Varför konservativ islamkritik behöver komplettera den liberala jihadistkritiken

ISIS har fört militant islam till toppen av samhällsdebatten i både Europa och USA - inte minst pg a de många västerlänningar som anslutit sig till terrorrörelsen.



Debatten om terrorism har varit levande i hela Västvärlden sedan 9/11-attacken 2001. Debatten om den militanta islamismen har däremot bollats främst på vänsterkanten och bland mer eller mindre vettiga islamkritiker på andra kanter.

Här i Sverige är det dock vänstern som totaldominerat, med Jan Hjärpes böcker som standardlitteratur för islamologi-studenter, varvat med Mattias Gardells rad av böcker om hotet från Islamofobin.

Något bredare högerperspektiv på Islam har i Sverige varit obefintligt. Och vänsterns patenttagande av ämnet med sina påföljande Breivik- och islamofobistämplar mot alla som inte tycker som dem, har under en längre tid skrämt bort högerns debattörer.

På sistone har dock en rad debattörer även på högerkanten börjat engagera sig med en utgångspunkt som här i Sverige under en längre tid främst drevs av Sverigedemokraterna.

Folkpartiet har lagt fram förslag om att kriminalisera jihadresor och en rad debattörer som Per Gudmundson och Ivar Arpi har ställt sig i frontlinjen för högerns debatt om jihadister och till försvar av minoriteterna som förföljs i mellanöstern.

Det är mycket välkommet. 



Själv har jag följt debatten om demokratiseringen i mellanöstern sedan den 11 september 2001, och sedan 2006 också följt den västerländska debatten om islam från alla perspektiv: jag har läst de flesta svenska vänsterböcker om ämnet, de flesta högerböcker (inte så många), träffat både jihadister, vänsterns islamapologeter och kontra-jihadister som ofta (men inte alltid) dras till konspirationsteorier.



I den debatt som nu också börjat drivas från höger vill jag därför tydliggöra några olika saker:



För det första: Debatten behöver verkligen en högerprägel. Vänstern har nämligen fel och är alldeles för ideologiskt präglade för att kunna tillåtas ta patent på denna viktiga diskussion. Ett bra exempel är Mattias Gardell - religionsprofessor, en av grundarna till Ship to Gaza, och en kritiker av alla som ens antyder att militant islamism existerar i Sverige. I sin bok ”Islamofobi” från 2010, kritiserar Gardell Folkpartiets riksdagsledamot Fredrik Malm för att denne försvarat att Säkerhetspolisen övervakat muslimska grupper. Gardell citerar först Malm:



”De flesta terroristattacker som utförs i världen idag utförs av extrema islamister. Säpo gör därför helt rätt när man försöker kartlägga och bekämpa sådana element i det svenska samhället.” 



Varpå Gardell sedan kommenterar:


”Nu har det ju inte utförts några islamiska terrorattentat i Sverige och svenska muslimer utgör ingen politisk miljö. Malms tal utgår således inte från någon observation av hur svenska muslimer beter sig utan från den position ”muslimer” har som föreställt hot i rädslans geografi.” 



Några veckor senare - mitt under Stockholms julrusch - skulle den första självmordsbombaren i svensk historia spränga sig själv. Och i och med ISIS’ värvningskampanjer i Sverige framstår det glasklart vem av Gardell och Malm som var vettigast.



Malm är dock inte ensam. Högern har till slut vaknat upp och börjat våga avfärda de ideologiskt förblindade vänsterdebattörernas bortförklaringar av militant islam.

Och det är som sagt bra. 



För det andra: Vad de liberala debattörerna dock ännu inte gjort, är att driva en specifikt granskande religionsdebatt om Islam. Något vi gjort med vår egen majoritetsreligion men som också behöver göras i förhållande till islam.



Orsaken till att detta inte gjorts beror självklart även det, dels på egen okunskap om ämnet, och dels på en önskan att inte utmåla vanliga muslimer som terrorister, varav det sista förstås är av högsta vikt inte göra. Men rädslan gör också att man aldrig kan ta sig an ämnet på riktigt. Ett utmärkt exempel på detta är Eli Göndör, fil dr i religionshistoria (som skrivit för höger-tanke-smedjan Timbro), som i DN igår skrev:




”IS är direkt inspirerat av Qutb eller likartade föreställningar. Idén vilar på snäva reaktionära förklaringar av religiösa begrepp och idéer. Således har IS både med religion och islam att göra. Det är dock inget unikt för islam. När judars, kristnas och buddhisters religionsutövning är hänsynslös har det också med respektive religioner och tolkning av dess urkunder att göra. Huruvida olika varianter av religionsutövning kan anses uttrycka respektive religions sanna väsen debatters ivrigt inom religionerna världen över. Någon överenskommelse har inte nåtts och kommer sannolikt heller inte nås. Islam som andra religioner blir nämligen alltid resultatet av dess utövare vid varje givet tillfälle.”



