Alla delar i artikelserien:
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 1: En fredens religion?
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 2: Profetens livsgärning
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 3: Det heliga kriget: Jihad i Islams begynnelse
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.1: Koranen - En Introduktion
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.2: Koranexegetik om vålds- och fredsverser
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 5: Efter Mohammed: Det första Kalifatet
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 6: Den bristande svenska debatten
År 610 evt. fick den då fyrtioåriga Mohammed en gudomlig uppenbarelse i en grotta på den arabiska halvön – en upplevelse som drev honom att börja predika ett nytt budskap för de arabiska folken; nämligen att det bara fanns en sann Gud värdig att dyrkas. Detta budskap skulle Mohammed komma att kalla för islam. Till en början togs hans budskap bara emot av hans närmsta vänner och familj, men idag betraktar uppskattningsvis mer än en miljard människor över hela världen Mohammed som sin profet, och följer den tro som han förkunnade.
Mohammeds betydelse för islam går i praktiken inte att överskatta. Han är visserligen enligt all ortodox islamsk teologi, inte på något vis gudomlig. Till skillnad från de kristnas syn på Jesus är Mohammed blott och enbart en människa och ingenting mer. Det finns bara en Gud – det är kärnan i den islamska tron – och vid sidan av honom finns ingen och inget, inte ens profeten. Däremot är profeten Mohammed inte vilken människa som helst; han är den ende gudens slutgiltige budbärare (razül). Allah (det arabiska ordet för gud, och i en islamsk kontext den allsmäktige, ende sanne guden – samme Gud, som judarnas och de kristnas gud) har alltsedan världens skapelse och den första människan Adam, förmedlat sin vilja till sin skapelse och till mänskligheten genom olika profeter under historiens gång. Adam var den förste, följt av otaliga andra – inte minst de judiska profeterna; Abraham, Mose, David, Salomo, Jona och den störste av dem alla efter Mohammed; Jesus. Mohammed var emellertid Guds slutgiltiga budbärare – det sista Sändebudet som slutligen förmedlade Guds fullkomliga vilja för mänskligheten genom muslimernas heliga skrift Koranen.
Men Mohammed är för muslimer mer än så. Han är också den perfekta rollmodell alla muslimer överallt i alla tider över hela jorden kan se upp till, och vars livsexempel (sunna) alla muslimer bör sträva efter att i så stor utsträckning som möjligt efterfölja. Att därför försöka förstå islam och dess utövare utan att sätta sig in i Mohammeds liv, vore lika lönlöst som att försöka förstå kristendomen utan att lära sig något om Jesus. Trots det så kan dock de flesta icke-muslimska västerlänningar nästan ingenting om Mohammed. Även bland många av våra politiker och debattörer råder en stor kunskapslucka, när de i olika sammanhang uttrycker sig om islam eller dess grundare, utan att egentligen ha någon personlig kunskap om saken.
Av den anledningen är en allmän grundkunskap om islams främste profet viktig att ha – det är nyckeln till kunskap om religionen islam och vägen till att förstå hur och varför många muslimer tänker och handlar som de gör – inklusive terrorister som Usama Bin Ladin. Detta kapitel syftar därför till att presentera Mohammeds liv för en allmän läsekrets. Det är förstås inte på långa vägar någon heltäckande skildring av profeten, men ger dock en fullgod övergripande bild av de största händelserna i hans liv, inklusive de handlingar och ord som brukats i vår tid och genom tiderna för att legitimera förtryck och våldshandlingar.
Vad kan vi då veta om Mohammed?
Till skillnad från de flesta andra religiösa huvudgestalter, så finns det redan från Mohammeds samtid väldigt många nedtecknade historiska källor skrivna om Mohammed och hans budskap. Koranen - islams heliga skrift - utgör primärkällan, eftersom Koranen består av de gudomliga ord som uppenbarades för profeten och uttalades från hans egen mun och som tillämpades redan under hans livstid. Koranen är emellertid ingen historiebok. Koranen handlar om Gud, och Guds budskap till mänskligheten, och den ger därför endast fragmentarisk information om Mohammeds liv. Vill man därför ha en kronologisk förståelse för – och en mer ingående kunskap om hur Mohammed levde, vad han gjorde och vad han personligen uttalade sig om, så räcker det inte med Koranen.
Eftersom Mohammed även i Koranen beskrivs som ett utmärkt föredöme för varje troende, uppstod bland Mohammeds anhängare redan kort tid efter hans död, ett naturligt behov av djupare kunskap om profetens liv. Muslimska historiker reste därför runt och lyssnade till berättelser från dem som hade känt Mohammed, och delat hans liv, och skrev sedan ner dessa historier i skrifter som moderna religionshistoriker än idag utgår ifrån i sin kunskap om Mohammeds liv.
Dessa historiska texter utgör våra sekundärkällor och kan allmänt delas in i tre kategorier: dels de otaliga traditioner (hadither) som handlade om profeten. Händelser och uttalanden som gjordes av profeten, och som hans anhängare sedan förde vidare muntligt och som muslimska historiker därefter skrev ner i omfattande textvolymer. Sunnitisk islam har sex stora hadithsamlingar som räknas som trovärdiga historiska traditioner, som går under samlingsnamnet al-sihah al-sittah. Till de främsta av dessa historiker räknas sahih al-Bukhari (810-870 evt) och sahih al-Muslim (821-875 evt), varav den förste skrev ner över sjutusen och den andre över niotusen hadither som tillskrevs profeten. Dessa två historiker har under islams historia också räknats som de mest trovärdiga historikerna inom sunni-islam, på grund av deras noggranna arbete med att spåra de berättelser som de tecknade ner ända tillbaka till Mohammed. Varje hadith består av två delar: dels den berättelse som förmedlas (matn) som förtäljer något som profeten gjorde eller sa, och dels av den kedja av återberättare (isnad) som man sedan kan följa ända tillbaka till profeten. När Bukhari och Muslim fick olika historier om Mohammed berättade för sig, så bedömde de trovärdigheten i kedjan av återberättare, och först om hadithen befanns trovärdig så skrevs den därefter ner. Haditherna (och då i synnerhet sahih Bukhari och sahih Muslims hadither) betraktas därför efter Koranen som islams viktigaste skrifter.
Utöver haditherna som oftast skildrar enskilda händelser ur profetens liv, uppstod också en del heltäckande biografier om Mohammed. Den viktigaste, och äldsta sammanhängande av dessa biografier var Ibn Ishaqs (704-767 evt) bok ”Sirat Rasoul Allah” - Guds Sändebuds levnadsväg, som skrevs ungefär hundra år efter profetens död. Dennes verk finns idag inte kvar i original, men citeras emellertid av en senare historiker vid namn ibn Hisham, vars skrift vi fortfarande har tillgång till. En annan historiker vid namn at-Tabari, vars skrift vi också har tillgång till, citerar även han stycken från Ibn Ishaq. Hisham och Tabari skiljer sig åt i en del avseenden, men skildrar överlag en ganska samstämmig berättelse om Mohammed.
Den tredje historiska sekundärkällan till kunskap om profeten kan hämtas från de olika Koran-kommentarer (tafsir) som skrevs efter Mohammeds död. Dessa syftar till att förklara olika delar eller enskilda verser av Koranen, genom att komplettera korantexterna med sin historiska kontext, eller referera till andra passager i koranen som förklarar den svårtydda passagen i fråga. Korankommentarerna baseras i första hand på andra koranpassager, i andra hand på haditherna och i tredje hand på kommentarer av Mohammeds närmsta efterföljare (sahaba). Några av de viktigaste tafsirer är Ibn Kathir, al-Din al-Razi, al-Hanafi och al-Qurtubi, för att nämna några.
Genom att studera Koranen, traditionerna, Mohammedbiografierna och Koran-kommentarerna, kan vi därför bilda oss en ganska god förståelse av Mohammed – hans budskap och hans liv.
Dessa källor är dock, precis som alla andra religiösa urkunder, fyllda av mirakler och uppenbarelser och gudomliga ingripanden som rent historiskt sällan går att vare sig bevisa eller motbevisa, men som man just därför att de inte går att bevisa, heller inte kan bygga empirisk historia på. Västerländska religionshistoriker har därför ett intresse av att skilja på den historiske och den religiöse Mohammed, genom att fråga vad som är verklig historia, och vad som enbart är religiösa berättelser – en fråga som alla religioner konfronterats med av moderna västerländska forskare. För dem som i första hand söker den historiska sanningen, är den frågan givetvis viktig. För den som emellertid främst är intresserad av vad muslimerna tror om Mohammed, är frågan dock ointressant. Alla muslimer har historiskt betraktat sin profet just så som han skildrats, och det viktiga för dem som vill förstå islam och muslimer är därför att förstå deras profet på samma sätt som de själva förstår honom. Det är också med en sådan utgångspunkt följande kapitel, med Ibn Ishaqs sira som grund, skildrar de viktigaste delarna av profeten Mohammeds liv, samt de delar som kan kopplas till den militanta islamism den här boken handlar om.
Mohammed föddes år 570 evt. i staden Mecka på den arabiska halvön, och tillhörde den mäktiga Quraysh- stammen som också varit härskare i Mecka sedan 400-talet evt. Mecka var vid den tiden en allmänt känd handelsstad, men i ännu högre grad den arabiska världens religiösa centrum, tack vare dess stora helgedom – den svarta kubformade byggnaden som kallades Ka´ba, som Quraysh också ansåg sig vara väktare av.
Omgiven av en värld – med det Romersk-Byzantinska kristna riket i norr, och det persiska riket med dess zoroastrianism i öster – som sedan århundraden förkastat månggudadyrkan till förmån för monoteism, var Arabien den sista platsen i mellanöstern där polyteismen fortfarande härskade. Helgedomen Ka´ba utgjorde boningsplatsen för 360 gudar, däribland gudinnan al-Uzza – ”Den mäktiga”, som egypterna kände som Isis och som grekerna kallade för Afrodite. Där fanns även ödesgudinnan Manat, och den syriska månguden Hubal, som också var den gud som Ka´ba vid denna tid officiellt var tillägnad. Men det fanns även en annan gud i Ka´ba, som inte avbildades – hans namn var al-illah, eller Allah, vars namn helt enkelt betydde guden, och som många arabiska stammar som tidigare kommit i kontakt med judar och kristna, betraktade som samma gud som judarnas och de kristnas Allsmäktige gud. Araberna vid denna tidpunkt kan därför snarare betraktas som henoteister, snarare än polyteister – de trodde på en Högsta gudom, men också på andra mindre gudar – gudar som oftast var mer lättillgängliga och mer lämpade för att vända sig till i mindre och mer praktiska syften, som när man exempelvis var sjuk, eller behövde be om regn. Och sådana gudar fanns det många att välja och vraka bland i Ka´ba.
Till denna märkliga svarta byggnad, som ingen riktigt visste och som fortfarande ingen vet varifrån den kommer – vallfärdade varje år mängder av människor från hela den arabiska halvön för att där tillbe sina gudar genom att sjunga, dansa och offra. Detta tjänade Quraysh, som härskade i Mecka, rikligt med pengar på genom att avkräva alla pilgrimer en viss skatt innan de fick beträda Ka´ba och dyrka sina gudar.
När islam senare växt fram, skulle muslimerna förbjuda avgudadyrkan vid Ka´ba och ta fasta på en tradition som sade att det var den monoteistiska trons fader – Abraham, som en gång byggde Ka´ba till Allah – den ende gudens ära. Men det skulle ske långt senare. Decennierna innan 600-talet evt, var en tid när Gud tillbads tillsammans med andra gudar (en tid muslimerna senare skulle komma att kalla jahiliyya – okunnighetens/arrogansens tid) – men det var också en tid när araberna försökte hitta sin plats i den nya religiösa miljö som uppkommit i och med att den arabiska polyteismen stött på många av den judiska och kristna monoteismens olika varianter.
I denna färgrika miljö växte Mohammed upp under fattiga förhållanden. Hans föräldrar dog redan vid tidig ålder, och han kom därför att uppfostras till köpman av sin inflytelserike farbror Abu Talib. När han vuxit upp tog han tjänst hos en rik köpmansänka vid namn Khadija – och arbetade som kameldrivare åt hennes karavaner. Snart fattade kvinnan tycke för den unge mannen och erbjöd honom sin hand, något Mohammed villigt sade ja till, trots att Khadija var runt fyrtio och han själv bara tjugofem. De fick dock ett lyckligt äktenskap och tillsammans fick de två söner och fyra döttrar, men bara en av dem skulle växa upp och i sin tur efterlämna några barn, nämligen dottern Fatima, som i senare islamsk historia skulle komma att spela en mycket viktig roll.
År 610 e Kr. – när Mohammed var fyrtio år, fick han den uppenbarelse som skulle bli början på den islamska religionen. Mohammed var en andlig sökare, och varje år brukade han under månaden ramadan dra sig undan till en grotta på berget Hira norr om Mecka för att där grubbla och kontemplera. I Ibn Ishaqs Mohammedbiografi (sira) från år 786 evt, återges Mohammeds upplevelse på följande vis:
I månaden Ramadan, i året när Gud beslöt att utgjuta sin nåd över honom, begav sig Guds Sändebud till Hira som han brukade, i sällskap med sin familj.
På natten kom ängeln Gabriel med Guds befallning.
`Han kom till mig´, sade Guds Sändebud, `när jag sov, med en duk av sidenbrokad där något stod skrivet, och sade: ”Läs upp!” Jag svarade, ”Jag kan inte läsa det.” Då pressade han den mot mig så hårt att jag trodde jag skulle dö, och släppte sedan sitt grepp och sade, ”Läs upp!” Jag svarade, ”Jag kan inte läsa det.” Än en gång pressade han mig tills jag trodde att jag skulle dö, och släppte mig sedan och sade, ”Läs upp!” Jag svarade, ”Jag kan inte läsa det.” Han pressade mig med den en tredje gång till dess jag trodde att jag skulle dö och sade, ”Läs upp!” Jag sade, ”Vad skall jag då läsa?” – och det sade jag för att befria mig själv från honom, så att han inte skulle göra mig samma sak som förut. Han sade:
Läs upp i din Herres namn, som skapat, som skapat människan av stelnat blod! Läs upp! Ty din Herre är den nådigaste, Han som undervisat med pennan, som undervisat människan om vad hon ej visste. (Sura 96:1-5)
Så jag läste, och han lämnade mig. Jag vaknade från min sömn och det var som om dessa ord hade graverats in i mitt hjärta.
Ingen av Guds skapelser var nu mer hatfylld mot mig än en extatisk profet eller besatt människa; jag kunde inte ens se åt sådana. Jag tänkte, ve, är jag poet eller besatt? – aldrig ska Quraysh säga detta om mig! Jag ska gå upp till toppen av berget och kasta mig ner så att jag dödar mig själv och på så vis får frid. Så jag gick fram för att göra så, och när jag var vid bergets mitt hörde jag en röst från himlen som sade, ”O Mohammed, du är Guds Sändebud och jag är Gabriel.” Jag lyfte mitt huvud mot himmelen för att se, och se; där var Gabriel i form av en människa med utbredda vingar med sina fötter vid horsionten, och han sade igen: ”O Mohammed! Du är Guds sändebud, och jag är Gabriel.” Och jag fortsatte att betrakta honom utan att röra mig vare sig bakåt eller framåt; därefter försökte jag vända mitt ansikte från honom mot andra håll på himlen, men i vilken riktning jag än tittade såg jag honom precis som förut.
Efter denna upplevelse återvände Mohammed rädd och förvirrad hem till sin hustru Khadija och satte sig vid hennes knä, som tröstade honom och utbrast att hon hoppades att Gud hade utsett honom till sin profet. Hon berättade också för sin kristne kusin Waraqa ibn Nawfal om vad hennes make upplevt, och denne betygade att Mohammed måste vara utvald av Gud!
Det övertygade Mohammed, och han accepterade därmed rollen som Guds budbärare. Under följande tjugo år, fram till hans död år 632 evt, skulle Mohammed komma att få fler uppenbarelser, som tillsammans kom att utgöra det grundläggande fundamentet för muslimernas tro – deras heliga skrift Koranen.
Två år senare började Mohammed predika budskapet offentligt. Islam – som han kallade sin nya lära – vilket betyder ”underkastelse” inför Guds vilja, brukar sammanfattas i en trosbekännelse (aqidah) bestående av sex trosartiklar:
1. Tron på Guds enhet (tawhid): Det finns bara en Gud (Allah) – den allsmäktige, den allvetande, och den evige - och han ensam är värd all dyrkan och tillbedjan. Allah är den ende guden, och han står såväl vida över al-Lat, al-Uzza, Hubal och den arabiska gudavärldens pre-islamska alla gestalter, samt alla andra så kallade gudar i alla tider. Allah är heller inte treenig, som de kristna föreställt sig, och han har heller ingen son. Gud är en, och det finns ingen gud utom Gud.
2. Tron på Guds profeter (nabi) och budbärare (rasül): Islam är enligt islamsk teologi ingen ny religion. Långt innan Mohammed föddes hade den ende guden uppenbarat sin vilja genom en rad historiska profeter – från Adam, den förste profeten, till Jesus (Isa). Alla de som Gud uppenbarat sig för var profeter (nabi), medan endast de profeter som Gud också uppenbarat sin lag för var budbärare (rasül) – Jesus var både en profet och budbärare, som kom med evangelium – medan Mohammed var den slutgiltige profeten och den som fick uppenbarat för sig budbärarnas sigill – Koranen. Alla dessa var dock genom sin tro muslimer, även om ordet muslim inte användes på deras tid. Denna syn uttrycks tydligast i Koranens tredje sura:
”Abraham var varken jude eller kristen, utan han var hanif[muslim] och Gud undergiven och hörde ej till månggudadyrkerne.”(Sura 3:60 – min [parentes])
3. Tron på Skrifterna (Kitab): tron på de tidigare heliga skrifterna (främst de judiska och de kristna), men att alla dessa skrifter som fyllde en gudomlig funktion under sin tid nu måste ställas i skuggan av Guds sista slutgiltiga uppenbarelse som gavs till profeten Mohammed i form av Koranen. De tidigare Skrifterna har även blivit perverterade av människor och endast Koranen innehåller den fullkomliga sanningen.
4. Tron på änglar (Malaaikah): Ärkeängeln Jibril (Gabriel) var den som förmedlade uppenbarelsen till Mohammed. Änglar har således en nyckelroll i den islamska tron. De är vackra varelser skapade av ljus och varelser utan fri vilja. De kan således inte synda utan är helt och hållet överlåtna till att tjäna Gud och åtlyda hans befallningar. Änglarnas funktioner består i att förmedla Guds budskap, att räkna människors gärningar, att upprätthålla naturen, och att efter döden tillvarata människornas själar. Utöver tron på änglar finns även tron på djinner. Dessa är varelser som står mellan änglarna och människorna. De är skapade av eld och till skillnad från änglarna så innehar djinnerna en fri vilja. Deras kroppar är osynliga för människor, medan de själva emellertid kan se människorna. De kan också förvandla sig och anta kroppsliga gestalter i form av både människor och djur. Djinnerna kan göra både gott och ont – och många djinner gör ont då de känner sig åsidosatta av människorna. Djinnerna kan även besätta människor och för att skydda sig mot onda djinner rekommenderas muslimer att läsa 50 verser ur Koranen, eller uttala frasen ”O Allah, jag söker tillflykt till dig från Satan den utstötta”. Satan (iblis) i islamsk teologi är också en djinn, inte en ängel. När Allah skapade människorna befallde han änglarna att underordna sig Adam, vilket de också gjorde. Men Iblis gjorde det inte, då han ansåg sig själv som var skapad av eld, vara förmer än människorna som var skapade av lera. Därför förbannade Gud honom och han skall på domedagen för evigt förvisas till helvetets eld. Till dess söker dock Satan att leda människor bort från Guds väg för att också de må uppslukas av helvetet när den dagen kommer.
5. Tron på den yttersta dagen (qiyama): Tron på en domedag där alla människor en dag ska stå ansvariga inför Gud är en grundsten inom den islamska teologin. Dagen kommer när alla människor ska dömas för vad de gjort. De som levt i enlighet med Guds vilja lovas en belöning i paradiset, medan en evig eld väntar dem som inte levt enligt Guds vilja. Den yttersta dagen är i Guds hand, och ingen utom Gud vet när den dagen kommer. Säkert är dock att det är en dag som en gång kommer, och att alla människor, både de som lever och de som har levt den dagen personligen ska ställas inför Gud för att motta sin dom. Livet här på jorden avgör hur den domen kommer att utfalla. Inom islam finns ingen arvssynd som i den kristna teologin – den ”synd” som finns är att inte göra Guds vilja. Och utifrån den premissen utfaller också domen.
6. Tron på det gudomliga ödet (qadr): tron på det gudomliga ödet är islams predestinationslära. Gud vet och har stakat ut allt som kommer att hända. Detta innebär enligt ett synsätt inte att Gud bestämmer ens handlingar, utan enbart att Gud vet vad vi kommer att välja. En annan syn innebär att Gud förutbestämt våra möjliga handlingsalternativ och att vi enbart kan välja vägar som Gud i sin allmakt förutbestämt. I vilket fall som helst så kan detta aldrig bli en ursäkt för ens personliga ansvar, och det är därför en fråga som heller inte är speciellt viktig för vår del. Respekten inför Guds allmakt uttrycks dock dagligen av muslimer genom frasen Insha´Allah - om Gud vill- som uttrycker att vad framtiden än bringar, så är det en del av Guds vilja.
Dessa trosartiklar har sitt stöd i Koranen som säger:
”Fromheten består ej däri, att I vänden edra ansikten mot östan eller västan, utan fromheten finnes hos dem som tro på Gud, på den yttersta dagen, på änglarna och skriften och profeterna…” (Sura 2: 172)
När Mohammed så småningom började predika sitt budskap offentligt (som till en början var en väldigt enkel förkunnelse om att det fanns bara en sann Gud, att avgudarna var falska, och att en domedag en dag väntade), möttes han av vitt skilda reaktioner. Somliga - och främst i kretsen av hans närmaste - accepterade hans budskap och erkände honom som profet. Några av hans första anhängare efter hans hustru Khadija blev hans tioårige kusin Ali, som också växt upp under Abu Talibs beskydd, den frigivne slaven Zayd och hans vänner Abu Bakr och Uthman – som efter Mohammeds död skulle komma att bli två av de fyra rättledda kaliferna. Men hans stam Quraysh var överlag mycket skeptiska mot hans profetiska anspråk, och kom snart att bli även öppet fientligt sinnade. Mohammed skyddades dock av sin inflytelserike farbror Abu Talib - som trots att denne själv, i respekt för förfädernas tro, inte ville bli muslim, heller inte tänkte överge sin brorson och utlämna honom till Quraysh-folkets ondsinta planer. Mohammed levde och predikade därför i Mecka i relativ trygghet under sin farbrors beskydd. Hans anhängare förföljdes däremot, och somliga av dem fick gå såväl tortyr som död till mötes. Detta ledde till att omkring tjugo av Mohammeds konvertiter flydde från Mecka till det kristna Etiopien (Abyssina) år 615 – senare skulle de dock återvända för att förenas med Mohammed.
Snart skulle emellertid också profeten själv drabbas av svåra tider.
År 619 blev för Mohammed sorgfyllt - det året dog hans hustru Khadija som han älskat mycket djupt - och samma år dog även hans farbror Abu Talib. Mohammed hade inom loppet av ett år förlorat såväl sin närmsta frände, som sin viktigaste allierade. Och utan Abu Talibs beskydd fick folket från quraysh fria händer att angripa Mohammed. Mohammed betraktade dock förföljelsen som en bekräftelse på att han verkligen var profet, eftersom alla andra profeter också förföljts, samtidigt som han förstod vikten av att ha allierade till sitt beskydd. Efter farbroderns död begav han sig därför till grannstaden al-Taif för att där söka omvända dem till islam och be om deras beskydd. Han avvisades dock och vände sig då istället direkt till Allah och lät bedja:
”O Allah! Inför dig uttrycker jag min svaghet, brist på resurser, och min hjälplöshet inför människor. O Allah den mest nåderike! Du är de svagas herre! Du är min herre! Så länge du inte är vred på mig bryr jag mig inte om förföljelse; jag tar min tillflykt till ditt ansiktes ljus, som skiner genom mörkret och regerar denna värld och den kommande. Det finns varken makt eller kraft förutom hos dig!”
Allah hade heller inte lämnat profeten som efter sitt sorgeår skulle få fler stora uppenbarelser. År 621 fick Mohammed uppleva två stora händelser som för många i hans omgivning skulle komma att bli bevis på hans profetiska kallelse. Det första var hans nattliga resa (isra) – där han under natten blev förd till Jerusalem av ängeln Gabriel, och där mötte Abraham, Mose, Jesus och andra profeter som han bad tillsammans med innan han fördes tillbaka till Mecka. När han berättade om sin upplevelse avfärdades den som nonsens med motivet att det tog en månad för en karavan att resa från Mecka till Jerusalem, och en månad till för att ta sig tillbaka. Många övergav honom, men en som trodde på hans berättelse var dock hans vän Abu Bakr, som bad profeten beskriva för honom hur Jerusalem hade sett ut, eftersom han själv också hade varit där. När Mohammed beskrev vad han sett i Jerusalem utbrast Abu Bakr: ”Du har talat sanning! Jag vittnar om att du är Guds profet!”
Den andra upplevelsen (miraj) tog vid direkt efter att Mohammed förts tillbaka från Jerusalem. Han såg då en stege framför sig och klättrade uppför den i sällskap med ängeln Gabriel. Stegen ledde honom upp till Guds himmel med dess olika nivåer. I himlen gratulerar änglarna Mohammed till hans profetiska uppdrag. Han ser även Adam (den första profeten) sitta vid den del av himlen dit människornas själar kommer och där avgör vilka själar som är goda och onda. Han fick även se Abraham sitta vid den himmelska Ka´ban (som den jordiska ka´ban i Mecka, enligt muslimsk tro uppförd av Abraham blott är en avbild av) som äntras dagligen av 70,000 änglar till Guds ära. Därefter får han se en vacker svart kvinna, som när han frågade vem hon var, fick till svar att hon var till för Zayd – en av Mohammeds tidiga konvertiter (som gladde sig mycket när profeten senare berättade för honom vad han hade sett).
Den himmelska rundturen fortsätter och Mohammed får även blicka in i helvetet, vars eviga eld och flammande lågor skrämmer honom. Och han får även skåda de grymma sätt på vilka de som varit olydiga mot Guds lagar straffas: kvinnor som begått äktenskapsbrott och fött utomäktenskapliga barn är upphängda i sina bröst, män som tagit från de faderlösa får äta glödande kol som sedan kommer ut på avträdet.
Till slut möter Mohammed också Allah personligen som föreskriver honom att be femtio gånger om dagen, men efter ett råd från Mose lyckas han utverka att be fem gånger om dagen och att de som ber uppriktigt fem gånger om dagen ska räknas som om de bad femtio gånger.
Mohammed gavs nu av Allah även tillstånd att föra krig och att bekämpa motståndarna till islam. Detta påbud gavs dels för att skydda de muslimer som förföljdes för sin tro och som blivit straffade bara för att de sagt ”Allah är vår herre!”, och dels för att kämpa till dess att Allah och ingen annan vid hans sida, tillbads.
Upplevelserna blev för somliga ett bevis för Mohammeds profetiska ledarskap, men quraysh lät sig inte bevekas i sitt motstånd. Snart blev situationen i Mecka outhärdlig, och när möjligheten öppnades till att få politiskt inflytande i staden Yatreb (en stad som senare kom att bli mer känd under namnet Medina) påbörjade Mohammed sin hijra - utvandringen till sin nya hemort. Dit hade redan tidigare utsatta muslimer tagit sin tillflykt (dessa skulle i Yatreb komma att kallas muhajirun – Migranterna, eller ”de som utförde hijra”) och nu var det också Profetens egen tur att där finna en tillflyktsort. Tillsammans med sin vän Abu Bakr flydde Mohammed på kamel från folket i Mecka som beslutat att döda honom och nådde åtta dagar senare fram till Yatreb. Året för denna resa – 622 skulle senare komma att bli utgångspunkten för den muslimska tideräkningen.
Vistelsen i Medina:
Yatreb var ett jordbrukssamhälle bestående av olika småbyar och fort byggt kring en oas i den annars torra ökenmarken. Ursprungligen hade samhället kring oasen byggts upp av judar som sökt skydd från romarnas förföljelser, tillsammans med sina arabiska proselyter. Yatreb bestod vid denna tidpunkt av tre judiska stammar: Banu Qaynuqa, Banu al-Nadir och Banu Qurayza, samt av två polyteistiska arabiska stammar vid namn Khazraj och Aus. Mellan de två polyteistiska stammarna hade det uppstått en konflikt som lett till blodspilla och även dragit in de judiska stammarna i intrigerna. För att lösa konflikten och bevara Yatrebs enhet, behövdes en fredsmäklare. I det för-islamska arabien hade alla stammar och samhällen fredmäklare – en hakam, som han kallades. Det var också just en sådan som Yatreb nu behövde, och Mohammed som var vida känd som en ärlig och rättskaffens man och som dessutom kom utifrån och därför förhöll sig objektiv till konflikten verkade vara precis den man de behövde. När Mohammed anlände till Yatreb, blev han således väl mottagen – inte som en flykting, utan som just en ledare och fredsmäklare. Mohammed själv, som nu lämnat sin hemstad Mecka bakom sig behövde å sin sida ett nytt hem – situationen kunde för hans del därför inte vara bättre.
När Mohammed anlänt lät han genast markera sin roll som oberoende part, genom att inte inackordera sig hos någon av grupperna i staden, utan istället låta sin kamel fritt ströva omkring. När kamelen sedan stannade vid en gammal begravningsplats, så förklarade Mohammed att platsen var utvald av Gud och lät sedan, till folkets förtjusning, där bygga sitt hem.
Till skillnad från människorna i Mecka, hade många i Yatreb redan tagit till sig islams budskap och var därför mycket villiga att hjälpa Profeten (varav de första konvertiterna i Yatreb kom att kallas ”Hjälparna” - ansar). Mohammed blev tidigt en framträdande ledargestalt i Medina och hans levande predikningar gjorde att folket i dess helhet accepterade honom som Guds profet och lydde Mohammed precis så som de skulle lytt den gud som utvalt honom till sitt sändebud.
I Yatreb kunde Mohammed institutionalisera den tro han tidigare fått nöja sig med att enbart predika. En av hans första åtgärder som ledare, var att upprätta ett dokument som kommit att kallas ”Medina-konstitutionen”; ett fredsförbund i form av en skrift med syftet att ena de rivaliserande fraktionerna i staden. Skriften förklarade att de troende tillhörde en enad skara – en församling (umma), och att de hade skyldigheter att vara eniga med varandra och tillsammans försvara staden mot dess fiender. Konflikter som eventuellt fanns inom gemenskapen (umma) skulle inte tillåtas splittra enheten, utan enligt kontraktet föras fram inför Gud och inför hans sändebud Mohammed som skulle lösa tvisten. Kontraktet gällde såväl de inhemska muslimerna i Medina, som de emigranter som flytt till Yatreb från Mecka. Kontraktet gällde även de stora judiska grupper som bodde kring staden, vars tro accepterades av Mohammed så länge de åtlydde kontraktets villkor och ställde upp i krig till stadens försvar. Detta förbund gav Mohammed i egenskap av Guds profet, den fullkomliga politiska och religiösa makten i staden. Yatreb blev i sanning Madinat al-nabi – Profetens stad – eller staden med stort s; Al-Medina, som helt enkelt betyder just Staden.
I Medina lät Mohammed inledningsvis bygga en moské med en sten som visade böneriktningen (qibla) mot Jerusalem. Snart uppkom också bland Mohammeds anhängare idén att låta en böneutropare (muezzin) kalla till bön genom att ropa orden ”Allah akbhar! (Gud är störst)”, och ”jag vittnar om att det finns ingen gud utom Allah, och Mohammed är hans Sändebud! Kom till bön, kom till välsignelse! Gud är störst! Det finns ingen gud utom Alllah!”, varav delar av bönen skulle bli den islamska trosbekännelsen. Mohammed samtyckte till detta förslag som genast blev praxis.
Snart fick Profeten också gudomliga uppenbarelser som rörde andra praktiska områden. Om hans tidiga budskap under vistelsen i Mecka främst hade handlat om tron på en Gud, och en yttersta domedag med belöning eller straff i form av paradis eller helvete, så kompletterades budskapet i Medina med att också omfatta fler praktiska lagar och förordningar, och sakta men säkert växte ett teokratiskt samhälle fram i Medina präglat av Mohammeds uppenbarelser.
I Medina gifte sig också Mohammed med ett flertal kvinnor. Den mest omtalade av dessa nya kvinnor efter hans första hustru Khadija, är förmodligen Aisha – hans vän Abu Bakrs dotter, som han ingick äktenskapskontrakt med när hon var sex år gammal för att sedan fullborda äktenskapet när flickan var nio. Aisha skulle senare komma att omtalas som hans älsklingshustru och som både under som efter profetens liv skulle visa sig vara en mycket handlingskraftig kvinna.
En annan av hans omtalade hustrur, var hans frigivne slav Zayds hustru Zaynab, som omtalades som mycket vacker. Enligt traditionen var de två motvilligt gifta. Och när Mohammed en gång såg hennes skönhet, så förstod Zayd att Profeten var betagen av henne. Han föreslog då att han själv skulle skilja sig från henne för att Mohammed istället skulle kunna ta henne till sig. Mohammed sa emellertid nej till detta, ända tills det kom en uppenbarelse från Allah gällande saken i fråga, som gjorde Zaynab till en av Mohammeds fruar, vilket framkommer i Koranens trettiotredje sura.
Somliga av Mohammeds stadgar gav människorna bättre levnadsvillkor än tidigare. Redan i Mecka hade Mohammed predikat ett socialt budskap och varnat för att om man inte tog hand som sina fattiga och föräldralösa så väntade domen (Sura 107). Han hade fördömt arabernas sed att göra sig av med oönskade flickebarn genom att begrava dem levande. I Medina gavs kvinnor en mängd rättigheter de aldrig haft i det tidigare pre-islamska arabiska samhället. Slavar, fattiga och föräldralösa fick också sin främsta identitet genom sin muslimska tro istället för sin bakgrund, och kunde på så vis bli socialt jämlika såväl de välbärgade som de med socialt tryggad ställning.
Men Medina blev under Mohammeds ledning dock ett islamskt teokratiskt samhälle. Någon skillnad mellan tro och politik fanns inte, och det var allas förpliktelser att lyda Allahs påbud; att göra det Gud föreskrev och att inte göra det som Gud förbjöd. De som inte gjorde det fick också finna sig i konsekvenserna. I en tradition (hadith) av Sahih Bukhari beskrivs följande händelse:
A man came to Allah's Apostle while he was in the mosque, and he called him, saying, "O Allah's Apostle! I have committed illegal sexual intercourse.'" The Prophet turned his face to the other side, but that man repeated his statement four times, and after he bore witness against himself four times, the Prophet called him, saying, "Are you mad?" The man said, "No." The Prophet said, "Are you married?" The man said, "Yes." Then the Prophet said, 'Take him away and stone him to death." Jabir bin 'Abdullah said: I was among the ones who participated in stoning him and we stoned him at the Musalla. When the stones troubled him, he fled, but we over took him at Al-Harra and stoned him to death.
Andra straff som uppenbarades för Mohammed i Medina, var te x sura 5:42: “På tjuven, vare sig man eller kvinna, skolen I avhugga händerna till lön för vad de begått och till näpst från Gud; ja, Gud är väldig och vis.”
Efter ett år, när Mohammed nu etablerat sitt teokratiska herradöme i Medina, kom stora delar av hans tankar att riktas mot hans gamla ärkefiender från Mecka. Till en början nöjde han sig med att låta sina män plundra meckanernas karavaner när dessa passerade i närheten av Medina, men plundringstågen skulle snart leda fram till regelrätta krig mellan de två städerna.
Slaget vid Badr:
År 624, efter att Mohammed överfallit några av Meckanernas karavaner, beslutar han att också anfalla en stor karavan från Mecka ledd av Quraysh inflytelserike ledaregestalt Abu Sufyan, som är på väg tillbaka från en handelsresa i Syrien, och som Mohammed vid ett tidigare tillfälle missat. Han samlar därför en här från Medina och beger sig av mot platsen. Abu Sufyan får dock reda på att Mohammed är på väg för att plundra honom och skickar därför genast en av sina män med ilbud till Mecka om förstärkning. Quraysh, som förnärmas av Mohammeds fräckhet samlar en armé på tusen man och skyndar för att komma sin karavan till undsättning. Samtidigt som undsättningen är på väg så lyckas dock Abu Sufyan undkomma Mohammed genom att ta en annan väg tillbaka till Mecka, när han sedan är i säkerhet skickar han bud till Quraysh armé att vända tillbaka. Men härföraren för Quraysh trupper, Abu Jahl vägrar att återvända innan han lärt Mohammed en läxa. Mohammed hade en trupp på bara 300 man i jämförelse med Quraysh armé, men lät likväl drabba samman med Meckanerna, vid staden Badr. Innan slaget började bad han Allah att tillintetgöra sina fiender. Trots manskapets underläge besegrade Mohammeds här den Meckanska armén – dess härförare Abu Jahl såras och halshuggs och huvudet förs fram som ett segerbyte till Mohammed. Snart ryktas det att änglarna själva, under ledning av Gabriel bärandes en gul turban, hade kämpat aktivt vid muslimernas sida och skänkt dem segern. Om detta talar även några verser ur Koranen, där slaget vid Badr nämns vid namn:
”Gud har ju hjälpt eder vid Bedr, då I voren underlägsna – frukten alltså Gud, för den händelse I månden vara tacksamma! – Då du sade till de rättrogna: >>Skall det då icke vara nog för eder att eder Herre understödjer eder med tre tusen nedsända änglar?>> Jo, om I ären tåliga och frukten Gud och de i detta ögonblick överfalla eder, skall eder Herre understöda eder med fem tusen utmärkta änglar.
Detta gjorde Gud blott för att det skulle bliva ett hugensamt budskap för eder och för att edra hjärtan skulle lugnas därigenom; hjälpen kommer blott från Gud, den Väldige, den Vise, för att han skall förgöra en del av dem, som äro otrogna, eller krossa dem, så att de vända om, besvikna i sina förhoppningar.” (Sura 3:119-122 Zettersténs övers.)
När segern var vunnen fördelade muslimerna krigsbytet och Mohammed och hans manskap begav sig sedan tillbaka till Medina. Med sig hade de också ett antal krigsfångar som inte trodde på islam. Dessa lät Mohammed under resans gång avrätta. En fånge dödades av Mohammeds brorson Ali, och senare beordrade Mohammed att en annan fånge vid namn Uqba också skulle dödas. När Uqba hörde det, frågade han: ”Men vem ska se efter mina barn, O Mohammed?” ”Helvetet.”, svarade Mohammed och lät sedan verkställa avrättningen.
Trots Guds hjälp att låta fienden lida ett sådant nederlag, skulle slaget vid Badr dock inte bli det sista mötet mellan Mohammeds anhängare i Medina och hans gamla stam från Mecka. Året därpå skulle ett nytt krig utkämpas vid berget Uhud i närheten av Medina.
Slaget vid Uhud:
Meckanerna hade efter förlusten vid Badr återvänt till Mecka för att där slicka sina sår, och hade under Abu Sufyans ledning nu i ett års tid förberett sin hämnd. I sällskap av 3000 man som inkluderade 200 kavallerister gav sig meckanerna därför i mars 625 av mot Medina för att denna gång besegra Mohammed. Abu Sufyan attackerade emellertid inte direkt, eftersom ett sådant pådrag skulle medföra alltför många risker, utan lät istället sina mannar slå läger strax norr om staden vid berget Uhud.
Mohammed och hans anhängare följde händelseförloppet och rådslog med varandra. Somliga ville stanna kvar inne i Medina och vänta på att fienden skulle anfalla, medan andra ville anfalla direkt. Den stora segern vid Badr föregående år hade givit Medinas muslimer segervisshet; Gud stod på deras sida och världen låg framför deras fötter. Och Gud skulle helt säkert tillintetgöra avgudadyrkarna också denna gång. Mohammed som först föredragit att stanna i staden, lyssnade senare till den sista gruppen och beslöt att de skulle anfalla Meckanerna utanför staden.
När mörkret lagt sig smög således Mohammed tillsammans med en grupp på sjuhundra man ut ur Medina och omringade Meckanernas läger vid Uhud. När Meckanerna upptäckte fienden som posterat sig längs Uhuds sluttningar, anföll de, men blev tillbakapressade av muslimernas bågskyttar. Dessa hade av Mohammed personligen fått instruktioner att hålla sina positioner vad som än hände, för att på så vis skydda flankerna. Striden tog vid, och även om muslimer föll i striden så avancerade de ständigt, och när de såg hur deras strategi lyckades ansåg de att segern snart var given, och skyndade sig neråt för att plundra fienden. Segerruset fick även bågskyttarna att lämna sina positioner och springa ner för att delta i krigsplundringen. Muslimernas övermod gav Meckanerna en ny chans. Nu låg vägen öppen för deras mäktiga kavalleri att bryta sig igenom muslimernas positioner. Meckanernas inbrytning chockade, och ställde till kaos bland Mohammeds krigare – mängder av muslimer slogs till döds, och inom kort hade krigslyckan helt vänt till muslimernas nackdel. Snart närmade sig Quraysh mannar själva Profeten, som träffades i ansiktet av en sten och fick en tand utslagen – och överlevde bara genom att hans närmaste män skyddade honom med sina egna kroppar, och på så vis själva förlorade livet. Till slut lyckades Mohammed emellertid ta sig undan från stridens hetta, och kriget som kostade liv på båda sidor gjorde att också Quraysh ledare Abu Sufyan beslutade att dra sina trupper tillbaka. Meckas härförare lät proklamera från ett högt berg att dagens seger var en revansch för slaget vid Badr. Mohammed instruerade då sin vän Umar att ropa tillbaka: ”Allah är den högste och mest ärorike! Våra slagna är i Paradiset, era är i helvetet!”
När Meckanerna sedan lämnat platsen drog sig muslimerna tillbaka in i staden och lät sörja och begrava sina döda. Bland de döda fanns bland annat Mohammeds farbror Hamza, vars kropp hade stympats av Quraysh-krigare. När frågan uppkom varför muslimerna hade förlorat, fick Mohammed en uppenbarelse och svarade att det var för att Gud skulle pröva vilka som var äkta i tron och vilka som inte var det. Och att de förlorat på grund av att de blivit lystna efter krigsbytet när bågskyttarna lämnade sina positioner, istället för att lyda Gud och hans apostel. De hade brustit i underkastelse och Allah hade därför disciplinerat dem – men han hade också förlåtit dem, och de behövde inte frukta att de otrogna skulle vinna i längden. De som dött för Allahs sak, hade också dött som martyrer i heligt krig, och var nu i Paradiset där de gladde sig över de lyckosamma njutningar som Allah där skänkt dem för att de kämpat i heligt krig för Guds sak.
Slaget vid Uhud hade inte gått som slaget vid Badr, men Mohammed hade överlevt och den muslimska församlingen – umma – växte sig allt starkare.
Efter slaget vid Uhud skulle muslimernas relation med judarna i staden, som länge varit spänd, nu leda till en öppen konfrontation. Men spänningarna mellan judarna och Mohammed hade börjat långt tidigare.
I Medina fanns när Mohammed kom dit tre stora judiska stammar; Nadir, Qaynuqa och Qurayza, som utgjorde en mäktig politisk faktor i det Medinska samhället. Mohammed hade till en början öppnat sin famn för de judiska grupperna, vars tro och profeter precis som de kristnas, i Mohammeds ögon var länkar i kedjan av Guds tidigare uppenbarelser. Mohammed var därför angelägen om att förmå dem förstå att han var Guds senaste och sista profet. Han hade hänvisat böneriktningen (qibla) mot judarnas heliga stad Jerusalem, instiftat gemensam fredagsbön inför judarnas sabbat, och fasta under judarnas försoningsdag Yom Kippur. Likväl var judarna i sin helhet inte intresserade av att bli muslimer. Därför började Mohammed efterhand att ta avstånd från dem istället för att försöka närma sig dem.
Efter att ha lyssnat till en dispyt mellan judar och kristna ändrade han böneriktningen (qibla) från Jerusalem till Mecka, och efterhand skulle hans missnöje med judarna och deras missnöje med honom växa sig allt större. Mohammed störde sig på att de inte ville erkänna honom som Guds profet, och judarna å sin tur gjorde sig lustiga över att Mohammeds uppenbarelser om bibliska gestalter inte överensstämde med bibelns egna texter. Att han dessutom, som själv inte ens var jude, menade sig vara också judarnas profet - var för judarna givetvis även det något otänkbart.
Sakta men säkert försämrades således relationen mellan Mohammed och judarna. Allteftersom Mohammeds makt växte sig större, kände sig judarna också hotade och åsidosatta från sitt politiska inflytande. Snart skulle dessa spänningar koka över och leda till en öppen konfrontation.
Efter slaget vid Badr år 625 lät Mohammed samla judarna från stammen Qaynuqa, och uppmanade dem att bli muslimer, annars kanske Gud skulle låta samma vrede drabba dem som han lät drabba Quraysh under slaget vid Badr. Mohammed manade dem därför:
"Ni vet att jag är en profet som blivit utsänd, det kan ni se i era skrifter och i Guds förbund med er."
Judarna lät sig dock varken skrämmas eller övertalas, och svarade kaxigt att det folk som Mohammed slagit vid Badr var oerfarna män som inte kunde kriga. Om han däremot hade stridit mot dem, så skulle han lära sig att de var riktiga män, sådana som han ännu aldrig hade mött. Efter den händelsen fick Mohammed en uppenbarelse där Allah talade och sa:
"Säg till dem, som äro otrogna: >I skolen bliva besegrade och församlas i helvetet. Ja, vilken olycksalig bädd!> (Sura 3:10)
En tid därefter, hade Qaynuqa-stammen fått nog av Mohmmaed och bröt fredsfördraget med honom (Medina-konstitutionen), och gjorde uppror - ett uppror Mohammed dock slog ner, och belägrade dem tills dess de kapitulerade villkorslöst. Mohammed lät därefter driva hela stammen i exil. Kvar i Medina fanns nu bara de två judiska stammarna Nadir och Qurayza.
Också judarna från Nadirs stam hyste starkt missnöje med Mohammeds närvaro, och när Mohammed besökte dem för att göra upp en affär efter slaget vid Uhud år 626, konspirerade de i hemlighet med varandra, och sa att de aldrig skulle få någon sådan chans igen - och bad en av dem att gå upp på taket vid vars vägg Mohammed vilade sig, och därifrån kasta ner en sten på hans huvud och på så vis döda honom. Mohammed får då enligt traditionen ett budskap från himlen som uppenbarar judarnas intentioner. Mohammed reser sig därför och går hem till Medina, där han samlar muslimerna som marscherar ut med honom mot den judiska bosättningen. Mohammed kom och brände ner palmerna kring fortet. Till en början väntade judarna på hjälp, men när de förstod att ingen hjälp skulle komma så vädjade de till Mohammed att skona deras liv och istället deportera dem. Vilket Mohammed gjorde och drev nu också Nadirs stam i exil. Kvar fanns nu bara en judisk stam; Qurayza.
Belägringsgravskriget:
År 627 skulle ett nytt krig mellan Mecka och Medina äga rum. Ett antal judar, bland annat några av exil-judarna från Nadirs stam - begav sig till Mecka och bad dem att starta ännu ett krig mot Mohammed, och lovade att de själva skulle bistå dem i kriget. Quraysh som kände till judarnas tro och visste att deras tro var äldre än Mohammeds, var dock nyfikna på att få svar på en viktig trosfråga, och frågade därför: "Ni judar, är förvaltare av den första Skriften, och känner till dispyten mellan oss och Mohammed. Är vår religion eller hans den bättre?" Judarna svarade då: "Er tro är bättre än hans, och ni är närmare sanningen än han." Det beskedet gladde Meckanerna, som nu accepterade inbjudan att gå i krig mot Mohammed.
Judarna begav sig därefter iväg till Ghatafans folk öster om Mecka, och inbjöd även dem att gå i krig mot Mohammed, och förklarade att Quraysh redan beslutat sig för krig. På så vis förenade sig Quraysh folk med folket från Ghatafan och en del andra folkslag i syfte att besegra Mohammed. Dessa utgjorde tillsammans en mäktig konfederation på tiotusen man.
När Mohammed fick höra talas om sina fienders intention, lät han samla Medinas mannar och gräva ett långt dike på stadens norra sida, medan den södra sidan skyddades av berg och träddungar som gjorde det omöjligt för hästar att ta sig fram.
Mohammed deltog personligen i arbetet för att inspirera sitt folk och uppmuntrade dem genom att berätta för dem om den belöning som väntade i himlen. Under arbetets gång, som tog tjugo dagar, berättas i Ibn Ishaqs Mohammedbiografi, hur Profeten utförde mirakler till hjälp och till tecken för folket. Bland annat berättas hur han, likt Jesus, får den egentligen begränsade maten till manskapet att räcka till dess alla blir mätta. Det berättas också hur en av hans anhängare – Salman av Persien, som också kom med idén att bygga belägringsgraven – i sitt grävande kommer till en punkt där marken är väldigt hård. Mohammed som befinner sig i hans närhet och ser hans besvär, tar då hackan ifrån honom och slår mot marken tre gånger. För varje gång blixtrar det till under hackan. När Salman frågar vad det var för något, svarar Mohammed med att säga att den första blixten betydde att Gud lovat honom att erövra Yemen, den andra att Gud lovat honom att erövra Syrien och väst, och den tredje att Gud gett honom seger över öst. Dessa ord skulle senare de muslimska härförarna hänvisa till när de långt senare, lade alla dessa platser under muslimskt herravälde.
Slutligen anlände Quraysh och dess allierade och slog läger med sina tiotusen man utanför Medina. Mohammed lät då föra ut sina uppskattningsvis 3000 mannar och positionera sig utanför Medina med belägringsgraven mellan dem själva och fienden. I tjugo dagar slog sedan Meckanernas härar läger runt staden, och omringade på så vis muslimerna innanför belägringsgraven.
Samtidigt begav sig Huyayy ibn Akhtab – ledaren för den judiska stammen Nadir, som drivits i exil och som nu stod på Quraysh och konfederationens sida – till judarna i Qurayza och lät övertala deras ledare Ka´b att bryta förbundet med Mohammed, genom att inte försvara Medina med honom och därmed ansluta sig till konfederationsstyrkornas allians. Något Ka ´b från början motvilligt, till sist gick med på.
Detta fick Mohammed reda på - och situationen blev mycket påfrestande för Mohammeds anhängare, som hela tiden kände närvaron av den mäktiga fiendehären. När Mohammed såg påfrestningarna hans folk utsattes för beslutade hans sig till sist för att försöka förhandla. Han lät därför sända budbärare till ledarna för Ghatafans folk – den största grupp som var allierade med Quraysh armé. Mohammed lovade att ge dem en tredjedel av Medinas skörd, om dessa begav sig därifrån och lämnade hans folk ifred. De gjorde upp ett fredsdokument, vars slutformuleringar Mohammed emellertid inte var riktigt nöjd med. Därför lät han rådfråga två av sina män, som svarade att Allahs tjänare inte skulle ge efter något alls för dessa avgudadyrkare – varefter Mohammed instämde – fredsförhandlingarna avbröts, och belägringen fortsatte som tidigare. Inga strider utbröt dock, och när Meckanernas allians upptäckte belägringsgraven utbrast de att detta var något som ingen arab tidigare tänkt ut. Vid en passage lyckades dock ett antal hästar ta sig över, men Ali - Mohammeds kusin och trogna lärjunge - skyndade sig dit, och dödade där deras ledare, varpå de andra flydde tillbaka till meckanernas läger.
Belägringen fortsatte och Mohammeds anhängare fruktade situationen, eftersom de nu var omringade av en stor övermakt från alla sidor. Men nu hände emellertid något besynnerligt som skulle förändra situationen radikalt. En man från Ghatafân vid namn Nuýam, kom till Mohammed och bekände att han omvänt sig till islam, men utan att hans folk visste om det - och att Mohammed nu kunde ge honom vilka order han ville. Mohammed bad honom då att skapa splittring bland fiendealliansen, och på så vis försöka förmå dem att avbryta belägringen. Nu ýam Han begav sig då till judarna i Qurayza-stammen, de som tidigare brutit förbundet med Mohammed och lovat att bistå den meckanska alliansen - och sa till dem att de skulle kräva Quraysh på gisslan - så att Quraysh inte, om kriget mot Mohammed gick dåligt, skulle avbryta sitt företag och lämna judarna i sticket. Judarna som litade på Nu ýam, eftersom de tidigare - innan Nu ýam i hemlighet konverterat till islam - varit kompanjoner, tyckte att detta var en utmärkt idé.
Nu ýam begav sig därefter till Quraysh ledare Abu Sufyan och sa att han hört något som han ville anförtro honom. Och lät därefter säga till Quraysh ledare: "Märk mina ord, judarna har ångrat att de vände sig emot Mohammed, och har till honom låtit skicka bud och säga: ´Vill du att vi ska överlämna några chefer från Quraysh och Ghatafâns stammar till dig, så att du kan halshugga dem? Därefter kan vi förena oss med dig i att förgöra resten av dem.` Han [Mohammed] har skickat bud och svarat ja till deras erbjudande, så om judarna begär gisslan av dig, så ge dem inte en enda man."
Därefter gick han till sin egen stam Ghatafân och upprepade samma sak som han sagt till Abu Sufyan.
Efter en tid lät Abu Sufyan och Ghatafâns ledare meddela Qurayzas judar att eftersom de inte hade något permanent läger, så var deras kameler döende. Därför måste de nu göra sig redo för strid och göra slut på Mohammed en gång för alla. Judarna svarade dock att det var sabbat, och att de inte tänkte strida på sabbaten, samt att de ville ha gisslan som säkerhet till dess Mohammed var besegrad, eftersom de fruktade att om alliansen, om deras förluster blev förstora, skulle dra sig tillbaka och lämna dem ensamma att kämpa mot Mohammed, som de inte kunde besegra på egen hand. När Quraysh och Ghatafân fick höra detta svar, så sa de till varandra att vad Nu´yam hade sagt dem om judarna var sant. Och de lät svara judarna att de inte skulle få en enda man som gisslan, utan om de ville kämpa så skulle de komma ut och göra det i vilket fall. Judarna i sin tur resonerade då på samma vis, nämligen att det som Nu´yam hade sagt till dem var sant, och att alliansen från Mecka skulle lämna dem i sticket. De lät därför svara att utan gisslan så skulle de inte strida alls.
Samma natt svepte en kall vind in över Quraysh och Ghatafâns läger, som slog ner deras tält och kokredskap, och på så vis sänkte krigsmoralen ytterligare, vilket fick Abu Sufyan att utbrista inför sina mannar: "Vi har inget permanent läger; hästarna och kamelerna är döende; Qurayza-stammen har brutit sitt ord till oss, och vi har hört misshagande rapporter om dem. Ni kan se härjningarna efter stormvinden, som lämnat varken kokpannor, eld eller tält att räkna med. Ge er av, för jag sticker!" Därefter hoppade han upp på sin kamel och Quraysh folk återvände till Mecka. När Ghatafân hörde vad Quraysh hade gjort, så lät även de bryta upp, och återvände till sitt eget land.
Morgonen därpå lämnade muslimerna belägringsgraven och återvände till Medina. Belägringen var över och Mohammed och hans anhängare hade klarat sig genom krisen. Men de som verkligen hade hamnat i blåsväder var givetvis Qurayzas judar.
Massakern på Qurayzas judar:
Vid tiden för eftermiddagsbönen, kom ängeln Gabriel ridande till Mohammed och lät säga: "Har du lagt av dig din vapenrustning, O Guds budbärare?" Mohammed svarade "ja". Och Gabriel lät då säga: "Men änglarna har ännu inte lagt av sig sina. Jag har kommit hit för att kalla folket att lyda Guds befallning och marschera mot Qurayza-stammen." Mohammed lät då befalla att ingen skulle utföra eftermiddagsbönen förrän de nått Qurayzas område. Mohammed lät därefter belägra judarnas fort i tjugofem dagar. När judarna förstod att Mohammed inte skulle lämna dem förrän han gjort slut på dem, lät deras ledare Ka´b ge sitt folk tre alternativ. Det första var att följa Mohammed och acceptera honom som Guds profet, och att det är han som skrifterna omtalar. På så vis skulle de rädda sina egna liv och sina kvinnor och barn. Det andra förslaget var att låta döda sina fruar och barn och sedan skicka ut männen med dragna svärd för att låta Gud avgöra mellan dem och Mohammed. Det tredje alternativet var att göra en överraskningsattack mot Mohammed och hans anhängare under sabbaten, när Mohammed förmodligen inte förväntade sig något sådant av judarna. Men Qurayzas judar ville inte gå med på något av alternativen.
De bad då Mohammed skicka dem ledaren för al-Aus – ett av de folk som var allierade både med Mohammed och med judarna. När denne anlände grät kvinnorna och barnen och judarna frågade honom om han tyckte att de skulle kapitulera inför Mohammed. Han svarade ja, men förde samtidigt handen över halsen som ett tecken på att de skulle bli dödade. Judarna hade dock inte längre några alternativ, och morgonen därefter lät de kapitulera inför Mohammed, som lät avväpna dem och ta över deras fort. Några andra från al-Aus vädjade då inför Mohammed att komma ihåg att judarna var deras allierade och därför behandla dem försiktigt (eftersom al-Aus fortfarande hedrade sin allians med judarna, och Mohammed hedrade sin allians med al-Aus). Mohammed frågade då om de skulle bli nöjda om en av deras egna fick döma judarna? När de svarade ja, lät Mohammed skicka efter Sa´d Mu´âdh – ledaren för al Aus, som blivit svårt skadad under meckanernas tidigare belägring av Medina. Denne var en gammal man, och förmodligen också bitter över judarnas förräderi mot Medina, och lät därför med hjälp av ett citat ur judarnas egen tora, förklara att alla män skulle dödas, deras egendom delas ut, och deras kvinnor och barn göras till slavar. När han uttalat sin dom, tillade Mohammed att Sa´d hade fattat ett beslut i enlighet med Allahs vilja.
Judarna fördes därefter till Medina där man grävde diken på torget, framför vilka de judiska männen radades upp och sedan halshöggs, så att deras huvuden föll ner i dikena. Ibn Ishaq skriver att det var mellan sex och niohundra män som på så vis dödades. Därefter fördelades Qurayzas egendom på muslimerna, och likaså deras kvinnor och barn. Mohammed tog också en av judinnorna som slav till sig själv.
Kort efter denna händelse brast såret på Sa ´d – som utdelat dödsdomen – åter upp, och han dog strax därefter.
Krigsherren Mohammed:
Mohammed hade nu den fullkomliga makten i Medina och riktade därför nu sin blick ut över Arabien där många grupper fortfarande var hans motståndare. När han fick höra att den arabiska stammen al-Mustaliq höll på att rusta upp sig för att möta honom, lät han samla sina trupper och attackera dem. De möttes vid ett vattenhål där de tog till strid. Striden blev dock kort, och Mustaliqs krigare tog till flykten eller dödades. Därefter lät muslimerna ta deras hustrur, deras barn och deras egendom som krigsbyte. Det sattes dock en lösensumma på krigsfångarnas huvud, vilket gjorde att de som hade råd kunde köpa sig fria. En av dessa var en kvinna vid namn Juwayriya, som var dotter till Mustaliqs ledare. Hon var enligt historien, så vacker att hon trollband varje man som såg henne. Som en av krigsfångarna hade hon delats ut att tillhöra en av profetens kusiner. Hon gick nu till profeten för att erbjuda en lösensumma – Mohammed, som också han fångades av hennes skönhet svarade: "Vill du ha någonting bättre än så? Jag löser dig från din skuld och gifter mig med dig." Juwayriya accepterade förslaget och blev därefter en av hans nya kvinnor.
Hudabiyya-fördraget:
År 628 ville Mohammed göra en pilgrimsfärd till den heliga Ka´ban i Mecka. Något som hittills varit omöjligt på grund av fiendskapen med Quraysh. Men han tänkte försöka, och samlade därför ihop en mängd djur till att offras, och klädde sig i pilgrimskläder, för att Quraysh skulle förstå att han inte hade krig i sinnet, och begav sig på så vis av mot Mecka. Men när Quraysh hörde att Mohammed var på väg, lät de rida ut med sitt kavalleri för att spärra hans väg. Mohammed fick dock veta vad som höll på att hända och tog då en annan väg till Mecka och lät slå läger vid ett bergspass. Där fick han besök av olika män från de omgivande stammarna, som av Quraysh fått i uppdrag att ta reda på vad Mohammed hade i sinnet. Mohammed lät då förklara att han inte kommit för att kriga, utan bara för att besöka Ka´bas helgedom i egenskap av en pilgrim. Efter en tids tveksamheter lät dock Quraysh till sist sända ut en man vid namn Suhayl b. Amr för att förhandla med Mohammed. När Mohammed såg honom komma utbrast han: "Quraysh vill sluta fred, eftersom de har sänt ut den mannen."
Efter en lång tids förhandlingar slöt Mohammed och sändebudet från Quraysh ett fredsfördag (hudna). Ibn Ishaq skildrar i sin Mohammedbiografi hur Mohammed kallar till sig sin kusin Ali att skriva ner fördraget och dikterar för honom:
"Skriv, ´I Allah, den nådefulle, den barmhärtiges...", men Suhayl avbröt, och sa: "Jag kan inte acceptera det. Skriv; I ditt namn, o Allah." Profeten vände sig till Ali och sa: "Skriv, ´I ditt namn, o Allah. Det här är ett fredsfördrag mellan Mohammed - Guds sändebud och..." Men Suhayl avbröt igen. "Om jag erkänt att du var Guds sändebud, så skulle jag inte ha bekämpat dig! Skriv ditt namn och din fars namn." Så Guds sändebud sa: "Skriv, `Det här är ett fredsfördrag mellan Mohammed b. Abdullah och Suhayl b. Amr. De har kommit överens om att inte kriga mot varandra under tio år. Om flyktingar från Quraysh kommer till Mohammed, ska de skickas tillbaka; men om flyktingar kommer till Quraysh från Mohammed, så behöver Quraysh inte ge upp dem. Fiendskapen ska ta slut och inte heller förräderi eller tjuveri ska tillåtas mellan dem. Vilken man som helst är fri att sluta ett fördrag med Mohammed eller med Quraysh."
Man kom också överens om att Mohammed inte skulle besöka Ka´ba detta år, men att de nästa år skulle få fritt tillträde till helgedomen så länge de inte var tungt beväpnade. När fördraget så var slutet återvände Mohammed tillbaka till Medina, i väntan på att en dag få besöka Ka´ba. Somliga i Mohammeds närhet var dock missnöjda med fördraget, som de menade missgynnade muslimerna. Mohammed försäkrade dem dock att Allah lovat honom seger, därför behövde de inte bekymra sig.
Det blev nu en tid av fred, och freden gjorde att ingen längre behövde frukta. Muslimerna kunde nu fritt predika sitt budskap, och som Ibn Ishaq uttrycker det hela: "Ingen man med intelligens som fick islam presenterat för sig i diskussion, lät bli att bekänna." Således växte islam under de följande två åren med lika många troende som hade tillkommit ända från dess början. Två år senare kunde Mohammed göra sin pilgrimsfärd – nu i sällskap av, istället för de fjortonhundra man från hans första resa, en trupp på tiotusen.
Efter att avtalet ingåtts hände det sig dock så att en man vid namn Abu Basir, som blivit muslim och därför flytt från Mecka till Medina, bad Mohammed om att få stanna. Quraysh lät då skicka två män för att hämta tillbaka mannen, och påpekade för Mohammed att det var i överensstämmelse med fredsavtalet som de båda städerna ingått. Mohammed lät därför skicka tillbaka Basir tillsammans med de två männen från Mecka. När Basir invände och frågade: "Ska du skicka mig tillbaka till polyteisterna som vill förföra mig bort från min religion?", så svarade Mohammed: "Gå, för Gud ska ordna en lösning och en utväg för dig och de hjälplösa med dig." Abu Basir följde således budbärarna från Mecka. Men när de skulle vila på vägen, frågade han dem om deras svärd var vässade och om han fick se på dem. Det fick han, och med svärdet lät han sedan döda en av männen. Den andre flydde då därifrån och skyndade sig till Mohammed. Snart följde Abu Basir efter, och utbrast inför profeten: "Din förpliktelse är över, Gud har tagit bort den från dig. Du överlämnade mig till de här männen från Quraysh, och jag har skyddat mig själv och min religion, annars skulle jag blivit förförd från den och hånad." Mohammed sa då: "Här är en man som skulle ha startat ett krig om han bara haft tillräckligt med mannar." Abu Basir gick då därifrån och stannde vid en plats vid kusten där karavanerna från Quraysh brukade passera när de var på väg mot Syrien. När de andra som trodde på islam i Mecka hörde det, så begav också de sig till platsen - sjuttio man var de. Och sedan överföll de tillsammans Quraysh karavaner och slaktade varje man de kunde lägga händerna på. Det gjorde att Quraysh till sist skrev till Mohammed och bad honom att tillåta dessa plundrare att bo i Medina precis som de önskade, så att de skulle sluta att överfalla Quraysh, som nu inte längre önskade att de skulle återvända till Mecka. På så vis accepterades exil-meckanerna till sist i Medina.
Det var dock fler som utvandrade till Medina. En av dessa var en kvinna vid namn Umm Kulthum, som konverterat till islam. Hennes två bröder kom då och bad Mohammed att skicka tillbaka henne i överenskommelse med det avtal som ingåtts. Men nu blev Mohammed motvillig, för Gud förbjöd honom nämligen att skicka tillbaka kvinnor om de visade sig att de var rättrogna. Mohammed hade således - om inte trotsat avtalet med Quraysh, så dock ruggat det i kanten. Och den ömsesidiga respekten mellan Mecka och Medina skulle efterhand inte komma att bli bestående.
Attacken mot judarna i Khaybar:
Relationen mellan judarna och Mohammed var nu allt annat än bra. Många av de judar som drivits i exil från Medina, hade flytt till oasen Khaybar - som var en annan judisk bosättning, belägen några mil från Medina. Mohammed som nu var en maktfaktor att räkna med, inte bara i Medina utan också i arabvärlden överlag - beslöt därför att det nu var dags att attackera judarna även i Khaybar och därigenom vinna krigsbyte. Han samlade därför en här på sextonhundra man och red mot Khaybar.
När de kom fram mötte de några arbetare från bosättningen som bar på spadar och hinkar – när dessa såg Mohammed med hans armé, så skrek de och tog till flykten. Mohammed ropade då: "Allah akhbar! (Gud är störst!) Khaybar kommer att förintas!" Därefter ockuperade muslimerna den judiska bosättningen och attackerade dess sektioner, en efter en. Efter tio dagar insåg judarna att det var hopplöst att försöka hålla ut. De bad därför om fred och att deras liv skulle skonas. Mohammed accepterade, eftersom han redan underkuvat dem.
När judarna således kapitulerat lät Mohammed hämta deras ledare Kinana, som också varit ansvarig vakt för stammens skatter. Mohammed frågade honom var dessa skatter var gömda, men Kinana vägrade säga något. En jude fördes då till Mohammed och berättade att han brukade se hur Kinana varje morgon gick runt en viss ruin i närheten. Mohammed frågade då Kinana om han var redo att dö om det visat sig att han visste var skatten var. Kinana svarade "ja", och Mohammed beordrade att ruinen skulle grävas ut. När detta gjordes hittade man en del av skatten, och Mohammed frågade Kinana var resten av skatten fanns, men Kinana vägrade återigen att svara. Mohammed lämnade då över honom till en av sina män och gav order om att låta tortera den judiska ledaren tills han berättade vad han visste. Den man som fått befallningen lät då tända en eld på Kinanas bröst tills denne nästan var död - han lät då överlämna honom till en annan man som högg huvudet av honom.
När judarna nu var underkuvade, lät Mohammed ta dem som krigsfångar, och fördela krigsbytet och somliga av deras kvinnor bland muslimerna. För egen del tog han den judiske ledaren Kinanas hustru Safiya till sin egen.
Mohammed lät sedan fördriva alla judarna från Khaybar och tvingade dem, att också de gå i exil.
Pilgrimsfärden:
Efter räden mot Khaybar återvände Mohammed till Medina, och beslutar sig där att företa den pilgrimsfärd till Ka´ba som Quraysh genom Hudaybiya-fördraget lovat honom. Han anlände till Mecka och gick till Ka´ban, och kysste den svarta stenen och sprang tre gånger runt Ka´ba, något som sedan blev en religiös plikt för muslimerna. Mohammed stannade sedan tre dagar i Mecka, därefter kom männen från Quraysh till honom och påpekade att hans besökstid, som enligt Hudaybiya-fördraget sträckte sig till tre dagar, nu var slut, och sa åt honom att lämna dem. Mohammed som emellertid funnit en kvinna han skulle gifta sig med, frågade om det verkligen skulle skada dem om de lät honom stanna och anordna ett bröllop med mat som också de fick komma till? På det svarade Quraysh att de inte behövde hans mat och att det nu var dags för honom att sticka därifrån. Mohammed gav sig då iväg till en plats i närheten där han fullbordade äktenskapet med kvinnan och återvände sedan hem till Medina.
Mohammed intar Mecka:
Efter två års fred mellan Quraysh och Mohammed, inträffade något som skulle komma att bryta fredsfördraget med Mecka.
Innan islams uppkomst hade de två stammarna Bakr Manât och Khuzâ´a legat i lång fejd med varandra. När islam sedan kom att breda ut sig, blev det lugnare stammarna emellan. När Hudaybiya-fördraget mellan Mohammed och Quraysh slöts år 628 var en av dess stadgar att vilka som än ville gå i allians med antingen Quraysh eller Mohammed var fria att göra så, men däremot fick de enligt fördraget inte kriga med varandra. Bakr Manât allierade sig då med Quraysh, och anföll sedan sin ärkefiende Khuzâ´a med understöd av vapen och soldater från Quraysh som slogs under täckmantel. Vid det tillfället hade Khuzâ´a emellertid nyligen allierat sig med Mohammed, och genom att Quraysh stödde Bakr Manâts stam i dess anfall, hade de brutit mot Hudaybiya-fördraget med Mohammed. Khuzâ´a besegrades, men en grupp av dem begav sig till Medina och berättade för Mohammed om vad som hänt. Quraysh som förstod att de brutit mot fredsavtalet, och fruktade Mohammed, som vid det här laget var en mäktig härförare i Arabien – skickade därför Abu Sufyan att förhandla och försöka förnya fredsavtalet. Mohammed vägrade dock att ens prata med honom, och när han då desperat vände sig till Mohammeds närmaste, Abu Bakr och Umar, så svarade den förste med att han inte kunde medla mellan honom och Profeten, medan Umar svarade att han helst av allt viljat döda Abu Sufyan. Ali gav honom dock rådet att pålysa att det inte rådde krigstillstånd bland männen, men att det dock knappast skulle hjälpa om Profeten väl bestämt sig. Abu Sufyan gjorde som han blivit rådd, och återvände sedan till Mecka utan någon ny överenskommelse med Mohammed.
Mohammed lät därefter beordra sina män att förbereda en marsch mot Mecka. Han bad sedan: "O Gud, ta ögon och öron från Quraysh så att vi kan ta dem med överraskning i deras land".
När Mohammed nu pålyst att en marsch mot Mecka var på gång, lät en man vid namn Hatib i smyg skriva ett varningsbrev till Quraysh som han betalade en kvinna för att föra till Mecka. Hon tog brevet och lade det på sitt huvud och gjorde lockar över och gömde på så vis brevet i sitt hår, och begav sig därefter mot Mecka. Mohammed fick dock, enligt ibn Ishaqs berättelse, en uppenbarelse från himlen som förtäljde förräderiet. Han beordrar då Ali att ge sig av efter kvinnan. Ali hinner ikapp henne och söker igenom hennes bagage utan att hitta något. Han svär då att Mohammed inte kan ta miste, och säger till kvinnan att om hon inte tar fram brevet så ska han klä av henne för att hitta det. Kvinnan tar då fram brevet ur sitt hår och ger det till Ali som genast för det vidare till Mohammed. Mohammed lät då föra till sig Hitab och frågar honom varför han försökt göra en sådan sak. Hitab svarar med att först betyga sin tro på Gud och hans Sändebud Mohammed, och att han aldrig upphört att tro - men att han hade en son och familj i Mecka och att han skrev brevet för deras skull. Profetens snarstuckne kollega Umar, vill då halshugga honom eftersom han är en hycklare, men Mohammed förlåter honom och fortsätter sedan förberedelserna.
Med incidenten överstökad, samlar Mohammed sedan tiotusen man och marscherar mot Mecka. Till en början märker inte Quraysh hur Mohammed närmar sig, och när de sedan upptäcker hans väldiga här, förstår Abu Sufyan att motstånd är lönlöst. Han skickar då bud och ansöker om en audiens hos Mohammed, som dock avslår hans önskan. Till sist får han dock hjälp av Mohammeds farbror Abbas, att komma inför profeten. När Abu Sufyan förstår att Mohammed är villig att visa nåd, bekänner han sig till islam och erkänner att det finns ingen gud, utom Gud och erkänner att hans egna gudar inte var honom till hjälp och att han vandrat i mörker men nu funnit ljuset och den rätta vägen. Men när Mohammed frågar honom om det inte är dags för honom att nu också erkänna att han[Mohammed] är Guds Sändebud, så tvekar Abu Sufyan och säger att på den saker hyser han fortfarande en del tvivel. Abbas säger då åt honom: "Underordna dig och erkänn att det inte finns någon gud utom Allah och att Mohammed är Guds Sändebud innan du förlorar ditt huvud." Abu Sufyan gjorde då som han blivit uppmanad. När han gjort det deklarerade Mohammed att Abu Sufyans hus skulle bli fredat, och likaså alla som tog sin tillflykt dit. Även de som låste sina dörrar eller tog sin tillflykt till moskén skulle vara trygga.
Abbas förde sedan Abu Sufyan till en plats där han kunde beskåda Mohammeds väldiga här - vars styrka gjorde ett imponerande intryck på den meckanske härföraren. Han begav sig därefter tillbaka till Mecka och lät där ropa ut: "O Quraysh, det här är Mohammed som kommit till er med en styrka ni inte kan stå emot, men den som träder in i Abu Sufyans hus ska vara trygg." "Må Gud, döda dig", svarade då Quraysh. "Vad för nytta skulle ditt hus göra för oss?" Abu Sufyan fortsatte då: "Och dem som stänger dörren bakom sig eller tar sin tillflykt till moskén ska också vara trygga." När han sagt det skyndade sig folket i Mecka in i sina hus eller in i moskén.
Mohammed lät därefter marschera in i Mecka. Han hade instruerat sina män att inte döda någon, med undantag för dem som försökte göra motstånd. Dessutom hade han beordrat att ett antal andra också skulle dö - oavsett om de gömde sig i självaste Ka´ba; en av dessa var en man vid namn Abdullah ibn Sa´d, som hade varit muslim och tidigare till och med skrivit ner Mohammeds uppenbarelser, men nu flytt till Mecka och återvänt till avgudadyrkan. En annan man hade efter att han blivit muslim, skickats ut av Mohammed för att inkassera skatt. Med sig hade han en friad slav som också var muslim. När han stannade för att slå läger sa han åt sin tjänare att slakta en get och ordna en måltid, och somnade sedan. Tjänaren somnade emellertid också och när mannen vaknade och inte fann någon måltid lät han döda tjänaren. Därefter återvände han till avgudadyrkan. Han höll sig också med två kvinnor som sjöng sånger som hånade Profeten. Mohammed lät därför döda både kvinnorna och deras herre. Därefter lät han beordra att också ett antal andra skulle dö - somliga av dem dödades, medan Mohammed emellertid också friade en del av dem.
När Mohammeds styrkor sedan försäkrat sig om att de regerade över staden, begav sig Mohammed till Ka´ba och red runt med sin kamel sju gånger samtidigt som han rörde den heliga stenen med en pinne. Mohammed trädde sedan in i Ka´ba och lät deklarera att sanningen nu hade kommit, och falskheten fördrivits. Därefter lät han beordra att Ka´bas alla avgudabilder skulle samlas ihop på hög och brännas upp. I Ka´ba fanns emellertid också några bilder på Jesus och jungfru Maria - dessa tillät Mohammed vara kvar, medan de andra förstördes.
Mohammed samlade därefter folket från Quraysh och förklarade för dem att de var fria. Folket kom sedan för att visa Mohammed sin vördnad, och männen tvingades under Umars övervakning att inför Mohammed lova att de skulle lyda Allah och hans Sändebud. Av Quraysh kvinnor krävde Mohammed därefter ett löfte om att de aldrig skulle sätta något vid Guds sida. Han instruerade dem även i att de heller inte fick stjäla eller begå äktenskapsbrott. Mohammed hade dock stor distans till kvinnorna. Han tog i allmänhet aldrig kvinnor i hand, och rörde aldrig vid kvinnor såvida det inte var kvinnor som Gud gett honom. Så istället för att skaka hand med kvinnorna som ett tecken på deras överenskommelse om att lyda Mohammeds föreskrifter, lät han föra fram en skål med vatten som han stoppade händerna i, och sedan drog bort dem, varpå kvinnorna gjorde samma sak. Sedan sände han iväg dem.
Samma dag kom en man in till Mecka som hade mördat en som varit allierad med Khuzâ´a (den stam som var allierad med Mohammed och vars konflikt med rivalstammen Bakr Manât hade resluterat i Mohammeds marsch mot och erövring av Mecka). När Khuzâ´a såg mannen så kände de igen honom som mördare, och en av Khuzâ´as mannar lät snabbt döda honom. När Mohammed såg vad som inträffat, lät han säga: "Stoppa detta dödande Khuzâ´a, det har redan varit för mycket dödande", och fortsatte med att pålysa att Mecka var en helgad stad redan dagen då Gud skapade himlarna och jorden - och skulle vara en helgedom till uppståndelsen. Det var därför inte tillåtet för någon som trodde på Gud och den sista dagen att spilla blod däri, eller ens att hugga ner träden. Det var inte tillåtet för någon som kom före honom, och skulle heller inte vara tillåtet för någon efter honom. Han själv hade fått tillåtelse endast för en kort stund, för att Allahs vrede över Meckas invånare skulle ha sin gång. Men nu var staden åter helig. Om någon i framtiden dock skulle bli dödad i staden, så kunde folket antingen döda mördaren eller få blodspengar. Mohammed lät sedan själv betala blodspengarna för den man som hade blivit dödad.
Striden i Hunayn:
Med intagandet av Mecka hade Mohammed återvänt till sin födelsestad. Där hade han gjort sina polyteistiska fiender till allierade muslimer, och rensat stadens stora helgedom från avgudar. Den en gång förföljda profeten i Mecka, hade blivit en härskare i arabvärlden som ingen som kom i hans väg kunde ignorera, och muslimernas möjligheter tycktes nu oändliga. En ny militär allians skulle emellertid uppstå i ett sista försök att stoppa Mohammeds växande herravälde. När den arabiska stammen Hawazin och deras allierade Thaqif hörde talas om Mohammeds erövring av Mecka, lät de samla en stor här för att strida mot honom. En av deras ledare hade låtit föra med sig, inte bara sina krigare, utan dessutom deras kvinnor och barn i ett försök att frammana männens allra djupaste kampvilja.
När Mohammed hörde talas om detta, marscherade han ut med de tiotusen man som intagit Mecka, samt med ytterligare tvåtusen män från Quraysh för att möta fienden. Det var den största här Mohammed hittills samlat, och därför utbrast han: "Den här dagen ska vi inte bli övermannade på grund av att vårt manskap är för litet."
Övermannade skulle Mohammed och hans krigare heller inte bli av den anledningen, däremot skulle de drabbas av ett strategiskt underläge. De två härarna möttes i en dal vid en plats vid namn Hunayn. Mohammeds här var stor, men Hawazin och deras allierade hade kommit till dalen före Mohammed, och därför redan hunnit positionera ut sina krigare som nu låg i bakhåll i vartenda skrymsle, från vilka de anföll Mohammeds män innan dessa ens hann upptäcka hotet. Överrumplade av attacken tog de uppskrämda muslimerna till flykten och kaos utbröt. Inte ens när Mohammed själv ropade till dem: "Vart flyr ni? Kom till mig! Jag är Guds Sändebud!", kom mannskapet tillbaka. Först när Abbas - som tillsammans med Abu Bakr, Umar, Ali, Zayd, Abu Sufyan och andra av profetens närmaste som stannade kvar hos Mohmmed - ropade, och frågade de som flydde var deras lojalitet låg, så svarade mannarna att de stod under Mohammeds kommando. Därefter återvände stridsmoralen och muslimerna kämpade sig tillbaka till Mohammed. När hundra man hade samlats runtom Mohammed påbörjade de en motattack och lyckades trots häftigt motstånd vända striden ända till dess det blev fiendens tur att lägga benen på ryggen. En av muslimerna som deltagit i striden berättade hur han sett en svart randig matta komma ner från skyn mellan dem själva och fienden, och hur svarta myror hoppade ner och fyllde dalen. Han tvekade inte på att detta var änglar, som kom till deras hjälp - och att de rättrogna på så vis vunnit striden.
Mohammed satte sedan efter fienden som tagit till flykten och belägrade de städer i vilka de gömt sig. På vägen hittade de en kvinna som dödats av en muslim. Mohammed förbjöd då att döda barn, kvinnor eller slavar.
Eftersom fienden dessutom hade fört med sig sina kvinnor och barn till slagfältet, kunde Mohammeds män nu ta mängder av krigsfångar: sextusen kvinnor och barn, samt ett oräkneligt antal får och kameler. Fångarna gav Mohammed en stark förhandlingsposition, och han lät skicka bud till Hawazin-alliansens ledare Malik b Auf, att om denne kom ut ur staden där han hade gömt och belägrat sig och omvände sig till islam, så skulle han få tillbaka sin familj och sin egendom, och dessutom hundra kameler. Malik accepterade erbjudandet och blev sedan en hängiven muslim.
Mohammed som insåg fördelen med att muta de vars hjärtan han ville vinna över till sig själv och till islam, erbjöd mängder av kameler för att på så vis undfå deras, och genom dem deras mäns lojalitet. Bytet fördelades, men alla fick inte lika mycket, och de som redan var Mohammed trogna tycktes inte få lika mycket. När en man påpekade inför Profeten att han inte tyckte att det var rättvist, svarade Mohammed ilsket: "Om du inte finner rättvisa hos mig, var skall du då finna den?" Men när sedan hjälparna (ansar - de som tagit emot Mohammed när han flytt till Medina) också hade invändningar och undrade varför de inte fick något alls av Mohammeds krigsbyte, så höll Mohammed ett tal där denne förklarade att genom att ge människor av de goda sakerna i livet så fick han dem att bli muslimer, medan hjälparna redan var betrodda med islam. Och om allt manskap gick en väg men hjälparna från Medina en annan så skulle han själv gå tillsammans med hjälparna. De andra skulle lämna platsen med herdar och djur, men hjälparna skulle återvända tillsammans med Guds Sändebud. Vid de orden grät hjälparna, och svarade att de var fullt nöjda med att ha Guds Sändebud som sin del av bytet.
Mohammed utmanar det Byzantinska riket:
När striden nu var vunnen och Mohammed var Arabiens enväldige härskare, gjorde han en kort pilgrimstur tillbaka till Mecka. Där instruerade han också några män att undervisa folket i tron och i koranen. Själv återvände han sedan till Medina.
Arabien var nu till största del under islamskt herravälde. Men runtom det begynnande muslimska imperiet låg två andra mäktiga riken: i öster Persernas rike, och i norr det Östromerska Byzantinska riket. Mohammed lät nu utmana det sistnämnda riket, genom att marschera mot dess stad Tabuk i norra Arabien. Rykten hade cirkulerat bland muslimerna om att den byzantinske kejsaren såg muslimerna som ett hot, och därför hade samlat en enorm armé på fyrtiotusen man eller mer, för att med den erövra arabien. Mohammed beslöt sig därför att slå till först, och samlade en här på trettiotusen man - den största här muslimerna någonsin haft, och styrde sedan kursen mot Tabuk. När han anlände med sin här, såg de dock ingen skymt eller ens ett minsta tecken på att någon Byzantinsk armé skulle ha varit där. Guvernören i staden slöt därför fred med Mohammed, och innevånarna underordnade sig honom genom att betala den skatt muslimerna alltid tog från sina "skyddslingar".
Efter tio dagars vistelse i Tabuk återvände Mohammed med sin här. På hemvägen ger Gud honom en uppenbarelse om att en moské vars ägare byggt för att hjälpa de sjuka och fattiga, och som även bett Mohammed komma och förätta bön i den nya moskén, i själva verket är en orättfärdig hycklare. Gud befaller därför Mohammed att bränna ner moskén, och Mohammed skickar en av sina män som bränner ner den med människorna däri. På vägen hem låter Mohammed även straffa några av männen, som sackat efter på vägen till Tabuk. Han befaller därför att ingen i folket får tala med dessa på femtio dagar – en för de straffade mycket krävande psykisk påfrestning. Efter fyrtio dagar befaller han även en av de straffade männen att lämna sin hustru. Mannen frågar om han ska skilja sig, men får till svar att han bara inte ska vara nära henne. Han lyder därför Mohammeds befallning och säger åt henne att gå tillbaka till sin familj till dess Allah beslutat enligt sin vilja.
Avtalet med al-Taif:
När Mohammed kommit hem till Medina igen, får han besök av en grupp från Hawazin, det folk som utmanade honom efter att han erövrat Mecka. Dessa hade underkuvats av Mohammed, men bekände sig inte till islam och var fortfarande avgudadyrkare. Efter delegationens besök i Medina låter dock en av deras män konvertera till islam, och denne ber sedan Mohammed om tillåtelse att återvända till sin hemstad al- Taif och mana dem att vända om och bli muslimer även de. Mohammed svarar att de kommer att låta döda honom, men mannen avskräcks inte utan svarar att han är mer dyrbar för sitt folk än om han så vore deras förstfödde son – därefter återvänder han för att erbjuda sitt folk islam. Folket från Hawazin i al-Taif håller honom dock inte lika kär som han trott, och när han uppmanar dem att bli muslimer blir han ihjälskjuten med pilar från alla håll. Folket i Al-Taif förstod dock att nya tider stundade i och med de förändringar Mohammed fört med sig, och överlade med varandra. De förstod att de ensamma inte var tillräckligt starka för att bekämpa alla arabstammar runtomkring dem som hade underordnat sig Mohammed och blivit muslimer. Därför lät de skicka en delegation till Mohammed för att förhandla om framtiden. Till att börja med bad de Mohammed om att få dyrka sin gudinna al-Lat i tre ytterligare år, vilket Mohammed emellertid vägrade. De kompromissade då och bad om åtminstone ett år, och när inte heller det gick så bad de slutligen om att få dyrka sin gudinna i åtminstone en månad – vilket Mohammed inte heller accepterade, utan hotade dem istället med att skicka sina män Abu Sufyan och al-Mughira för att förstöra gudinnan. De bad då om att få slippa förrätta muslimsk bön och slippa förstöra sin gudinna med sina egna händer. Mohammed gick med på att de själva inte skulle behöva förstöra gudinnan, men bön krävde han av dem med motiveringen att ”Vad finns det för gott i en religion utan böner?” Underlägsna Mohammeds makt och utan något att på allvar förhandla med, lät Hawazin till sist säga att de skulle samarbeta även det var för dem en förödmjukelse, och bekände sig därefter till islam.
Tillståndet att bryta avtal med avgudadyrkarna:
Efter att förhandlingarna med Hawazin avslutats, skickar Mohammed iväg sin vän Abu Bakr för att leda muslimerna på en pilgrimsfärd (hajj eller uhmra?) till Mecka. Det var dock inte bara muslimer som vallfärdade till Mecka – fortfarande hade polyteisterna – trots att Ka´ba nu rensats från avgudar – frihet att komma till Ka´ba för att tillbe och garanterades säkerhet under den heliga månaden ramadan. Många av de arabiska stammarna som var i förbund med Mohammed, var också fortfarande - i likhet med Hawazin - polyteister, och hade bara förbundit sig politiskt, inte religiöst med Mohammed. När Abu Bakr gett sig av, får Mohammed emellertid ett nytt direktiv från Allah, som ger tillåtelse att bryta tidigare ingångna avtal med avgudadyrkarna. Gud låter därför deklarera att det bästa för avgudadyrkarna är om de vänder om, annars väntar dem ett fruktansvärt straff - och de ska veta att de aldrig kan undfly Gud. Fyra månader skulle polyteisterna få på sig, därefter gavs befallningen att de skulle dödas varhelst de befann sig (Se sura 9:5). Från och med följande år skulle heller ingen avgudadyrkare få beträda Ka´ba under pilgrimsfärden.
När Mohammed fått denna uppenbarelse lät han skicka sin kusin Ali att rida ikapp Abu Bakr och därefter låta pålysa detta i Mecka.
När de arabiska stammarna senare en efter en konverterade till islam, så fanns det fortfarande en del som inte gjorde det. När Mohammed fick höra att stammen al-Harith, inte bekände sig till islam, lät han skicka sin man Khalid med order att ge dem tre dagar på sig att konvertera till islam, och om de inte gjorde det, attackera dem. Khalid skicka då ett påbud och lät ropa ut: "Bekänn er till islam och ni skall bli räddade!". Folket bekände, och blev således muslimer, och mycket bokstavligt också räddade.
Inbjudningsbreven till islam:
Mohammed som nu var arabiens enväldige härskare, riktade nu blickarna även utanför den arabiska halvön. Han hade även låtit skicka brev till härskarna över de imperier som utgjorde arabvärldens mäktiga grannar. I ett brev till Heraclius - kejsaren för det Byzantinska östromerska riket, med sin huvudstad i Konstantinopel, lät Mohammed skriva:
"In the name of Allâh, the most Beneficent, the most Merciful (This letter is) from Muhammad, the slave of Allâh, and His Apostle, to Heraclius, the ruler of the Byzantines. Peace be upon the followers of guidance.
Now then, I invite you to islam (i.e. surrender to Allah), embrace Islam and you will be safe; embrace Islam and Allah will bestow on you a double reward. But if you reject this invitation of Islam, you shall be responsible for misguiding the peasants (i.e. your nation)."
Heraclius fick brevet uppläst för sig och lyssnade med stort intresse, då han till en början fascinerades av denne självsäkre arabiske profet. Det kristna bysantinska riket, som betraktade sig själva som de rättmätiga arvingarna till Rommarrikets led av stolta kejsare, hade emellertid ingen önskan att konvertera till islam.
Mohammed skrev även ett brev till den persiske härskaren Chosroes, men inte heller han hade något särskilt till övers för Mohammeds religion, och rev sönder brevet när han läst det. När Mohammed fick höra talas om detta, bad han att Allah skulle slita Persiens härskare och dennes efterföljare i bitar.
Den sista pilgrimsfärden:
Sextiotvå år gammal, gjorde Mohammed år 632 en sista pilgrimsfärd (hajj) till Mecka. På resan höll han också ett avskedstal, eftersom han förstod att stunden för hans död snart närmade sig. Med folket samlat kring sig, lät han efter att först ha prisat Gud, säga:
"O män, lyssna till mina ord. Jag vet nämligen inte om jag någonsin kommer att möta er på denna plats igen. Ert blod[era liv] och er egendom ska vara heliga till dess ni möter er Herre, på samma sätt som denna dag och denna månad är helig. Ni kommer med visshet att möta er Herre, och han kommer att granska era gärningar. Den som har lånat något av någon annan må lämna tillbaka det. All ränta är förbjuden men ni har ju er egendom. Handla inte orätt, och orätt skall inte göras mot er...
Satan förtvivlar om att någonsin dyrkas i ert land, men om han kan bli åtföljd i något mindre än tillbedjan så kommer han att vara nöjd över att övervinna er i mindre saker, så tag er i akt för honom i er religion... Tiden har fullbordat sin cykel och är som den var dagen då Gud skapade himlarna och jorden. Antalet månader som Gud tillsatt är tolv, och fyra av dem är heliga...
Ni har rättigheter över era hustrur, och de har rättigheter över er. Ni har rätten att de inte ska besudla era sängar, och att de inte ska uppträda öppet opassande. Om de gör detta, tillåter Gud att ni förpassar dem till separata rum och slår dem - men inte för hårt. Om de avhåller sig från dessa saker har de rätt att vänligt få sin mat och sina kläder. Behandla era hustrur väl, för de klarar inte sig själva. Ni har fått dem genom Allahs förtroende, och de är era genom Guds nåd, så förstå de ord jag har sagt er, ni män. Jag har lämnat efter mig något som gör att ni, om ni håller fast vid det aldrig kommer på fall eller handlar fel - en tydlig handledning; Guds bok och hans Sändebuds exempel - så beakta noga vad jag säger." ( [parentes] tillagd av övers.)
Morden på poeterna:
Efter pilgrimsfärden återvände Mohammed till Medina. Hemma i Medina hade Mohammed låtit skicka en av sina män på ett uppdrag till Mecka. På hemvägen tillbaka till Medina, hade mannen lagt sig i en grotta för att sova, när en enögd gammal man kom dit vallandes ett av sina får. De två som var främlingar för varandra, började konversera i allmänhet. Till sist lade sig den enögde mannen också ner och började sjunga sig till sömns med orden:
”Jag ska aldrig bli muslim så länge jag lever, och aldrig ge akt på deras religion”.
När muslimen som Mohammed sänt ut, hörde det, sa han för sig själv: ”Du ska snart veta!”, och så snart den gamle mannen somnat, tog muslimen sin pilbåge och tryckte ner dess ena ände genom mannens friska öga, till dess att det stack fram ur nacken, och dödade på så vis den gamle mannen. När han sedan återvände till Medina och berättade för Profeten om vad som inträffat, välsignade Mohammed honom.
Det fanns även en poet vid namn Abu Afak, från Ubayda-stammen, som hånade Mohammed i sina dikter och beskyllde sitt folk för att ha låtit sig splittras genom att följa en man som lät stämpla alla saker som ”förbjudet” eller ”tillåtet” (haram eller halal – en grundläggande del av den islamska lagen där varje tänkbar handling måste underordnas lagens indelning i rätt eller fel). När Mohammed fick höra talas om denne poet frågade han: ”Vem vill ta itu med den här rackaren åt mig?”, varpå en av hans män gick iväg och dödade honom.
När ryktet sedan spred sig att Mohammed hade låtit döda Abu Afak för att denne hånade honom, lät en kvinna vid namn Asma, från Marwans stam som var gift med en man från Khatmas stam – också hon uttrycka sitt missnöje med Profeten, och frågade sitt folk varför de följde en främling, som inte ens var från deras egen stam? ”Finns det ingen man med stolthet som kunde attackera honom i smyg och skära av hoppet för dem som hoppas på honom?” undrade hon.
När Mohammed fick höra talas om detta frågade han: ”Vem kan göra sig av med Marwans dotter åt mig?” En av hans män vid namn Umayr hörde honom och begav sig samma natt till hennes hus och dödade där kvinnan. Nästa morgon gick han till Profeten och berättade vad han gjort, och Mohammed svarade då: ”Du har hjälpt Gud och hans apostel, O Umayr!”. Och när Umayr undrade om detta skulle medföra några farliga konsekvenser för honom, lugnade Mohammed honom med att säga: ”Två getter skulle inte ens stånga ihop sina huvuden för hennes skull.” Det gav Umayr mod att bege sig av till Khatmas stam, som den dödade kvinnan tillhört och där pålysa att han dödat henne. Tidigare hade muslimerna från den stammen hållit sin tro hemlig, men nu visade sig islams makt, och snart bekände hela stammen sig till islam, då de såg dess makt genom att muslimerna låtit döda deras kvinnliga poet.
Profetens död:
Den unga islamska tron hade således på kort tid växt sig stark i Arabien. Men Mohammed själv, var nu en gammal man, och som uttryckts redan vid hans sista pilgrimsfärd, så började han ana att hans tid på jorden snart var ute. En natt vaknade han och lät kalla till sig en av sina frigivna slavar. Han förklarade sedan att han fått befallningen att gå till gravarna för att där be för de döda, och han gick nu dit i sällskap med sin tjänare. Framme vid gravarna ropade Mohammed: ”Frid över er, o ni gravarnas folk! Lyckliga är ni, att ni har det så mycket bättre ställt än människorna här. Osämjan har kommit likt mörka vågor, den ena efter den andra, den sista värre än den första.” Därefter vände sig Mohammed mot sin tjänare och sa: ”Jag har fått välja mellan denna världens skatter och ett långt liv, eller paradiset och att få möta min Herre. Jag har valt det sista.”
Mohammed återvände sedan och mötte då sin hustru Aisha som hade stark huvudvärk och därför utbrast: ”Mitt huvud!”, varpå Mohammed replikerade: ”Nej Aisha, mitt huvud!” En stund senare uppfylldes han av smärta och Aisha lät, med tillstånd från Mohammeds övriga hustrur – vårda honom i sitt hus.
Snart spreds ryktet om Profetens sjukdomstillstånd och hans hustrur och närmaste vänner trängde sig på för att se hur det var med honom. Till dessa gav Profeten på sin dödsbädd en sista befallning innan han skickade iväg dem och sa:
”Turn the pagans out of the Arabian Peninsula; respect and give gifts to the foreign delegations as you have seen me dealing with them.”
En stund senare sjönk han ihop i sin favorithustru Aishas knä och dog där i hennes famn. Mohammed – Guds slutgiltiga sändebud till mänskligheten, som under sitt liv hade enat arabvärlden i tron på den ende guden, var död.
Vid moskén hade nu en mängd människor samlats för att be och vänta på nyheter om Mohammed. För somliga var tanken på att Guds profet skulle kunna dö otänkbar. Mohammeds lärjunge Umar, lät utropa att Mohammed inte var död, utan bara likt Mose på berget hade stämt möte med sin herre, men snart skulle vara tillbaka – och att han skulle hugga händer och fötter av alla de som sagt att han var död, när han hade återvänt.
Mohammeds närmsta vän Abu Bakr gick dock in till Aishas hus och när han såg att Mohammed verkligen var död, kysste han honom farväl och gick sedan ut och tystade Umar genom att utropa: ”O ni män, om någon av er dyrkar Mohammed, så ska ni veta att Mohammed är död; men om någon av er dyrkar Gud, så ska ni veta att Gud lever för evigt!” Därefter citerade han en vers från koranen:
”Mohammed är blott en apostel, före vilken de andra apostlarne gått bort; skullen I väl rygga tillbaka, om han dör eller varder dödad? Om någon ryggar tillbaka, kan han aldrig skada Gud det ringaste, och Gud skall vedergälla[belöna] de tacksamma.” (Sura 3: 138 [parentes] tillagd)
Mohammeds historia tog därmed slut – historien om den tro han förkunnade, hade däremot bara börjat …
Det här kapitlet har syftat till att förmedla en övergripande bild av profeten Mohammeds liv; från hans tidiga barndom i Mecka, till den gudomliga uppenbarelsen med dess profetiska kallelse på berget Hira år 610, och slutligen också till hans död i Medina år 632, evt.
De som läst det här kapitlet har förhoppningsvis fått en bättre förståelse för vem profeten Mohammed var och vad han gjorde. Somliga läsare med en del förkunskaper om islam, har vid det här laget förmodligen tänkt ”Aha!”, när de i Mohammeds liv och budskap kunnat se kopplingar till hur och varför vår tids muslimer praktiserar sin tro som de gör; exempelvis varför muslimer ber just fem gånger om dagen, varför de ber mot Mecka, eller varför de inte äter griskött.
De utan förkunskaper kommer istället – om de håller ovan text i minne - i sin tur att kunna härleda saker till Mohammeds liv när de kommer i kontakt med islam genom exempelvis utlandsresor där muslimska böneutropares höga röster når också turisterna, när de ser på tevenyheterna eller träffar muslimska bekanta – och på så vis i efterhand kunna göra samma ”aha-upplevelse” genom att koppla samman vår nutid med historien. Att kunna göra det är viktigt för att kunna förstå islam.
Kunskap är också viktig för att bilda sig en egen uppfattning om Islams främsta profet. I den islamska historien och i alla muslimska stater, är bilden av Mohammed väldigt idealiserad. Han uppmålas som den perfekta människan, och det perfekta föredömet för alla muslimer. Det han gjorde och sade accepteras just därför att det var han, som i egenskap av Guds slutgiltiga sändebud gjorde och sade det. Något kritiskt förhållningssätt till Mohammed, och de lagar och befallningar som Gud uppenbarade för Mohammed genom Koranen har i princip aldrig existerat eller ens tillåtits existera i den islamska världen.
I Europa och västvärlden har den historiska bilden av Mohammed emellertid varit den motsatta. I det medeltida kristna Europa betecknades Mohammed som den Falske profeten och Antikrist – han sågs som en kättare som inspirerats av Satan och hans budskap betraktades som en kristen villolära. I Dantes klassiska medeltidskristna helvetesskildring ”Den gudomliga komedin” från 1200-talet e kr, skildras Mohammeds pinor i helvetets åttonde cirkel, som straff för att han vållat splittring och förvillelse på följande sätt:
”Hans tarmar hängde ned mellan benen; inälvorna såg man, och den unkna påsen som gör till träck allt det som mänskan slukar. Medan jag ivrigt tittade på honom såg han på mig och slet med sina händer upp bröstet, sägande: Se mig, Mohammed, så vanställd nu! Se hur jag själv mig styckar! Där framme går Ali i tårar, uppfläkt i ansiktet från luggen ner till hakan. Och samtliga du ser i denna klyfta utsådde split och tvedräkt när de levde; för den skull är de kluvna på det viset. En djävul finns här bakom, som så blodigt tilltygar oss; och envar i vår skara blir huggen av hans svärd så snart han vandrat ett nytt varv på denne väg av smärtor; ty alla sår vi tillfogats blir läkta innan vi åter träder inför honom.”
Med sådana ord uttrycktes det västerländska föraktet för den arabiske profeten.
Det var dock förr i tiden.
I vår moderna tid ser den västerländska bilden av Mohammed markant annorlunda ut än den gjorde under medeltiden. Även om kritik i västvärlden fortfarande från vissa håll riktas mot Mohammed, som kan anklagas för att vara pedofil, lönnmördare och sexgalen, för att bara nämna en del av anklagelserna – så är dock den bild som främst målas upp av västerländska akademiker, en bild av Mohammed som en fin, god och tilltalande människa vars eventuella moraliska ofullkomligheter måste förstås i sitt sammanhang och inte tillåtas grumla allt det goda Mohammed stod för.
Att arbeta för att motverka fördomar och schabloner är givetvis en bra sak. Men ett sådant arbete kan också fälla en i andra diket. En av vår samtids mest kända västerländska Mohammed-författare, är religionshistorikern Karen Armstrong, som författat en mängd böcker om islam, och som så ofta hon kan förmedlar en väldigt godsinnad bild av profeten. I den PBS producerade dokumentärfilmen ”Muhammad – Legacy of a Prophet” sammanfattar hon Mohammeds livsverk på följande sätt:
Muhammad was a man who faced an absolutely hopeless situation. There was a whole continent virtually of people killing one another in an endless hopeless vendetta, going down a chute of violence and warfare. Feeling that society was coming to an end and had no hope. He gave them hope single-handedly. In a space of 23 years he brought peace and new hope to Arabia and a new beacon for the world.
Med sådana ord målar Armstrong alltså upp bilden av Mohammed som en fredsmäklare och ledstjärna för hela världen. Något de flesta muslimer säkerligen skulle hålla med om, men som otaliga folk genom historien – inte minst från Mohammeds egen samtid – skulle haft starka invändningar mot. Att karaktärisera profeten Mohammed på ett sådant sätt är således lika enögt som att karaktärisera honom som Djävulens närmsta bundsförvant.
Så vad kan man då säga om Mohammed utan att falla i vare sig idealiseringens eller demoniseringens dike?
Betraktar man Mohammeds liv ur enbart ett rent historiskt perspektiv, så framstår han som en karismatisk och mångfascitterad person, med en viss humor och en tolerans som vida övergår exempelvis hans vän Umars. Ibland följde han höga ideal och uppvisade en ovanlig storsinthet, som när han benådade många av sina fiender vid intagandet av Mecka – medan han i andra fall föreföll agera efter samma instinktiva och primitiva känsloimpulser som de flesta människor erfar, när han exempelvis lät mörda poeterna som kritiserade honom, eller massakrera Qurayzas judar.
Sett ur ett historiskt perspektiv var Mohammed en man som inte var bättre eller sämre än någon annan krigsherre från sin samtid – och vill man ta den historiske Mohammed i akt, måste man givetvis placera honom i hans historiska kontext även i jämförelse med våra moderna västerländska värderingar: Giftemålet med den sexåriga Aisha, som i västvärlden och i vår tid skulle betraktas som barnövergrepp, och som islamkritiker gärna betecknar som pedofili var ett begrepp som givetvis inte existerade på Mohammeds tid. Mohammed var varken den förste eller siste arabiska man att på sin tid gifta sig med en ung flicka, och det finns heller inget som antyder att Aisha skulle ha lidit några långsiktiga men av händelsen, då hon i sitt vuxna liv kom att bli en både handlingskraftig och självsäker kvinna. Det förändrar givetvis inte att ett äktenskap med en nioåring inte skulle vara förenligt med en modern svensk lagstiftning. Men det skulle heller inte ett judiskt äktenskap vara, där minimiåldern för flickor att gifta sig är tolv.
Att Mohammed levde i polygami med flera hustrur kan i vår tid kritiseras, på samma sätt som det kan kritiseras att Mohammed tillät mild kvinnoaga. Dock bör noteras att i en tid när polygami var allmän praxis, så levde Mohammed först i ett monogamt äktenskap med sin hustru Khadija i tjugofem år, och först efter hennes död började han leva i polygami. När det gällde utövandet av mångäktenskap så uppförde Mohammed emellertid restriktioner som föreskrev att männen inte fick ta sig mer än fyra hustrur, inte vara otrogna och tillåtas ha mer än en hustru endast om han behandlade alla kvinnor likvärdigt. Genom sådana föreskrifter visade Mohammed snarare större respekt för kvinnorna än den sociala miljö han levde i föreskrev.
Mohammed var varken någon demon eller ängel, utan helt enkelt en människa – en man, som likt de flesta människor, gjorde både ont och gott.
Så, vad är då problemet med Mohammed?
Innan den frågan besvaras måste det först konstateras att det för dem med en demokratisk världsbild och människosyn faktiskt finns problem med Mohammed. Dessa problem kan sammanfattas i två punkter:
Det första problemet har med ”den historiske Mohammeds” egen karaktär att göra. Visserligen är det sant att Mohammed i vissa avseenden, som exemplen ovan visar, var före sin samtid. Sant är också att han i mångt och mycket motsatte sig samma omoral som vi än idag anser vara fel, som exempelvis tjuveri och mord. Det är inte problemet. Problemet med Mohammed är inte att han gjorde somliga goda saker, utan att han också gjorde mycket onda sådana. Problemet är att han utöver att ta parti för den fattige och förespråka social jämlikhet, också uppmanade till mord, till heligt krig och förespråkade en totalitär ideologi. Detta på samma sätt som exempelvis kommunismen, där problemet inte var att kommunistregimerna i utopiska ordalag predikade frihet, broderskap och jämlikhet, utan just att de också förespråkade totalitarism och använde sig av massavrättningar och deportationer i sin strävan. Att Mohammeds handlingar sedan, till skillnad från kommunisternas, oftast kan härledas till en helt annan social och historisk kontext snarare än till ren illvilja, gör fortfarande inte att de utifrån en demokratisk världsbild kan rättfärdigas.
Det andra problemet med Mohammed består inte i den ”historiske”, utan i den ”muslimske Mohammed”. Om Mohammed enbart betraktats som en man i historien som vi kan läsa om i historieböcker på samma sätt som exempelvis Gustav Vasa eller Abraham Lincoln, så vore det inget problem. Då skulle det förstås för oss här och nu inte spela någon roll huruvida Mohammeds moraliska leverne var förenligt med moderna begrepp som te x mänskliga rättigheter. Problemet består dock i att muslimer inte ser Mohammed som en sådan person. Mohammed är betydligt mer än bara en historisk gestalt att hålla i åminnelse. Han är Guds slutgiltiga Sändebud till mänskligheten, och de ord han sade som blev Koranen var Guds ord, inte hans. Mohammed var budbäraren som förmedlade Guds budskap, och som i alla tider betraktats som varje muslims främsta föredöme till dess domedagen infaller. Alla islamska rättstraditioner med dess islamska lagar, utgår grundläggande i princip från två oantastbara auktoriteter; Guds uppenbarade befallningar i Koranen, och profeten Mohammeds perfekta och exemplariska föredöme. Att betrakta Mohammed som ett sådant föredöme är en central del av islam. Mohammed själv uppmanade till detta i sitt ”avskedstal”, och Koranen uttalar sig också i en mängd passager om saken i bl a följande verser:
”I Guds apostel haven I nu fått ett härligt föredöme för den, som hoppas på Gud och den yttersta dagen och flitigt åkallar Gud.” (Sura 33:21)
”Den, som lyder aposteln, lyder därmed Gud,…” (Sura 4:82)
Mohammeds betydelse inom islam sammanfattas genom följande rader av Dr Muqtedar Khan vid ”Center for the Study of Islam and Democracy”:
”No religious leader has as much influence on his followers as does Muhammad (Peace be upon him) the last Prophet of Islam… And Muhammad as the final messenger of God enjoys preeminence when it comes to revelation – the Qur`an – and traditions. So much so that the words, deeds and silences (that which he saw and did not forbid) of Muhammad became an independent source of Islamic law. Muslims, as a part of religious observance, not only obey, but also seek to emulate and imitate their Prophet in every aspect of life. Thus Muhammad is the medium as well as a source of the divine law.”
Detta påstående styrks i skriften ”Muhammad The Messenger of Allah”, författad i Saudi Arabien av Abdurrahman Al-Sheha och distribuerad bland svenska muslimer, med syfte att förklara och erbjuda islam till icke- troende, där författaren skriver om Mohammed:
”When talking about the Prophet Muhammad one should keep in mind that he is talking about the greatest individual in history. This is not a baseless claim; for the one who reads his biography, and learns of his mannerisms and ethics, while keeping aside all preconceived notions would certainly reach this conclusion. Some fair and just non-Muslims have reached this conclusion as well.”
Att idag ha en man som Mohammed som ett sådant oantastligt föredöme, är i en demokratisk värld ett problem. Visserligen var Mohammed förmodligen före sitt samtida arabsamhälle, men han är inte i linje med vår tid.
Sammanfattningsvis är det grundläggande problemet som denna bok centreras kring alltså inte att miljontals goda muslimer runtom i världen ser Mohammed som ett föredöme i att ta hand om den fattige, hjälpa den svage och förtryckte eller att undvika dryckenskap och utsvävningar och leva sina liv efter moraliska riktlinjer. Problemet består i att många muslimer också ser honom som ett föredöme i att föra krig och att döda de otrogna varhelst de befinner sig, genom terrorism, självmordsattentat, tortyr och brutala avrättningar. Och det är åt de personerna som nästa kapitel kommer att ägnas.
Gå vidare till: Del 3: Det heliga kriget: Jihad i Islams begynnelse
Se även tidigare inlägg:
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 1: En fredens religion? 20140620
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar