Sammanfattning:
Jag följde debatten dels via CNN på TV och dels via Bloomberg på Internet. I försnacket förklarades att det i år var transportminister Anthony R. Foxx som utsetts till att -inte- närvara på Captiol Hill (en tradition från kalla kriget när man ville att en minister eller person med befoghet att i nödfall tillträda presidentämbetet skulle finnas kvar om en atombomb råkade smälla).
Men man pratade givetvis om de saker man på förhand kände till om talet: att det skulle fokusera på inrikespolitik och förslag om höjda skatter för rika och gratis community colleges (folkhögskolor som svensk motsvarighet). Man noterade också att man fått kännedom om en fras som Obama skulle använda: "The shadow of crisis has passed, and the State of the Union is strong" - vilket skulle vara första gången han konstaterat att situationen för nationen faktiskt var stark, något han aldrig sagt uttryckligen i tidigare tal.
När talet väl började inledde Obama med utrikespolitik. Femton år in i det tjugoförsta århundradet har mycket hunnit hända, konstaterade han: Terrorism och ekonomiska kriser har härjat - men nu börjar saker och ting vända och nationen kan vända blad och börja rikta in sig på de kommande femton åren och framtiden i stort.
Nu växer ekonomin igen och fler jobb skapas sedan 1999. Därtill är färre människor arbetslösa sedan innan Finanskrisen, fler tar examen och fler är försäkrade (där han underförstått menade sjukförsäkrade, något som märktes av applåderna han fick).
Utrikespolitiskt är man mindre beroende av utrikespolitisk olja än på trettio år, och för första gången sedan 9/11-attacken är stridsuppdragen i Afghanistan avslutade. För sex år sedan fanns 80 000 soldater i Afghanistan och Irak - idag färre än 15 000. Och han hyllade därefter "9/11-generationen" och konstaterade återigen att man nu var på väg in i en ny tid:
"The shadow of crisis has passed, and the State of the Union is strong."
Med en ny tid framför måste man som nation dock besluta hur man vill att den framtiden ska se ut. Ska man agera vist i förhållande till utmaningarna som väntar, eller överreagera i rädsla för dessa?
Han ämnar om två veckor skicka en budget till Kongressen som han hoppas få godkänd, där han ämnar ta upp de utmaningar man står inför.
1. Den första utmaningen är fortfarande ekonomin. För sju år sedan hade Rebekah och Ben Erler från Minneapolis nyss gift sig. De hade stora förhoppningar men Ben var byggnadsarbetare och bostadsmarknaden hade kraschat. Det blev tuffa tider. Ben fick ta ströjobb och Rebekah ta ut sina studentlån för att de skulle klara sig och kunna försörja sin nybildade familj. Det var för sådana som dem, konstaterade Obama, som han själv kandiderade till president. Och det är också den kampanda som de visade som gjort att nationen nu kunnat återhämta sig.
En återhämtning som åstadkommits genom att regeringen agerat genom att skapa sjukförsäkringar, hjälpa studenter, etc. För dessa saker har man fått kritik men nu talar statistiken för sig själv; USA har gjort comeback.
Men regeringen har även fortsatta uppgifter. Regeringens uppgift bör inte enbart vara att hålla sig ivägen för medborgare utan att också ge en hjälpande hand. Inte att dela ut bidrag men att skapa möjligheter som behövs för att medelklassen ska kunna få de chanser de behöver för att lyfta sig själva.
Så har USA alltid agerat, och det har alltid lett till förbättringar. Som exempel Social Security, Medicare och Medicaid. Genom skolor, colleges, infrastruktur och Internet. Saker som det är exempel på den medelklassekonomi (Middle Class Economy) han vill se förverkligas. En tillvaro när alla spelar efter samma spelregler och har samma möjligheter.
I vår tid måste ytterligare steg tas: USA behöver föreskolor till överkomligkomliga priser. När hans farfar en gång i världen gick ut i krig, var det nödvändigt att kvinnorna gick ut i yrkeslivet i deras ställe. För att det skulle gå ordnade staten dock barnomsorg - det behövdes, och det behövs fortfarande. Det är ingen barn- eller kvinnofråga utan en fråga för hela den amerikanska ekonomin - och något han kommer att ta upp i sin budget.
Därtill manade han till jämnlika löner mellan kvinnor och män och högre minimilöner - och alla de i Kongressen som motsatte sig höjda minimilöner borde testa att själva leva på 15 000 dollar om året och för de pengarna försörja sina familjer, sa han i en retorisk pik mot republikanerna.
2. USA:s arbetare måste få utvecklas. Under 1900-talet gjorde man High School gratis, det var bra och lyfte nationen. Men med tiden har andra nationer inte bara hunnit ikapp utan även hunnit om USA. I slutet av rådande århundrade kommer två av tre jobb att kräva högre utbildning - och därför behöver man satsa just på att utbilda nationens blivande arbetare.
Därför, konstaterade Obama, ämnar han föreslå att priserna för college community (typ folkhögskola) sänks till 0. 40% av nationens ungdomar väljer att gå på sådana colleges och med sitt förslag kan de ges möjligheter att satsa helt på sin utbildning utan att tyngas av skulder och ekonomiska förpliktelser. I delstater som Tennesse och städer som Chicago har man visat att detta är något som fungerar, konstaterade han.
3. Företag måste vilja komma till- och stanna i USA. För det tredje behövde man skapa ett klimat som gjorde företag villiga att komma till- och stanna kvar i USA. Det kunde man göra genom att satsa på den infrastruktur alla innovativa organisationer behöver: hamnar, vägar, tåg och snabbt Internet.
Man behövde också satsa på forskning och vetenskap och få handelsavtal internationellt där man själv ser till att handeln är både fri och rättvis, något den blir om USA får fatta beslut istället för Kina.
När det kommer till forskning och infrastruktur vet han att republikaner och demokrater vill samma saker. Det enda man är oense om är hur sakerna ska finansieras. Därför bör man enas om att stänga skattehål och belöna dem som stannar kvar i USA.
Utrikespolitiskt måste USA överväga hur man vill hantera framtidens utmaningar. Vad man de senaste femton åren fått lära sig är att man inte kan isolera sig från omvärlden, USA måste leda - frågan är bara hur.
USA måste, konstaterade Obama, leda smart. Man kan inte längre bara skicka iväg militär till olika platser (det är precis vad USA:s fiender vill) utan kombinera en stark militär med diplomati och koalitionsbyggande.
Det gör man nu också genom att stå sida vid sida med dem som drabbats av terror, samtidigt som man jagar terrorister över hela världen. Men istället för att låta amerikanska soldater skydda Afghanistans många dalar, har man tränat afghanerna att göra det själva. Och istället för att skicka stora mängder styrkor över havet så samarbetar man för att stoppa ISIL i Irak och Syrien. Och kommer att fortsätta arbeta för att besegra och slutligen krossa ISIL - och därför manar han Kongressen att auktorisera en resolution som ger honom de resurser han behöver i kampen.
Styrkan i diplomatin kan man även se i förhållandet till Ryssland. Putin ansågs en gång vara listig och svårbemött - så framstår inte längre fallet. Ryssland är mer isolerade än någonsin och USA har tydligt visat att man står upp för Ukraina och finns där för sina NATO-allierade i Europa. Det är så man leder, med smarta metoder.
Samma sak gäller Kuba där man lämnat en policy vars sista-datum sedan länge gått ut, och när något inte visar sig fungera på femtio år är det faktiskt dags att pröva något nytt.
Det gäller även i förhållande till Iran, fortsatte han. Det finns inga garantier för att förhandlingarna med Iran kommer att fungera, men för första gången har man hämmat och saktat ner deras väg mot egen kärn-utveckling - och det är en inslagen väg man måste fortsätta. Därför kommer han också att lägga sitt VETO om Kongressen röstar för nya sanktioner mot Iran - sådana skulle nämligen sänka alla möjligheter till diplomati. Alla alternativ ligger fortfarande på bordet men amerikaner vill att man ska välja krig i sista hand, och det är något han tänker ta på allvar.
Man måste också ta hoten från hackare och cyberattacker på allvar, och Kongressen måste agera för att stärka USA:s cyberskyddsförmågor. Gör man inte det kommer nationen att bli sårbar. Därtill måste man börja leda ifråga om klimatförändringarna på samma sätt som man lett världen i så många andra avseenden.
Klimatförändringarna är verkliga - jorden blir varmare och allt tyder på att mänsklig aktivitet ligger bakom. De senaste sex åren har USA börjat agera och han ämnar inte låta den nya Kongressen backa klockan. Klimatutmaningarna är även ett säkerhetspolitiskt hot. Men det finns hopp - i synnerhet efter samarbetsavtalet om klimatet man just slutit med Kina. När världens två största ekonomier går med på att samarbeta för världsklimatet så ger det hopp även till andra.
Slutligen måste USA låta sig vägledas av sina grundläggande värderingar. Därför har han förbjudit tortyr och utfärdat policys för bruket av drönare; därför motsätter sig USA antisemitism, muslimhat och därför står man upp för yttrandefrihet och sexuella minoriteter. Genom att göra dessa saker gör man inte bara det som är rätt, utan gör också nationen säkrare.
Slutligen manade han republikaner och demokrater att förstå att amerikaner ville att de skulle samarbeta. Han visste att folk säger att nationen splittrats mer under hans ledarskap, men vägrade vara cynisk eftersom han sett så många exempel på hur vanliga amerikaner agerar i kriser; de hjälper varandra, samarbetar och ställer upp - och det är dags för politikerna att ta lärdom.
Ett första steg är att man kan samarbeta även om man inte ser allt på exakt samma sätt. Man kan ha olika syn på immigrationsreform men ändå vara enig om att det är fel att separera mödrar från sina barn; man kan betrakta händelserna i Ferguson och New York olika men utifrån att somliga är rädda för att deras barn ska bli arresterade av polisen och andra är rädda för att gå hem ensamma i mörkret, likväl gemensamt komma fram till att rättssystemet behöver reformeras för att gynna alla.
Det är genom sådan förståelse som man skapar ömsesidigt förtroende och kan gå framåt. Det är vad det amerikanska folket både vill och förtjänar.
Han avslutade sedan med en hänvsining till det tal han höll på det demokratiska partikonventet 2004, som gjorde honom känd, när han pratade om att det inte fanns blåa eller röda delstater utan bara ett enda USA. Det tror han fortfarande på och kommer att fortsätta att arbeta för under sin kvarvarande tid i Vita Huset. För så här femton år in i det tjugoförsta århundradet har man faktiskt gjort comeback och kan gemensamt bygga en ljusare framtid - tillsammans med varandra.
Kommentar:
Jag har sett och analyserat alla president Obamas State of the Union-tal. Under åren har han visat sig vara mycket ojämn - där vissa tal varit bra och andra fruktansvärt dåliga. Detta tal var bra, och i mitt tycke hans bästa.
Det var inte primärt bra för att han hade rätt i allt (det anser jag inte att han hade, och från ett republikanskt håll hade han fel i många av sina specifika poänger) - men för att det var positivt på ett sätt hans tidigare tal inte varit. En analytiker på CNN sa efteråt att om Obama hållit detta tal innan mellanårsvalen så skulle demokraterna kanske inte åkt på lika stort stryk som de fick. Så långt vill inte jag gå, men det var ett bra tal.
Han blev visserligen något partisansk (ironiskt nog i samband med att han manade till störe bipartisanskt samarbete) i te x stycken som dessa:
We still may not agree on a woman’s right to choose, but surely we can agree it’s a good thing that teen pregnancies and abortions are nearing all-time lows, and that every woman should have access to the health care she needs.
Ett stycke där han har rätt, men där det samtidigt finns (eller åtminstone, i ljuset av allt Obama sagt under åren, går att läsa in) en viss underton mot republikanernas kritik mot krav på att företags- organisationers sjukförsäkringar också måste täcka preventivmedel.
Hans beskrivningar av USA:s utrikespolitik går också att kritisera och faktiskt sticka hål på. Vad som kommer att hända i Afghanistan utan USA vet vi inte än - det kan mycket väl hända att Afghanistan går samma öde till mötes som Irak. Och diplomatin med Iran är ett våghalsigt spel. Och det finns otaliga kritiska synpunkter på de saker Obama sa om utrikespolitik i ett tal där det märktes att de saker han verkligen brinner för är sina inrikespolitiska program.
Men trots sådant så var talet alltså likväl mer positivt än det brukar vara, och därför måste det ges godkänt.
Källor: TIME, DN, SVD
Se även tidigare inlägg:
Obamas State of the Union 2014 20140129
Obamas State of the Union 2013 20130213
Podd 2: Primärvalet i Florida, State of the Union, abortpolitik 20120129
Obamas State of the Union 2012 20120125
Obamas State of the Union 2011 20110126
Om Obamas State of the Union 2010 20100129
President Obamas tal till Kongressen 20090225
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar