Först en kort kommentar kring kongressens beslut att rösta för bailouten: Inte ett dugg oväntat, i mitt tycke. Jag måste inte kommentera bailouten mer känns det som, alla som läst mina inlägg vet vad jag tycker. Men jag är inte förvånad över kongressens agerande, utan förstår hur frestande det måste varit att kunna fresta väljarna med sådant som en gång i tiden kallades "pork barrel spending" (numera "rescue package"). Nå, måtte nu kongressvalet ersätta åtminstone en del av de republikanska förrädarna, som borde stått upp för den fria marknaden.
Homeopati är läran om att "lika botar lika". Om någon är allergisk mot ett visst ämne, så ska denne ta små små mängder av det ämnet (vi talar ofta mikroskopiska mängder) och på så sätt vänja sig vid det. Allergin blir enligt homeopaterna botad. Vetenskapliga belägg finns ej.
Det finns en homeopat vid namn Ben Bernanke. Historien hade slutat där, om det inte vore för att sagda homeopat applicerar sitt irrationella tänkande inte på en människa, utan på hela ekonomin.
Alla vet idag att det till stor del var FEDs misslyckade räntepolitik i början på detta decennium som ledde oss in till den kris vi är i idag. De sänkte räntan till under inflationsnivån - som lägst låg den på 1 % år 2003. Nu, som lösning på denna kris, har de sänkt räntan till 2 % (den gick upp mellan 2003 och 2007). Långt under inflationen med andra ord.
Varje gång FED sänkt räntan har det gett börsen en tillfällig vitamininjektion, ibland har det hållit i sig 3-4 dagar, ibland bara en. Men sakta men säkert börjar marknaden inse att det inte är för höga räntor som satt USA i bekymmer, utan för låga. Detta gör att nästa räntesänkning knappast lär få mer än en dags effekt - högst. Sedan börjar spekulationerna igen som vanligt. Första gången FED sänkte räntan ledde det till att analytikerna började lova guld och gröna skogar. Andra gången trodde man att krisen snart skulle vara över. Men för varje gång blir man mindre och mindre optimistisk.
Varför tar jag upp det här nu? Och varför kallar jag Bernanke homeopat? Jo, för han har gjord det igen. Inte nog med att han funderar på att sänka räntan, han funderar öppet på att sänka räntan. Effekt? Marknaden tar ut vinsten i förskott. Att inte ropa hej förtidigt finns nämligen inte i investerarnas sinnesvärld. Detta tydliggörs bäst genom ett exempel: Vi antar att en räntesänkning skulle kunna höja Nasdaq med 3,5 %. Om Bernanke haft vett att hålla munnen stängd hade dessa 3,5 % kommit samma dag som räntesänkningen utannonserats. Nu lär börsen istället stiga med 3,5 % imorgon (eller åtminstone inte falla lika mycket), och om räntesänkningen inte blir av, så faller den tillbaka - kanske mer än den tidigare ökat. När Bernanke spekulerar öppet, så tvingar han sig själv att göra vad han spekulerat kring att göra. Kanske får vi då också se en större räntesänkning än han från början tänkt sig - jag kan inte tänka mig att det är mer än 25 punkter som räntan ska ner (alltså till 1,75 %) enligt den ursprungliga planen, men bara för att vara helt säker på att få en positiv reaktion av marknaden kan en sänkning med 50 punkter säkert bli aktuell.
En räntesänkning kan liknas med en anabolainjektion: Du blir jättepigg av den, men bara tillfälligt, och det är lätt att bli beroende av det. När du inte tar det kommer du att vara jätteslö, och om du är kille finns det en risk att du får tjejbröst. Nå, det sista går kanske inte riktigt att applicera på marknaden - hoppas jag (annars är det faktiskt synd om Bernanke) - men i övrigt stämmer det. Dessa räntesänkningar är en drog som blir dyrare och dyrare gång för gång samtidigt som effekten blir mindre. Drogen blir inte dyrare för att det finns någon langare som ständigt höjer priset i vetskap om att man är beroende, utan det är ett helt naturligt samband som alla som kan något om nationalekonomi och finans borde känna till.
Det allmänheten har att hoppas på nu är att Bernanke blir medlem i någon grupp i stil med "Anonyma narkomaner", där han fritt kan få tala om sina problem med att hantera räntedrogen tillsammans med andra människor med liknande problem - kanske Alan Greenspan kan dela med sig av sina erfarenheter, och Bill Clinton själv bara måste dyka upp och tala om sina upplevelser av den något starkare klåfingrighetsdrogen, som fick honom att tvinga bankerna att låna ut till icke kreditvärdiga människor, bara för att de ingår i historiskt sett förtryckta minoriteter.
Den som lever får se.
John Gustavsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar