söndag 29 juni 2014

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.1: Koranen - En Introduktion

Detta är del 4.1 i artikelserien om Västvärldens möte med Militant Islam. I denna del förklaras Koranens grundläggande struktur och den vördnad med vilken muslimer betraktar sin heliga skrift.

Alla delar i artikelserien:

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 1: En fredens religion?

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 2: Profetens livsgärning

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 3: Det heliga kriget: Jihad i Islams begynnelse

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.1: Koranen - En Introduktion

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.2: Koranexegetik om vålds- och fredsverser

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 5: Efter Mohammed: Det första Kalifatet

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 6: Den bristande svenska debatten



Kapitel 4.1: Koranen


Taj Mahal i staden Agra i Indien, utgör ett av historiens vackraste byggnadsverk, och sattes 1983 upp på UNESCO:s världsarvslista. Dess stora rundformade kupol tillsammans med de vackra trädgårdar som omger byggnaden, är en imponerande syn vars prakt för en vanlig europé till viss del påminner om somliga östortodoxa katedraler och turisterna som besöker byggnaden räknas årligen i miljoner. Till skillnad från de kristna katedralerna, pryds Taj Mahal emellertid inte av några bilder eller ikoner. Denna byggnad och indiska nationalsymbol, som uppfördes av mogulhärskaren shah Jahan år 1648, som ett mausoleum för hans avlidna hustru Mumtaz Mahal – är nämligen en muslimsk byggnad, och istället för kristna ikoner eller hinduiska gudabilder, pryds den av arabiska citat från koranen, som i vackra konstnärliga former ingraverade i kalligrafi, rundar det mäktiga valv som formar Taj Mahals ingång. Också insidan av byggnaden är fylld av arabiska koraninskriptioner, och allt som allt är tjugotvå koranpassager varav fjorton hela suror ingraverade på byggnaden.

Taj Mahal utgör därför med sin storhet och glans, ett mäktigt vittnesbörd för dess besökare; dels om islams storhetstid, men kanske än mer om det gudomliga budskap som, enligt världens muslimer, en gång för alla sändes till mänskligheten – den heliga Koranen.

Den vördade skriften


Det är ingen överdrift att säga att Koranen utgör hjärtat i den islamska tron. Koranen, vars arabiska ord är Al-Qur ´an, kan översättas till ordet ”recitation”, eller ”att läsa upp”. Dess innehåll uppenbarades för profeten Mohammed med början vid berget Hira år 610 evt, där Mohammed av ängeln Gabriel blev tillsagd att läsa upp vad han fick se (se kap 2). Mohammed skulle fortsätta att under tjugotvå års tid, fram till hans död 632 evt, få fler uppenbarelser; hans hustru Aisha beskriver hur han överväldigad av synerna brukade svimma när uppenbarelserna kom över honom, för att sedan vakna och berätta vad Gud visat honom.

Dessa uppenbarelser nedtecknades under åren, och sammanställdes slutligen under kalif Uthmans tid i en enhetlig skriftlig form – den bok vi idag kallar just Koranen.

För muslimer är koranen helig. Troende världen över visar den sin vördnad genom att lära in den utantill och lära sig flera fraser och verser på arabiska. Det är heller inte ovanligt att se hur muslimer kysser koranen. En muslim får heller inte röra vid den heliga skriften utan att först ha renat sig, och man lägger aldrig boken direkt på marken. När en koran blir utsliten så slängs den inte bort hursomhelst, utan begravs eller bränns upp under ritualliknande former, och i somliga islamska länder är det belagt med fängelse- eller dödsstraff för dem som på något sätt skändar den heliga boken.

Hur kommer det sig då att muslimer håller Koranen så högt?

För att förstå detta måste man förstå hur muslimer betraktar sin heliga skrift. Koranen säger om sig själv följande:

”Skriften har nedsänts från Gud, den Väldige, den Vise. Vi hava förvisso nedsänt skriften med sanningen till dig. Dyrka alltså Gud, ägnande honom en sann dyrkan.” (Sura 39:1-2)


I sura 41 betonas vidare hur Koranen är nedsänd av Gud:

”Se, en sändning från den barmhärtige Förbarmaren, en skrift vars verser äro tydligt utlagda, en arabisk koran för människor, som hava kunskap. En glädjebudbärare och varnare…” (Sura 41:1-3)


Koranen är således en skrift given av Gud innehållande Guds sanning och Guds vilja. Till dem som eventuellt skulle betvivla detta, sägs i en annan sura:

”Hysen I tvivel om vad vi nedsänt till vår tjänare, så åstadkommen en likadan sura och åkallen edra vittnen istället för Gud, om I ären sannfärdiga!
Men om I ej gören det – och I skolen aldrig göra det – så frukten den eld, vars bränsle består av människor och stenar och som är tillredd åt de otrogna!” (Sura 2:21-22)


Och omöjligheten för någon annan än Gud att författa en skrift som Koranen fastslås än tydligare i sura 17:

”Säg: ”om människorna och djinnerna sloge sig tillsammans i syfte att åstadkomma någonting liknande denna Koran, kunna de sannerligen ej åstadkomma någonting sådant, om de ock bistode varandra.” (Sura 17:90)


Beviset för koranens gudomlighet återfinns alltså i dess innehåll. Enligt islamsk tradition så var Mohammed analfabet – och kunde varken läsa eller skriva. Likväl kunde han recitera en skrift med ett innehåll och ett språk så fantastiskt och omspännande som Koranens. Det är ett under – och för muslimer ett bevis på koranens gudomliga ursprung.

Den eviga urkoranen:

Men Koranen är inte bara gudomlig och övermänskligt genialisk, den är också evig. Koranen uppkom, enligt muslimer, inte i ett historiskt skede (till skillnad mot exempelvis judars och kristnas syn på bibeln). Enligt islamsk tro har Koranen funnits för evigt tillsammans med Gud i himlen. Denna ”himmelska koran” kallas för Urkoranen – böckernas moder (um al kitab), och det var innehållet i denna eviga himmelska Urkoran som uppenbarades för Mohammed. Den Koran mänskligheten idag läser är en perfekt kopia av den himmelska. I sura 43 sägs:

Vid den tydliga skriften! Vi hava förvisso gjort den till en arabisk koran, för den händelse I månden hava förstånd. Och den är sannerligen hög och vis såsom befintlig i urskriften hos oss.” (Sura 43:1-3)


Och i sura 13 sägs bland annat:

”…Varje tid har sin skrift. Gud utplånar och bekräftar vad han vill, och hos honom finnes skriftens urbild.” (Sura 13:38-39)


Västerländsk religionsforskning söker i alla religiösa sammanhang att förstå den historiska kontext som omger det religiösa fenomenet i fråga. Det gäller kristendomen, judendomen, hinduismen, buddismen och alla andra religioner forskare finner intresse för – och det gäller förstås även islam, där västerländska forskare försöker förstå Koranen i ett historiskt sammanhang genom att försöka ta reda på vilka historiska omständigheter (som exempelvis fattigdom, sociala förhållanden etc) som kan ha bidragit till att Mohammed lät förmedla det budskap han gjorde.

Eftersom Koranen dock enligt egen utsago, enligt islamsk teologi och enligt alla rättrogna muslimers tro är evig, så står den emellertid över historien. Den skapades alltså inte som ett resultat av vare sig historiska omständigheter eller något som Mohammed kunde ha fått för sig, så som moderna religionsforskare gärna vill hävda. Den tillkom inte ens därför att Gud ville bemöta något som hänt vid ett specifikt skede i historien, vilket skulle kunna tros i en jämförelse med en kristen syn på bibeln. Urkoranen som sedan evighet funnits hos Gud i himlen uppkom dock inte i tiden – den existerade ju innan historien själv existerade och Mohammed lät bara förmedla vad Gud sedan evighet låtit stå skrivet däri. Således var det inte Mohammed som författade koranen, utan man skulle snarare kunna säga att det var Gud, som genom att skicka sitt budskap lät ”författa” Mohammeds livsgärning, genom att med sitt ord föreskriva profetens livsväg.

Detta är viktigt att förstå om man vill kunna sätta sig in muslimers teologi, och exempelvis deras syn på moralfrågor och andra områden där koranen och den islamska lagen krockar med moderna västerländska värderingar.

För att förstå islam måste vi därför på samma sätt som vi måste förstå vad muslimer tror om Mohammed, också i första hand förstå – inte vad västerländska religionshistoriker tror om Koranen, utan vad muslimerna själva tror om denna skrift. Och muslimerna tror att Koranen är Guds eviga ord, fastställt innan världens begynnelse.

Av den anledningen är Koranen för muslimer helig. Det är en unik bok, med den ende och Allsmäktige Gudens slutgiltiga givna instruktioner till mänskligheten i originalskick. Därför reciteras den bland miljontals muslimer dagligen, och därför vårdas den också vördnadsfullt av troende muslimer världen över.

Med detta perspektiv i åtanke ska vi nu stifta närmare bekantskap med strukturen och budskapet i muslimernas heliga skrift.

Koranens upplägg


För en västerlänning som bekantar sig med koranen för första gången kan boken te sig något svårförstådd. Koranen skiljer sig nämligen från exempelvis bibeln, på så vis att koranen inte är historisk-kronologiskt sammanhängande. Medan bibeln åtminstone överlag följer en historisk linje med skapelseberättelsen i dess början, följt av mänsklighetens och israeliternas historia skildrade i moseböckerna, konunga- och krönikeböckerna – vidare följt av psalmerna och de profetiska böckerna som sedan åtföljs av nya testamentet som avslutar bibeln med en apokalyptisk skildring av historiens slut, så följer koranen ingen liknande historisk linje. Visserligen återfinns stycken i tidigt skede av koranen som skildrar skapelsen – och i slutet av koranen finns mängder av stycken som skildrar den yttersta domen. Men koranen är ingen historisk bok, på så vis att den skildrar historiska händelser.

Koranen är Guds egna ord som framförs i dialogform till Mohammed, men som riktar sig också till muslimerna och till övriga mänskligheten. Dess syfte är att förmedla människorna kunskap om vem Gud är, och hur han vill att hans skapelse ska förhålla sig till honom – inte att redogöra människornas historia.

För att övergripande förklara koranens struktur så består den av 114 suror (kapitel) som i grova lag är uppdelade i två sektioner. De längsta surorna – som profeten fick uppenbarade för sig främst i Medina – återfinns i koranens första halva. Surorna i den andra halvan är suror som uppenbarades för Mohammed innan hijra, när han bodde i Mecka. På så vis kan man säga att de suror som uppenbarades först för Mohammed (dvs i Mecka) finns i bokens slut, medan de suror som uppenbarades sist (i Medina) finns i Koranens början. De senare surorna från Medina-tiden tenderar också att vara längre än de suror som uppenbarades för profeten i Mecka. Man kan därför beskriva Koranens struktur ännu enklare genom att säga att de längsta surorna placerats först i boken och de kortaste sist – med undantag från sura 1 med sina 7 verser, som kallas ”öppningssuran” (Fatiah), och som inleder Koranen, och är en sura som även reciteras vid muslimernas obligatoriska bön fem gånger om dagen.

Koranens omvända struktur med de första uppenbarelserna sist och de sista först kan te sig ologiskt, men eftersom koranen i första hand förmedlar ett budskap och olika förmaningar och inte en sammanhängande historia från A till Ö, så blir strukturen inget riktigt problem.

Surorna i sig har emellertid olika teman, vilket framkommer av surornas olika namn: koranens längsta sura – sura 2, heter exempelvis ”Kon”, och handlar om statyn som israeliterna gjorde och tillbad inför. Sura 12 bär namnet ”Josef” och handlar om den Josef som skildras i bibeln och enligt koranen är en av islams profeter.

Mer övergripande handlar surorna i första halvan av koranen, de som uppenbarades i Medina (dvs under Mohammeds senare verksamhetsperiod) till stor del om mänskliga relationer, hur muslimerna bör förhålla sig till varandra, hur de bör handla i moraliska och praktiska frågor så som arvsrätt och skilsmässor etc. Här återfinns också mer djupgående skildringar av tidigare religiösa traditioner av judiska och kristna berättelser (som te x berättelsen om Josef).

Surorna i koranens andra halva, som uppenbarades i Mecka (dvs under Mohammeds första verksamhetsperiod som profet) handlar främst om Guds storhet och att Gud en dag kommer att ställa mänskligheten inför en räkenskapsdag där de som gjort ont ska straffas, och de som gjort gott belönas.

I egenskap av Guds budskap står dessa suror, som tidigare nämnts, över historien – samtidigt som många suror också nämner historiska händelser. Exempelvis nämns slaget vid Badr, namn på bibliska gestalter som Noa, Abraham, Lot mfl florerar flitigt – detta menar muslimer, motsäger dock inte att Koranen är evig, och således har existerat långt innan händelserna som beskrivs inträffade. De historiska händelser som antyds i Koranen, antyds därför att Gud från evighet valde att göra detta; händelserna i sig, i sin specifika tidsbundna historiska kontext har dock inget alls med Koranens eget innehåll att göra. Om historiska händelser sammanfaller med uppenbarelsen i Koranen, så beror de historiska händelserna på att det stod så i Koranen och inte på att Koranen skulle ha uppenbarats som ett resultat av händelserna i sig. Om en uppenbarelse på ett tydligt sätt kunde tillämpas i det tidsskede när den uppenbarades, så betyder det att uppenbarelsen alltid kan tillämpas, eftersom uppenbarelsen inte är tidsbunden. Att uppenbarelsen, som i sig inte är tidsbunden, sedan gavs i en historisk kontext beror på att Gud på så vis ville göra den tydlig och mer begriplig för människorna.

Vad är det då för budskap som denna heliga men svårtydda skrift förmedlar?

Koranens budskap


Det finns ingen Gud utom Gud. Denna inledning till den islamska trosbekännelsen, som också reflekteras i islams första trosartikel (se kap 2) sammanfattar också koranens huvudbudskap: det finns ingen annan Gud än Gud – han är en (tawhid), och han ensam är den allsmäktige, allvetande, väldige och vise. Han är också den som är värdig att prisas, att upphöjas, att tillbedjas, och den inför vilken det är varje människas plikt att lyda och underordna sig, och inte sätta några andra så kallade gudar vid sidan om – det sistnämnda – att sätta andra vid sidan av gud – kallas shirk, och är den största synd en människa kan begå inom islam. Om man vidhåller att göra detta, är den oförlåtlig. I Sura 4 sägs:

”Gud förlåter förvisso icke, att man sätter någon vid hans sida, men förlåter dock vem han vill allt utom detta, ty den, som sätter någon vid Guds sida, begår därmed en förskräcklig synd.” (Sura 4:51)


Det är också rädslan för att sätta andra vid sidan av Gud som lett fram till det förbud mot att avbilda Gud eller bland somliga muslimer, även Mohammed. Samma försiktighet gjorde att många muslimer även valde att inte framställa några bilder alls som föreställde människor, som en konsekvens av det utvecklades även den vackra kalligrafiskriften som inom islamisk konst skulle få ersätta bildernas betydelse.

Budskapet om att Gud är en, att han är den Högste, och att det inte finns någon annan jämte honom, upprepas i mängder av passager i Koranen. I Sura 1, som inleder Koranen proklameras Guds storhet med följande lov:

”Lov och pris hör Gud till, all världens Herre, den barmhärtige Förbarmaren, Domedagens Konung!” (Sura 1:1-3)


Gud är allsmäktig och evig, och han är ensam sådan; han ensam är Gud och ingen är hans like. Sura 112 som blott består av fyra verser, gör detta tydligt:

”Säg: >Gud är en, Gud, den Evige; ej har han fött, och ej är han född, och ingen är hans like.>” (Sura 112:1-4)


Och i Sura 64 sägs det:

”Det finns ingen gud utom Gud, och på Gud må de rättrogna förtrösta.” (Sura 64:13)


Samma sak uttrycks i Sura 3:

”Detta är sannerligen det verkliga förhållandet, och det finns ingen gud utom Gud; ja, Gud är sannerligen den Väldige, den Vise.” (Sura 3:55)


Detta är Koranens huvudbudskap, och det är också det budskap Mohammed får tydliga instruktioner om att förkunna:

”…Säg: >Han är min Herre; det finns ingen gud utom honom, på honom förtröstar jag, och till honom skall jag återvända.” (Sura 13:29)


Profeterna före Mohammed


Budskapet om Guds storhet och enhet gavs till Mohammed att förkunna. Men Mohammed var inte den förste att få detta budskap. Samma budskap hade Gud gett till alla budbärare och profeter i alla tider alltsedan Adam skapades, som var den första människan och även den första profeten. Att även de tidigare profeterna var bärare av samma budskap, framkommer tydligt i Sura 21:

”Och vi hava icke sänt någon apostel före dig utan att uppenbara för honom, att det ej finns någon gud utom mig; dyrken alltså mig!” (Sura 21:25)


Islam börjar därför inte med Muhammed. Tidigare generationers västerländska religionshistoriker brukade i sin forskning omnämna islam som Muhammedanism. Ett uttryck som muslimer själva dock värjer sig ifrån eftersom de inte anser att islam grundades av Mohammed. Mohammed förkunnade ju bara samma budskap som alla andra profeter tidigare förkunnat. Detta framkommer tydligt i Sura 41 där det sägs:

”Till dig säges ingenting annat än vad som redan sagts apostlarne före dig…” (Sura 41:43)


Mohammed var således bara en länk i kedjan av profeter – visserligen var han den siste, och den störste profeten av dem alla, men koranen har likväl mycket att säga om de tidigare profeterna.

Adam:

Den första profet som nämns i koranen, och som också utgör den första profeten av dem alla, är Adam som beskrivs i koranens andra kapitel. Om Adam förklarar Koranen att han är den första människan. Efter att Gud skapat jorden och himlen och allt liv därpå, förklarar han för änglarna att han ämnar insätta en ställföreträdare på jorden, därefter skapar han Adam. Han ber sedan änglarna att falla ner inför Adam, vilket de gör – alla utom en, en djinn vid namn Iblis (Sura 2:32). Denne Iblis kallas även Satan (al-Shaitan). I Sura 7 berättas:

”…och sedan sade vi till änglarna: >Fallen ned för Adam!> Så föllo de ned utom Iblis; han hörde ej till dem, som föllo ned. Och han [Gud] sade: >Vad hindrar dig från att falla ned, då jag befallt dig?> Han [Iblis] svarade: >Jag är förmer än han; du har skapat mig av eld, men honom har du skapat av lera.>” (Sura 7:10-11 [parentes] tillagd)


Som straff för att Iblis vägrar underordna sig, fördömer Gud honom till helvetet. Iblis ber dock om anstånd att få stanna kvar tills domedagen, och till dess fresta människorna och försöka förleda dem från den rätta vägen. Gud ger honom anstånd att företa sig vad han sagt, men säger:

”>Ut härifrån, vanärad och bortstött! Om några av dem följa dig, skall jag sannerligen fylla helvetet med eder allesammans.” (Sura 7:17)


Samtidigt uttrycker Gud att Satan likväl inte kommer att ha någon makt över dem som tjänar Gud, vilket framkommer i Sura 17 där Gud efter att ha gett Iblis tillåtelse att fresta människorna förklarar:

”Förled den du kan ibland dem med din röst och överfall dem med dina ryttare och ditt fotfolk, skaffa dig delaktighet i deras rikedomar och barn och giv dem löften!> - men Satan giver dem endast bedrägliga löften- >Över mina tjänare har du förvisso ingen makt, och din Herre är ett ombud, som räcker till.>” (Sura 17:66-67)


Efter denna händelse berättas hur Gud låter Adam bo i Paradiset tillsammans med sin hustru. Han förklarar också att de får hämta sin föda varifrån som helst, utom från det förbjudna trädet, eftersom de då kommer att tillhöra de orättfärdiga. Här ser förstås Satan sin chans, och frestar dem, precis så som han sagt, vilket skildras i Sura 7:

”Men Satan viskade till dem för att röja deras nakenhet, som varit dem fördold, och sade: >Eder Herre har blott förbjudit eder det här trädet, för att I icke skolen varda ett par änglar, eller höra till dem, som leva i evighet.> Och han svor inför dem: >Jag hör sannerligen till dem som vilja eder väl.>
Så förförde han dem genom bedrägeri, och när de smakat på trädet, blev deras nakenhet uppenbar för dem, och de togo och fäste ihop paradisets löv för att skyla sig, men deras Herre ropade till dem: >Har jag icke förbjudit eder detta träd och sagt eder: `Satan är förvisso en förklarad fiende till eder`?” (Sura 7:19-21)


Berättelsen om hur Satan frestar Adam och hans hustru, har förstås stora likheter med bibelns berättelse om syndafallet. Men det finns skillnader: medan syndafallet i bibeln fick till konsekvens att Adam och Eva förstod att de gjort vad Gud sagt var fel, och därefter skyllde ifrån sig – så uttrycker de första människorna en tydligare ånger i koranens berättelse, vilket framgår av påföljande vers:

”De svarade: >Herre, vi hava gjort orätt mot oss själva, och om du icke förlåter oss och förbarmar dig över oss, så komma vi sannerligen att höra till de tillspillogivna.” (Sura 7:22)


Gud förlåter dock människorna, men förvisar dem ut ur Paradiset till jorden, där deras uppgift blir att vara Guds ställföreträdare. Förvisningen ses dock inte som något ”syndafall”, på samma sätt som i kristen teologi. Adam och Eva ångrade sig tydligt i Koranen, och hade således kvar sin moraliska klarsyn i fråga om rätt och fel. De gjorde fel, bad om förlåtelse, blev förlåtna och gjorde rätt igen. Denna syn framkommer te x i Sura 16:

”Sedan är din Herre sannerligen överseende och barmhärtig mot dem, som gjort vad ont är av fåvitskhet, men efteråt omvänt sig och gjort det rätta.” (Sura 16:120)


Adam och Evas olydnad ledde enligt koranen, men till skillnad från bibeln, heller inte till något ”fall” för resten av skapelsen eller för deras avkommande. Däremot manas deras avkomlingar att ta varning av sina urföräldrars exempel, vilket återges i Sura 7:

”I Adams barn, låten ej Satan fresta eder på samma sätt som han utdrev edra första föräldrar ur paradiset…” (Sura 7:26)


Abraham:

Efter Adam så följer en rad andra profeter, som exempelvis Lot och Noa:

Om Lot sägs att han var en trovärdig budbärare utsänd till sitt folk(Se sura 26:162, 37:133), som fördömde att männen i staden gick till män istället för till kvinnor(29:25-34), för vilket Gud utrotade staden.

Om Noa berättas att han byggde en ark genom vilken han och hans familj skulle räddas, medan Gud skulle dränka de ogudaktiga (Se sura 11:38-39), Noa förmedlade dock det som var profeternas budskap till sin omgivning och sa: ”>Mitt folk, dyrken Gud! I haven ingen gud utom honom; skolen I då ej frukta Gud?>”

Den riktigt stora profeten efter Adam är dock Abraham (Ibrahim). Abraham var en hanif – vilket framkommer i den svenska Koranöversättningen av K V Zetterstén från 1917, i en vers som citerades också i kapitel 2:

”Abraham var varken jude eller kristen, utan han var hanif och Gud undergiven och hörde ej till månggudadyrkerne.”(Sura 3:60)


Ordet hanif, är en arabisk term som betecknar någon som kommit till insikt om monoteism innan islams uppkomst, utan att vara vare sig jude eller kristen och utan att ha fått det berättat för sig av tidigare profeter. Detta framkommer i Sura 6 där det berättas om Abraham:

”…Abraham sade till sin fader Azar: >Skall du taga dig beläten till gudar? Jag ser förvisso, att du och ditt folk äro fångna i uppenbar villfarelse.>

Och sålunda visade vi Abraham himlarnas och jordens rike, och det för att han skulle höra till dem, som äga visshet. Då natten inbröt över honom, fick han se en stjärna och sade: >Detta är min Herre>, men när den gick ned, sade han: >Jag älskar ej dem, som gå ned.> Och då han såg månen gå upp, sade han: >Detta är min Herre>, men när den gick ned sade han: >Om min Herre ej vägleder mig, kommer jag sannerligen att höra till de människor, som fara vilse.> Och då han såg solen gå upp, sade han: >Detta är min Herre, denna är störst>, men när den gick ned, sade han: >Mitt folk, jag har förvisso intet att skaffa med det I sätten vid Guds sida. Jag vänder som hanif mitt ansikte mot den, som skapat himlarna och jorden, och jag hör ej till månggudadyrkarne.>” (Sura 6:74-79)


Abraham ses därför som en monoteismens fader, vilket framgår i en annan Sura:

”Och striden för Guds sak, såsom han förtjänar att man strider för honom! Han har utvalt eder, och han har icke pålagt eder några svårigheter i religionen, eder fader Abrahams lära…” (Sura 22:77)


Abraham nämns också tillsammans med sin son Ismael. Koranen berättar också hur Gud prövar Abraham genom att be honom offra sin son:

”Och han sade… Herre, skänk mig en son bland de rättfärdiga!> Så bebådade vi honom en förståndig son, och då denne uppnått den ålder, att han kunde komma honom till handa, sade han: >Käre son, jag ser förvisso i drömmen, att jag måste offra dig. Tänk efter! Vad tycker du?> Han svarade: >Min fader, gör vad du får dig ålagt! Nog skall du finna mig tålig, om Gud vill.> Och när de fogat sig däri och Abraham lagt honom framstupa, ropade vi till honom: >Abraham! Nu har du låtit drömmen gå i fullbordan. Så löna vi förvisso dem, som göra väl.> Detta var sannerligen en uppenbar prövning, och vi återlöste honom med ett stort slaktoffer och välsignade honom till senaste eftervärld med dessa ord: >Frid över Abraham!> Så löna vi dem, som göra väl; Han hörde förvisso till våra rättrogna tjänare.” (Sura 37:97,98-111)


Abrahams starka tro på en Gud, gör honom till ett stort föredöme inom islam. Enligt muslimsk tro och även för-islamsk sådan så trodde de som levde i arabvärlden, att det var Abraham som tillsammans med sin son Ismael gjorde och ordningställde Kaba i Mecka för att dyrka den ende Guden. Det beskrivs i Sura 2:

”…och vi ålade Abraham och Ismael följande: >Renen mitt tempel för dem, som gå omkring det, som draga sig tillbaka dit, som buga sig och falla ned!> Än när Abraham sade: >Herre, gör detta till en säker ort och beskär dess invånare, så vitt de tro på Gud och den yttersta dagen, av frukterna!>…
Än när Abraham och Ismael lade grunden till templet med dessa ord: >Herre. Emottag det av oss! Du är förvisso den Hörande, den Vetande.” (Sura 2:119,120,121)


I Mecka trodde man under och även före Mohammeds tid att Ismael hade bosatt sig i Mecka och att han också var det arabiska folkets stamfar. Därför ser araberna också den bön som Abraham enligt koranen bad, som ett förebådande av Mohammed, när Abraham och Ismael efter att ha byggt templet ber:

”Herre, sänd ock en apostel ur deras egen krets till dem att uppläsa dina tecken för dem och lära dem skriften och visheten och göra dem rena! Du är förvisso den Väldige, den Vise!” (Sura 2:123)


Abraham har i många avseenden också en större plats enskilda muslimers vardagsliv än de flesta av de övriga profeterna innan Mohammed. Vid varje fast bönetid välsignar den bedjande muslimen både profeten Mohammed och Abraham. Pilgrimsfärden Hajj, görs också den till Abrahams ära, i åminnelse om att han var beredd att offra sin son Ismael. Abraham – som i Sura 4:124 omnämns som Guds vän – är i egenskap av den som återupptäckte den rena gudsdyrkan, som visade sin tro genom att offra sin son till sin Herre, och som uppförde det heliga templet Kaba i Mecka, således en av muslimernas allra största föredömen efter Mohammed, vilket framkommer i sura 16:

”Abraham var förvisso ett föredöme, ödmjuk inför Gud och en hanif; han hörde ej till månggudadyrkarne” (Sura 16:121)


Även inom judendomen och kristendomen intar Abraham en viktig roll; av den anledningen brukar de tre monoteistiska religionerna också kallas de Abrahamitiska religionerna; inte på grund att islam skulle bygga på kristendomen på samma sätt som kristendomen bygger på judendomen.

Josef:

Efter Abraham följde fler profeter – hans son Ismael och hans andre son Isak, och Isaks son Jakob räknas alla som profeter. Jakob blev enligt koranen stamfader till Israels tolv stammar, och fick tolv söner och en dotter. En av Jakobs tolv söner, nämligen Josef – var också han profet. Sura 12 bär namnet Josef och handlar i sin helhet om Josefs liv. Denne får i en dröm se hur elva stjärnor, solen och månen bugar sig inför honom.

När han berättar det för sin far Jakob, så gläder sig denne och säger att Gud genom detta ska fullkomna sin nåd över Jakobs släkt, på samma sätt som han gjort med dennes fäder.

Josefs bröder är dock avundsjuka på Josef, som de anser privilegieras av deras far, och beslutar därför att göra sig av med Josef. De föreslår att döda honom, men nöjer sig till slut med att kasta ner honom i en brunn, och säger sedan till sin far Jakob att Josef blivit dödad av vargar.

När Josef lämnats i brunnen kommer en karavan förbi och hittar honom där, de tar med honom som fånge och för honom till Egypten där han säljs för några billiga silverpenningar till en egyptisk man. Dennes hustru fattar dock tycke för Josef – som i Koranen skildras som oerhört vacker, och försöker därför förföra honom. Josef springer dock därifrån, och när det sedan ryktas om vad som hänt, börjar pratet gå bland kvinnorna i staden. Koranen berättar:

”Och några kvinnor uti staden sade: >Hövitsmannens hustru ville förföra sin tjänare; han har ingivit henne en häftig kärlek. Vi finna sannerligen, att hon är fången i uppenbar villfarelse.” (Sura 12:30)


Hövitsmannens hustru ger dock svar på tal, eftersom hon till skillnad från kvinnorna i staden vet hur vacker Josef är. Hon ordnar ett gästabjud och bjuder in kvinnorna i staden, som när de med egna ögon får se Josef, utbrister:

”>Bevare oss Gud! Detta är ingen mänsklig varelse; detta kan ej vara någonting annat än en härlig ängel.>” (Sura 12:31)


Hövitsmannens hustru förklarar vidare att Josef inte ville låta sig förföras, men fortsätter sedan med att säga att om han inte gör henne till viljes så kommer han att kastas i fängelse. Josef hamnar också i fängelse tillsammans med två andra, där drömmer Josef profetiska drömmar, och får på så vis veta sina medfångars öde; att en av dem ska dödas, och den andre befrias och tas i tjänst av Konungen. I fängelset vittnar Josef också om Guds storhet för sina medfångar och säger:

”…Detta hör till det, som min Herre lärt mig; jag har förvisso övergivit sådana människors lära, som icke tro på Gud, utan förneka det tillkommande livet. Och jag rättar mig efter mina fäders, Abrahams, Isaks och Jakobs lära. Det tillkommer oss ej att sätta någonting vid Guds sida… Han har befallt, att I icke skolen dyrka någon annan än honom. Detta är den rätta religionen, men de flesta människor veta ingenting.” (Sura 12:37,38,40)


Josefs medfångar går det öde till mötes som Josef drömt om – men när fången som enligt drömmen skulle få leva frisläpps, ber Josef honom att komma ihåg honom inför kungen. Han glömmer dock bort Josef, som därför får sitta fången flera år.

Kungen i Egypten drömmer emellertid en dröm. I den ser han sju feta kor, som sedan blev uppslukade av sju magra. Han såg också sju gröna ax, följt av sju förtorkade. Han frågar då sina stormän vad drömmarna betyder, men de svarar att det bara är virriga drömmar och säger att de inte förstår sig på drömtydning. Då kommer emellertid Josefs medfånge ihåg Josef, och Josef kallas inför kungen för att tyda drömmen och säger:

”I skolen så i sju år som vanligt, och vad I skörden skolen I lämna kvar i axen förutom en obetydlighet, som I förtären. Därefter skola sedan komma sju hårda år, som uppsluka vad I sparat för dem förutom en obetydlighet, som I haven i förvar.” (Sura 12:47-48)


Josef berättar således om hur en hungersnöd ska komma över landet och säger att han därför måste spara på skörden för att klara sig igenom de sju svåra åren. I tacksamhet för Josefs insikt, upphöjer kungen honom och gör honom till förvaltare över förrådshusen.

Hungersnöden kommer och den drabbar även Josefs familj, och därför kommer hans bröder för att be den Egyptiske konungen om säd – och kommer på så vis inför Josef, men utan att känna igen honom. Han känner dock igen dem, och kräver att de ska återvända till sin far och sedan ta med sig sin yngsta bror. Bröderna gör detta och lovar Jakob att deras lillebror ska komma oskadd tillbaka igen. Väl i Egypten låter dock Josef placera en av sina bägare i sin lillebrors packning – och när bröderna sedan tänker bege sig av, låter Josef en utropare ropa ”tjuvar!” efter dem. Han genomsöker sedan deras packning och när han hittar bägaren i sin lillebrors tillhörigheter säger han att han ska behålla brodern hos sig för egen del. De andra bröderna blir då bestörta eftersom de dyrt lovat sin far att föra hem brodern oskadd, för att hans sorg efter Josef inte ska bli dubbel och den äldste brodern vägrar vända tillbaka hem utan sin lillebror. När Josef ser att de inte tänker överge sin lillebror, så berättar han för dem att det är han som är Josef. Han förlåter sina bröder och låter även sända efter sina föräldrar. När Josef sedan träffar sin far igen, säger han:

”>Min fader, detta är uttydningen av min dröm tillförene. Min Herre har låtit den gå i fullbordan; han gjorde väl emot mig, då han befriade mig ur fängelset och förde eder hit från öknen, sedan Satan stiftat oenighet mellan mig och mina bröder. Min Herre är sannerligen skarpsynt i vad han vill; han är förvisso den Vetande, den Vise.” (Sura 12:101)


Från berättelsen om Josef i Sura 12 kan en muslim dra lärdomar. Dels att Gud var den som styrde Josefs öde, helt oavsett vad hans bröder gjorde honom. Men Josef beskrivs också som en profet som kom med ett klart vittnesbörd, vilket framkommer i Sura 40:

”Josef har ju kommit till eder med de klara vittnesbörden… ” (Sura 40:36)


I Josefs slutord i Sura 12 säger Gud till honom att säga:

”Detta är min väg; jag kallar eder till Gud på grund av insikt, jag och den, som följer mig. Gud allena all ära! Jag hör icke till månggudadyrkarne.” (Sura 12:108)


Moses:

En av de största profeterna i muslimsk historia, är Moses (Musa) – han är också den bibliska profet som förekommer mest i koranen i en mängd olika passager, där han förkunnas som den som förmedlat toran. Han ses också som judarnas profet, till skillnad från Abraham som ses som en profet av mer universellt slag.

Berättelsen om Mose återfinns bland annat i Sura 7, där hans livshistoria skildras på ungefär samma sätt som i den bibliska berättelsen i andra mosebok, fast i koranens version betydligt mer fragmentariskt. I vers 102 framträder han inför Farao med begäran att Farao ska släppa israeliterna från deras fångenskap i Egypten:

”Mose sade: >Farao, jag är förvisso en apostel från all världens Herre. Jag är skyldig att icke säga någonting annat än sanningen om Gud; jag har nu kommit till eder med ett klart vittnesbörd från eder Herre, sänd alltså Israels barn med mig!>” (Sura 7:102)


När Mose sagt detta så kräver Farao ett tecken av honom, Mose kastar då sin stav till marken som förvandlas till en orm, och sträcker ut sin hand som blir vit. Farao låter då samla ihop sina trollkarlar från de omkringliggande städerna, och även de visar upp sina tecken i en kamp mellan dem och Mose inför Faraos ögon. Mose går dock segrande ur kampen på ett sådant sätt att trollkarlarna utbrister: ”Vi tro på all världens Herre, Moses och Arons Herre.”(Sura 7:118-119), för vilket Farao hotar att hugga händer och fötter av dem och låta korsfästa dem.

Farao vägrar vidare att släppa Israels folk, och därför låter Gud sända en mängd straffdomar över dem – som i bibelns berättelse skildras väldigt utförligt medan de i koranen sammanfattas i en enda vers, där det sägs:

”Så sände vi över dem översvämningen, gräshopporna, lössen, paddorna och blodet till tecken, som kunde utläggas, men de voro högmodiga; ja, de voro syndiga människor.” (Sura 7:130)


Till slut lämnar emellertid israeliterna Egypten, men Farao och hans folk följer efter. Gud låter då dela Röda havet, så att Mose och Israels barn torrskodda kan gå igenom, men när Farao och hans män som följer efter ska göra samma sak, låter Gud vattnet svämma över och dränka dem. I Sura 2 sägs:

”…vi delade havet åt eder och frälste eder, men dränkte Faraos folk i eder åsyn.” (Sura 2:47)


Mose leder därefter israeliterna ut ur Egypten. Gud kallar honom då också upp på ett berg där han vistas i fyrtio dagar, och där han får motta Lagen (toran) av Gud, vilket beskrivs i Sura 7 där Gud säger till Mose:

”>Mose, jag utkorar förvisso dig framför alla människor genom mina budskap och mitt tal; tag emot vad jag giver dig och hör till de tacksamma!> Och vi uppskrevo allting åt honom på tavlorna, både maningar och utläggningar av allting…” (Sura 7:141,142)


Som förmedlare av toran, så var Mose, enligt islamsk tro, inte bara en profet (nabi) utan även en budbärare (rasul). Lagen gavs för att leda folket på Guds väg, något som uttrycks i Sura 2:

”Än när vi gåvo Mose skriften och urskillningen, för den händelse I månden komma på den rätta vägen!” (Sura 2:50)


När Mose sedan kommer ner från berget så visar det sig att Israels folk samlat ihop sina smycken och av dem tillverkat en kalv, kring vilken de tillber. Det är denna händelse som givit namn till Sura 2, som kallas just ”kon” – berättelsen om kalven berättas och kompletteras dock även i Sura 7, där händelsen beskrivs på följande vis:

”Och sedan gjorde sig Moses folk under hans frånvaro en kalv, ett bölande kreatur, av sina smycken. Hade de då ej lagt märke till att han ej kunde tala till dem eller leda dem på vägen? De gjorde honom åt sig och voro orättfärdiga.” (Sura 7:146-147)


Folket ångrar sig emellertid och Mose ber för dem, och i sin bön ber han Gud att skriva upp något gott åt dem både i detta livet och det tillkommande, varpå Gud svarar:

”Med mitt straff hemsöker jag vem jag vill, och min barmhärtighet omfattar allting; jag skall uppskriva den åt dem, som frukta Gud och giva allmosan, och dem som tro på våra tecken, som följa aposteln, profeten, den olärde, som de finna skriftligen omnämnd i tora och evangelium, som påbjuder det tillbörliga och förbjuder det otillbörliga, som tillåter dem det goda och förmenar dem det dåliga, som befriar dem från deras börda och de bojor, som lagts på dem. De, som tro på honom, understödja och hjälpa honom och följa det ljus, som nedsänts med honom, dessa äro de lyckliga.” (Sura 7:155-156)


De verser där Gud förklarar att han, precis som Mose bett om, ska skriva upp något gott åt dem som frukta Gud och giva allmosan, och dem som tro på våra tecken, som följa aposteln, profeten, den olärde, som de finna skriftligen omnämnd i tora och evangelium – är en vers som muslimska teologer menat är en profetia som syftar på Mohammed – han som var Guds sändebud, men som inte kunde läsa, och som visade människorna vad Gud tillät och inte tillät. I Ibn Kathirs klassiska korankommentar (tafsir) från 1300-talet evt. kommenterar den lärde muslimske teologen den citerade koranpassagen på följande sätt:

“This is the description of the Prophet Muhammad in the Books of the Prophets. They delivered the good news of his advent to their nations and commanded them to follow him.”


Andra profeter:

Efter Moses, nämns också många fler profeter som också omnämns i Gamla Testamentet; David och Salomo sägs i koranen båda ha innehaft kunskap och vishet (se sura 21:78-79), och David beskrivs på egen hand som psalmdiktaren som sjöng Guds lov tillsammans med fåglarna och bergen (se sura 34:10).

Jona är en annan profet, som omnämns som en som sannerligen hörde till de utsända (se sura 37:139), och som för sin olydnad blir uppslukad av en stor fisk – i fiskens mage prisar han dock Gud, varpå fisken kastar upp honom på en strand. Jona lyder därefter Gud som sänder honom till hundratusen människor eller mer, som till följd kommer till tro.

Av Nya Testamentets profeter omnämns i koranen särskilt Johannes döparen, som Gud lät födas trots att hans mor var ofruktsam (se sura 19:9-10).

Den största och mest framträdande av islams profeter före Mohammed, är emellertid Jesus (Isa).

Jesus


Jesus var enligt muslimsk tro den främste och även den siste profeten innan Mohammed. Och precis som Mohammed så var Jesus såväl en profet (nabi) som ett Sändebud (rasul), som förmedlade evangelium (vilket på arabiska kallas för injil). I många avseenden har islams syn på Jesus många likheter med de kristnas, och muslimer hyser en stor respekt för Jesus från Nasaret. Muslimerna tror precis som kristna på att Jesus föddes av jungfru Maria. Detta beskrivs bland annat i Koranens nittonde sura, som bär just namnet ”Maria”, där det sägs:

”Kom ock ihåg Maria i skriften, huru hon drog sig undan från de sina till ett ställe i öster och tog en slöja för att dölja sig för dem, och huru vi sände vår ande till henne och han syntes henne vara en mänsklig varelse utan vank!
Hon sade: >Jag söker förvisso skydd mot dig hos Förbarmaren, så vitt du är en gudfruktig man.> Han svarade: >Jag är utsänd av din Herre för att giva dig en oskyldig son.>
Då sade hon: >Huru skall jag kunna få någon son, då ingen mänsklig varelse kommit mig vid och jag icke är någon synderska?>
Han svarade: >Så säger din Herre: `Det är lätt för mig, och det just för att vi skola göra honom till ett tecken för människorna och ett barmhärtighetsbevis ifrån oss; detta är en avgjord sak`.>
Så vart hon havande och drog sig undan till ett avsides ställe” (Sura 19:16-22)


Jungfrufödselns mirakel skulle vara det första tecknet för människorna som skulle bevisa för dem att Jesus var en profet. I och med Marias havandeskap börjar också historien om Jesus. I koranen beskrivs hur den havande Maria, när födslovåndorna kommer över henne lutar sig mot en palm och misströstar av smärtan och önskar sig döden. Då hör hon hur Jesusbarnet som är på väg att födas ropar till henne:

”>Var ej bedrövad! Din Herre har låtit en bäck rinna nedanför dig. Skaka på palmens stam, så faller det mogna, färska dadlar ned över dig; Ät och drick och var vid gott mod! Och om du får se någon mänsklig varelse, så säg: `Jag har förvisso lovat Förbarmaren att fasta och kommer icke att tala med något människobarn idag.>” (Sura 19:24-27)


När barnet sedan fötts samlas folket förundrade kring Maria för att få vetskap om det märkliga som hänt – hon har ju fått ett barn utan att vara gift. Maria talar dock inte till dem utan pekar istället på barnet, och när folket då undrar hur de ska kunna tala med ett spädbarn i vaggan så öppnar spädbarnet ännu en gång munnen och talar flytande och säger:

”>Jag är förvisso Guds tjänare; han har givit mig skriften och gjort mig till profet, han har ock givit mig sin välsignelse, var jag än månde vara, och ålagt mig bönen och allmosan, så länge jag lever, så ock att vara öm emot min moder, och han har icke gjort mig högmodig och usel. Frid över mig den dag jag föddes, den dag jag dör och den dag jag varder uppväckt till liv!>” (Sura 19:31-34)


Så börjar Koranens historia om Jesus. Född av en jungfru och redan som spädbarn medveten om sin profetiska kallelse måste Jesus sägas vara unik bland islams profeter. I sura 3 beskrivs Jesu unika kallelse som en apostel till Israels barn med uppgift att bekräfta den tidigare uppenbarelsen (toran) och förkunna den nya uppenbarelsen (evangelium):

”Maria, Gud bebådar dig förvisso ett ord från sig. Hans namn skall vara Kristus, Jesus, Marias son, ärad både i detta och i det tillkommande livet, en av dem, som få komma Gud nära. Han skall tala till människorna i vaggan och även som äldre så som en av de rättfärdiga… Och han [Gud] skall lära honom [Jesus] skriften, visheten, tora och evangelium, och detta som en apostel till Israels barn…” (Sura 3:40-41,43)


Till bekräftelse för sin profetiska uppgift gjorde Jesus också flera tydliga under, vilket framkommer i påföljande verser där Jesus säger:

”``Jag kommer till eder med ett tecken från eder Herre. Jag skall skapa liksom en fågel åt eder av lera och blåsa i den, så att det på Guds tillskyndelse bliver en fågel; jag skall på Guds tillskyndelse bota den blindfödde och den spetälske och uppväcka de döda till liv, och jag skall tala om för eder vad I skolen äta och vad I skolen lägga i förvar i edra hus; häri finns sannerligen ett tecken för eder, om I ären rättrogna. Så ock till bekräftelse på tora, som kommit före mig, och för att tillstädja eder en del av vad som varit eder förbjudet; ja, jag kommer till eder med ett tecken från eder Herren. Frukten alltså Gud och lyden mig! Gud är förvisso min och eder Herre, dyrken honom alltså! Detta är en rätt väg.`.>” (Sura 3:43-44)


I sura 5 beskrivs ungefär samma saker, men den här gången är det Gud som talar till sin profet och bekräftar vad som redan skett:

”Än när Gud sade: >Jesus, Marias son, kom ihåg min nåd mot dig och din moder, då jag styrkte dig med helighetens ande, så att du talade till människorna både i vaggan och som äldre! Än när jag lärde dig skriften, visheten, tora och evangelium, och när du på min tillskyndelse skapade liksom en fågel av lera och blåste i den, så att det på min tillskyndelse blev en fågel, och du på min tillskyndelse botade den blindfödde och den spetälske! Än när du på min tillskyndelse uppväckte de döda, och när jag höll tillbaka Israels barn från dig, då du kom till dem med de klara vittnesbörden…” (Sura 5:109-110)


Koranens bild av Jesus framstår till en början överensstämma åtminstone överlag med Bibelns beskrivning av Jesus. I både Nya Testamentet och Koranen berättas hur Jesus föddes av en jungfru, och hur han som vuxen gjorde under och botade de sjuka och predikade evangelium. Muslimer tror också, i en tappning snarlikt de kristnas, att Jesus – som nu är i himlen – en dag ska komma tillbaka till jorden för att besegra den enögde Dajjal – den muslimske Antikrist, som ska uppträda i tiden innan Domedagen. Därutöver går dock bilden av Jesus isär. För även om Koranen framhåller Jesu profetiska uppgift, och tillskriver honom ett liv i Guds närhet – så skiljer sig synen på Jesus därefter ganska stort mellan kristna och muslimer.

Jesus är enligt koranen en profet, och den största efter Mohammed. Jesus är också en person alla muslimer hyser stor vördnad för – men Jesus var enligt islam naturligtvis inte Guds son som kristna tror – eftersom detta skulle jämställa honom med Gud, vilket är shirk – den stora dödssynden.

I koranens beskrivning över islams tidigare profeter innan Jesus, så är skildringarna överlag ganska snarlika med de skildringar över samma profeter som återges i bibeln. Somliga detaljer skiljer, kanske främst i Abrahams liv där bibeln exempelvis tydliggör att det var Isak och inte Ismael som skulle offras. Överlag samstämmer de stora händelserna i profeternas liv dock relativt bra med varandra, vilket kanske tydligast framkommer i historien om Josef där berättelsen i koranen till sin handling i princip är identisk med de händelser som skildras i bibeln. Även när det gäller det budskap som profeterna förkunnade så genklangar islams betoning av monoteism ganska samstämmigt med de bibliska profeternas tro på en Gud. Som tidigare påvisats beror dock, enligt muslimer, dessa likheter inte på att koranens innehåll skulle bygga på bibeln, utan på att såväl bibeln som koranen härrör från samma himmelska urskrift – det är dock Koranen som är den perfekta kopian av denna skrift, medan bibelns texter däremot förvanskats. Där koranen och bibeln skiljer sig åt, är det således den bibliska historien som förvanskats.

Eftersom Jesus i Nya Testamentet tydligt omnämns som Guds son, så innebär det förstås därför att Nya Testamentet har förvanskats. När muslimer därför talar om det evangelium som Jesus förmedlade så menar de således inte det som står skrivet i Nya Testamentet, utan snarare den ”rena lära” som Jesus förkunnade innan texterna i Nya Testamentet förvanskades. Exakt vad Jesu evangelium enligt muslimer dock säger, specificeras inte tydligt i koranen. Däremot finns det mängder av hadither, och islamska skrifter där Jesus nämns och där olika berättelser och uttalanden av honom förtäljs. I sin bok ”Den muslimske Jesus”, ger författaren Tarif Khalifi mängder av sådana exempel. Ibland säger Jesus i den muslimska traditionen saker som också återfinns i Nya Testamentet, och i muslimsk tappning utgör rena bibelcitat, som te x:

”Jesus sade: ”Samlen eder skatter i himlen, ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.”


Vid andra tillfällen säger Jesus saker som delvis samstämmer med bibelns texter, som exempelvis:

”Jesus brukade säga: ”Välgörenhet är inte att göra gott mot den som gör gott mot dig, ty det är bara att löna gott med gott. Välgörenhet är att du gör gott mot den som gör dig illa.”


Och vid andra tillfällen uttrycks saker som inte alls återfinns i Nya Testamentet, som te x:

”Jesus gick förbi en ko som kalvade under stor vånda. ”Guds ord”, sade kon, ”be att Gud förlossar mig.” Jesus bad: ”O skapare av själen ur själen, du som får själen att utgå ur själen, förlossa henne.” Kon födde sin avkomma.”


Eller som följande berättelse:

”Jesus gick förbi en by där det fanns ett berg från vilket det hördes gråt och klagan. Jesus frågade byborna: ”Vad är det för gråt och klagan som kommer från berget?” Byborna svarade: ”Så länge vi har bott i den här byn har vi hört ljudet av gråt och klagan från berget.” Jesus sade: ”O Gud, låt berget tala till mig.” Gud lät berget tala och säga: ”Vad vill du mig, Jesus?” ”Berätta varför du gråter”, sade Jesus. Berget svarade: ”Jag är det berget som man tog sten från för att hugga till avgudabilder som sedan dyrkades i stället för Gud. Jag är rädd för att Gud ska kasta mig i helvetets eld, för jag har hört Gud säga: ´Så frukten den eld, vars bränsle består av människor och stenar´.” Gud ingav Jesus att säga till berget: ”Var lugn, för jag har räddat dig undan helvetet.”


I de islamska traditionerna finns flera hundra liknande berättelser om Jesus, som sammansatt skulle kunna representera det ”islamska evangelium”, som Jesus förkunnade, men vars ursprungliga innehåll förvanskades tidigt.

Koranen i sig säger heller inte, bortsett från Jesu uppmaningar om att dyrka Gud och att Gud är en, speciellt mycket om innehållet i Jesu budskap. Däremot ägnas ganska många verser till att förklara vad evangeliet som Jesus förmedlade inte är. I sura 4 sägs:

”Kristus, Jesus, Marias son, är blott Guds apostel och hans ord, det han ingivit Maria, och en hans ande; tron alltså på Gud och hans apostlar och sägen ej: >De äro tre>, utan avhåll eder därifrån till fromma för eder själva! Gud är en enda Gud, honom allena all ära! Bort det, att han skulle hava barn! Honom tillhör vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden; ja, Gud är ett ombud, som räcker till. Kristus skall aldrig vägra att vara en tjänare åt Gud…” (Sura 4:169-171)


Och i sura 112 ägnas surans alla verser till att fastslå detta:

”Säg: >Gud är en, Gud, den Evige; Ej har han fött, och ej är han född, och ingen är hans like.>” (Sura 112)


Dessa verser ger uttryck för ett avståndstagande till kristendomens tro på Kristi gudomlighet: Jesus var Guds tjänare, inte Guds son. Fördöms gör också den kristna läran om treenigheten – Gud är ju en, inte tre. I Sura 5 skildras följande dialog mellan Gud och Jesus:

”Än när Gud sade: >Jesus, Marias son, har du sagt till människorna: `Tagen mig och min moder till gudar istället för Gud!´> Han svarade: >Dig allena all ära! Det är mig icke möjligt att säga något, vartill jag ej har rätt... Jag har ej sagt dem något annat än vad du bjudit mig, nämligen: `Dyrken Gud, min och eder Herre!` Och jag har varit vittne mot dem, så länge jag var ibland dem, men då du tog mig hädan, blev du själv väktare över dem; ja, du är vittne till allting.” (Sura 5:116,117)


Här rättar således Jesus med egna ord de kristna som dyrkar honom istället för Gud, och tar honom och hans moder till gudar. I ett par andra verser från Sura 5 fastslås än tydligare både att Jesus inte är Guds son och att Gud inte är tre:

”Otrogna äro de, som säga: >Gud är förvisso Kristus, Marias son>, ty Kristus sade: >Israels barn, dyrken Gud, min och eder Herre!> Om någon sätter någon vid Guds sida, förmenar Gud honom förvisso paradiset, och hans hemvist varder elden; ja, de orättfärdiga skola ej få några hjälpare.
Otrogna äro de, som säga: >Gud är förvisso den tredje av tre>. Det finns ingen Gud utom en enda Gud, och om de ej upphöra med vad de säga, skall sannerligen ett plågsamt straff drabba dem, som äro otrogna.
Skola de ej omvända sig till Gud och bedja honom om förlåtelse? Ja, Gud är överseende och barmhärtig. Kristus, Marias son, var blott en apostel, före vilken de andra apostlarne gått bort, och hans moder var ett sanningsvittne.” (Sura 5:76-79)


Jesus är måhända unik bland profeterna, men återigen betonas att han likväl bara är en apostel av många. Gud är den högste – och ingen är hans jämlike; han har ingen son, och han är inte tre.

Koranens beskrivning av Jesus skiljer sig också från Nya Testamentets beskrivning när det gäller Jesu död. Enligt kristen tro dog Jesus för mänsklighetens synd, enligt koranen dog Jesus inte alls, vilket framkommer av sura 4:

”Och de sade: >Vi hava förvisso dödat Kristus, Jesus, Marias son, Guds apostel> – men de hava varken dödat eller korsfäst honom, utan det tycktes dem blott så… de hava ej dödat honom i verkligheten, utan Gud har upptagit honom till sig, ty Gud är väldig och vis” (Sura 4:156)


Vad denna vers menar exakt har det spekulerats kring, och det finns bland muslimer flera olika teorier angående vad Jesu skenbara död innebar. I Ibn Kathirs tidigare citerade tafsir (korankommentar) från 1300-talet, förklaras koranversen som följande:

Judarna ville undanröja Jesus och begav sig därför till kungen i Damaskus och förklarade för honom att det var en man som vållade splittring bland folket i Jerusalem och oro bland kungens underordnade. Detta gjorde kungen mycket arg och han skrev därför ett brev till sin ställföreträdare i Jerusalem att denne skulle hitta rebelledaren – Jesus – och korsfästa honom med en krona av törnen på huvudet. När kungens man i Jerusalem fått brevet tar han med sig en skara judar och omringar det hus där Jesus befinner sig tillsammans med sina lärjungar. Jesus frågar då om någon frivillig vill låta sig förvandlas till hans avbild och inta hans plats, och som belöning bli hans följeslagare i paradiset. En ung man svarar ja och genom ett mirakel låter Gud honom förvandlas så att han ser ut som Jesus. Gud låter därefter den riktige Jesus somna och öppnar ett hål i taket varifrån Jesus sovandes lyfts upp till Gud i himlen. När den riktige Jesus lyfts upp – lämnar lärjungarna huset, och när de som omringat dem då såg mannen som förvandlats till Jesu kopia, tar de honom tillfånga, korsfäster honom och sätter på honom en krona av törnen. Den verklige Jesus korsfästes alltså inte. Ibn Kathir kommenterar händelsens efterspel på följande sätt:

” The Jews then boasted that they killed `Isa [Jesus] and some Christians accepted their false claim, due to their ignorance and lack of reason.” ([parentes] tillagd)


Andra teologer har haft andra teorier. Den viktiga nämnaren – och vad som skiljer islam från kristendomen – är emellertid att muslimerna inte tror att Jesus dog, medan detta är en av den kristna trons teologiska hörnstenar.

Profeten efter Jesus:

Jesus var på sin tid den främsta profeten av alla. Men den sista och slutgiltiga profeten som sändes för att förmedla den gudomliga urkoranens budskap, var förstås Mohammed. Det var Mohammed som var svaret på Abraham och Ismaels bön, när de efter att ha byggt upp Kaba i Mecka, bad Gud att sända folket ”en apostel ur deras egen krets”. Det var Mohammed som åsyftades när Gud sa till Mose att han skulle ”skriva upp det goda” åt dem som ”följa aposteln, profeten, den olärde, som de finna skriftligen omnämnd i tora och evangelium”.

Denna förståelse för att Gud en dag skulle sända en framtida, speciell och slutgiltig budbärare delades av många profeter, men uttrycks förmodligen tydligast av Jesus i sura 61:

”Än när Jesus, Marias son, sade: >Israels barn, jag är sänd av Gud till eder för att bekräfta den tora, som kommit före mig, och bebåda en apostel, som skall komma efter mig och vars namn är Ahmed. >>” (Sura 61:6)


Denne Ahmed syftar förstås inte på någon annan än Mohammed. I Ibn Ishaqs sira som skildrar Mohammeds liv, utlägger författaren ett bibelstycke på följande sätt:

”Among the things which have reached me about what Jesus the Son of Mary stated in the Gospel which he recieved from God for the followers of the Gospel, in applying a term to describe the apostle of God, is the following. It is extracted from what John the Apostle set down for them when he wrote the Gospel for them from the Testament of Jesus Son of Mary: ´He that hateth me hath hated the Lord. And if I had not done in their presence works which none other before me did, they had not had sin: but from now they are puffed up with pride and think that they will overcome me and also the Lord. But the word that is in the law must be fulfilled, “They hated me without a cause” (i.e without reason). But when the Comforter has come whom God will send to you form the Lord´s presence, and the spirit of truth which will have gone forth from the Lord´s presence he (shall bear) witness of me and ye also, because ye have been with me from the beginning. I have spoken unto you about this that ye should not be in doubt.`
The Munahhemana (God bless and preserve him!) in Syriac is Muhammad; in Greek he is the paraclete.”


Den bibeltext som Ibn Ishaq läste var en palestinsk-syrisk text, där ordet som i den engelska översättningen översatts till ”the Comforter”, var Munahhemana. I den grekiska originaltexten som bibelns nya testamente skrevs på, är ordet paraclete (paracletos) – i svenska biblar har ordet översatts till Hjälparen och syftar i kristen teologi på den helige Ande – den tredje personen i Treenigheten. I detta stycke, och i en islamsk kontext, menar dock Ibn Ishaq att den Hjälpare Jesus i själva verket bebådar, är Mohammed. Samma slutsats drar Ali Tabari, som i en skrift från 800-talet evt. framlade islams överlägsenhet gentemot andra religioner där han kommenterar Johnannesevangeliet 14:25 på följande vis:

On this subject the Christ – peace be with Him – uttered a sentence recorded and perpetuated in the Book of the Apostle John, in the fifteenth chapter of his Gospel: ”The Paraclet, the Spirit of truth, whom my father will send in my name, He shall teach you everything.” The Paraclet, then, whom God would send after the Christ, and who would testify to the name of the Christ – peace be with Him – is the One who would teach mankind everything that they did not know before; now among the disciples of the Christ there has not been, down to our time, a single one who taught mankind anything besides what the Christ had already taught; the Paraclet, therefore, who taught mankind what they did not know before, is the Prophet – may God bless and save him – and the Kur`an is the knowledge that the Christ has called “everything.”


Profeterna i Koranen:

Koranen säger som detta avsnitt visat, ganska mycket om profeterna innan Mohammed. Främst nämns de bibliska profeterna, men islam är även öppen för att profeter funnits inom andra traditioner. Likväl är det dock de bibliska profeterna som betonas, varför judar och kristna inom islam kallas för ”Bokens folk” (ahl- al Kitab) – de har ju ursprungligen fått uppenbarat för sig samma himmelska urskrift som Mohammed, och är således mer upplysta än avgudadyrkarna. Vördnaden för profeterna kombinerat med förståelsen för att Mohammed dock är den slutgiltiga länken i kedjan – förutan vilken profeternas länk är ofullkomlig – framkommer i bland annat följande Koranstycke:

”Säg: >Vi tro på Gud, på vad som nedsänts till oss och vad som nedsänts till Abraham, Ismael, Isak och Jakob och stamhövdingarne, på vad Mose, Jesus och profeterna fått ifrån sin Herre, utan att vi göra någon skillnad på någon ibland dem, i det att vi underkasta oss honom.> Men vill någon hava något annat än Islam till religion, skall det aldrig mottagas från honom, och i det tillkommande livet skall han höra till de tillspillogivna.” (Sura 3:78-79)



En sammanfattning av koranens världsbild


Koranen utgör islams fundament. I Koranen berättas att det är Gud som har skapat världsalltet. Han har också skapat människorna och djuren, men också änglarna och djinnerna. Han är Skaparen, Allhärskaren, den Allmäktige, den Evige och den Vise. Människans syfte är att dyrka Gud, att göra det han befallt dem att göra och undvika det han förbjudit dem. Varje människa står personligen ansvarig inför Gud i fråga om hur hon levt. En dag som bara Gud känner till, kommer Domedagen att infalla när Gud samlar skapelsen och dömer efter huruvida de levt i enlighet med hans befallningar. De goda kommer då att belönas med paradiset, medan helvetets eld väntar de onda.

Mänskligheten har dock alltid gått fel. De har glömt bort sanningen om Gud – att han är den högste, och ende sanne Guden – och människorna har istället under hela sin existens vänt sig till andra gudar, och på så vis satt avgudar vid den högste Gudens sida. I sin kärlek till människorna, och i sin önskan att förmå dem att återvända till sanningen och den sanna tron, sände Gud därför profeter till mänskligheten – profeter med uppgift att påminna och förmana sina medmänniskor om att det bara finns en Gud, och att bara han är värdig att dyrkas. Adam – den människa Gud skapade först – var den första profeten, som åtföljdes av mängder av andra profeter, med Mohammed som den sista. Mohammed gav dessutom mänskligheten den heliga koranen – Guds bok med vägledning till alla människor. En bok som i sig är ett tecken på Guds barmhärtighet, att han inte lämnat människorna vind för våg, utan genom Koranen gett dem ett tydligt rättesnöre som visar dem hur han vill att de ska leva.

Koranen är därför, på samma sätt som bibeln är för kristna, det fundament som beskriver vad tron går ut på och hur den ska utövas i praktiken. Koranens innehåll har i princip varit oförändrat under dess fjortonhundraåriga historia, och för miljoner muslimer i vår tid utgör den ett dagligt rättesnöre, och har därför en given central plats i såväl världs- och litteraturhistorien som i samtida samhällsdebatter.

Problemet med koranen är dock att den inte bara skildrar en kosmologisk föreställning, eller beskriver hur den enskilda människan ska förhålla sig gentemot Gud, utan att den även på många ställen förespråkar våld och aggressivitet och en kollektivistisk kodex som är främmande för demokratiska värderingar. Det är dessa koranpassager vi nu ska analysera.

Gå vidare till: Del 4.2: Koranexegetik om vålds- och fredsverser

Se även tidigare inlägg:

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 3: Det heliga kriget: Jihad i Islams begynnelse 20140625

2 kommentarer:

Thore Hult sa...

Koranen
Muslimernas bibel
I koranens Sura 47 vers 4 står det så här "När i möten dem som äro otrogna så halshuggen dem tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån då i bojor!"
Detta är vad Muhammed säger. Och i 11 versen skall vi utrotas. Och i 17 versen skall muslimerna slita sönder våra inälvor. 29 versen samma Sura, slå dem i ansiktet och ryggen. I 40 Suran 73 versen skall vi stekas i elden. På varje sida i koranen står det att vi andra skall straffas. På flera ställen i koranen står det att vi skall stekas så i 38 Suran 59 versen står det åter igen. Men i vers 61, så skall vi ha dubbelt straff.

Men vad gör muslimerna mer då? Ja i 38 Suran 32 versen, "så började muslimen att avhugga benen och halsarna". Ja att vi skall "stekas" står det på många ställen i koranen, eller utrota oss. Sura 36 vers 63 är det dags för stekning igen. Och hela våran släkt skall utrotas. Ja vi skall smaka på helvetes eldens pina.
Ja muslimerna skall tillintetgöra innevånarna i våra städer står det i sura 29. För muslimerna har tillintetgjort många städer förut. Men dom kan också dränka oss andra i 26 suran 66 versen. Eller som det står i vers 49 avhugga händer och fötter korsvis och korsfästa oss allesamman. På varje sida i koranen står det att "vi skall ha ett plågsamt straff". Och dom skall tillintetgöra våra städer står det i Sura 18 vers 58.

Ja om detta inte vore nog så skall muslimerna hälla smält koppar på våra ansikten. Vad det nu skall vara bra för. Ja att muslimerna skall stena våra damer är ju inget nytt. Det mest märkliga är att det står inget bra alls i helvetesboken. Den handlar bara om straff och djävulskap. Muslimerna skall utrota oss till sista man står det i 8 Suran vers 7. Och i vers 12, så blir vi halshuggna åter igen. I sura 7 vers 121, är det dags för avhuggning av händer och fötter korsvis, sedan till finalen blir det korsfästning.

Islamisterna tänker komma om natten när vi sover och hugga av våra huvuden. Jag har bara skrapat lite på ytan, i koranen, för det står detsamma på nästan varje sida i helvetes-koranen. 7 suran 3 versen tillintetgör man våra städer. Det betyder att Muslimernas gud-djävel är nästan värre än Hitler eller?

Varför "flyr" muslimerna till Sverige? Jag läser i koranens Sura 4, vers 101,"Den som utvandrar för guds sak, skall finna mången tillflyktsort och överflöd på jorden,,,,. Är det Sverige som åsyftas? Men i Sura 4 vers 34 och 59 skall vi stekas. Ja i tredje Suran 10 versen är det inte bättre, där skall Svenskarna församlas i helvetet. Varför? Slavar? Ja i Sura 2 vers 220, är det bra med slavar. Och i vers 187 skall vi dödas igen. Läs sedan om Muhammed-djäveln i början av helvetesboken, vilken djävel han var egentligen. Någon värre djävel får man leta efter. Muhammed var djävlarnas högsta djävel.

Men det värsta är att flera i vår Svenska regering tror på islam. Att Kaplan var islam och trodde på allt detta är självklart. Allt detta jag skriver är sant. Jag har citerat direkt ur helvetes-boken koranen exakt som det står. Så djävligt är det gott folk. Om ni fortfarande inte tror på vad jag skriver så följ upp de jag noterat till Suror och verser i koranen och övertyga er själva, att det är fan så sant allt. Allt detta är kopierat från Koranen och avskrivet av mig Thore Hult.

Thore Hult sa...

Vi har alla DNA, liksom alla djur och växter

Ofrånkomligt har vi alla olika DNA, vi har inte något lika värde exempelvis 15 kr. Läs Richard Dawkins böcker, eller Darwin. Ingen gud har skapat oss.
Jag pratade med en präst en gång, som menade att vi är skapade av Gud alla. Och att det är en omöjlighet att vi har utvecklat ögon, hjärna, och sinnen, samt kan tänka från bara en liten obetydlig bacill. Det är fullständigt omöjligt upprepade han.

Jaså, sa jag, men du har ju själv utvecklats från en liten obetydlig bacill, på 9 månader, eller hur?
Då uppstod den fantastiska tystnade.
Jag fortsatte, av alla miljoner och åter miljoner människor som dödats, har troligen alla bett till den gud som inte finns, att bli skonade. Men guden hörde inte, han slog dövörat till. När vi talar om fåglar, eller andra djur och insekter, så delar vi upp dem i olika arter. Flera av fågelarterna, är svåra att särskilja, men är olika arter, samma med växterna, som också har DNA, och är olika.

Människorna har en förmåga sedan urminnes tider, att Fundera, fantisera och se spöken, och det är detsamma idag. Vi läser eller ser på kriminalromaner, vi tror på alla konstiga saker, och många tar fram ordet rasist, för att imponera.
Ett ord som nu är mycket populärt, och som ingen vill vara, i vår fantasivärld.
Och betydligt många människor tror på sitt lag, om det nu är Djurgården eller Göteborg, eller om det är ett parti, utan att veta vad innehållet är.

Man spyr och hatar, i part och minut bara för att några kompisar gör samma sak utan att ha den minsta aning om vad man tror eller tänker på. Därför finns det så många besserwisser. Många politiker kör det spåret, utan att vet vad det leder.
Är kunskap så viktig?
Om jag talar om vad som står i koranen exempelvis, så tror inte många på mig, därför uppmanar jag dem som inte tror att låna koranen på biblioteket, eller köpa koranen samt läsa hela koranen. Då får man kunskap i vad som står i koranen, om man nu orkar läsa den förbannade helvetes-koranen.

Man kan också läsa bibeln för att få mera kunskap, OM VAD SOM STÅR DÄR, inte att det är sant, för bibeln är påstår jag bara fantasi. När man börjar studera religionen, så börjar man ana att det är nog inte riktigt, det som står i bibeln. Bara att det står att Jorden bara är ca 5000 år gammal, då vet man att det är falsarier.

Har man så läst dödahavsrullarna som hittades 1947, så börjar det klarna ännu mer. För det står inget om någon Jesus i dödahavsrullarna.
Talar man om för en kristen som är religiös, att det står i Matteus 10 kapitel 34 vers, att Jesus sade: "Jag har inte kommit till jorden med frid, nej jag har kommit med svärd" . Detta tror ingen kristen på, då säger jag, gå hem och läs din bibel, för det står sådan. Hälsningar från Thore Hult, Kram.
( Läs Richard Dawkins alla böcker, och "Dödahavsrullarnas hemlighet", "Den själviska genen" av Richard Dawkins, eller "Den Jesus som aldrig funnits" av Roger Viklund. Länk; https://rogerviklund.wordpress.com/
Kram från Thore Hult