Oh, look! A rabid coyote with bad hair won the South Carolina primary! Please clap!
— Stephen King (@StephenKing) 21 februari 2016
Stephen King är just nu aktuell med miniserien 11.22.63 som bygger på boken med samma namn (som jag här recenserar). Berättelsen handlar om (ingen fara, jag spoilar inget) en person som skickas tillbaka i tiden för att utföra ett politiskt stordåd.
South Carolinas primärval blev slutet för Jeb Bushs mer än ett år långa presidentkandidatur. South Carolina brukade vara Bush-land, där brodern George W. Bush var vida populär.
För Jeb tog det dock stopp.
Här tänkte jag kort förklara varför. Eller åtminstone - i den strida ström av sådana förklaringar som andra, mer kunniga kommer att erbjuda - ge åtminstone ett av många perspektiv på varför Jeb Bush förlorade.
Världen har förändrats, och det som gick att göra förr, går inte nödvändigtvis att göra idag. Jeb Bush, vars kampanjslogan var "JEB!" (inte "Jeb Bush!") och som i början av sin kandidatur förra året, tonade ner banden till storebrodern George W. och fastslog att han "var sin egen man" (vilket även Al Gore hade gjort år 2000), inledde med att visa att han inte riktigt visste hur han skulle förhålla sig till Irakkriget 2003, som hans storebror drivit på.
Under senare delen av kampanjen blev han dock alltmer bekväm med att identifiera sig inte bara som Jeb, utan också som Bush, och i slutveckorna av kampanjen pratade han bekvämt inte bara om sin far och sin mor, utan även om sin storebror och tog tydligt dennes presidentskap i försvar (vilket i synnerhet framkom i vad som skulle bli Jeb Bushs sista presidentvalsdebatt, debatten i Greenville, den 13 februari).
Problemet för Jeb Bush var dock att ingenting han gjorde tycktes fungera: Att distansera sig från sin bror fungerade inte, och att identifiera sig med sin bror tycktes heller inte hjälpa.
Det lättillgängliga svaret på den problematiken är att det helt enkelt var efternamnet det var fel på; väljarna var trötta på ännu en Bush.
Men riktigt så enkelt var det inte. Den tröttheten finns nämligen inom båda partier, men Hillary Clinton klarar sig ändå relativt bra, trots de många nya demokratiska väljare som -inte- vill se henne som president.
Jeb Bushs problem handlade mer om att han satt fast i tiden. Inrikespolitiskt förespråkade han en immigrationsreform, som hans bror även i två omgångar under 20-00-talet försökt driva igenom utan att lyckas, och som Obama inte heller klarat av.
Jeb Bush, gift med en mexikanska, har till och med skrivit en bok om vikten av immigrationsreform. Detta stod i skarp kontrast både till hur republikanernas frontrunner 2012 - Mitt Romney - närmade sig frågan, som beslöt att förespråka "självdeportering" (av illegala immigranter) - en term som gav honom fri passage genom de immigrationskritiska delarna av det republikanska partiet, och än mer i kontrast till Donald Trump som gjort en stor, inte en liten sak, av att bygga en mur mot Mexiko, som Mexiko ska få betala notan för.
Jeb Bush betonade att även han ville säkra gränsen mot Mexiko. Och gillar man Jeb Bush (vilket jag gör) litar man förmodligen på att det också är sant. Men det han brann för, var i första hand immigrationsreformen.
Jeb Bush var en effektiv guvernör i Florida. Men de frågor han drev då, är inte vad som driver partiet idag. Problemen med illegal invandring- mexikanska drogkarteller och liknande, syns tydligt i USA:s gränsstater. Delstater där politiker varvar medkänsla med snälla illegala immigranter, med hård retorik mot de som kommer in över gränsen illegalt utan att vara snälla. Den sista gruppen har växt - åtminstone har farhågorna för den sistnämnda gruppen växt inom det republikanska partiet.
Det lyckades Jeb Bush inte snappa upp, som tycktes lagga, och sitta fast i det politiska förhållande som rådde när han var guvernör (mellan 1999-2007).
Det problemet hade inte Donald Trump, som kom helt utifrån, snappade upp vilka opinionsvindar som nu blåste hårdast, och hissade segel i riktning med vinden.
Men Jeb Bush satt även fast utrikespolitiskt. Som guvernör var utrikespolitik inte hans primära område. Men under det 20-00-tal som formade hans egen tid som guvernör, så var hans storebror president; USA hade 2001 attackerats av Al Qaida och George W. Bush hade proklamerat ett krig mot terrorismen.
Den väg för att säkra USA, som tycktes stå så utstakad under 20-00-talet handlade om att besegra terrorister på bortaplan, och bygga säkra nationer för att terroristerna aldrig mer skulle kunna få fäste där. Det var logiskt och något som hela USA:s utrikespolitiska etablissemang på ett eller annat sätt var inriktade på när Bush var president.
Irak blev en demokrati, i Afghanistan störtades talibanerna och flickorna fick börja gå i skolan. George W. Bush satte också kraft bakom sin vision, även i motgångar. Och oavsett Iraks brist på massförstörelsevapen blev Bush en hjälte inom republikanska utrikespolitiska kretsar.
Men vad Jeb Bush inte tycktes förstå, var att 2016 inte var 2001 eller 2003. Barack Obama har förändrat USA:s politik i grunden. Och det krig mot terrorismen som Bush drev parallellt med konkret uppbyggande av nationer på marken, har Obama avbrutit.
Det går det att beklaga sig över - men det går inte att bara tvärt återgå till den strategi som tillämpades innan Obama blev president (att göra det, vore att begå samma misstag som Obama själv begått).
Och det tycktes Jeb inte riktigt förstå, när han orerade om utrikespolitik i debatter och på town-hall-möten. Han pratade om att bygga allianser i Mellanöstern, att störta diktaturer och föra krig mot ISIS. Och han pratade i många avseenden på ett sätt som hade passat bättre när hans bror var president, än det gör idag.
Han satt fast i tiden även här.
Det gjorde inte Donald Trump. Som tydligt konstaterade att spelreglerna ändrats. Att ISIS förvisso skulle krossas, men utan nationsbyggen och miljarder i investeringar av amerikanska dollar och människoliv i ett allmänt otacksamt Mellanöstern.
Att Trump sedan flip-floppat ifråga om Irakkriget (som han först stödde, sedan inte stödde, och nu lite revisionistiskt skryter över att han verkligen inte stött) spelade ingen roll. Han fick sakfrågan här och nu, om inte helt rätt, så likväl mer rätt än Jeb Bush, som trots allt prat om att vara sin egen man tycktes vilja applicera sin storebrors utrikespolitiska recept, långt efter att bäst-före-datumet gått ut (en annan som i många avseenden gör samma sak, trots att han är yngre, är Jeb Bushs tidigare skyddsling Marco Rubio -- därav min kritik mot honom, även om han nu framstår som det bästa alternativ republikanerna har att tillgå).
Jeb Bushs stora problem, var alltså att han satt fast i tiden på ett sätt hans storebror inte hade gjort år 2000. Och han visade att han, trots allt prat om att han "var sin egen man" i alldeles för många avseenden ändå ögnade tillbaka mot den tid som präglades nästan totalt av hans storebror.
Jeb Bush skulle kanske ha kunnat klara sig, om han kunnat resa tillbaka i tiden, på samma sätt som i Stephen Kings roman. Men det är inte säkert. För när allt kommer omkring var svaret kanske ännu enklare. Jeb Bush var en stel och kanske lite för i grund och botten snäll kandidat, på ett sätt som kanske även det fungerade under 20-00-talet, men inte fungerar i dagens rådande politiska klimat.
Han hade inte behövt vara ohyfsad, nedlåtande och ilsken för att klara sig, bara lite mer kampanj-instinktivt aggressiv. Ungefär som hans storebror var på sina kampanjer. George W. kunde ge svar på tal, men utan att någonsin bli otrevlig eller personligt indignerad. Jeb Bush kämpade med att försöka, men det kändes alltid krystat - aldrig naturligt. Och Donald Trumps beskrivning av Jeb Bush som en "low energy person", fick fäste även bland en del TV-kommentatorer. Och i det avseendet var Donald Trump med sin beskrivning nog inte helt ute och cyklade.
När allt kommer omkring, så var Jeb Bushs främsta problem att han var lite för tråkig - och det på ett tråkigt sätt (i motsats till Ben Carson, som är tråkig på ett underhållande sätt).
De flesta amerikanska väljare problematiserar inte över Jeb Bushs syn på immigration och utrikespolitik på samma sätt som jag i denna text gjort, och även om Bush satt fast i tiden i förhållande till de frågorna, så var, när allt kommer till kritan, hans största problem förmodligen detsamma som Al Gores hade varit år 2000 - han var helt enkelt alldeles för tråkig.
Tesen om att så var fallet stärks av att det faktiskt går så mycket bättre för Marco Rubio, som i många avseenden har precis samma politiska laggande program som Jeb Bush (och som sagt även han lite för stora brister när det kommer till utrikespolitiska analyser) - men han klarar sig bra i alla fall, eftersom han är bra på att prata och debattera.
Jeb är säkert en rolig kille privat. Men inte offentligt. Och det blev hans fall.
Karisman och underhållningsfaktorn bör nämligen aldrig underskattas i amerikansk storpolitik.
/ Ronie Berggren
Se även tidigare inlägg:
Podd 162: Presidentvalet 2016 - Del 40: Efter valen i South Carolina och Nevada den 20 februari 20160221
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar