Nu har jag sett klart intervjun med McClellan, och den var väldigt intressant. Jag tycker mig själv förstå McClellan ganska bra. Vad han vill få fram med sin bok är att det bland dem som arbetar i Vita Huset råder en stor vördnad för Presidenten, och att de flesta är upptagna med att utföra presidentens order, och försvara presidenten och dennes politik mot angrepp. Det gör att man inom Vita Huset blir fångad i en "bubbla", eller en bunker, som McClellan kallar det - där man förlorar förmågan att vara självkritisk, och kritisk mot presidenten. Det är det McClellan vill sätta fingret på i sin bok. Han vill inte lyfta fram Bush lögnare, bara som en person som kör ett väldigt enkelriktat race på sin egen linje, utan att reflektera över så värst många andra infallsvinklar. Det fanns andra som McClellan menade uppenbart ljög, som te x Rove och Scooter Libby - men Bush ljög inte medvetet. Istället blev Bush snarare förledd av sig själv, och sina egna idéer - och det fanns ingen i hans omgivning som ville (eller vågade) ifrågasätta presidenten. Den enda som kom med invändningar mot att gå i krig mot Irak var Colin Powell (vore intressant att se vad denne skriver i sin biografi) - medan andra var helt inne på presidentens spår.
Jag har väldigt stor förståelse för vad McClellan försöker beskriva. Instängda miljöer blir sektaktiga, och sådant gynnar tyvärr sällan sanningen. Och sådant måste konfronteras - och därför tror jag säkert att många i Vita Husets administration skulle kunna lära sig en del saker av McClellan när de efter sin presidenttid har tid att själva reflektera över tiden i Vita Huset. McClellan önskar att hans bok ska få bidra till att förändra klimatet i Washington, där han menar att partipolitiken blivit viktigare än nationens bästa. I den strävan önskar jag honom lycka till.
Men jag har två invändningar mot McClellan och dennes bok. Den ena invändningen är att i princip alla kollektiva miljöer är sådana. Om en grupp människors med samma åsikter vistas i samma miljö, så ligger det i den mänskliga naturen att i första hand se med misstänksamhet, inte med öppenhet, på nya och motsägande synvinklar. Det gäller måhända även en så viktig miljö som Vita Huset (och jag betvivlar inte att så kan vara fallet, då Bush ju är en väldigt karismatisk person, i synnerhet för dem som gillar honom - som te x jag själv) - men det gäller inte bara där. Utan överallt. Och mitt personliga intryck är att ingen miljö är så inskränkt som Obama-anhängarnas. Det borde McClellan (om han nu förstår detta) också ta upp.
Det andra är att jag precis som jag skrev tidigare, anser att McClellan var illojal. Med illojal menar jag då att han svek en person som han helt uppenbart hade stor respekt för och -därför- borde varit lojal mot. Han skriver nämligen i sin bok också många berömmelser över Bush, te x att Bush är charmig, duktig politiker och trevlig et c - och det står tydligt att McClellan likväl respketerar presidenten. Han försvarar också Bush genom att säga att Bush -inte- ljög om massförstörelsevapnen, utan att han verkligen trodde på vad han sa - (andra ljög dock, men inte Bush). Här är ett andrahandscitat ur McClellans bok:
"I still like and admire George W. Bush," McClellan writes in his memoirs. "I consider him a fundamentally decent person, and I do not believe he or his White House deliberately or consciously sought to deceive the American people. But he and his advisers confused the propaganda campaign with the high level of candor and honesty so fundamentally needed to build and then sustain public support during a time of war."
Att han inte vågade eller ville berätta för dem om sina tvivel och funderingar, som han uppenbart måste ha hyst redan under sin tid i Vita Huset kan inte betraktas som något annat än fegt. Och att sen bara sluta, springa iväg och sedan skriva en bok (som jag nu ännu inte läst) som angriper Vita Huset utan att ge Vita Huset någon möjlighet alls att ställa saker och ting till rätta, måste tyvärr betraktas som både illojalt och fegt. Men kanske än mer som något mycket omoget - att han själv inte reflekterade över sin nya förståelse tillräckligt mycket innan han rusade iväg för att dundra ut det hela till offentligheten - något mycket dumt, om han nu fortfarande hyser några band till Bush, vilket han ju ändå tycks göra.
Detta förändrar dock inte att McClellan förmodligen har en poäng - om än den sen må vara framförd på ett fegt sätt. Bush gjorde något uttalande om att han skulle försöka förlåta McClellan - det hoppas jag att han gör - och att de båda förlåter varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar