Så blev också fallet, men den ringa rapporteringen gjorde att man också lätt fick intryck av att demonstrationerna mot Obama nästan var obefintliga. Jag har dock spenderat dagen med att titta på lite YouTube-klipp och även om demonstrationerna inte var de största, så var de heller inte små, och en rad ganska kända politiska aktivister så som Mikael Wiehe, Mattias Gardell, Dror Feiler och en rad andra talade.
Här försöker Dror Feiler lära demonstranterna några påhittade slagord:
Här pratar religionsprofessor Mattias Gardell om att polisen borde ha arresterat Obama:
Och här Göran Greider och Hans Linde:
Mikael Wiehe:
Och här ett längre klipp från demonstrationerna: "No to Big Brother Obama"
En kort kommentar:
Obama är inte min favoritpresident, och om jag varit amerikan skulle jag aldrig har röstat på honom - vare sig 2008 eller 2012. Men med det sagt avskyr jag inte Obama, och har aldrig gjort det, och är primärt USA-vän oavsett vilken amerikansk president som temporärt sitter i Vita Huset. Efter Obamas valseger i november 2008 (en seger som gjorde mig besviken då jag hoppades på McCain) skrev jag att jag hoppades att Obamas seger likväl skulle bidra till att dämpa den internationella anti-amerikanismen. Först skrev jag följande:
Under en Obama-administration, så kommer förhoppningsvis svensk media att faktiskt ge Obamas synvinkel på sina politiska beslut (vilket man väldigt sällan gjorde under Bushs tid: hur många svenskar har ens någon djupare historisk förståelse för Bushs beslut att gå in i Irak?) - vilket förhoppningsvis i sin tur kommer att leda till en bredare svensk pro-amerikanism, eller i alla fall en begränsad anti-amerikanism. Om så blir fallet kan vi svenska pro-amerikaner vara tacksamma, vi kommer nämligen inte att behöva arbeta riktigt lika hårt.
Jag fortsatte dock sedan med konstatera att de genuina USA-vännerna dock behövde vara beredda på att tiden kunde komma när vinden vände, och Obama fick motvind, och i så fall skulle vår "semester" ta slut:
Naturligtvis kan det dock förändras, och massan som jublar av entusiasm, kan i nästa stund utgöra pöbeln som ropar "korsfäst!" - i synnerhet om det i längden visar sig, vilket det vänskapliga mötet Bush och Obama emellan antyder - att Obama trots allt är amerikan och inte europé. Skulle Obama besluta att gå in i Pakistan, eller Iran - så är det mycket möjligt att den svenska anti-amerikanismen åter blossar upp med kraft. Och om så sker, så kommer de genuina USA-vännernas trofasthet att behövas än en gång. Den kommer att behövas eftersom den är den enda, såväl som den bästa garanten för fortsatt bevarad vänskap USA- och Europa emellan. En vänskap av ett oerhört värde som inte går att överskatta.
Den stunden tycks nu vara kommen. Jag stöder visserligen långtifrån allt Obama gjort eller gör; han är liberal, medan jag föredrar den konservativa av USA:s två politiska pulsådror. Inte heller stöder jag svensk undfallenhetspolitik gentemot USA. Jag anser att den svenska regeringen gjorde fel när man 2001 överlämnade två egyptier till CIA, jag anser också att den svenska regeringens hemliga samarbete med NSA är förkastligt.
I sammanhang som dessa så har dock Obama tillsammans med den nation han representerar mitt fulla stöd. Demonstrationerna mot USA och Obama är givetvis något fullt legitimt, men de bör inte få stå oemotsagda i sin allmänna historielöshet. USA är inte en perfekt nation, men historien bevisar likväl att världen aldrig haft någon mer progressiv eller moraliskt god kraft än USA. Det bör dessa demonstranter upplysas om.
Se även tidigare inlägg:
Svensk bilförare möter Obama 20130906
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar