General Ricardo Sanchez om Irak

C-Span sände häromdagen en lång intervju på en timme med fd general Ricardo Sanchez, som i dagarna är aktuell med sin nya bok "Wiser in battle". Denna bok recenserades (eller omskrevs åtminstone) i SVD för några dagar sedan - något jag postade ett blogginlägg om här. Där SVD framhåller att Ricardo dissar Bushadministrationen. Intervjun på C-Span var dock en av de allra bästa intervjuer jag sett. En väldigt öppenhjärtat intervju där tittare fick ringa och och live ställa frågor - frågor som Sanchez uppriktigt besvarade utan ursäkter eller undanflykter. Mitt intryck av generalen var två: dels att Sanchez verkar vara en mycket uppriktig och karaktärsstark man, och dels en person som inte alls dissar Bushregeringens politik lika kategoriskt som SVD:s artikel vill få det att framstå. Han kritiserar visserligen stora delar av krigspolitiken i Irak - men betonar att skulden inte kan läggas på någon enskild person. Möjligtvis kritiserar han Donald Rumsfeld i lite skarpare och mer personlinga ordalag - men annars förklarar han mest vad som hände, var konflikter uppstod och varför de uppstod.

Te x så kommenterar han Bushs "Mission accomplished" tal våren 2003 - när Bush pålyste att kriget var vunnit. Sanchez menar att det inte bara var Bush som trodde så. Alla inom det amerikanska befälet trodde så. Och man gjorde det pg a empiriska erfarenheter: USA hade bedrivit ett snabbt, lyckat och överlägset krig mot Saddam Hussein - och på bara några veckor utan några märkvärdigare problem besegrat den irakiska armén som lydde under Saddam Hussein. Rent historiskt så var USA experter på sådana krig - att snabbt gå in, vinna en effektiv seger och på så vis lösa situationen. Det hade man gjort tidigare, i te x Grenada. Man räknade därför med att kunna bygga upp en irakisk regering inom fyrtiofem dagar. Strax därefter började man dock sakta men säkert inse att kriget inte alls var över, bara för att Saddams armé besegrats. Och snart började man också inse att stora delar av den irakiska befolkningen faktiskt inte alls såg dem som befriare, vilket man naivt trott att de skulle göra när man avlägsnat Saddam. Det i sin tur innebar att man istället för att dra hem trupper som man först tänkt, fick tänka om. Det gällde inte bara Bush utan hela den amerikanska militären.

Sanchez berättar vidare att det dock fanns konflikter mellan politikerna i Washington och de militära befälhavarna på marken. Bland annat nämner han anfallet mot Fallujah 2004 - som han själv ledde. Ett anfall som Washington ville att han skulle begränsa, och senare avbryta pg a politiska orsaker: att göra reträtt mitt i ett stort anfall vore dock enligt hans bedöming vansinnigt, eftersom detta tveklöst skulle leda till fler amerikanska soldaters död än ett fullföljande av operationen skulle göra. Varför han ansåg sig inte kunna lyda order.

Sanchez berättar också om Abu Ghraib och förklarar att den situationen givetvis gjorde skada - men att det inte var det - vilket somliga antytt - som gjorde att våldet mot de amerikanska soldaterna i form av halshuggningar et c började. Sådant hade pågått långt innan Abu Ghraib, och kunde inte härledas till något som amerikanerna gjort.

Sanchez menar att kriget var ett misstag. Dock tvekar han inte att säga att det var USA:s fulla övertygelse att kriget var nödvändigt när det inleddes. Och han menar att USA nu har ett ansvar för Irak att stabilisera situationen och att USA heller inte har råd att förlora, pg a de konsekvenser det skulle innebära om Irak blev ett fäste för terrorister.

Sanchez må således inte vara någon Bushvän - men han är heller inte den "Bushhatare" SVD i sin förenklade retorik framställer honom som. Mitt intryck av honom är att han är en amerikansk patriot som tjänar sitt land på ett högst ärbart sätt - enligt den ed han svurit till den amerikanska konstitutionen, oavsett vilket parti som sedan styr i Vita Huset.