SVT publicerar ett en artikel där Stig-Björn Ljunggren argumenterar om varför svensk media inte borde ta för givet att Obama eller Clinton vinner höstens val:
Publicerad 6 mars 2008 - 11:41
I svenska medier är det kampen mellan Obama och Clinton som står i centrum. Det är kanske inte så konstigt eftersom det är en spännande politisk kamp som verkar avgöras först med målfoto. Alla politiska uppgörelser som går att överföra till sportens språk gillas av medierna.
Men det finns också en traditionell vridning av svenska medier som utgår från demokraternas perspektiv. I förra presidentvalskampanjen var det rent parodiskt. Utgångspunkten var att John Kerry skulle ge krigspresidenten George W Bush storpisk. Och ibland var det nästan så att man trodde att filmaren Michel Moore var hans vicepresidentkandidat.
Men det blev tvärtom och förvåningen var stor - för alla som enbart följt svenska medier.
Vi gör därför klokt i att ändra fokus lite och istället tittar på republikanernas kandidat, John McCain. Det finns flera skäl till att det blir han som tar hem Vita Huset. Och inte de omtalade Obama eller Clinton:
Det första argumentet för McCainseger är att den interna kampen inom demokraterna gör dem lamslagna.
Oavsett vem som vinner kommer det att lämna ungefär halva partiet besviket och demoraliserat. Antingen kommer Obama-halvan att gå hem och lägga sig, eller så blir det Clintongänget som sätter sig på sitt rum och surar. Lösningen på detta skulle vara att den förlorande sidan får bli vicepresident. Men i nuläget finns det inget som pekar på detta.
Ett annat argument handlar om ödet och är egentligen helt ovetenskapligt men har ändå framförts.
Av tio presidentval har demokraterna förlorat de flesta. De republikanska presidenterna har kommit från Californien (Nixon och Reagan) och från Texas (2 x Bush). Och mellan Californien och Texas ligger Arizona... John McCains hemstat!
Ytterligare ett argument för McCainseger hittar vi i de opinionsmätningarna som gjorts. Här verkar det som om McCain har ett litet försteg framför såväl Obama som Clinton.
Nu kan förvisso sägas att mätningar som görs nu kommer att vara totalt inaktuella när presidentvalet väl går av stapeln - den 4 november.
Men det viktiga just nu är att det ger republikanerna stridsmoral. De indikerar att de har en chans, trots allt. Ingen hade väl riktigt trott att det haveri som Bush ämbete inneburit för USA skulle ge republikanerna en möjlighet att ta hem Vita Huset igen. Men han väcker hoppet och samtidigt kan han bygga upp sin position medan demokraterna ägnar sig åt att bekämpa varandra.
John McCain kan framstå som en "mittenkandidat". Han har nämligen lyckats med konststycket att bygga en mellanposition i politiken och kan därmed fånga upp oberoende väljare som uppfattar honom som en "alternativ" republikan till de fundamentalistiska tokstollarna i partiet. Han kan dessutom vara attraktiv för en del demokrater.
På samma sätt kan förvisso också Obama ses som en kandidat med bred popularitet, medan Clinton anses mer kontroversiell. Men McCain har en längre historia som framstående politiker med stark självständighet.
McCains förmåga att vädja till demokratiska väljare är viktigt inte minst därför att det amerikanska folket allt mer definierar sig som demokrater, medan Bushs presidentperiod har gjort att den republikanska supporterskaran smält samman.
Hans ansvarsfulla syn på att skattesänkningar skall vara finansierade kan också gynna honom om den amerikanska ekonomin fortsätter att krångla.
McCain har således de bästa förutsättningar att bli den som återupprättar den amerikanska nationella gemenskap som alla kandidater pratar om.
En ständig irritationskälla för demokraterna är att de grönas kandidat Ralph Nader ställer upp i presidentvalet igen. Han tar röster från demokraterna och brukar sägas ha kostat dem Vita Huset 2000.
Det argument som länge varit McCains svaga sida vändas till hans fördel - nämligen åldern. Blir han vald är han 72 år och skulle han sitta på två ämbetsperioder om 4 år innebär det att han skulle vara 80 vid sin avgång. Men McCain-kampanjen har lyckats vända åldersargumentet genom att lyfta fram "erfarenhet" som ett kodord.
Det är också Barack Obamas svaga sida, såväl mot Clinton som McCain. Men hos Clinton kan också erfarenhet stavas "belastning". Hon har varit med och tagit politiskt ansvar, indirekt, genom att maken varit president. McCain har inte samma historia som kan vändas mot honom.
Det går också att hävda att äldre amerikanska presidenter varit lyckosamma. Ronald Reagan var nästan lika gammal som McCain och han är en ikon i amerikansk politik.
Slutligen är McCain den ende av kandidaterna som kan betecknas som en "hjälte". Han har uträttat något, till skillnad från de kontorsknoddar han möter. Därför är det han som kan "fixa" kriget.
Han rör sig lite stelt och har svårt att vinka. Skälet är skadorna han fick när han som nedskjuten pilot hamnade i Nordvietnamesiskt fängelse - i fem års tid. Den bakgrunden passar inte bara in i den amerikanska hjältedrömmen utan ger honom också trovärdighet att fixa Irak-frågan. Vem kan vara bättre att förstå vad som händer i Irak än en president som själv torterats som krigsfånge?
McCain har varit för Irakkriget från början och han var en av få som gillade upptrappning som Bush föreslog 2007. Men genom sin konsekventa hållning, att han har militär kompetens och att upptrappningen av USA:s insatser verkar fungera, får han också den respekt som krävs att ta sig ur eländet.
Så frågan är vad amerikanska folket vill ha. En ung fräsch president som med entusiasm kan gripa sig an uppgiften att förena USA och förnya dess position i världen? Eller en erfaren ledare som har förmågan att ta sig ur träsket i Irak och återupprätta USA:s anseende?
Vi befinner oss bara i inledningen av presidentvalskampanjen. Det är långt kvar innan en slutgiltig vinnare kan utses. Men vi gör klokt i att inte ta för givet att demokraterna ska vinna.
Stig-Björn Ljunggren,
samhällsvetare och debattör
Källa: http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=35188&a=1077905&lid=puff_1077986&lpos=rubrik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar