Imorgon den 14 september är det tio år sedan svenska folket klokt nog sa Nej till EMU-anslutning, något de flesta etablerade politiker ivrigt vurmade för.
Det fanns dock några politiker som sa nej redan då, och här är en artikel i SVD där dessa nu tio år senare utvärderar svenska folkets Nej och konstaterar att det var ett mycket bra val. Man jämför också Nej-sidans argument med Ja-sidans, och granskar svaren så här i efterhand. Väldigt läsvärt.
I sammanhanget vill jag också rekommendera våra två podcasts om ämnet:
Podd 8: En jämförelse mellan EU och USA 20120625
Podd 23: Europas behov av en EU-kritisk konservatism 20130709
För dem med tro på konservativa frihetsprinciper bör givetvis ett Nej till EMU och även till ett alltmer överstatligt EU vara en självklarhet. Utgångspunkten för ett Nej till dessa saker är emellertid inte samma utgångspunkt som den vänstern hade för tio år sedan, som grundläggande var emot såväl EU som kapitalism och USA - som de alla såg som grenar på samma nyliberala globaliseringsträd.
Som konservativa USA-vänner är det givetvis inte fria marknader vi motsätter oss, utan den nationella ofrihet politiska system och monetära unioner innebär. Med en tro på att vissa grundläggande frihetsideal -är viktigare- än de bekvämligheter överstatliga politiska och ekonomiska unioner temporärt kan innebära. Med det sagt, här är ännu en repris av en låt några vänsterbekanta till mig gjorde 2003 inför det då uppkommande EMU-valet (Årtiondets bästa kampanjlåt i mitt tycke)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar