Redan innan detta hade jag ett intresse för den amerikanska vapenkulturen och diskussionerna om det andra konstitutionstillägget, som jag diskuterat flitigt på Internet med diverse amerikanska nätbekanta. Men mitt huvudsakliga intresse för skolskjutningar hade primärt att göra med att jag blev intresserad av faktorerna bakom de unga gärningsmännen ifråga.
Idag läste jag också ut Jodi Picoults bok "19 Minuter" från 2007 - en fiktiv berättelse om en skolskjutning på en High School i småstaden Sterling i New Hampshire, som handlar om just faktorerna bakom den 17-årige skolskjutande ynglingen Peter Houghtons agerande.
Boken beskriver en mängd människors olika livsöden: arbetsnarkomanen Alex Cormier, som arbetar som domare i stadens domstol, hennes snygga 17-åriga dotter Josie som också har fullt upp med att leva upp till allt vad det innebär att vara barn till en i samhället högt uppsatt mor såväl som att bli accepterad i en socialt tuff highschool-miljö. Barnmorskan Lucy Houghton, som känt Alex Cormier sedan denne var med barn, och vars son Peter går i samma klass som Josie. Polisen Patrick Duchmare; som tvingas rycka ut vid den skolskjutning som spränger den idylliska småstadsmiljön och som aldrig lyckas skaka av sig skuldkänslan av att han kommit för sent.
Men boken beskriver också livet i Highschool, för såväl de populära idrottskillarna, de populära inne-tjejerna, de "vanliga" eleverna, och även - de mindre vanliga eleverna; dem som aldrig passat in, och för vilka skolåren blev ett plågsamt fängelse, från vilka utvägarna för var dag som gick tedde sig allt färre. Boken beskriver också blindheten hos de många vuxna, för föräldrar utan förståelse till rektorer och lärare som i första hand önskat lugn och ro bland sina elever snarare än rättvisa. Och i centrum av alla dessa livsöden och berättelser står den unge Peter Houghton; en person som i allmänhetens ögon blev ett monster och som för alltid skulle definieras och kommas ihåg för sin 19 minuters skottlossning på stadens Highschool. Jodi Picoult berättar dock om alla hundratusentals minuter som ledde fram till de där 19 minuterna, och i sina inledande tackord skriver Picoult följande:
"Slutligen vill jag tacka en kärntrupp av människor som är den här romanens själ och hjärta: de överlevande i verklighetens skolskjutningar i Amerika... Och... ...de tusentals ungdomar som kanske är lite annorlunda, lite rädda, lite illa omtyckta: Den här boken är till er."
I den debatt som i skrivande stund pågår i USA efter den tragiska massakern på Sandy Hook Elementary School i Newton Connecticut i december förra året, diskuteras i stor utsträckning de amerikanska vapenlagarna, det andra konstitutionstilläggets innebörd, film- spelvåld och den amerikanska vapenglorifieringen.
De riktigt viktiga och centrala frågorna om mobbing, mentalvård och preventivt arbete har dock diskuterats alldeles för lite. En diskussion som emellertid behövs - och en diskussion där Jodi Picoults mycket välskrivna och gripande bok skulle vara av stor betydelse - inte bara i den amerikanska debatten, utan för alla intresserade av barns- och ungdomars tillvaro i den av oss vuxna skapade artificiella "barn- och ungdomsvärld" vi kallar skolan.
Här är avslutningsvis en gammal Metallica-klassiker, vars text bygger på en skolskjutning som ägde rum i delstaten Washington 1995. Gärningsmannen hette Ron Brown:
Se även tidigare inlägg:
Hur man bekämpar mobbing: Den politiskt inkorrekta guiden 20120512
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar