Guvernör Bobby Jindal introducerades av RNC:s ordförande Reince Priebus som konstaterade att Washington DC inte fungerade, och detta givetvis på grund av Barack Obama. Washington DC:s politiska misslyckande under Obama stod dock i kontrast mot de många republikanska guvernörerna ute i landet, som lyckats med det president Obama misslyckats med; att få ner arbetslöshet och balansera budgetar. Och han introducerade sedan en av dessa republikanska stjärnor - Bobby Jindal.
Jindal inledde med att förklara att han tänkte prata om de stora sakerna inom republikansk politik - något man med nödvändighet nu behövde göra efter två presidentvalsförluster.
En första stor och grundläggande sak, som mest tillhörde försnacket, men likväl sammanfattar hans tal bra, var att han konstaterade att USA inte bestod av dess regering. I USA är regeringen något man måste ha, men också något man inte vill ha för mycket av.
Kampen om synen på regeringen skiljer dock demokraterna och republikanerna åt. Och dessa åtskillnader är vad som diskuteras i den politiska debatten. Republikanerna har dock förlorat denna debatt pg a att man diskuterat saken på demokraternas villkor med fokuset riktat mot just den federala regering republikanerna är mer kritiska än demokraterna till. Debatten har handlat om den federala regeringens budget, den federala regeringens program och befogenheter etc. Det är visserligen viktigt att ha republikaner som står upp mot Obamas syn på den federala regeringsmakten - men diskussionen måste föras på ett bredare plan än så, eftersom debatten är bredare än så. Lyssnar man på nationella tidningar så tror man att USA består av den federala regeringen, men så är inte fallet.
Republikanerna måste börja sända ut ett nytt budskap: att man är mer intresserade av hur situationen ser ut i delstaterna än hos den federala regering - som redan fallit utför det fiskala stupet. Att driva konservativa frågor i förhållande till den federala regeringen har nämligen visat sig vara omöjligt: presenterar man ett förslag om att balansera budgeten (som republikanerna gjort) så avfärdas detta i media som "oseriöst". Istället för att fokusera på regeringen i Washington DC, bör konservativa därför istället fokusera på USA - och hur man får nationen att återigen bli ett möjligheterna och tillväxtens nation.
Uppgiften för republikanerna är inte att få regeringen att växa, utan att få medelklassen att växa, och förmå dem att förstå att republikanerna vet hur detta ska göras: man måste få dem att förstå att republikanerna har ett nerifrån-upp-perspektiv som står upp för småföretag och individer, i motsats till demokraternas topp-neråt-principer. Detta genom att förespråka förenklade skattesystem som skattebetalande arbetare faktiskt kan förstå, genom att lansera utbildningsprogram som är lokalt anpassade där pengarna är knutna till eleverna snarare än till skolorna.
Republikanerna behöver dock inte förändra sina grundläggande principer. När GOP pratar om förändring så vill liberaler att de ska förändras i liberal riktning och få samma syn som liberala demokrater på aborter, gay-äktenskap, marknadsekonomi och vapen; men USA har redan ett liberalt parti - det demokratiska partiet - och behöver inte ett till sådant.
Vad republikanerna behöver förändra är inte sina ideologiska grunder, utan sina arbetsmetoder. Och Jindal presenterar sedan sju saker han anser att partiet måste göra:
1. Man måste sluta titta bakåt, och istället peka på hur framtiden kan bli om man följer konservativa principer, så som gjorts i republikanska delstater.
2. Man måste kämpa för allas röster. Vilket innebär 47% + 53% till (en anspelning på Mitt Romneys 47%-kommentar som läckte ut under valkampanjen i höstas). Demokraterna kan få fortsätta splittra amerikaner och spela ut grupp mot grupp om de vill, så bör dock inte republikanerna göra.
3. Man måste ta avstånd från identitetspolitik. USA är och bör vara ett "färgblint" samhälle, där det handlar om individers politiska åsikter, inte demografiska gruppers.
4. Som fjärde punkt - och den punkt som är lättast att komma ihåg, och en punkt Jindal även pratat om tidigare - republikanerna måste sluta vara "det korkade partiet". Det är dags för ett nytt republikanskt parti, ett parti som pratar som vuxna och presenterar sina riktiga visioner för USA.
5. Republikanerna måste också börja lite på att amerikanerna själva inte är korkade, och sluta fördumma sina egna idéer till simpla slogans och 30-sekunder ad:s, och man måste ha mod att stå upp för detaljerna i sina idéer.
6. Man måste också sluta vara partiet med prefixet BIG, inte längre BIG-business, BIG-Corporation, eller något annat BIG - utan vara partiet för vanliga amerikaner.
7. Man måste fokusera på riktiga människor utanför Washington DC, och ett samhälle som ger alla lika möjligheter, istället för en regering som väljer vinnare och förlorare.
Dessa punkter menade Jindal borde vara vägledande för GOP, för att hjälpa partiet att såväl vinna debatten, som att sedan vinna valen. Konservativa tror på frihet, att frihet ger vanliga människor möjlighet att göra ovanliga och omöjliga saker. Det är också detta som är det exceptionella med USA - och man måste som parti fortsätta stå upp för amerikansk exceptionalism (något man ihärdigt kritiserat Obama för att inte tro på) - men därtill måste man också kunna förklara vad amerikansk exceptionalism innebär, och det innebär just tron på fria individer vars gemensamma handlingar skapar ett bra USA
Den debatt republikanerna nu börjat föra om sitt partis väg framåt och vad partiet egentligen står för, är en debatt partiet med nödvändighet måste föra, precis som Bobby Jindal påpekar.
Tyvärr anser jag dock inte att han i sitt tal lyckades föra fram speciellt många konkreta saker. Inget av det han sa är något republikanerna inte redan sagt under dessa år med Obama vid makten. Jindals tal påminde i mångt och mycket om fraser som de republikanska presidentkandidaterna använde sig av under primärvalet (Herman Cain pratade ofta om att man inte skulle betrakta amerikaner som dumma och att dessa var tillräckligt smarta för att förstå republikansk politik, Rick Perry och Newt Gingrich tog avstånd från "identietspolitiken" - något givetvis Bush-falangen av partiet också gjort långt tidigare -, och samtliga kandidater, inklusive Romney, var givetvis överens om att partiet måste fokusera på "vanliga människor"). Problemet är således inte att republikanerna behöver göra dessa saker, utan hur man ska göra dessa saker på ett trovärdigt sätt - och där kom Jindal inte med några svar.
Bobby Jindals tal kan dock betraktas på två sätt: om det ska betraktas som ett ingående program över vad republikanerna verkligen behöver göra, så var det ett dåligt tal. Men om det däremot bara grundläggande handlade om att förklara att republikanerna inte bör överge sina konservativa principer (inte denna gång, efter denna nya presidentvalsförlust, heller) så var talet dugligt. Men det är svårt att föreställa sig att republikanerna ens var på väg att göra detta, och de är förmodligen mindre benägna att gå mot "en liberalare mittenpolitik" nu, än de var direkt efter valförlusten 2008. Således blev Jindals riktigt tunga poäng med detta tal något överflödig.
Själv anser jag att republikanernas väg framåt inte är speciellt svår att klura ut alls: de bör -självfallet- hålla fast vid de konservativa principerna, ifråga om i princip allt som kännetecknar amerikansk konservatism (anti-keynesiansk marknadsekonomi, fokus på delstaternas rättigheter, bokstavlig trohet till konstitutionen, vilket inkluderar en stark tro på det andra -och första- konstitutionstillägget, tro på en stark amerikansk krigsmakt med ett specifikt syfte i världen, samt tro även på den republikanska socialkonservatismen).
Allt detta kan republikanerna fortfarande vinna på i USA. De måste bara presentera vad dessa saker konkret innebär för just verkliga människor, och utifrån dessa principer utforma en politik som inte får vanliga amerikaner att springa i förskräckelse till det demokratiska partiet i rädsla för att republikanernas principer i praktiken är mycket mer frihetshämmande än deras ideologiska retorik ger sken av. Detta har republikanerna i princip helt misslyckats med. Något man nu med nödvändighet måste ta itu med - något Bobby Jindal inte gjorde.
Den republikanske president som i mitt tycke hittills bäst lyckats med detta; att kombinera verklig konservatism med en verklig verklighet, är George W. Bush. Men all min hängivenhet för Bush till trots, så tillhör Bush likväl en generation som nu gått in i pensionsåldern. Och även om Bush låg i framkanten med konservativa (inte liberala) lösningar på moderna frågor rörande utbildning, biståndsarbete, demokratiutveckling och krigsprinciper - så fanns det också mycket där Bush inte agerade alls, eller åtminstone inte agerade "utanför ramarna"; det gäller frågor som aborter, gay-äktenskap, och den republikanska socialkonservatism som även konservativa republikanska unga inte alltid har helt lätt för. De frågorna måste man på allvar konfrontera (utan att för den saken skulle överge sina socialkonservativa principer: USA är trots allt ett land med miljoner socialkonservativa, som på inte minst teologiska grunder har helt andra uppfattningar om dessa saker än vi i Sverige).
Man måste också också presentera konservativa lösningar på problem konservativa ofta blundar för (men som liberaler försöker lösa på liberalt vis). Också detta var något Bush försökte göra med sin "medkännande konservatism", och vad dagens republikaner behöver är en Compassionate Conservatism 2.0. Bush kommer inte att leda denna rörelse, men hans presidentskap borde ges utrymme att få inspirera till en sådan uppdatering.
Liberalernas grundläggande principer är nämligen felaktiga - republikanernas rätta ideologiska svar, är dock de å sin sida väldigt verklighetsfrånkopplade från vanliga amerikaner (något Romneys kampanj förmodligen illustrerar bättre än något annat). Det är också det republikanerna måste arbeta på att förändra. Lyckas de med detta kan de komma långt, för det amerikanska folket är i sig inte så förändrade att konservatismens principer är utspelade. Dessa principer har dock haft alltför korkade budbärare (med Bush som undantag, helt oavsett hur han uppfattades) alltför länge. Och det måste förändras. Inga fler Rick Perry, Herman Cain, Rick Santorum eller Mitt Romneys. Vad republikanerna behöver är en verklighetsförankrad och intellektuell konservatism - och person som symboliserar detta, på samma sätt som Obama för demokraterna symboliserar en verklighetsförankrad liberalism.
Kan republikanerna hitta en sådan budbärare? Den frågan återstår att se. Ännu ser jag dock ingen konservativ stjärna som skulle kunna popularisera amerikansk konservatism på folklig nivå, på samma sätt som Reagan gjorde. I jakt på en sådan måste dock republikanerna verkligen blicka just framåt.
Här i Washington Post skriver Chris Cillizza också om Jindals tal.
Se även tidigare inlägg:
Scott Walker om GOP och Obamas kommande fyra år 20130124
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar