Tony Blair har bemött kritikerna och skrev häromdagen på sin hemsida en artikel om situationen, en artikel som citerats löst i tidningar och nyhets-pop-blaskor runtom i världen som med storslagna rubriker mest konstaterat att Blair försvarar sitt i grunden oförsvarliga beslut om Irak. De flesta nöjer sig med att läsa rubrikerna och de korta citaten. Artikeln i sig är dock mycket läsvärd, och bör läsas i dess helhet. Blair skriver bl a:
It is inevitable that events in Mosul have led to a re-run of the arguments over the decision to remove Saddam Hussein in 2003.
Det viktigaste, fortsätter han, är förstås att besluta vad som ska göras nu, inte gräva ner sig i det förflutna. Men kritiken som nu åter blossat upp mot invasionen 2003 måste ändå bemötas. Och han påminner därför:
3/4 years ago Al Qaida in Iraq was a beaten force. The country had massive challenges but had a prospect, at least, of overcoming them. It did not pose a threat to its neighbours. Indeed, since the removal of Saddam, and despite the bloodshed, Iraq had contained its own instability mostly within its own borders.
Irak fick en chans att skapa ett stabilt samhälle, men premiärminister Al Malikis shiitiska sekterism gjorde att detta blev svårt. Det i kombination med att Irak inte lyckades använda sina oljepengar till att bygga upp sitt civilsamhälle och i kombination med de irakiska styrkornas uppenbara svaghet, utgör en förklaring till den rådande situationen. Och framöver kan en debatt om USA drog sig ur för tidigt också föras.
Den främsta orsaken till kaoset i Irak är emellertid situationen i Syrien:
The operation in Mosul was planned and organised from Raqqa across the Syria border. The fighters were trained and battle-hardened in the Syrian war. It is true that they originate in Iraq and have shifted focus to Iraq over the past months. But, Islamist extremism in all its different manifestations as a group, rebuilt refinanced and re-armed mainly as a result of its ability to grow and gain experience through the war in Syria.
Men han återvänder sedan till kritikerna av Irakkriget 2003 och de som menar att dagens sitaution inte skulle ha existerat om det inte vore för USA:s och primärt Storbritanniens beslut att avlägsna Saddam Hussein, och tar upp argumenten steg för steg:
Kritikernas första punkt handlar om att eftersom det inte fanns några massförstörelsevapen i Irak, var själva utgångspunkten för kriget fel. Blair uppmärksammar dock en annan sak:
What we now know from Syria is that Assad, without any detection from the West, was manufacturing chemical weapons. We only discovered this when he used them. We also know, from the final weapons inspectors reports, that though it is true that Saddam got rid of the physical weapons, he retained the expertise and capability to manufacture them. Is it likely that, knowing what we now know about Assad, Saddam, who had used chemical weapons against both the Iranians in the 1980s war that resulted in over 1m casualties and against his own people, would have refrained from returning to his old ways? Surely it is at least as likely that he would have gone back to them.
Kritikernas andra punkt hanldar om att Irak skulle ha varit en stabil nation idag, om Saddam Hussein fått sitta kvar vid makten. Ett argument Blair bemöter:
Leave aside the treatment Saddam meted out to the majority of his people whether Kurds, Shia or marsh Arabs, whose position of ‘stability’ was that of appalling oppression. Consider the post 2011 Arab uprisings. Put into the equation the counterfactual – that Saddam and his two sons would be running Iraq in 2011 when the uprisings began. Is it seriously being said that the revolution sweeping the Arab world would have hit Tunisia, Libya, Egypt, Yemen, Bahrain, Syria, to say nothing of the smaller upheavals all over the region, but miraculously Iraq, under the most brutal and tyrannical of all the regimes, would have been an oasis of calm?
Easily the most likely scenario is that Iraq would have been engulfed by precisely the same convulsion. Take the hypothesis further. The most likely response of Saddam would have been to fight to stay in power. Here we would have a Sunni leader trying to retain power in the face of a Shia revolt. Imagine the consequences. Next door in Syria a Shia backed minority would be clinging to power trying to stop a Sunni majority insurgency. In Iraq the opposite would be the case. The risk would have been of a full blown sectarian war across the region, with States not fighting by proxy, but with national armies.
Vad man måste lära sig är inte bara läxorna från 2003, utan också de från den arabiska våren 2011. Problemen i mellanöstern beror inte på västvärlden, och vi måste sluta tro att de gör det, konstaterar Blair:
The problems of the Middle East are the product of bad systems of politics mixed with a bad abuse of religion going back over a long time. Poor governance, weak institutions, oppressive rule and a failure within parts of Islam to work out a sensible relationship between religion and Government have combined to create countries which are simply unprepared for the modern world.
Han fortsätter dock med att konstatera att de senaste åren mer än något annat visat hur enormt komplex situationen i mellanöstern är. I Irak agerade väst mer engagerat än någonsin. Och man kan kanske nu säga att det inte fungerade. Men i Libyen, där man agerade utan att gå in med marktrupper, fungerade det inte heller. Och i Syrien - där man inte agerade alls - är situationen värre än någon annanstans. Väst står nu inför frestelsen att sluta engagera sig i mellanöstern, och lämna regionen åt sitt eget öde. Det, konstaterar Blair, är dock inget alternativ:
Ok, so if it is that hard, why not stay out of it all, the current default position of the West? The answer is because the outcome of this long transition impacts us profoundly. At its simplest, the jihadist groups are never going to leave us alone. 9/11 happened for a reason. That reason and the ideology behind it have not disappeared.
Han fortsätter:
We need a plan for the Middle East and for dealing with the extremism world-wide that comes out of it.
The starting point is to identify the nature of the battle. It is against Islamist extremism. That is the fight. People shy away from the starkness of that statement. But it is because we are constantly looking for ways of avoiding facing up to this issue, that we can't make progress in the battle.
Den islamiska extremismen gör nämligen att de andra problemen med etniska motsättningar, svaga nationalstater och korrupta regeringar blir svåra att lösa. I mellanöstern förstår många muslimer att det är de radikala islamisterna som är det stora problemet - och de förstår detta bättre än många i väst gör. Det är när vi förstår detta, och gemensamt arbetar mot denna extremism, som saker och ting kan börja lösas på allvar.
Hela artikeln hittas här och bör läsas i dess helhet.
Se även tidigare inlägg:
Karl Rove om Obamas beslut om Irak 20140617
---------
MtP: Tony Blair om militant Islam, situationen i Ukraina 20140427
Tony Blair: Militant Islam fortfarande det största hotet 20140424
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar