Superdelgaterna kan kanske säga nej en gång, men inte två

Det har spekulerats om en "dream ticket" med Obama som presidentkandidat och Hillary som vice. Den idén har avfärdats med olika motiveringar; dels att Obama inte vill ha Hillary (vilket förmodligen är sant) och dels att Hillary inte är intresserad av att bli något mindre än President. Det senare var med all säkerhet sant, i alla fall när den reella chansen att bli president faktiskt fortfarande fanns kvar. Nu gör den knappast längre det - och av den anledningen måste en vice-presidentplats givetvis vara bättre än ingenting. Man skulle förstås kunna hävda att Hillary i egenskap av aktad senator - men än mer, både guvernörs och presidentfru - är för stor för att acceptera en vice-presidentkandidatpost. Och sant är att Hillary är stor - tveklöst den största kvinnliga politikern i amerikansk historia. Och även om hon nu nästan med all säkerhet inte att kommer att få sin barndomsdröm om att bli president uppfylld, så finns det ingen amerikansk kvinna som än så länge kommit närmare. Och inte minst därför borde kanske vice-presidentkandidatposten kanske vara lockande. För det bör kommas ihåg att Hillary "bara" har varit presidentfru, gift med mannen som blev vald till världens högsta ämbete - medan hon själv bara automatiskt följde med in i Vita Huset. Att än en gång få vistas i samma miljö, men nu genom att i egen person vunnit det amerikanska folkets stöd måste, fullt medveten om att det rör sig om plats 2 och inte plats 1, likväl vara lockande. Och där kommer Bill Clinton än en gång in.

Bob Beckel på RealClearPolitics förklarar i en artikel om saken hur många superdelegater gjorde sitt politiska livs svåraste beslut när de i telefon med Bill Clinton - som haft majoriteten av superdelegaterna under sig i en eller annan form under dennes administration - så försiktigt de kunde förklarade för denne att de skulle stödja Obama, och att de skulle göra vad som helst för Clinton utom just detta som han bad om - att stödja hans fru istället. När Bill Clinton fick höra svaret bruakde han svara med att säga att han var personligt sårad men att de måste göra vad de själva känner. Den upplevelsen tog emot för många superdelegater, som känt Obama högst några månader, medan de känt Clintons i nästan två årtionden, och som de också stod i politisk tacksamhetsskuld till.

Om Hillary därför skulle vilja bli vice-presidentkandidat så skulle superdelegaterna ha mycket att säga till om. Obama når nämligen inte upp till gränsen på egen hand, utan behöver superdelegaternas hjälp. Hillary kommer dessutom som en god tvåa - och ingen tvåa i det Demokratiska partiets historia har varit lika stark som hon. Om Bill Clinton därför skulle ringa superdelegaterna en andra gång, och be dem rösta på Hillary som vice-presidentkandidat, så skulle nästan helt säkert superdelegaterna få mycket svårt för att säga nej också en andra gång. Obama fick deras röst eftersom han hade folkets stöd, men att neka Clinton andraplatsen till förmån för någon av Obama handplockad snubbe som inte i något avseende skulle kunna mäta sig med Hillary - vare sig erfarenhetsmässigt eller i popularitet, skulle superdelegaterna helt enkelt inte acceptera. Det skulle kunna möjliggöra en dream-ticket med Obama-Hillary - men förmodligen till Obamas förtret. Frågan är också hur pass bra det egentligen skulle funka med två så starka individer - om det verkligen skulle gå bra för Hillary att underordna sig Obama som sin chef? Och om det inte skulle gå, hur pass bra kampanj skulle de då kunna bedriva tillsammans?