McCains sista chans

I natt svensk tid hålls då den tredje och sista presidentvalsdebatten mellan Obama och McCain. Händelseförloppen efter de tidigare två debatterna har inte gått McCains väg - och det mesta pekar nu på en seger för Obama i detta utdragna presidentval. Det har egentligen inte varit McCains fel- eftersom han inte har gjort bort sig på någon tidigare debatt. Men McCain har har i sin utsatta situation tyvärr alltid behövt göra mer än att inte göra bort sig (vilket är precis vad som har räckt för Obamas egen del).

McCains sista chans att försöka stoppa denna rullande Obama-snöboll innan den helt övergår till en ostoppbar opinionslavin där folk kommer att kasta sina röster på Obama helt oavsett vad McCain eller någon annan än säger eller gör, är ikväll. Ikväll är nämligen det sista tillfälle den amerikanska befolkningen i dess helhet seriöst kommer att sitta vid sina teve-apparater och utifrån logiska slutsatser och sakliga argument bedöma vilken kandidat de anser vara lämpligast som USA:s fyrtiofjärde president. Även om kanske inte alla kommer att besluta sig ikväll så kommer dock de som väntar till sista sekund att lita på sina känslomässiga instinkter snarare än på sakargumenten; de instinkter som tar sig uttryck när man verkligen pressas till att ta ställning, och då antingen blinkar "Obama" eller "McCain". Hittills tyder dock det mesta på att väljarnas inre kompass -precis som opinionssiffrorna - pekar mot Obama.

Därför måste McCain ikväll satsa allt på ett kort.

Obama har hittills klarat sig bra på att helt enkelt inte göra bort sig. Och om han lyckas med samma sak ikväll, så vinner han. Om debatten blir lika tråkig som den förra, så förändras ingenting - folk överlag kommer att gilla Obama bättre, och McCain kommer nästan säkert att gå en förlust till mötes. Det tror jag inte att Obama skulle ha speciellt mycket emot. Därför kommer han nog att göra vad han kan för att diskutera just redan utjatade frågor om ekonomin, synen på Irakkriget et c. Han kommer att hålla sig på säker mark och knappast heller försöka attackera McCain på något nytt eller ovanligt sätt - eftersom det skulle innebära en risk som Obama inte är tvingad att ta.

Dock är ett alternativt andrahandsscenario för Obamas del att han utifrån sitt opinionsmässiga övertag känner sig så säker i sitsen att han vågar "spela över" och vågar ta risker bara för att stila och visa sig karismatisk - med de faror och möjliga vinster det skulle innebära. Obama har dock varit mycket kalkylerad i de tidigare debattern och att han skulle ta en sådan risk utan att behöva tvingas till det ter sig inte därför särskilt troligt.

Av den anledningen kommer ansvaret för att göra debatten sevärd, spännande, intressant och avgörande - helt att vila på McCains axlar.

Hur bör McCain då göra?

Det har spekulerats i att McCain nu verkligen måste ta i på allvar - och många av hans anhängare har på den senaste tiden krävt detta med högljudda rop. Något McCain hittills inte känt sig bekväm med. Han har nämnt Obamas koppling till den skandalsusande röstorganisationen ACORN, och ännu lösare koppling till den gamle vänsterradikalisten Bill Ayers och terroristorganisationen Weather Underground som denne en gång tillhörde. Däremot har McCain inte nämnt något om Obamas helt uppenbart starka kopplingar med pastor Jeremiah Wright.

Det har spekulerats mycket det senaste dagarna om huruvida det är vettigt eller ej för McCain att göra detta en kväll som denna. Somliga röster har menat att det är vad McCain behöver göra för att ha någon chans, andra har menat att ett sådant agerande i elfte timmen inte skulle uppfattas på något annat sätt än att McCain verkligen är desperat - och få ungefär samma effekt som hans hastiga initiativ att överge den första debatten för att istället åka till Washington och lösa finanskrisen.

Jag anser att McCain bör nämna Ayers och ACORN, men utan att göra det direkt och utan att göra det till någon stor sak - utan bara som delar i ett stort sammanhang där han påvisar varför Obama är opålitlig.

Vad McCain däremot måste göra för att lyckas med något alls av mening i denna debatt är att hoppa tillbaka in i loket igen, och köra sin straight talk express på högvarv utan att låta någon eller något som helst förmå honom att dra i nödbromsen.

För det finns många saker McCain kan säga till det amerikanska folket. Han kan förklara att vad Washington behöver i tider som dessa, är erfarenhet. Att det stora felet under Bushs åtta år vid makten har varit, inte att Bush är Republikan - utan att Bush är oerfaren. Bush har fattat många felaktiga beslut, inte på grund av sin partistämpel, utan på grund av sin oerfarenhet.

Han måste därefter börja påvisa att Obama, precis som Bush, är oerfaren - det har han gjort förr, och i det avseendet måste han ikväll göra samma sak. Vad han dock inte gjort förr (i alla fall inte speciellt bra) är att bemöta Obamas motargument på ett kraftfullt sätt. I den första debatten blev McCain uppenbart ställd när han först förklarat att Obama saknade omdöme och då fick till svar från Obama att "killen som sjunger sånger om att bomba Iran knappast är rätt person att tala om omdöme".

Det var förstås en riktig punch-line som dock inte innehöll någon djupare substans. För faktum är att McCain har ett oändligt mycket bättre omdöme än Obama - och här måste McCain vara både snabb och rak med att betona hans historiska omdöme i USA:s alla utrikespolitiska kriser under McCains politiska karriär: McCain måste som svar på Obamas attacker nämna hur McCain vist nog motsatte sig Reagans truppökning i Libanon, hur McCain sedan länge (längre än alla) sett ett tydligt hot i Putin, och hur McCain ända från början av irakinvasionen förespråkat den strategi som Bush sedan drev igenom och som nu lett till det förbättrade läget. De sakerna måste McCain trycka hårt på, och kasta i ansiktet på Obama så fort denne försöker sticka fram med någon spjutspetskommentar som låter smart utan att egentligen vara det.

McCain måste också vara helt öppen med vad han känner, vad han gör, och varför han agerar som han gör. Om han är desperat (vilket han är, eller åtminstone borde vara), så kan han lika gärna säga detta på ett avslappnat sätt. Om han agerar desperat utan att verka villig att erkänna detta, så kommer det bara att genomskådas och betraktas som en karaktärssvaghet.

Detta gör han bäst i sitt slutanförande.

Här kan han återigen påpeka svagheterna hos Obama, men samtidigt säga att om han själv verkar desperat så beror det på att han är det. Han är desperat eftersom han ser vilket ödesval det amerikanska folket står inför. Han förstår att det i tider av ekonomisk kris kan verka både förståeligt och frestande att inte ge det sittande partiet ännu en mandatperiod - men att det i valet mellan honom själv och Obama vore ödesdigert att göra detta. McCain har levt ett liv av tuffa beslut och höga krav på gott omdöme. Och hela McCains karriär är ett historiskt bevis på hans goda omdöme. Obama har däremot byggt upp sin karriär på en enda lyckoträff - nämligen hans inställning till Irakkriget - en position han intog när han kunde lika mycket som vilken annan som helst på bakgatorna i Chicago. Det var i Obamas fall en lyckoträff och inte mycket mer - en lyckoträff som byggde på en då och i Obamas sammanhang rådande och populär åsikt, inte på ett insiktsfullt omdöme(vilket Obama gärna vill få det att framstå som). Det amerikanska folket har inte råd att spela på en kandidat som hoppas på lyckoträffar, McCain däremot har aldrig spelat på sådana - utan däremot alltid baserat sin politik på sitt eget omdöme - ett omdöme som alltid byggt på goda insikter, inte på tur. Obama må vara charmig, och säkert är han bättre än McCain både på att tala och spela basket. Men det räcker inte för att bli president - det är bättre att ha en president med ett bevisligen gott omdöme, än en president som försöker förmå sina lyckade gissningar att framstå som konsekvenser av djupa insikter.

McCain kan sedan avsluta med att erkänna att han är desperat, och att desperata tider kräver desperata handlingar - men inte ovisa sådana, utan modiga. McCain är den modigaste av presidentkandidaterna - men det amerikanska folket måste också visa mod: istället för att i ekonomisk rädsla lockas av Obamas protektionism, istället för att i krigströtthet lockas av Obamas tal om att bara göra jobbet i Irak halvgjort, så måste det amerikanska folket våga komma ihåg att USA har varit med om svåra tider förr, och alltid gått igenom segrande. Det enda som krävdes var modet att våga sätta Nationen först. Det amerikanska folket har gjort detta förut, och de kan göra det igen. Om modet bara finns där, så kommer USA:s ljusaste tider att ligga framför.

Om McCain ikväll tutar och kör och säger något åt det hållet så tror jag att det är hans bästa chans att göra något vettigt av den här kvällen. Jag håller tummarna.