i grund och botten snäll kandidat, på ett sätt som kanske även det fungerade under 20-00-talet, men inte fungerar i dagens rådande politiska klimat.
Han hade inte behövt vara ohyfsad, nedlåtande och ilsken för att klara sig, bara lite mer kampanj-instinktivt aggressiv. Ungefär som hans storebror var på sina kampanjer. George W. kunde ge svar på tal, men utan att någonsin bli otrevlig eller personligt indignerad. Jeb Bush kämpade med att försöka, men det kändes alltid krystat - aldrig naturligt. Och Donald Trumps beskrivning av Jeb Bush som en "low energy person", fick fäste även bland en del TV-kommentatorer. Och i det avseendet var Donald Trump med sin beskrivning nog inte helt ute och cyklade.
När allt kommer omkring, så var Jeb Bushs främsta problem att han var lite för tråkig - och det på ett tråkigt sätt (i motsats till Ben Carson, som är tråkig på ett underhållande sätt).
De flesta amerikanska väljare problematiserar inte över Jeb Bushs syn på immigration och utrikespolitik på samma sätt som jag i denna text gjort, och även om Bush satt fast i tiden i förhållande till de frågorna, så var, när allt kommer till kritan, hans största problem förmodligen detsamma som Al Gores hade varit år 2000 - han var helt enkelt alldeles för tråkig.
Tesen om att så var fallet stärks av att det faktiskt går så mycket bättre för Marco Rubio, som i många avseenden har precis samma politiska laggande program som Jeb Bush (och som sagt även han lite för stora brister när det kommer till utrikespolitiska analyser) - men han klarar sig bra i alla fall, eftersom han är bra på att prata och debattera.
Jeb är säkert en rolig kille privat. Men inte offentligt. Och det blev hans fall.
Karisman och underhållningsfaktorn bör nämligen aldrig underskattas i amerikansk storpolitik.
/ Ronie Berggren
Se även tidigare inlägg:
Podd 162: Presidentvalet 2016 - Del 40: Efter valen i South Carolina och Nevada den 20 februari 20160221
Oh, look! A rabid coyote with bad hair won the South Carolina primary! Please clap!
— Stephen King (@StephenKing) 21 februari 2016
Stephen King är just nu aktuell med miniserien 11.22.63 som bygger på boken med samma namn (som jag här recenserar). Berättelsen handlar om (ingen fara, jag spoilar inget) en person som skickas tillbaka i tiden för att utföra ett politiskt stordåd.
South Carolinas primärval blev slutet för Jeb Bushs mer än ett år långa presidentkandidatur. South Carolina brukade vara Bush-land, där brodern George W. Bush var vida populär.
För Jeb tog det dock stopp.
Här tänkte jag kort förklara varför. Eller åtminstone - i den strida ström av sådana förklaringar som andra, mer kunniga kommer att erbjuda - ge åtminstone ett av många perspektiv på varför Jeb Bush förlorade.
Världen har förändrats, och det som gick att göra förr, går inte nödvändigtvis att göra idag. Jeb Bush, vars kampanjslogan var "JEB!" (inte "Jeb Bush!") och som i början av sin kandidatur förra året, tonade ner banden till storebrodern George W. och fastslog att han "var sin egen man" (vilket även Al Gore hade gjort år 2000), inledde med att visa att han inte riktigt visste hur han skulle förhålla sig till Irakkriget 2003, som hans storebror drivit på.
Under senare delen av kampanjen blev han dock alltmer bekväm med att identifiera sig inte bara som Jeb, utan också som Bush, och i slutveckorna av kampanjen pratade han bekvämt inte bara om sin far och sin mor, utan även om sin storebror och tog tydligt dennes presidentskap i försvar (vilket i synnerhet framkom i vad som skulle bli Jeb Bushs sista presidentvalsdebatt, debatten i Greenville, den 13 februari).
Problemet för Jeb Bush var dock att ingenting han gjorde tycktes fungera: Att distansera sig från sin bror fungerade inte, och att identifiera sig med sin bror tycktes heller inte hjälpa.
Det lättillgängliga svaret på den problematiken är att det helt enkelt var efternamnet det var fel på; väljarna var trötta på ännu en Bush.
Men riktigt så enkelt var det inte. Den tröttheten finns nämligen inom båda partier, men Hillary Clinton klarar sig ändå relativt bra, trots de många nya demokratiska väljare som -inte- vill se henne som president.
Jeb Bushs problem handlade mer om att han satt fast i tiden. Inrikespolitiskt förespråkade han en immigrationsreform, som hans bror även i två omgångar under 20-00-talet försökt driva igenom utan att lyckas, och som Obama inte heller klarat av.
Jeb Bush, gift med en mexikanska, har till och med skrivit en bok om vikten av immigrationsreform. Detta stod i skarp kontrast både till hur republikanernas frontrunner 2012 - Mitt Romney - närmade sig frågan, som beslöt att förespråka "självdeportering" (av illegala immigranter) - en term som gav honom fri passage genom de immigrationskritiska delarna av det republikanska partiet, och än mer i kontrast till Donald Trump som gjort en stor, inte en liten sak, av att bygga en mur mot Mexiko, som Mexiko ska få betala notan för.
Jeb Bush betonade att även han ville säkra gränsen mot Mexiko. Och gillar man Jeb Bush (vilket jag gör) litar man förmodligen på att det också är sant. Men det han brann för, var i första hand immigrationsreformen.
Jeb Bush var en effektiv guvernör i Florida. Men de frågor han drev då, är inte vad som driver partiet idag. Problemen med illegal invandring- mexikanska drogkarteller och liknande, syns tydligt i USA:s gränsstater. Delstater där politiker varvar medkänsla med snälla illegala immigranter, med hård retorik mot de som kommer in över gränsen illegalt utan att vara snälla. Den sista gruppen har växt - åtminstone har farhågorna för den sistnämnda gruppen växt inom det republikanska partiet.
Det lyckades Jeb Bush inte snappa upp, som tycktes lagga, och sitta fast i det politiska förhållande som rådde när han var guvernör (mellan 1999-2007).
Det problemet hade inte Donald Trump, som kom helt utifrån, snappade upp vilka opinionsvindar som nu blåste hårdast, och hissade segel i riktning med vinden.
Men Jeb Bush satt även fast utrikespolitiskt. Som guvernör var utrikespolitik inte hans primära område. Men under det 20-00-tal som formade hans egen tid som guvernör, så var hans storebror president; USA hade 2001 attackerats av Al Qaida och George W. Bush hade proklamerat ett krig mot terrorismen.
Den väg för att säkra USA, som tycktes stå så utstakad under 20-00-talet handlade om att besegra terrorister på bortaplan, och bygga säkra nationer för att terroristerna aldrig mer skulle kunna få fäste där. Det var logiskt och något som hela USA:s utrikespolitiska etablissemang på ett eller annat sätt var inriktade på när Bush var president.
Irak blev en demokrati, i Afghanistan störtades talibanerna och flickorna fick börja gå i skolan. George W. Bush satte också kraft bakom sin vision, även i motgångar. Och oavsett Iraks brist på massförstörelsevapen blev Bush en hjälte inom republikanska utrikespolitiska kretsar.
Men vad Jeb Bush inte tycktes förstå, var att 2016 inte var 2001 eller 2003. Barack Obama har förändrat USA:s politik i grunden. Och det krig mot terrorismen som Bush drev parallellt med konkret uppbyggande av nationer på marken, har Obama avbrutit.
Det går det att beklaga sig över - men det går inte att bara tvärt återgå till den strategi som tillämpades innan Obama blev president (att göra det, vore att begå samma misstag som Obama själv begått).
Och det tycktes Jeb inte riktigt förstå, när han orerade om utrikespolitik i debatter och på town-hall-möten. Han pratade om att bygga allianser i Mellanöstern, att störta diktaturer och föra krig mot ISIS. Och han pratade i många avseenden på ett sätt som hade passat bättre när hans bror var president, än det gör idag.
Han satt fast i tiden även här.
Det gjorde inte Donald Trump. Som tydligt konstaterade att spelreglerna ändrats. Att ISIS förvisso skulle krossas, men utan nationsbyggen och miljarder i investeringar av amerikanska dollar och människoliv i ett allmänt otacksamt Mellanöstern.
Att Trump sedan flip-floppat ifråga om Irakkriget (som han först stödde, sedan inte stödde, och nu lite revisionistiskt skryter över att han verkligen inte stött) spelade ingen roll. Han fick sakfrågan här och nu, om inte helt rätt, så likväl mer rätt än Jeb Bush, som trots allt prat om att vara sin egen man tycktes vilja applicera sin storebrors utrikespolitiska recept, långt efter att bäst-före-datumet gått ut (en annan som i många avseenden gör samma sak, trots att han är yngre, är Jeb Bushs tidigare skyddsling Marco Rubio -- därav min kritik mot honom, även om han nu framstår som det bästa alternativ republikanerna har att tillgå).
Jeb Bushs stora problem, var alltså att han satt fast i tiden på ett sätt hans storebror inte hade gjort år 2000. Och han visade att han, trots allt prat om att han "var sin egen man" i alldeles för många avseenden ändå ögnade tillbaka mot den tid som präglades nästan totalt av hans storebror.
Jeb Bush skulle kanske ha kunnat klara sig, om han kunnat resa tillbaka i tiden, på samma sätt som i Stephen Kings roman. Men det är inte säkert. För när allt kommer omkring var svaret kanske ännu enklare. Jeb Bush var en stel och kanske lite för i grund och botten snäll kandidat, på ett sätt som kanske även det fungerade under 20-00-talet, men inte fungerar i dagens rådande politiska klimat.
Han hade inte behövt vara ohyfsad, nedlåtande och ilsken för att klara sig, bara lite mer kampanj-instinktivt aggressiv. Ungefär som hans storebror var på sina kampanjer. George W. kunde ge svar på tal, men utan att någonsin bli otrevlig eller personligt indignerad. Jeb Bush kämpade med att försöka, men det kändes alltid krystat - aldrig naturligt. Och Donald Trumps beskrivning av Jeb Bush som en "low energy person", fick fäste även bland en del TV-kommentatorer. Och i det avseendet var Donald Trump med sin beskrivning nog inte helt ute och cyklade.
När allt kommer omkring, så var Jeb Bushs främsta problem att han var lite för tråkig - och det på ett tråkigt sätt (i motsats till Ben Carson, som är tråkig på ett underhållande sätt).
De flesta amerikanska väljare problematiserar inte över Jeb Bushs syn på immigration och utrikespolitik på samma sätt som jag i denna text gjort, och även om Bush satt fast i tiden i förhållande till de frågorna, så var, när allt kommer till kritan, hans största problem förmodligen detsamma som Al Gores hade varit år 2000 - han var helt enkelt alldeles för tråkig.
Tesen om att så var fallet stärks av att det faktiskt går så mycket bättre för Marco Rubio, som i många avseenden har precis samma politiska laggande program som Jeb Bush (och som sagt även han lite för stora brister när det kommer till utrikespolitiska analyser) - men han klarar sig bra i alla fall, eftersom han är bra på att prata och debattera.
Jeb är säkert en rolig kille privat. Men inte offentligt. Och det blev hans fall.
Karisman och underhållningsfaktorn bör nämligen aldrig underskattas i amerikansk storpolitik.
/ Ronie Berggren
Se även tidigare inlägg:
Podd 162: Presidentvalet 2016 - Del 40: Efter valen i South Carolina och Nevada den 20 februari 20160221
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)