Det här är förstås en ytterst förenklad bild av saken. Militant islam existerade och praktiserades konsekvent i århundraden innan Qutb.



Den bild han förmedlar är så förenklad att själva diskussionen blir meningslös. Alla religioner är enligt Göndör i grunden likadana och bör enbart uttolkas utifrån tillämpningen av dess samtida anhängare (vilket i sådana fall förstås ställer Islam i en extremt extremist extrem dålig dager i jämförelse med kristendomen). 



Problemet med detta resonemang är dock att det blundar för historien.

Historien är inte till för att förvrängas (vilket vänstern gör) eller eller att blunda inför (vilket högern ifråga om detta ämne gör). Historien är vad man måste utgå ifrån för att därefter hantera - vilket är utgångspunkten för varje konservativ som vill ta sig an denna debatt (dit räknar jag mig själv).



Det finns otroliga historiska skillnader mellan kristendom och islam. Den första skillnaden är den mellan Jesus och Mohammed. Medan Jesus var högst apolitisk och direkt tog avstånd från tanken på ett politiskt eller militärt jordiskt rike - så var det jordiska riket och det teokratiska styret den centrala kärnan i profeten Mohammeds förkunnelse.



Under kristendomens respektive islams normerande historia byggs det vidare på dessa saker som respektive religionsstiftare grundlagt. I kristendomens fall med lärjungar och apostlar som inte heller de predikade eller strävade efter politisk makt, utan som bredde ut kristendomen i mellanöstern genom förkunnelse och resonemang. Något alla som studerar kristendomens historia vet.



I Islams fall spreds islam i mellanöstern genom ett våldsamt kalifat - det sk rashidun-kalifatet - som spred islam med svärd och tvingade judar och kristna att konvertera, betala jizya eller dö. Något alla som studerar islams historia vet.



I vår tid finns det kristna som tror att man kan be för sjuka till helande, som tror att man kan tala i tungor och som i extrema fall tror att man kan dansa med giftormar, pg a bokstavliga tillämpningar av Jesu ord. De kallas fundamentalister.

I Islams fall finns i vår tid muslimer som tror att tvångskonverteringar, halshuggning, dödande av hädare och avfällingar och hårda shariastraff är vad som gäller, eftersom Mohammed och dennes lärjungar sa och praktiserade detta. De är också fundamentalister - bokstavstrogna mot sina egna religiösa urkunder. Hit räknas onekligen ISIS (och alla andra moderna jihadiströrelser).



Skillnaden mellan kristna fundamentalister och muslimska sådana, är dock enorm. Något man alltså ganska snabbt förstår när man studerar historien, men som likväl ignoreras - från vänsterns håll av en naiv västerländskfientlig illvilja, och från högerns håll av ren naivitet.

Eli Göndör ger också i sin mycket exempelgivande artikel ett utmärkt exmepel på denna slags högernaivitet:

”IS tolkning av islam har i skarpaste ordalag fördömts av Arabförbundets 22 medlemsstater och Egyptens mest inflytelserika religiösa tjänsteman, stormuftin Shawqi Allam. Det i sig borde ses som bevis nog för att den stora majoriteten muslimer i världen anser att islams religiösa begrepp och idéer bör tolkas till en helt annan form av religionsutövning än IS obarmhärtiga brutalitet.”



Det är sant att ISIS har få muslimska vänner. ISIS fördöms av både Saudiarabien och Iran - men inga av de länderna fördömer ISIS av samma orsaker som vi i väst gör. Vi fördömer IS pg a dess ohyggliga brott mot mänskliga rättigheter. Saudiarabien och Iran gör det primärt pg a att ISIS upplevs som ett hot även mot dem. Inte pg a ISIS' halshuggningsmetoder, stening av äktenskapsbrytare eller barnäktenskap.

Saudiarabiens stormufti Shejk Abdul Aziz bin Abdullah - som är det närmaste sunni-islam kommer av en påve - fördömde häromdagen bestämt ISIS även han. Detta eftersom han ansåg att ISIS orsakade fitna - splittrade islam - genom att inte erkänna Saudiarabiens islamiska auktoritet. Han fördömde alltså inte ISIS pg a dess sharialagar och halshuggningar med svärd utan hade själv här om månaden gett ett religiöst påbud om att alla kyrkor i den arabiska regionen borde rivas, med en direkt religiös hänvisning till hur de första kaliferna agerade i det första rättledda kalifatet. (Jag har själv träffat muslimer som fördömt Bin Ladens ageranden bestämt; inte för att de inte tror på militant jihad eller stening av äktenskapsbrytare utan bara för att de anser att dessa saker bara kan pålysas av en kalif inom en islamisk stat - och eftersom Bin Laden inte var kalif gjorde han fel. Felet var alltså enligt dessa att han inte följde islamisk normerande praxis - inte att han påbjöd vedervärdiga saker).



Några liknande hänvisningar gör aldrig Påven, helt enkelt för att kristendomens urkunder - och den religiösa traditionen - inte påbjuder något sådant. 


De militanta aspekterna av islam är ett integrerat faktum på ett sätt fallet helt enkelt inte är inom kristendomen. Att tro något annat är att antingen revidera eller blunda för den faktiska historien. Och att göra så fyller i vår tids debattläge inget syfte alls. Det fanns en tid efter 9/11-attacken när det var väldigt vettigt att betona att islam var en fredens religion och att jihadisterna "kapat" en fredlig religion och missbrukat denna för sina egna mörka syften. Detta för att stävja kollektiv skuldbeläggning och inte stigmatisera de miljontals fredliga muslimer som ine hade något som helst till övers för Bin Ladens metoder.



Idag måste debatten lyftas ett snäpp högre. Att revidera eller blunda för islams historia fungerar nämligen inte för att förmå unga europeiska jihadister från att ansluta sig till ISIS. Dessa åker nämligen inte dit, och begår heller inte våldsamheter för att de är födda med en naturlig dragning till att skära halsen av folk. Det gör detta pg a teologiska föreställningar som de kan få bekräftade i sin egen läsning av koranen och haditherna. Trots det sägs i den breda västerländska debatten nästan inget om detta. I min artikelserie ”Västvärldens Möte med Militant Islam” beskriver jag i kapitel 5 hela Rashidun-kalifatets historia, och skriver bl a om erövringen av Persien följande:



”Khalid hade uttryckligen beordrat att de flyende perserna skulle föras tillbaka levande. När detta skett lät han sen halshugga alla sina fångar vid strandkanten – en avrättning så stor att det tog tre hela dagar att halshugga alla – så att vattnet i älven färgades rött av blod, varefter den kom att kallas ”blodsälven”: 70 000 perser dödades enligt den muslimska historikern Tabari.”



Halshuggningen av journalisten James Foley, utfördes med stor sannolikhet av en europeisk Syrien-resenär. En person som inte växt upp med någon tradition av halshuggningar utan tagit till sig detta pg a en teologisk föreställning. Den 19 augusti skrev Syrien-jihadisten Abu Mansoor följande på Twitter:



”Khalid bin Walid(ra) beheaded 70,000 Persian prisoners of war after the battle of Ullias, its 100% Islaam, in case a munafiq says it isn’t.”


En direkt hänvisning till striden på 600-talet som jag beskriver - och ett exempel på hur vägledande det första Rashidun-kalifatet faktiskt är för ISIS-anhängarna - varför avfärdande jämförelser mellan ISIS och ett av väst kuvat ottomanskt rike på 1800-talet (vilket många västerländska debattörer försöker lyfta fram som exempel för att förklara att ISIS inte är ”riktig islam”) - blir helt irrelevanta.



Att som vänstern gör, försöka säga till unga potentiella jihadister att islam -inte- påbjuder våld eller tvångskonverteringar eller att jihad i något luddigt icke-historisk-normativt avseende betyder ”inre kamp” framstår för dessa enbart som en västerländsk modifiering och löjligt eftersom urkunderna så tydligt pratar om vad vi idag inte betraktar som något annat än just tvångskonverteringar och militanta krig. Hur mycket vänstern än önskar att det betydde något annat än vad som faktiskt står.



Att som högern gör blunda inför samma historiska faktum av islamisk imperialism är också det lika löjeväckande eftersom de unga jihadisterna själva kan läsa om vad Abu Bakr, Umar, Uthman och ja, även Ali gjorde under islams första normerande era (vilket mitt halshuggningsexempel ovan visar att de också gör). 


Vad som behövs är alltså inte ett typiskt svenskt undvikande av detta ämne utan en konfrontation av de islamiska våldstexterna och dess olika tolkningstraditioner. Öppna förklaringar från svenska imamer och muslimska ledare om vad dessa texter innebär för moderna muslimer idag - varefter deras demokrativänliga inställning sedan kan ställas emot alla de militanta muslimer som inte accepterar en sådan.



Bara så kan nämligen rötterna till såväl den militanta islamismen som den existerande islamofobin ryckas upp. Något det uppenbarligen inte räcker med vänster- eller högerdebattörer för att göra. 

Det behövs också en historieförankrad konservativ komponent i diskussionen - och muslimer som lyfter fram sina religiösa argument till försvar för moderniteten.

Att för en historisk diskussion lyfta fram sådana argument är inte islamofobiskt, inte heller innebär det en svartmålning av alla muslimer - bara en konfrontation gentemot de muslimer som faktiskt tror och förespråkar Mohammeds- och Rashidunkalifatets bokstavliga tillämpning här och nu. Något ingen demokratianhängande muslim givetvis gör - och att tro att de gör det, ja det vore förstås verkligt islamofobiskt.

/ Ronie Berggren

Se även tidigare inlägg:

Artikelserien: Västvärldens Möte med Militant Islam