Jag framstår, får jag förmoda, som väldigt pro-Republikansk. Det är jag också; men främst är jag pro-amerikansk. Och i amerikanska valtider när tongångarna mellan de två amerikanska partierna går heta skulle det förmodligen inte vara särsklit svårt att uppfatta mig inte bara som pro-Republikansk, utan även som anti-Demokratisk. Det är jag dock inte. Låt mig spendera några rader på att förklara detta.
Jag är europé och bor i ett väldigt sekulärt, och väldigt anti-amerikanskt europeiskt land. Europa överlag och kanske Sverige i synnerhet, har i mina ögon en mängd bra saker, som inte finns i USA: vi har överlag bättre matkultur i Sverige, vi har ett bättre utbyggt socialt skyddsnät som ger alla medborgare en grundläggande trygghet och livskvalité som jag anser att alla människor i ett civiliserat samhälle förtjänar att ha. Sverige är en kapitalistisk välfärdsstat - som nyss förklarades i vad som verkar vara en utmärkt nyutkommen bok kallad just "Den kapitalistiska välfärdsstaten", som förklarar det svenska fenomenet; hur Sverige lyckats ha ett fungerande kapitalistiskt system samtidigt som vi också har ett fungerande välfärdssystem. USA har inte detta, och även om jag inte är tillräckligt insatt i amerikansk välfärdspolitik för att kunna göra alltför stora uttalanden om den, så säger all min erfarenhet att människor överlag har det både tryggare och bättre i Sverige.
USA har dock egenskaper som Sverige och Europa (efterkrigstidens Europa) inte har: de har fortfarande en genuin tro på att deras (och våra) demokratiska ideal och grundläggande värderingar är förmer än andra länders, kulturers och civilisationers ideal. Till skillnad från Europa så tror amerikaner detta både i teori och praktik, medan vi i Europa oftast tror detta bara i praktiken (på så vis att vi givetvis inte skulle vilja flytta till Kina, eller Irak, eller Iran) medan vi i teorin är snabba att förklara att de minsann inte alls är sämre än oss, varför vi heller inte bör sätta oss till doms över dem. När sedan länder som USA sätter fingret på vad som är ondskefullt och inte, så sätter vi oss till doms över dem, över att de sätter sig till doms (som om att länder som Kina och Iran inte satte sig till doms över oss och alla andra).
Just detta är en av orsakerna till att jag gillar USA, och en av de saker jag inte gillar med Europa. Européer i sin USA-kritik har också alltid haft en tendens att rikta sin USA-kritik främst mot Republikanerna - i detta fall Bushregeringen. Det är också främst utifrån den synvinkeln, som jag är pro-Republikan - eftersom det för mig framstår så tydlgit att Republikanerna är förvaltare av amerikanska arv som är typiskt för Amerika, och så nödvändigt för att den civiliserade demokratiska värld som både européer och amerikaner bekänner sig till, ska bestå.
Det innebär dock som sagt inte att jag är anti-demokrat. Orsaken till att européer hellre pekar finger mot det Republikanska än det Demokratiska partiet beror på att Demokraterna har fler gemensamma nämnare med Europa än Republikanerna har. Demokraterna vill överlag införa samma sjukvårdssystem i USA som det vi har i Europa (eller Kanada). Jag kan inte tillräckligt mycket för att uttala mig om ifall sådana planer är realistiska i USA eller ej (USA är trots allt ett land med en befolkning lika stor som nästan alla europeiska länder tillsammans). Men på frågan om det är en bra grundläggande idé att ge alla medborgare tillgång till sjukvård - även de som själva inte har råd - är mitt svar självklart JA. Jag som svensk som levt i ett fungerande sådant system hela mitt liv och aldrig betalat mer än symboliska summor för något annat än tandvård kan knappast säga något annat.
Detta gäller, har jag kommit fram till, också min syn på Irakkriget. Visserligen anser jag att många Demokrater är hycklande; eftersom de innan invasionen av Irak 2003 - var precis lika ivriga som president Bush att avlägsna Saddam. Men min främsta orsak till att stödja kriget från ett pro-Republikanskt prespektiv, är pg a att här i Europa så attackeras/kritiseras kriget som en del, inte av ett krigsmotsånd, utan som en del i en våg av antiamerikanism. Jag anser visserligen att Demokraterna har fel; en reträtt från Irak är idagsläget inte lösningen. Och att hävda detta är att blunda inför de förhållanden som idag råder. Samtidigt finns det poänger i det Demokratiska resonemanget:
USA kan inte kriga i Irak hur länge som helst. Det kostar pengar, och det kostar människoliv (och missnöje från omvärlden - men den är faktiskt föga intressant att bry sig om). Om kriget inte vinns, så måste man någon gång faktiskt säga stopp, även om seger inte är uppnådd. Att driva ett meningslöst krig vidare bara pg a att man i stolthet vill få rätt, vore både själviskt och orättfärdigt. Jag tror inte att det Republikanska partiet är där än; och President Bush har min djupaste respekt. Men visst finns möjligheten att en Republikansk politiker vill vidhålla kriget, inte främst därför att kriget är rätt, utan därför att han själv inte vill erkänna att han skulle haft fel. Om så inträffar, så vore kriget givetvis fel. Och därför har Demokraterna en poäng när de pressar President Bush, McCain och Petraeus med frågan när man nått sin gräns? När man anser att man måste säga stopp, och faktiskt acceptera att ge upp?
Således är jag heller egentligen inte anti-Demokratisk när det gäller min kärnfråga om kriget mot terrorismen. Den kritik mot Irakkriget som Demokraterna framför är nämligen (oftast inte) anti-amerikansk. Det skiljeär kritiken från den europeiska - som genast härleder kriget i Irak och kriget överlag mot terrorismen till amerikansk imperialism, strävan efter olja och världsdominans. Jag kan i viss mån förstå de Demokrater som protesterar mot kriget - precis som sin förgående generation som protesterade mot Vietnamkriget så har många av dem som protesterar väldigt personliga kopplingar till kriget: deras barn, bröder, systrar, grannar, skolkamrater et c - har åkt till ett land på andra sidan jorden för att kriga (och somliga dött och invalidiserats). Om Sverige skulle göra samma sak i ett krig jag motsatte mig, så skulle jag också protestera.
De europeiska protesterna däremot - har inget att göra med att de känner sympati med amerikanska soldater. Tvärtom; de amerikanska soldaterna är bara en del av det amerikanska imperialistiska maskineriet. Desto fler amerikanska soldater som dör, desto bättre. Det skiljer definitivt de europeiska krigsmotståndarna från de amerikanska sådana. Medan de europeiska krigsmotståndarna många gånger är USA-hatande kommunister, så är är de amerikanska krigsmotståndarna många gånger kapitalistiska patrioter (Ron Paul som bästa exempel; som är krigsmotståndare men samtidigt moralkonservativ på ett sätt som skiljer honom i ljusår från de skränande europeiska krigsmotståndarna). Skillnaden är alltså stor, även om jag inte alltid tror att den amerikanska vänstern (eller den europeiska i lite mindre grad) förstår detta.
En annan sak som kan läggas i den vågskål där jag hyser sympatier för det Demokratiska partiet är förstås att mitt livs främsta politiska ledstjärna Thomas Jefferson, var de som grundade det Demokratiska partiet. Visst, jag vet att Demokraterna idag i många avseenden inte står för de saker Jefferson stod för (något jag har svårt att tro att ens Demokrater skulle förneka) - men likväl; dagens Demokrater är fortfarande arvtagare till hans parti. Och Demokrater visar många gånger tendens till ett kritiskt tänkande i frågor där Republikanska idealister ibland kan tendera att bli alltför blint enkelspåriga. Och kritiskt tänkande är alltid bra, om man inte tappar blicken från visionen.
Jag anser att den vision som primärt är den amerikanska visionen - eller det amerikanska kallet - är något som Republikanerna har en bättre förståelse för än Demokraterna överlag. Därför är jag också mer pro-Republikansk än pro-Demokratisk. Men jag egentligen är jag bådadera. Demokraterna i USA är inte som politikerna i Europa (även om många Europeiska politiker ibland tycks tro detta): det gör mig också pro-amerikansk mer än någonting annat. USA bör alltid vara världens ljus, helt oavsett om den Demokratisk eller Republikansk administration leder nationen framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar