Alla delar i artikelserien:
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 1: En fredens religion?
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 2: Profetens livsgärning
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 3: Det heliga kriget: Jihad i Islams begynnelse
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.1: Koranen - En Introduktion
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.2: Koranexegetik om vålds- och fredsverser
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 5: Efter Mohammed: Det första Kalifatet
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 6: Den bristande svenska debatten
Den 31 maj 2007 hölls en avslutningsceremoni för barnen i Islamic Associations lekskola i Gaza. I likhet med de flesta barns avslutningar så hade barnen förberett en teaterföreställning för att underhålla och visa upp sig för sina föräldrar, kamrater och lärare. Det var en stor dag – så stor att till och med teve var där och filmade och sände ut föreställningen över det palestinska tevenätet. Barnen – som förmodligen var någonstans runt tioårsåldern – intog sina positioner och föreställningen började. Pampig musik spelades i bakgrunden samtidigt som barnen rörde sig i takt. Först uppträdde flickorna, sedan uppträdde pojkarna. Applåder hördes här och var omkring dem.
Det kunde ha varit vilken föreställning som helst – och överlag påminde avslutningen om en europeisk eller svensk skolavslutning. Men det fanns några märkbara skillnader. De flesta pojkar bar svarta huvor över sina ansikten. Sådana där huvor som andra pojkar brukar bära när de kastar sten mot israeliska soldater. Förutom huvorna var de även klädda i kamouflagebyxor och patronbälten. Men ingen rök utan eld; barnens utstyrsel stannade inte vid militärklädseln. Pojkarna bar också vapen, som de stolta höll i när de marscherade i takt till musiken och koreografiskt kröp fram över golvet likt elitsoldater.
När teaterspelet pågått ett tag och publiken ryckts med i den nationalistiska stämningen präglad av religiösa symboler fattade en av pojkarna en mikrofon, varpå de övriga snabbt samlades kring honom. Likt en militär härförare, eller en aktad politisk ledare ropade pojken sedan med säker stämma:
”Who is your role model?”
Pojkarna omkring honom svarade genast samstämmigt:
“The Prophet!”
Pojken med mikrofonen fortsatte:
”What is your path?”
Pojkkören svarade:
”Jihad.”
Pojken som ledde gruppen ropade slutligen:
”What is your most lofty aspiration?”
Varav kören ropade tillbaka med pojkröster som inte ens börjat närma sig målbrottet:
”Death for the sake of Allah!”
Pojkarnas militanta avslutningsakrobati fortsatte sedan.
I kapitel 2 beskrevs islams trosartiklar: tron på Guds enhet, tron på profeterna, tron på skrifterna, tron på änglarna, tron på den yttersta dagen och tron på det gudomliga ödet. Utöver dessa sex punkter som sammanfattar den islamska läran, har sunnitisk islam också fem trospelare, som beskriver trons praktiska förpliktelser (Inom Shia-islam ser själva punkterna lite annorlunda ut, men de grundläggande momenten är dock i sig desamma). Dessa är, enkelt sammanfattat, följande:
1. Vittnesbördet (Shahadah). Den islamska trosbekännelsen: ”Det finns ingen gud utom Gud, och Mohammed är Guds Profet”. På arabiska: La ilaha ill'Allah, wa Anna Muhammad ur rasul Allah. Denna bekännelse är den viktigaste pelaren, som sammanfattar kärnan i den islamska tron, och genomsyrar varje muslimskt samhälle, och är en central del av varje muslims personliga liv. Genom att av hjärtats övertygelse uttala shahadah i två vittnens närvaro konverterar man till islam. Vittnesbördet är av sådan vikt, att även om man levt sitt liv utan att följa de islamska lagarna, eller de övriga föreskrifterna att be, fasta, ge allmosor och resa till Mecka – så kvarstår ändå möjligheten till frälsning på den yttersta dagen om man bara håller fast vid denna bekännelse.
När Iraks fd. diktator Saddam Hussein, som under sin tid som diktator inte gjorde sig känd för att hålla islam speciellt högt, slutligen tillfångatogs av amerikanska soldater i december 2003, ökade hans personliga intresse för islam. När han sedan hängdes i december 2006, var hans sista ord just den islamska trosbekännelsen uttalad i förhoppning om frälsning genom att vid slutet hålla fast vid den frälsande sanningen. Det sista ord som lämnade hans läppar innan galgluckan öppnades och snaran om halsen ändade hans jordeliv, var: Mohammed.
2. Bönen (Salat). Förpliktelsen för varje muslim att på fasta tider fem gånger om dagen be i riktning mot Ka´ba i Mecka. Bönen är den troendes personliga kontakt med Gud. Bönen fungerar som en påminnelse om Guds välsignelser, och genom att be fem gånger om dagen så blir varje muslims liv också helt centrerat kring Gud. Bönen är ett krav för varje muslim och en plikt inför Gud, även om det finns omständigheter – som te x sjukdom et c - som kan utgöra skäl för undantag. Innan bönen krävs dessutom en reningsritual (wudu) där muslimen tvättar sig innan bönen förrättas (Sura 5:8). Bönen i sig består av olika delmoment av rörelser och reciteringar från Koranen – olika islamska skolbildningar föreskriver olika uttryckssätt. Fyra grundställningar är emellertid att stå upp med lyfta händer, att buga sig, att knäböja och att sittandes på knä böja huvudet mot marken.
3. Allmosor (Zakat). Givande till de fattiga är en central del av islam, och var också en viktig del av Mohammeds förkunnelse. Zakat innebär att man en gång om året ger en fast summa i proportion till sitt välstånd till hjälp för dem i behov. Pengarna ges till en speciell organisation som sedan fördelar dem för att på vis undsätta det behövande.
4. Fastan (Sawm). Fastan är för muslimer obligatorisk under den heliga månaden Ramadan (den nionde månaden). Mellan gryning och afton måste muslimer då under hela månaden avhålla sig från mat, dryck och sexuellt samliv – och får äta först när solen har gått ner. Precis som vid bönen så finns det dock omständigheter som gör att fastan inte behöver vara obligatorisk för alla, däribland sjuka, gamla och havande.
Fastans syfte är att fokusera på Gud, förstå sitt beroende av honom, att sona sina synder och att tänka på de fattiga. När fastemånaden nått sitt slut, hålls en speciell fest kallas id – där man ber, firar gudstjänst och äter.
Förutom den obligatoriska fastan vid Ramadan, finns även andra tillfällen när fasta uppmanas.
5. Pilgrimsfärden (Hajj). Varje muslim som har råd och möjlighet, bör åtminstone en gång i livet ha besökt Mecka under en speciell vecka i månaden Dhu al-hija (den tolfte månaden enligt den islamska kalendern). Denna pilgrimsfärd till Ka´ba i muslimsk tappning, har med Mohammed som förebild praktiserats ända sedan profetens dagar och är i muslimsk tradition en åminnelse av profeten Abraham.
Dagens Mecka skiljer sig avsevärt från hur staden såg ut på Mohammeds tid. Mecka är idag en modern stad – riterna som utförs vid hajj är dock desamma och består i att pilgrimerna (som kallas hajjis) först vandrar sju gånger moturs runt Ka´ba, kysser eller rör vid dess svarta sten, och sju gånger springer runt berget Safa och Marwah och där kastar sten mot en vägg vid staden Mina utanför Mecka – med symboliken att stena Djävulen. Vid hajj tar dessa ritualer några dagar att utföra, men det finns också en mindre pilgrimsfärd kallad uhmra, som kan utföras när som helst på året – där utförs processen på bara ett par timmar. Alla pilgrimer bär dessutom vita kläder (ihram) – som ett tecken på att alla muslimer, oavsett bakgrund och social tillhörighet inför Gud är lika.
Efter piligrimsfärden (hajj) hålls en stor offerhögtid, där lamm eller kor slaktas för att påminna om när Gud visade Abraham nåd, när denne skulle offra sin son.
Pilgrimsfärdens betydelse för den troende muslimen, har i västvärlden länge kommit att gestaltas av den amerikanske boxaren Cassius Marcellus Clay, mer känd som Mohammed Ali, som i sin ungdom konverterade till islam 1965 och företog en pilgrimsfärd till Mecka, som denne beskrev som den mest unika stunden i hans liv.
Vittnesbördet, bönen, allmosan, fastan och pilgrimsfärden utgör alltså de principer varje muslim ska leva efter. Trosartiklarna som beskrevs i kapitel 2 sammanfattar vad varje muslim ska tro. Såväl trospelarna som trosartiklarna hämtar sitt stöd från Koranen. I Sura 2: 172, vars första hälft citerades i samband med redogörelsen av trosartiklarna, står i dess helhet följande:
”Fromheten består ej däri, att I vänden edra ansikten mot östan eller västan, utan fromheten finnes hos dem som tro på Gud, på den yttersta dagen, på änglarna och skriften och profeterna och bortgiva sin egendom, huru kär de än hålla den, åt sina anförvanter, åt faderlösa, fattiga, vägfarande och tiggare och för slavars frigivande samt förrätta bönen, giva allmosan och uppfylla sitt avtal, då de ingått avtal, de tåliga i sorgen, motgången och nödens tid; det är dessa, som äro rättfärdiga, ja, dessa äro de gudfruktiga.” (Sura 2: 172)
De fem pelarna, utgör alltså de grundläggande huvudsatser varje muslim ska efterleva. Efter dessa punkter, så finns emellertid också en annan förpliktelse av stor vikt. Inom sunni-islam är det inte officiellt en av de fem pelarna, men likväl en så viktig del av tron att den ibland omnämnts som den sjätte pelaren, bland annat på grund av att den upplyfts tydligt i koranen, och att den inom hadith-litteraturen behandlas omfattande direkt efter de texter som har att göra med de fem pelarna. Inom vissa inriktningar av den brokiga förgreningen av shia-islam, utgör den dessutom en officiellt stadgad punkt – nämligen jihad.
Detta är ett laddat ord som många i väst i vår tid förknippar med heligt krig, terroristattentat och självmordsattacker – en association som inte är heltäckande men heller inte helt felaktig, vilket pojkarnas avslutningsceremoni i kapitlets inledning belyser. Många moderna militanta islamistiska grupper brukar också termen i samma våldsamma bemärkelse. I en videoinspelning från 2004 gav terroristen Barwa al-Kurdi följande utlåtande innan han lät spränga sig själv i luften tillsammans med trettio soldater invid en amerikansk militärkonvoj i Irak:
“I am carrying out this martyrdom operation and all Muslims should know that they do not have any excuse anymore for not confronting the infidels while we see the Muslims insulted and humiliated at the hands of these Crusaders under the command of the United States whose hands have become covered with the blood of thousands of Muslims. Jihad has become today the individual duty of all Muslims so as to restore the rule of the shari´ah of Allah, praise and glory be to Him. Let the Muslims know that the infidels are weaker than they think, and I hope Allah will accept this from me.”
Sådana uttalanden, där jihad kopplas till martyrskap och ett sätt att utbreda Guds lagar, är bland militanta moderna islamister inte ovanligt. Somliga muslimska ledare inom den radikala islamistiska rörelse som vi snart kommer att granska, lyfter dessutom fram jihad – inte bara som en del av islam, eller ens som den ”sjätte pelaren”, utan som självaste kärnan i den islamska tron. Deras version av islam blir därför givetvis mycket våldsam till sin natur – vilket dagsaktuella händelser i form terrorattacker och barbariska avrättningar ger bevis på.
Men vilken plats har egentligen resonemang och handlingar som dessa inom islam? Och vad är innebörden och betydelsen av jihad inom islam?
För att få svar på de frågorna måste vi göra på samma sätt som muslimer gör när de vill veta vad som gäller i olika frågor: nämligen ta reda på vad som sägs i Koranen, vilket exempel Mohammed föregick med, samt hur de första muslimerna tillämpade Mohammeds påbud.
I följande hadith av Sahih Bukhari (vars hadithsamling bland sunni-muslimer efter Koranen utgör den främsta religiösa auktoriteten) berättas följande om profeten Mohammed:
Narrated ´Abdullâh bin Mas-´ûd: I asked Allah´s Messenger, “O Allah´s Messenger! What is the best deed?” He replied. “To offer the prayers at their early stated fixed times.” I asked, “What is next in goodness?” He replied, “To be good and dutiful to your parents.” I further asked, what is next in goodness?” He replied, “To participate in Jihad in Allah´s Cause.”
Här framgår således att jihad, enligt Mohammeds egen utsago, spelar en mycket viktig roll inom islam. Själva ordet jihad betyder ”att strida”, och utgör oftast, som i ovannämnda hadith, en del av frasen jihad fi sabil Illah – att strida för Guds sak. Att göra detta var något som profeten Mohammed under hela sin tid som politisk ledare uppmanade sina anhängare att göra.
I berättelsen om Mohammeds liv, som skildrades i föregående kapitel, upptas berättelsen om Mohammed till stora delar av de krig han utkämpade. Under sin tid som profet utkämpade Mohammed sju militära räder. Somliga av dessa var försvarskrig, medan andra var expansiva anfallskrig. I båda fallen genomsyrades emellertid krigen av en romantiserad martyrskapsretorik. Innan Mohammed utförde sin hijra, och emigrerade från Mecka till Medina – så tog han ett löfte av sina anhängare i Medina (hjälparna) att de skulle lova att försvara honom, om någon försökte ta hans liv, och inte överge honom vare sig de skulle förlora sin egendom eller deras ädlaste män dö. Hjälparna från Medina frågade då vad de skulle få i utbyte mot en sådan lojalitet? Mohammed svarade då med att lova dem paradiset. Martyridealet inom islam, uppkom således i dess allra första början.
Jihad handlade dock om mer än att försvara profeten – islam var den rena tron på Gud, inte på Mohammed. I en annan hadith av Bukhari, som citerades också i kapitel 1, förklarar Mohammed syftet med jihad på följande sätt:
“A man came to the Prophet and asked, “A man fights for war booty; another fights for fame and a third fights for showing off; which of them fights in Allah´s Cause?” The Prophet said, “He who fights that Allah´s Word (i.e. islam) should be superior, fights in Allah´s Cause.”
Syftet med jihad i muslimernas tidiga historia, var således enligt haditherna, att utbreda islam. Men för att verkligen förstå jihad under profeten Mohammeds tid och under islams vidare historia, så räcker det inte med att studera haditherna – vi måste också gå till primärkällan, dvs koranen. Till skillnad från haditherna som nedtecknades både några hundra år efter Mohammeds död, och som ”bara” förmedlade profetens egna ord, så uppenbarades och tillämpades koranen under Mohammeds egen levnadstid. Koranen utgjordes dessutom av Guds befallningar gällande för alla muslimer i alla tider. I likhet med haditherna, så ger också koranen tydliga påbud om en militant kamp för Guds sak, mot dem som ej bekänner sig till islam:
”Striden mot dem, som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig!” (Sura 9:29)
Denna vers är hämtad från koranens nionde sura – den enda sura som inte inleds med orden ”I Guds, den barmhärtige Förbarmarens namn!”, en sura som uppenbarades i slutet av Mohammeds liv, och på så vis blev av stor vikt för Mohammeds direkta efterföljare. Versen anspelar på det förhållningssätt profeten Mohammed hade gentemot de omgivande icke-muslimska folkslagen, ett förhållningssätt som beskrivs på följande sätt i en hadith av Sahih Muslim:
…the Messenger of Allah… would say: Fight in the name of Allah and in the way of Allah. Fight against those who disbelieve in Allah. Make a holy war, do not embezzle the spoils; do not break your pledge; and do not mutilate (the dead) bodies; do not kill the children. When you meet your enemies who are polytheists, invite them to three courses of action. If they respond to any one of these, you also accept it and withold yourself from doing them any harm. Invite them to (accept) Islam; if they respond to you, accept it from them and desist from fighting against them…
If they refuse to accept Islam, demand from them the Jizya. If they agree to pay, accept it from them and hold off your hands. If they refuse to pay the tax, seek Allah's help and fight them.
Detta förhållningssätt innebar alltså följande tre saker (tre punkter som senare också skulle konkretiseras och bli en del av den islamska lagstiftningen):
1. Varje folk fick först en kallelse att acceptera islam och underordna sig muslimskt herravälde. Denna kallelse, eller inbjudan till islam kallas dawa och utgör den islamska ”missionsbefallningen”; förpliktelsen att erbjuda alla människor möjligheten att välja den sanna tron. Om de gjorde detta förpliktades de att ta den islamska lagen i akt – och fick del av både muslimernas rättigheter som skyldigheter. Denna kallelse till islam kan vi se i exempelvis Mohammeds brev till härskarna för de omgivande imperierna, och hans budskap till de omgivande arabiska stammarna (se kapitel 2). Samma kallelse kan vi i modern tid se reflekteras i exempelvis den iranske presidenten Mahmoud Amhadinejads brev till USA:s president George W. Bush från 2006, där den iranske presidenten efter en lång redogörelse av världshistorien ur sitt eget muslimska perspektiv, slutligen uppmanar den amerikanske presidenten att bli muslim.
2. Om de omgivande folken efter att ha mottagit kallelsen inte ville underkasta sig islam, fick de möjligheten att betala en speciell ”skyddsskatt” kallad jizya. De folk som valde att betala denna skatt till sina muslimska härskare, kallades ”dhimmis”, vilket ungefär betyder skyddsfolk. Denna skatt gav dem rätt att i utbyte mot pengar, fortsätta utöva sin tidigare tro (i första hand kristendom och judendom) under begränsade former. I praktiken utgjorde dessa förhållanden dock ett diskriminerande apartheidsystem baserad på en islamsk överhöghet.
3. Om folken som fått inbjudan däremot vägrade att underordna sig islam, och dessutom vägrade att betala skatten, så förklarade muslimerna jihad i enlighet med sura 9 som citerades ovan, ”tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig!”- eller i annat fall, tills de var döda – vilket uttrycks i en tidigare vers från samma sura – en vers som brukar kallas ”svärdets vers”, och som lyder:
”Men när de fridlysta månaderna har gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sina färde! Gud är förvisso överseende och barmhärtig.”(Sura 9:5)
Denna vers uppenbarades i samband med att Mohammed givit de omgivande folken ett antal fridlysta månaders spelrum och betänketid, trots att de inte omvänt sig från avgudadyrkan. När tiden var ute så var det dock dags att avkräva dem att underkasta sig Guds vilja. Ett sådant tillfälle var exempelvis händelsen som skildrades i förra kapitlet, när Mohammed fick veta att al-Hariths stam inte bekände sig till islam, varefter han sedan lät sända ut sin tjänare Khalid med ordern att ge stammen tre dagar på sig att konvertera, och annars attackera dem. Hellre än att dö, valde folket då att bekänna sig till den islamska tron.
Sura 9:5 skulle sedan längre fram i historien brukas av muslimska jurister för att mana till universellt krig mot alla icke-muslimer.
En annan sura som talar om ungefär samma sak men också ger en inblick i den belöning som väntar dem som hörsammar befallningen att strida, är sura 47 där det sägs:
”När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor! Och skänken sedan efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts! Så är det. Om Gud velat, så skulle han hava gjort sig kvitt dem, men det är för att han skall pröva eder genom varandra. De, som dödats för Guds sak, deras gärningar skall han aldrig låta gå om intet. Han skall vägleda dem och sköta om deras sak på bästa sätt och låta dem ingå i paradiset, sådant han lärt dem känna det.” (Sura 47:4-7)
Kampen för Guds sak spelade alltså en väsentlig roll för de tidiga muslimerna. För dem som deltog i denna kamp väntade precis som korancitaten antyder även belöningar – dels jordiska sådana och dels himmelska.
De jordiska belöningarna utgjordes av krigsbytet som vunnits från dem man besegrat. Mohammeds och hans efterföljares tidigaste räder började efter ankomsten till Medina och bestod av överfall mot Quraysh karavaner – där Mohammed stal deras last för sin egen och sina mannars del. I samband med att räderna utvecklades till krig fortsatte muslimerna att efter varje seger ta krigsbyte, varav en femtedel av bytet gavs till Mohammed. Sura 8 i Koranen bär namnet Al-Anfal, vilket betyder just krigsbyte. I denna sura som uppenbarades för Mohammed efter slaget vid Badr sägs bland annat:
”De spörja dig om krigsbytena; säg: >Krigsbytena tillhöra Gud och aposteln.” (Sura 8:1)
Att detta krigsbyte verkligen handlar om materiella saker erövrade i samband med kampen för Guds sak, framkommer tydligt lite längre fram när det beskrivs hur bytet som tas ska fördelas:
”Och veten, att vad I än tagen som byte, så tillkommer femtedelen därav Gud och aposteln, anförvanterna, de faderlösa, de fattiga och vägfarande, om I tron på Gud och vad vi nedsänt till vår tjänare på avgörandets dag, den dag, då de båda skarorna möttes – ja, Gud är allsmäktig –” (Sura 8:42)
I kapitlets slutverser uppmanas muslimerna även att njuta av bytet:
”Så njuten nu av vad I fått som byte, för så vitt det är tillåtet och gott, och frukten Gud! Gud är förvisso överseende och barmhärtig.” (Sura 8:70)
Att ta krigsbyte utvecklades således till en naturlig del av varje segerrik strid – alltifrån de tidiga karavanräderna till krigen mot Mustaliqs stam, judarna i Khaybar och alla övriga krig – där man plundrade de besegrade folken på guld, silver, boskap och material, men där man även tog barn och kvinnor som slavar och hustrur (Se kapitel 2). Krigsbytet var också ett medel för Mohammed att locka sina efterföljare att delta i jihad.
Att ta krigsbyte från sina besegrade är en tanke som, med Mohammed som föredöme, än idag florerar bland radikala muslimer som förespråkar jihad. I februari 2006 höll brittiska muslimer en demonstration i London, där en av demonstranterna ropade högt:
”Jihad in the name of Allah! Death to you, by God! May Allah bomb you! May Usama Bin Laden bomb you! We love Usama! Usama, we love you! Usama and Zawahiri are heroes! They are men! They will bomb you! And Allah will be with them! We will take revenge on you! [May they] bomb Denmark, so we can invade their country! And take their wives as war booty! Allah akbhar!”
Genom att uppmana till våldsattacker mot icke-muslimska länder, med motivering att de ska erövras och deras hustrur tas som krigsbyte, applicerar demonstranten ifråga, med sin retorik, utan omsvep Mohammeds handlingar från 600-talets arabvärld på 2000-talets Europa.
Det är emellertid inte bara jordiska belöningar som väntar dem som strider. För dem som dör i kampen för Guds sak väntar paradisets belöning istället för de jordiska. I sura 3 betonas att döden inte är slutgiltig:
”Men anse ej dem, som dödats för Guds sak, döda! Nej, de äro levande; de försörjas hos sin Herre,” (Sura 3:163)
Det för västerlänningar kanske mest utmärkande i synen på denna belöning, är föreställningen om de 72 jungfrurna som väntar den slagna martyren i Paradiset. En föreställning som än idag kan ta sig praktiska uttryck:
Den 25 mars 2004 rapporterade BBC om hur en 14-årig palestinsk pojke bärandes en bombväst omkring sig drog sig ur sitt självmordsuppdrag när han vid en israelisk check point vid Västbanken blev skrämd när han såg soldaternas vapen. Soldaterna instruerade då på avstånd hur pojken skulle göra för att ta av sig självmordsbältet. När pojken sedan tillfrågades om varför han ville utföra attentatet svarade han:
"Blowing myself up is the only chance I've got to have sex with 72 virgins in the Garden of Eden,"
Tanken på ett lustfyllt paradis, där den fullkomliga sexuella tillfredställelsen skänks av 72 jungfrur, hämtar sitt stöd i en hadith av Sunan Ibn Majah (en del av den sjätte och sista stora hadithsamlingen inom sunni-islam) som säger:
Allah will not admit anyone in the Paradise but Allah, the Mighty and Glorious, will marry him with seventy two wives: two will be from virgins (haurine) with big eyes and seventy will be his inheritance from the people of the Hell-Fire. Everyone of them will have a pleasant vagina and he (the man) will have sexual organ that does not bend down (during sexual intercourse).
Om denna hadith bör sägas att den inte alls är lika auktoritär som haditherna av Sahih Bukhari och Sahih Muslim. Exemplet med den palestinske pojken visar dock att denna hadith likväl har relevans. Koranen nämner aldrig 72 jungfrur, men att sexuell fröjd är en viktig del av den belöning som väntar uttrycks däremot tydligt. I sura 55 beskrivs vad som väntar de troende i paradiset på följande sätt:
”Men den, som fruktar sin Herres tillkommelse, honom vänta tvenne lustgårdar… I dem finnas jungfrur med blyga blickar, dem varken människor eller djinner oskärat före dem… Liknande rubiner och pärlor… I dem finnas de bästa och skönaste kvinnor… Svartögda tärnor, instängda i tälten… Dem varken människor eller djinner oskärat före dem… Där få de vila på gröna hyenden och sköna mattor… Välsignat är din Herres namn i härlighet och ära! ” (Sura 55: 46-78)
Att sköna kvinnor skulle tillfalla dem som kom till paradiset, indikeras även i Mohammeds liv, när Mohammed under sin himmelsfärd (miraj) fick se en vacker svart kvinna med mörkröda läppar, som sades vänta i paradiset på Mohammeds vän Zayd (se kap 2).
Alla rättrogna muslimer lovas en belöning i paradiset, men belöningen ges med starkare garanti och större förunnelser till den som strider för Guds sak. Köttsliga förlustelser är heller inte den enda belöning som ges i paradiset. En annan vers från sura 9 betonar både vikten av att strida för Guds sak, och den belöning som väntar dem som gör detta, med följande ord:
”Gud har köpt liv och ägodelar av de rättrogna på det villkor, att paradiset skall tillfalla dem – och de skola strida för Guds sak och döda och dödas – enligt ett sannfärdigt löfte i tora, evangelium och Koranen, och vem uppfyller sitt avtal bättre än Gud? Glädjens alltså åt eder handel, som I avslutat! Ja, detta är den högsta lycksaligheten.” (Sura 9:112)
Här skildras således specifikt hur paradiset med dess fröjder skall tillfalla dem som strider och dör för Guds sak. Denna vers inleder också avsnittet i Sahih Bukharis hadithavsnitt om Jihad. Den som krigar för ”Guds sak”, går alltså inte lottlös. Det han vinner är dessutom något högre än bara en jordisk ära, och mer än enbart köttslig tillfredställelse. Han vinner paradiset, och Guds närhet – vars fröjder jordelivet inte kan jämföras med.
I dokumentären ”Suicide Killers” från 2006, skildras detta när en kvinna kallad ”Saura”, som misslyckats med att spränga sig själv i luften tillsammans med israeliska civila, i en intervju från ett israeliskt fängelse säger:
”Some choose to ”get married” (become martyr) others don´t. I chose politics, and to become a martyr because I prefer the afterlife, near Allah. I don’t like life on earth. My only reward is Allah because I know I´ll go to Paradise.”
Kvinnans ord ger en direkt reflektion av den ovan citerade versen från sura 9:112. En annan vers med snarlikt innehåll återfinns i sura 4:
”Må alltså de, som vilja sälja det jordiska livet för det tillkommande, strida för Guds sak! Den som strider för Guds sak och stupar eller segrar, skola vi giva stor lön.” (Sura 4:76)
Lönen utgör alltså ett viktigt lockbete för martyren. Den kvinnliga martyrkandidaten ovan sökte döden, i förhoppning om att för egen del få del av Allahs goda och komma till paradiset.
Denna syn på döden – och även på livet – ter sig för de flesta i väst väldigt obegriplig. För att förstå detta förhållningssätt lite bättre, måste man dock först förstå lite mer om islams frälsningslära och vägen till frälsning. I en annan sura säger Gud:
”I, som tron, skall jag visa eder en affär, som kan frälsa eder från ett plågsamt straff? I skolen tro på Gud och hans apostel och våga edra ägodelar och edert liv för Guds sak; detta är bäst för eder, om I haven kunskap. Så skall han förlåta eder edra synder och låta eder komma in i lustgårdar, genomflutna av bäckar, och ljuvliga boningar i Edens lustgårdar; detta är den högsta lycksaligheten.” (Sura 61:10-12)
I dessa rader erbjuder Gud inte bara en belöning för dem som vågar sina ägodelar och sitt liv för Guds sak; han lovar också syndernas förlåtelse. Detta torde givetvis föregå den belöning som utlovas och därför vara något underförstått i de andra verser som talar om martyrskapets belöning. Likväl bör jihad som en väg för en muslim att vinna syndernas förlåtelse och inträde i paradiset betonas – detta på grund av islams frälsningslära.
En muslim kan under sitt jordeliv aldrig med säkerhet veta om denne på domedagen kommer att bli accepterad inför Gud och insläppt i paradiset. Koranen lovar förvisso i vissa enskilda passager att tron Gud och Mohammed som Guds profet är tillräcklig för att bli insläppt i paradiset (se te x Sura 57:18). Samtidigt talar koranen i sin helhet mer utförligt om man för att bli insläppt i paradiset både måste ha trott och levt enligt Guds lagar. I sura 31 står det:
”Dem, som tro och göra goda gärningar, vänta förvisso ljuvliga lustgårdar, I vilka de evinnerligen skola förbliva enligt Guds löfte, som är sannfärdigt; ja, han är den Väldige, den Vise.” (Sura 31:7-8)
Koranen talar också om att Gud på domedagen kommer att väga varje persons gärningar i en vågskål. Sura 23 säger:
”Och de, vilkas vågskålar äro tunga, dessa varda de lyckliga. Men de, vilkas vågskålar äro lätta, dessa äro de, vilka tillspillogiva sig själva att evinnerligen förbliva i helvetet.” (Sura 23:105-106)
En god muslim som troget bett sina böner och levt i enlighet med de fem pelarna kan förstås hoppas på att Gud, när domedagen kommer, ska anse att hans goda gärningar och strävan ska överväga synderna och misstagen. En mindre god muslim kan hoppas (om än i mindre utsträckning) på att fasthållandet av trosbekännelsen ska vara tillräcklig för att Gud, den barmhärtige Förbarmaren, ska visa nåd på den yttersta dagen, eftersom Gud kan frälsa vem han vill helt oavsett personens gärningar (Sura 57:21, 4:51). Gemensamt för båda dessa grupper är emellertid att ingen av dem kan veta med säkerhet. Koranen visar heller inte på någon väg eller metod som kan ge ett säkert löfte om frälsning, förutom möjligen en – den väg som skildras i ovan citerade korancitat, och som kallas för jihad: den affär som kan frälsa från ett plågsamt straff, ge syndernas förlåtelse och öppna portarna till paradisets lustgårdar, är att tro på Gud och hans apostel och våga sina ägodelar och sitt liv för Guds sak. Den saken behöver en muslim inte hysa några tvivel på. Denna teologiska förståelse av korancitaten styrks av den muslimske 700-tals tänkaren Abdallah b. al-Mubarak, vars skrift ”Kitab al-jihad” citeras av religionsprofessor David Cook i dennes bok ”Understanding Jihad” med följande rader:
”…a believer, committing offenses and sins against himself, who struggels with himself and his possessions in the path of God, such that when he meets the enemy [in battle] he fights until he is killed. This cleansing wipes away his offenses and his sins – behold the sword wipes [away] sins! – and he will be let into heaven from whatever gate he wishes…”
Detta var under Mohammeds tid, och islams tidigaste historia, den rådande förståelsen av jihads innebörd. Och med hotet om helvetet ständigt hängande i luften, är det förstås inte förvånande att muslimer såväl på profetens tid, som i vår egen samtid, sökte sig till den väg som var en säker väg till paradiset – en plats med änglar och sköna kvinnor, i rak motsats till helvetets pinor. Kanske var det också därför Nawf al-Bikali, omnämnd i Adhallah b. al-Mubaraks ovan citerade ”Kitab al-Jihad” lät utbrista:
”O, God! Make my wife a widow, make my child an orphan, and ennoble Nawf with martyrdom!”
Vi har nu betraktat några tongivande texter från Koranen och haditherna – den islamska trons viktigaste källor. Men för att förstå innebörden av jihad i islams begynnelse måste vi också undersöka islams tidigaste historia, vars händelser påverkat inte bara den framtida historien, utan även muslimers teologiska förståelse av sin historia:
I samband med Mohammeds och Medinabefolkningens förberedelser inför belägringsgravskriget som beskrevs i kapitel 2, när man grävde ut diket runt Medina till skydd mot Quraysh kavalleri, inträffade en händelse värd att nämnas. Salman från Persien, som kommit på idén med att gräva ett dike runt staden, stötte i sitt grävande på en stor sten han inte fick bukt med. Han bad då Mohammed om hjälp, som tog hackan från hans hand och slog mot stenblocket. När profeten gjorde detta slog det ut en blixt under hackan. Samma sak inträffade också en andra och en tredje gång. När Salman såg vad som hände utbrast han förundrat: ”O du, kärare än en fader och moder, vad betyder dessa blixtar under hackan när du slår?” Mohammed svarade: ”Såg du dem verkligen, Salman? Den första betyder att Gud har öppnat Yemen för mig; den andra Syrien i väster; och den tredje östern.”
Efter Mohammeds död skulle dessa ord vägleda de kommande kaliferna (efterträdarna till Mohammed) i deras expansion av det islamska imperiet som under de kommande hundra åren, skulle lägga hela mellanöstern och delar av Europa under islams herravälde.
I Ibn Ishaqs sira, som skildrar händelsen med hackan och blixtarna, skriver historikern vidare när han ser bakåt på hur den islamska historien har utvecklats efter Mohammed:
”…Abu Hurayra used to say when these countries were conquered in the time of Umar and Uthman and after, ”Conquer where you will, by God, you have not conquered and to the resurrection day you will not conquer a city whose keys God had not given beforehand to Muhammad.”
Efter Mohammeds död efterträddes han av sin närmsta vän Abu Bakr till att leda den islamska församlingen. Under Abu Bakrs och de följande kalifernas herravälde (vars historia kommer att skildras mer ingående i kapitel 5) spred sig det islamska imperiet med väldig kraft, från den arabiska halvön åt alla väderstreck. I sin bok ”Islamic imperialism” sammanfattar författaren Efraim Karsh den islamska expansionen med följande rader:
”Few events have transformed the course of human history more swiftly and profoundly than the expansion of early Islam and its conquest of much of the ancient world. Within twelve years of Muhammad´s death in June 632, Iran´s long-reigning Sasanid Empire had been reduced to a tributary, and Egypt and Syria had been wrested from Byzantine rule. By the early eighth century, the Muslims had extended their domination over Central Asia and much of the Indian subcontinent all the way to the Chinese frontier, had laid siege to Constantinople, the capital of the Byzantines, and had overrun North Africa and Spain. Had they not been contained in northwest France by the nobleman Charles Martel at the battle of Poitiers (732), they might well have swept deep into Europe.”
Orsakerna till denna snabba och väldiga expansion har diskuterats omfattande. Det nykomna islamska imperiet reste sig i ett maktvakuum mellan det persiska/sasanidiska riket i öster, och det kristna östromerska byzantinska riket i norr, som båda legat i lång fejd med varandra. I början av 600-talet intog perserna Egypten och även Jerusalem. Dessa områden skulle det byzantinska riket emellertid återta i slutet av 620-talet och det östromerska riket skulle slutligen besegra sina persiska motståndare. Krigen mellan de två, som tillintetgjort den ena parten, hade emellertid också försvagat den kvarvarande stormakten avsevärt. Detta anses vara en viktig förklaring till att muslimerna, som med en kreativ militärmakt med villighet att snabbt ta till sig nya militära strategier, hade sådan framgång i sina kommande erövringar.
Drivkraften till denna expansion, som skulle göra att det en gång lilla islamska riket – som under Mohammeds första politiska år bara omfattade en ynklig ökenstad på den arabiska halvön – hundra år efter hans död, skulle sträcka sig från Spanien i väster till Indien i öster, hämtades dock just i tanken på jihad – kampen för Guds sak. Den muslimska förståelsen av dessa erövringar skulle i efterhand vara att Gud förutbestämt erövringarna och på förhand gett Mohammed löftet om vad som senare skulle gå i uppfyllelse. De väldiga segrarna skulle av muslimerna betraktas som ett bevis på att deras religion var den sanna, eftersom Gud skänkt dem en sådan överväldigande seger.
Med tiden skulle visserligen den militanta expansionen mattas av och innebörden av begreppet jihad komma att förändras, och utvecklas till att innebära också en ”inre” –icke militant kamp. Men denna förändring låg under islams första utbredningsfas fortfarande långt in i framtiden. Under Profetens livstid, och under islams tidiga och mycket normerande historia, var den militanta kampen för Guds sak som ett medel att undfå syndernas förlåtelse och en väg till paradiset, en central del av den islamska läran. Jihad under denna tid, innebar helt enkelt ett heligt krig för islam och den gudomliga lagens utbredning, med såväl jordiska som himmelska fröjder som både lockbete och garanti för de stridande. Islam var också därför under denna period en imperialistisk teokratisk ideologi. I en av Bukharis hadither som citerades också i kapitel 1, exemplifieras detta tydligt genom följande berättelse:
´Umar sent the Muslims to the great countries to fight the pagans… When we reached the land of the enemy, the representative of Khosrau came out with forty-thousand warriors, and an interpreter got up saying, “Let one of you talk to me!” Al-Mughira replied, “Ask whatever you wish.” The other asked, “Who are you?” Al-Mughira replied, “We are some people from the Arabs… Our Prophet, the Messenger of our Lord, has ordered us to fight you till you worship Alllâh Alone or give Jizya (i.e. tribute); and our Prophet has informed us that our Lord says: - `Whoever amongst us is killed (i.e. martyred), shall go to Paradise to lead such a luxurious life as he has never seen, and whoever amongst us remain alive, shall become your master.´
Det här kapitlet har skildrat innebörden av begreppet jihad under islams tidigaste epok. Bara genom att förstå detta kan man förstå den moderna militanta islamismen, som uttrycks av terroristgrupper som talibanerna, Al Qaida, Hamas och Hezbollah mfl. Dessa grupper – likt alla muslimer – söker i första hand sin vägledning just från Koranen, profeten Mohammeds exempel och islams tidiga historia under de fyra rättledda kaliferna. Även om den islamska historien utvecklas så kommer grunden där utvecklingen tar sin början alltid att vara densamma. Att förstå denna grund är därför av stor vikt om man vill förstå de moderna islamistiska rörelserna.
Ett exempel på detta är uttalandet i Hamas programdeklaration ”The Covenant of the Islamic Resistance Movement” från 1988, som citerades också i kapitel 1 och fastslår:
”There is no solution for the Palestinian question except through Jihad.”
Detta uttalande kan inte förstås fullt ut om man inte också förstår jihads betydelse inom islam.
Ett annat exempel på detta är ett tal av Al-Qaidas ledare Usama Bin Ladin från den 6 september 2007. I talet förklarar Bin Ladin hur den västerländska samhällsmodellen misslyckats – ett misslyckande som gällde såväl det gamla feodalsamhället som den moderna kapitalismen och liberalismen. Alternativet till detta misslyckande är dock den väg som Gud utstakat i Koranen, nämligen Islam. Bin Ladin – som riktar sitt tal främst till USA – uppmanar därför det amerikanska folket att konvertera till islam eftersom islam är den enda lösningen på mänsklighetens och det amerikanska folkets problem. Talet inleds med orden:
”Peace be upon he who follows the Guidiance. People of America: I shall be speaking to you on important topics which concern you, so lend me your ears…
Efter en lång utläggning, som börjar med en hyllning till de 19 flygplanskapare som utförde attackerna mot USA den 11 september 2001, fortsätter brevet sedan med en utläggning om problematiken med den amerikanska utrikespolitiken, och hur mycket bättre allt skulle vara om USA blev muslimskt. Brevet avslutas sedan med en uppmaning till det amerikanska folket:
To conclude, I invite you to embrace Islam, for the greatest mistake one can make in this world and one which is uncorrectable is to die while not surrendering to Allah, the Most High, in all aspects of one´s life – i.e. to die outside Islam. And Islam means gain for you in this first life and the next, final life. The true religion is a mercy for people in their lives, filling their hearts with serenity and calm…
…the magnificent Quran and the Evangel are both from Allah, the Most High: and every just and intelligent one of you who reflects on the Quran will definitely arrive at this truth. It must also be noted that Allah has preserved the Quran from the alterations of men. And reading in order to become acquainted with Islam only requires a little effort, and those of you who are guided will profit greatly. And peace be upon he who follows the Guidiance.”
Dessa ord är Usama Bin Ladins dawa – inbjudan till det amerikanska folket att anamma islam. De som accepterar inbjudan kommer att belönas rikligt. Att erbjuda omvärlden möjligheten att motta den sanna tron, är varje muslims plikt: Mohammed levde efter denna princip, och Bin Ladins tal är en direkt återspegling av Mohammeds egna ord (som citerades också i kapitel 2), när denne inbjöd dåtidens stormakt, det Byzantinska riket, till islam med orden:
"In the name of Allâh, the most Beneficent, the most Merciful (This letter is) from Muhammad, the slave of Allâh, and His Apostle, to Heraclius, the ruler of the Byzantines. Peace be upon the followers of guidance.
Now then, I invite you to islam (i.e. surrender to Allah), embrace Islam and you will be safe; embrace Islam and Allah will bestow on you a double reward. But if you reject this invitation of Islam, you shall be responsible for misguiding the peasants (i.e. your nation)."
Frasen Peace be upon the followers of guidance, som återfinns både i Bin Ladins och Mohammeds tal, betyder på svenska ungefär: frid över dem som följer den rätta vägen. Den rätta väg som åsyftas är givetvis islam. Genom att följa den rätta vägen, så uppnås fred.
Ordet islam betyder underkastelse – det arabiska språket baseras dock på grundord bestående av konsonanter, varav konsonanterna SLM bildar den rot som betyder just frid, fred och rättfärdighet (Tanzanias största stad bär exempelvis det arabiska namnet Dar es Salaam, vilket betyder ”fredens boning”). Denna fred uppnås när världen underkastar sig Allahs vilja och blir muslimsk. Således går underkastelsen och freden hand i hand i denna form av fred som bara uppstår när alla underkastar sig den gudomliga vilja, som förmedlades av Mohammed.
Dem som inte fogar sig i att följa den rätta vägen, tillönskas dock inte frid – de ska istället underkuvas, i enlighet med Koranens uppmaningar från sura 9 om att strida mot, inspärra och döda dem som ej bekänna sanningens religion.
På det sättet reagerade också Mohammed efter att han skickat sina brev med sin inbjudan (dawa) till de omgivande rikena. När han fick veta att ledaren för det persiska riket rev sönder inbjudningsbrevet, svarade Mohammed med att be Allah att förstöra det persiska riket. Och byzantinerna, som heller inte bejakade Mohammeds uppmaning, skulle efter Mohammeds död länge attackeras och slutligen också besegras av de muslimska härarna.
Också den iranske presidenten Mahmod Ahmadinejads brev till president Bush hösten 2006, som tidigare nämndes kortfattat, innehåller samma slags inbjudan:
I brevet – som skrevs i ljuset av konflikten mellan USA och Iran angående Irans ambitioner att utveckla kärnkraft, vars främsta syfte USA misstänkte var att tillverka kärnvapen – talar Ahmadinejad i en personlig ton om problematiken han ser i den amerikanska politiken, i världen och i världshistorien och förklarar till slut att den enda lösningen på världens problem är islam, och vädjar slutligen till den amerikanske presidenten att konvertera. I brevets inledning ställer sig den muslimske ledaren frågan hur händelserna i världen, som utgör en konsekvens av den amerikanska krigspolitiken kan överensstämma med Jesu budskap. Han fortsätter senare med att försöka koppla till Bushs kristna tro och tron på Gud som en gemensam nämnare med orden:
I have been told that Your Excellency follows the teachings of Jesus (PBUH), and believes in the divine promise of the rule of the righteous on Earth. We also believe that Jesus Christ (PBUH) was one of the great prophets of the Almighty. He has been repeatedly praised in the Koran. Jesus (PBUH) has been quoted in Koran as well; [19,36] And surely Allah is my Lord and your Lord, therefore serves Him; this is the right path, Marium.
Service to and obedience of the Almighty is the credo of all divine messengers.
The God of all people in Europe, Asia, Africa, America, the Pacific and the rest of the world is one…
…All prophets, speak of peace and tranquillity for man – based on monotheism, justice and respect for human dignity. Do you not think that if all of us come to believe in and abide by these principles, that is, monotheism, worship of God, justice, respect for the dignity of man, belief in the Last Day, we can overcome the present problems of the world – that are the result of disobedience to the Almighty and the teachings of prophets – and improve our performance?
Do you not think that belief in these principles promotes and guarantees peace, friendship and justice?
Do you not think that the aforementioned written or unwritten principles are universally respected?
Will you not accept this invitation? That is, a genuine return to the teachings of prophets, to monotheism and justice, to preserve human dignity and obedience to the Almighty and His prophets?
Brevet fortsätter sedan:
Mr President, History tells us that repressive and cruel governments do not survive. God has entrusted The fate of man to them. The Almighty has not left the universe and humanity to their own devices. Many things have happened contrary to the wishes and plans of governments. These tell us that there is a higher power at work and all events are determined by Him. …
Liberalism and Western style democracy have not been able to help realize the ideals of humanity. Today these two concepts have failed. Those with insight can already hear the sounds of the shattering and fall of the ideology and thoughts of the liberal democratic systems. We increasingly see that people around the world are flocking towards a main focal point – that is the Almighty God. Undoubtedly through faith in God and the teachings of the prophets, the people will conquer their problems. My question for you is : Do you not want to join them?
Mr President,
Whether we like it or not, the world is gravitating towards faith in the Almighty and justice and the will of God will prevail over all things.
Vasalam Ala Man Ataba'al hoda
Mahmood Ahmadi-Najad President of the Islamic Republic of Iran
Orden Vasalam Ala Man Ataba`al hoda som avslutar brevet, betyder just frid över dem som följer den rätta vägen. I likhet med Bin Ladin erbjöd den iranske presidenten med sitt brev till president Bush, fred – om han bara ville följa ”den rätta vägen”. Vilket bekräftas genom ett uttalande Ahmadinejad senare gjorde genom den officiella iranska nyhetsbyrån Islamic Republic News Agency med följande uttalande: "The letter was an invitation to monotheism and justice, which are common to all divine prophets. If the call is responded positively, there will be no more problems to be solved," added the president.
Problemen skulle alltså upphöra om president Bush hörsammade positivt på kallelsen att bli muslim, vilket enligt Ahmadinejads egna ord skulle lösa problemen dem emellan. Den shia-muslimske presidenten från Iran och den sunni-muslimske terroristledaren för Al-Qaida, erbjöd båda fred på islams villkor – allt i enlighet med det exempel som statuerades av profeten Mohammed för fjortonhundra år sedan.
Vad dessa exempel ovan visar, är att dessa representanter för den moderna militanta islamismen inte till fullo kan förstås, om man inte också förstår den historiska islamska kontext som bildar dessa människors hela världsbild.
Sammanfattningsvis har detta kapitel försökt lyfta fram den historiska kontexten på ett aktuellt sätt genom att påvisa kopplingen mellan dåtid och nutid – mellan den muslimska historien med sin början i 600-talets Arabien, till den moderna historien i den demokratiska västvärldens tjugoförsta århundrade: hur koranens och hadithernas uttalanden om jihad tolkats i islams begynnelse, och hur de än idag tolkas av somliga muslimer i syfte att påtvinga en modern värld, en världsbild från 600-talet.
Detta synsätt är ett synsätt som bland muslimer dock i första hand inte härrör från någon historisk kontext, och heller inte i första hand är någon fyndig mänsklig idé från 600-talets arabvärld – det är Guds tydliga och eviga ord, uppenbarad av Gud för profeten Mohammed, giltigt för alla muslimer i alla tider och upptecknat i Koranen.
För att verkligen förstå vad som gör dessa tankar och dessa korancitat om exempelvis jihad så bokstavliga och grundmurade i den islamska historien, och bland samtida islamister – måste man utöver att förstå Mohammeds betydelse för varje muslim, än mer förstå den gudomliga skrift som uppenbarades för honom. Och den skriften ska vi stifta närmare bekantskap med i det kapitel som nu kommer …
Gå vidare till: Del 4.1: Koranen - En Introduktion
Se även tidigare inlägg:
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 2: Profetens livsgärning 20140623
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar