Sveriges liberala amerikanska ikoner faller - vi konservativa hade rätt

Svensk USA-rapportering har i årtionden präglats av vänstervindar, där förståelsen för republikansk politik varit i princip obefintlig. Även bland de journalister som inte tillhört den svenska vänsterkanten har deras rapportering från- och om USA ofta utgått från liberala vänsteranalayser av amerikansk politik, vilket per automatik exkluderat konservativa perspektiv och här i Sverige skapat en mycket snedvinklad förståelse för USA. Under det dryga årtionde jag själv följt svensk USA-rapportering har detta märkts inte minst i hypandet av liberala ikoner, varav jag här tänkte nämna två.

Michael Moore:

2002 kom Michael Moores film Bowling for Columbine - en film där Moore kritiserar USA:s toleranta vapenlagar och höga vapen-mordstatistik och blandar detta med en massiv kritik mot George W. Bush, NRA och hela den konservativa rörelsen. En kritik som alla vi som känner till konservatismen förstås vet inte stämmer. 2004 kom hans nästa film "Fahreinheit 9 11" - en film jag bemötte genom att i artikeln "No Moore Lies: En analys av Michael Moores propaganda" gå igenom nästan allt han dittills gjort, där jag förklarade varför Moore helt enkelt var föga annat än en liberal propagandamaskin.

Här i Sverige sändes dock Moores film, samt hans andra filmer till en början helt utan kritik eller perspektiv. Som beskrivning av Moores film "Roger and Me" skrev SVT på sin hemsida följande:

"Det har skrivits spaltmeter om denne omutlige amerikanke journalist och hans metoder. Säkert är att han står på de svagas sida mot kapitalismens och förtryckets krafter i alla dess former."

Förlaget Ordfront publicerade flitigt hans skrifter och Moore blev i några år en svensk hjälte som avslappnat kunde bekräfta allt vi redan var säkra på att vi visste var kasst med USA. De motröster som fanns (och som hade rätt; för faktum är att Moore har fel) ignorerades helt i Sverige.

Men till slut kom smällen som skulle förändra detta; det hände när Michael Moore i december 2010 i sitt stöd för Julian Assange (som då flytt från Sverige pg a våldtäktsanmälningen - och sedan började förklara vilket bristande förtroende han hade för svenskt rättsväsende) skrev ett öppet brev till Sveriges regering där han konstaterade att vi i Sverige ju älskade våldtäktsmän pg a vår dåliga bearbetning av våldtäktsanmälningar. Moore skrev bl a:

...according to the Swedish National Council for Crime Prevention, it is now statistically more likely that someone in Sweden will be sexually assaulted than that they will be robbed.

Message to rapists? Sweden loves you!

So imagine our surprise when all of a sudden you decided to go after one Julian Assange on sexual assault charges.

Typ där sjönk det igenom att Michael Moore kanske inte var helt vettig trots allt. Vi hade gillat honom när han kritiserade George W. Bush och republikanerna - men när han använde samma slags låga metoder mot vårt eget land Sverige, slutade även de flesta svenska vänstersympatisrörer som tidigare hypat honom till skyarna prata om honom. Och ja, idag råder inte på långa vägar den Michael Moore-yra som präglade Sverige kring 2002-2004 - och väldigt få tar längre Michael Moores pseudo-dokumentärer på allvar.

Vi konservativa hade rätt, och här är min artikelserie från 2004 som förklarar varför Michael Moore haft fel även långt innan han började sikta in sig på Sverige:

Michael Moores propaganda - del 1 20081211

Michael Moores propaganda - del 2 20081211

Michael Moores propaganda - del 3 20081211

Paul Krugman:

Det andra exemplet är den liberale ekonomen Paul Krugman; en amerikansk ekonom som står upp för keynesianismen - den kapitalistiska modell som helt och hållet genomsyrar EU:s och Europas ekonomier - och även anammas av amerikanska liberaler men däremot häftigt motsätts av frimarknads-ekonomerna och dess anhängare på USA:s konservativa högerkant.

Eftersom Krugman är liberal och skriver saker som bekräftar de saker vi tror på här i Europa, har han givetvis fått Nobelpris även han; hans artiklar har under åren ofta översatts till svenska och han har fått en ställning bland folk som inte kan ekonomi som vida övergår den kunskap och den förståelse han faktiskt har (ett intressant fenomen).

Men til slut kom smällen även för hans del, när han häromveckan skrev en artikel i New York Times om varför Sverige håller på att hamna i samma sits som 1990-talets stagnerade Japan.

Min bloggkollega John Gustavsson, som har en Master of Science in Behavioral economics vid Nottingham University och snart kommer att doktorera på Irland, har i flera år kritiserat Paul Krugman, i artiklar som "Krugman Is Wrong: The Welfare State And The Crisis" från november 2011, och "Krugman har fel igen: Sänk utgifterna nu" från juli 2012. I samband med Krugmans senaste direkta utspel mot Sverige, skrev John tre dagar efter Krugmans artikel responsen "Nej, Sverige är inget Japan: Krugman tar ut segern i förskott" (den 23 april i år/2104).

Idag skriver Riksbanksfullmäkiges ordförande Johan Gernandt, samt vice-ordförande Sven-Erik Östberg på SVD Brännpunkt också de om varför Krugman faktiskt har fel. Och de har även bemött Krugman i en egen insändarartikel i New York Times den 28 april.

Krugman kommer säkert att citeras även i framtiden. Men i likhet med Michael Moore råder föga tvekan om att det nästan blinda svenska förtroendet som funnits för dessa män, som tidigare helt i enlighet med våra egna föreställningar gick i krig mot USA:s republikaner - nu med sina utspel också mot Sverige, fått se sitt svenska förtroendekapital sjunka rejält.

Vi konservativa hade rätt.