Boken har lästs även av president Obama som fann den mycket fascinerande. Här följer min recension av en bok som passar utmärkt som boktips så här på den amerikanska nationaldagen.
Demokrati, politisk, ekonomisk och individuell frihet; ökat globalt välstånd och frånvaron av krig mellan de stora världsmakterna, är saker vi i väst idag tar för givet - i synnerhet vi européer.
Det var emellertid inte särskilt länge sedan världen såg helt annorlunda ut: 1941 fanns bara ett dussintal demokratier i världen - idag finns över hundra. Innan 1950 hade den globala tillväxten under de senaste 400 åren legat på 1%. Efter 1950 har världsekonomin växt med ca 4% per år - vilket resulterat i att miljarder människor lyfts ur fattigdom.
Vår värld är inte perfekt, men ur historiens perspektiv lever vi i en guldålder.
Många tar dock denna tid och detta tillstånd för givet och betraktar vår tids förmånliga förhållanden som en naturlig och självklar del av den mänskliga utvecklingen - där det blir en självklarhet att internationella normer och liberala demokratier får fäste och breds ut. Att tro detta, är dock att göra det alldeles för enkelt för sig.
Vår tids världsordning är en amerikansk världsordning
Det första man måste förstå, för att förstå att den tid vi lever i inte går att ta för given, är USA:s historiska betydelse för upprättandet av den rådande världsordningen. Robert Kagan skriver:
"Perphaps democracy has spread to over a hundred nations since 1950 not simply because people yearn for democracy but because the most powerful nation in the world since 1950 has been a democracy." (s 4)
På 1920-30-talet var det inte bara så att de demokratier som fanns blev besegrade, många trodde inte ens på demokratins idéer. Det stora uppsvinget för tron på demokrati kom efter andra världskriget och än mer på 1970-talet när USA aktivt började stödja demokratier globalt och bli tuffare mot diktaturer (vilket man inte alltid varit under kalla kriget när kampen mot kommunismen haft första prioritet).
Kagan skriver vidare:
"Whether or not it is true, as Americans believe, that democracy is the best form of government and the only legitimate form of government for everyone everywhere, the great spread of democracy in recent decades would not have been possible without Americans believing it and sometimes acting on that belief." (s 36)
Samma sak kan sägas om den ekonomiskt liberala världsordning vi idag lever i, som aldig skulle ha kommit till stånd om det inte varit för att det var just den världsordningen som världens främsta ekonomi faktiskt hade. Kagan konstaterar att det under världshistoriens gång nästan aldrig funnits några nationer som ansett sitt eget välstånd vara kopplat till en liberal världsekonomi centrerad kring frihandel - och som därtill också varit mäktiga nog att skapa och upprätthålla ett sådant system. Faktum är att det bara funnits två sådana nationer: Storbritannien under 1800-talet och USA under 1900-talet.
Spridningen av internationell marknadsekonomi gick hand i hand med USA:s egenintresse som värnade öppna marknader i Europa och Japan och överallt. Det gynnade USA - men det gynnade också alla andra som tog del av den, vilket världstillväxten sedan 1950-talet bevisar. USA upprättade därtill också den säkerhetsstruktur som behövdes för fungerande handel (i synnerhet öppnade man upp havet för handel - och då handel inte bara för sina egna fartyg, så som tidigare imperier gjort, utan som en fri sjöfartsväg för -alla-). Den handelsvänliga värld USA skapat ledde till att även ett anti-kapitalistiskt land som Kina till slut insåg fördelarna och började öppna upp.
Kan en liberal världsordning fungera, utan en liberal supermakt?
Den världsordning vi idag lever i är alltså en konsekvens av amerikanskt inflytande. I vår tid finns det dock dem som tror att denna världsordning kan fungera även om USA försvinner som dess primära beskyddare. Och speciellt européer tenderar att tro att den rådande fredliga världsordningen per automatik kommer att bestå; att den kommer att upprätthållas genom internationella normer och en allmän tro på progressiv utveckling och betoning av handel länder emellan framför ägande av territorier.
Det är dock inte första gången Europa trott att detta skulle leda till fred. Faktum är att (över)tron på handel som stabiliserande faktor var något man även trodde på i början av 1900-talet. Britten Norman Angell konstaterade 1910 i sin bok "The Great illusion" att handeln gjorde att nationers och imperiers tidigare "krig för mark" var ett överspelat kapitel i historien. I en alltmer demokratisk och handelsvänlig värld skulle vare sig folk eller banker tillåta krig igen.
Några år senare utbröt förstås första världskriget. Historiens då mest fruktansvärda krig någonsin. Kagan skriver:
"The outbreak of world war I, the most deadly and destructive war in history, a mere four years after Angells best seller, revealed a failure of imagination on the part of an entire generation." (s 48)
Och vidare:
"Today we suffer from a similar lack of imagination." (s 49)
Kagan ger sedan den ukrainska Krim-halvön som exempel på platser där krig fortfarande kan utkämpas för landområden helt oavsett bristande ekonomisk vinning. Han konstaterar vidare att Europas fredsoptimism motbevisas av det faktum att världen överlag rustar upp - inte ned. De enda som rustar ner är européerna. Vilket är ironiskt - Europa är nämligen den kontinent där den politiska och ekonomiska liberalismen fått djupare fäste än någon annanstans i världen - så djupt fäste att européerna tar den för given, och inte tror att den behöver försvaras. Kagan skriver:
"...the European Union may be a warning. No group of nations has ever come closer to achieving the liberal internationalist ideal, the Kantian perpetual peace. But the price has been a Europe increasingly disarming itself while the other great powers refuse to follow on its journey. Would this postmodern Europe even survive if it truly had to defend itself in a world that did not play by its rules?" (s98)
Han fortsätter sedan med att konstatera ironin i tillståndet:
"The irony is that the success of the American world order has made it possible for so many people to believe that it can be transcended, that American power may no longer be necessary to sustain it." (s 98)
Denna tro, är dock farlig. För i princip ingenting tyder på att den liberala världsordning som idag råder skulle överleva utan en liberal supermakt i ryggen.
I en värld där Kina eller Ryssland tog över, skulle alla dessa idéer skjutas åt sidan helt till förmån för dessa länders direkta egenintressen - och världen skulle hamna i ett konfrontativt tillstånd. Ta te x den öppenhet på haven som upprättades av USA efter andra världskriget, och som människor i väst idag i princip ser som ett naturtillstånd - en instinktiv känsla av att havet inte tillhör någon enskild nation och därför tillhör alla. Utan USA skulle detta system försvinna; Kina skulle inte vara angelägna om att upprätthålla ett öppet system. Inte heller skulle den tro på demokrati som USA inspirerat bestå och kanske skulle tron på totalitär statskapitalism ta över.
Att Kina idag inte agerar mer aggressivt i Asien än de för närvarande gör - beror inte på att Kina lärt sig att lägga band på sig själv utan på att USA med sin militär och flotta idag dominerar bortre Asien. De dominerar utan att kolonisera - och alla de länder som slutit upp bakom en politiskt och ekonomiskt liberal världsordning välkomnar den amerikanska hegemonin eftersom de förstår vilken stabilitet den ger.
En stabilitet som knappast skulle ha garanterats av någon annan aktör: inte ens de liberala demokratierna i Europa som verkligen har en genuin tro på detta. Att så är fallet går att se på länder som te x Japan; ett land som länge var en av världens starkaste ekonomier. Trots det har Japan inte varit villiga att engagera sig i globala frågor på ens tillnärmelsevis samma sätt som USA gjort. Japan har inga möjligheter i världen att ersätta den roll USA spelar i Asien.
Samma sak gäller också i Europa - trots den anti-amerikanism som stundom frodas, och den kritik Europa kan visa mot enskilda amerikanska krigsbeslut (som te x Irakkriget) så ifrågasätter man överlag inte grundläggande USA:s maktställning. I slutändan vet nämligen också européer att USA skapar stabilitet i en osäker värld.
USA är världens militärt helt överlägsna makt - och skulle i en direkt konfrontation besegra vilken annan nation som helst. Trots det rustar inga européer för att skydda sig från USA, för alla européer vet att USA inte har några avsikter att invadera eller kolonisera Europa. Det är ett tillstånd som är unikt i världshistorien. Tidigare har nationer nämlingen alltid slutit sig samman mot den starkaste (även om de mindre makterna ursprungligen varit fiender). I USA:s fall är saken annorlunda.
Att man litat så mycket på den amerikanska supermaktsstatusen beror inte enbart på att man tagit efter denna makts liberala idéer - utan också på att USA alltid engagerat sig i omvärlden motvilligt. USA har (bortsett från små sidoprojekt) aldrig önskat bygga ett imperium eller erövra världen. Inte heller har man fått andra liberala länder att känna sig hotade.
Betydelsen av denna supermaktsstatus - en maktstatus Kina och Ryssland inte kommer i närheten av (och då inte bara ifråga om militär makt utan också i det internationella accepterandet av denna makt) är svår att överskatta. Att därför tro att den världsordning som denna supermakt upprättat och upprätthåller per automatik eller av någon diffus tro på internationalism och global kärlek, skulle fortsätta existera på egen hand, tyder på en naiv förståelse för historien.
Den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt, som i många avseenden trodde på internationellt samarbete förstod likväl grunden för en rådande internationell ordning och sa 1918:
"Let us refuse to abolish nationalism. On the contrary, let us base a wise and practical internationalism on a sound and intense nationalism". (s 98)
Är USA på väg att förlora sin maktställning?
Det som det idag ofta spekuleras om, är om USA håller på att förlora sin maktställning i världen? Och om länder som Kina är på väg att ta över? Vilka konsekvenser ett sådant maktskifte skulle få, har redan förklarats. Men är ett sådant maktskifte verkligen på väg?
Robert Kagan konstaterar att farhågorna är överdrivna. De som driver tesen om USA:s nedgång missar att temporära svackor inte är samma sak som permanent nedgång. Och de lever också i en tro att det fanns en tid (en annan tid än den rådande) när USA kunde knäppa med fingrarna och få världen att bli precis så som man ville (vilket man uppenbart inte längre kan idag).
Så har dock aldrig varit fallet. USA har aldrig någonsin kunnat förmå världen att agera helt som USA viljat. 1949 när USA:s makt var helt ohotad - lyckades man inte förmå sina europeiska allierade att låta bli att erkänna det kommunistiska Kina, trots ihärdiga försök till detta. 1960 fick president Eisenhower vända hem med sitt plan efter att den japanska regeringen förklarat att de inte kunde garantera den amerikanske presidentens säkerhet mot de många studenter som väntade för att protestera mot "amerikansk imperialism". Under energikrisen på 1970-talet var det USA:s två allierade - Saudiarabien och Shahens Iran, som ställde till problem - problem som Jimmy Carter i sin biografi skulle beskriva som följande:
"...the greatest nation on earth was being jerked around by a few desert states." (s 118)
USA har således aldrig kontrollerat världen - och när det uppenbart har visat sig att så inte är fallet har spekulationer om USA:s permanenta nedgång tilltagit (sådana spekulationer drevs av Mao redan på 1950-talet). USA har dock alltid rest sig från de problem som visat sig vara temporära. Idag menar kritikerna att USA har tagit sig vatten över huvudet, att man "overstretched" - och även på hemmaplan pratar politiker om att "nationasbygga på hemmaplan" istället för att slösa resurser utomlands.
USA står inför ekonomiska utmaningar, men har man verkligen gjort mer än man är kapabel till?
Kagan konstaterar att USA för 40 år sedan stod för en fjärdedel av världsekonomin - det gör man fortfarande. 1953 hade USA en miljon soldater placerade utomlands - mot de ca 200 000 man nu har utomlands (dvs när boken skrevs och USA fortfarande var aktiva i både Irak och Afghanistan). USA:s stora kostnader beror heller inte på dess militär, utan på dess ökade välfärdsutgifter.
På ett övergripande plan är USA dock fortfarande ohotat. Ingen makt, inte ens Kina kommer inom någon överskådlig framtid att kunna ersätta eller överta USA:s roll i världen.
Innebär det dock att världens liberala politiska system är ohotat pg a USA:s relativt säkra maktställning?
Nej, det finns en tydlig fara, konstaterar Kagan. Och den faran ligger i om amerikaner börjar tro att dess temporära svacka utgör en permanent nedgång. Om så sker kommer USA inte längre att anse sig kunna eller vilja beskydda den världsordning man skapat - och om så sker kommer den världsordningen oundvikligen att bli hotad av rivaliserande makter och idéer.
Amerikaner är inte alltid angelägna om att engagera sig i omvärlden (och just den inbyggda motviljan har gjort att världen fått lättare att acceptera den makt USA faktiskt har). USA är nämligen inget imperium och när man engagerat sig har det alltid kostat ett pris amerikaner inte alls alltid varit villiga att betala. När man överväger vilken plats man fortsättningsvis vill ha på den globala världsarenan måste amerikanerna ställa en viktig fråga till sig själva:
Is the American world order worth preserving?
Robert Kagan reflekterar lite mer kring detta, och avslutar sedan boken med följande tänkvärda ord att ta i akt i reflektionen kring frågeställningen:
"We need to be aware of history, not to cling to the past, but to understand what has been unique about our time. For all its flaws and miseries, the world America made has been a remarkable anomaly in the history of humanity. Someday we may have no choice but to watch it drift away. Today we have a choice."
Robert Kagans bok är mycket läsvärd och väldigt viktig. Han påminner om en historia vi i Europa har alldeles för lite förståelse för pg a vår egen önskan att lämna vår egen relativt mörka historia bakom oss för att "skapa något nytt". Att glömma historien är dock det bästa av sätt att få den att upprepas. Och därför måste även vi i Europa få större förståelse för att världen USA förutan, vore en betydligt mörkare plats. Inte bara i det förflutna och närvarande - även en framtid utan USA vore en tillvaro som med historiens perspektiv i ryggen borde te sig mycket skrämmande.
Något väl värt att påminna oss om idag, den 4:e juli, när världens äldsta moderna demokrati firar sin självständighet - en självständighetsproklamation vars idéer sedan dess gynnat en hel värld.
Robert Kagans bok "The World America Made", kan köpas på Amazon, Bokus, Adlibris, etc. Avslutningsvis följer här en en-timmes-intervju med Kagan på C-SPAN från 2012:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar