måndag 30 juni 2014

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.2: Koranexegetik om vålds- och fredsverser

Detta är del 4.2 i artikelserien om Västvärldens möte med Militant Islam. I denna del förklaras hur de verser i koranen som uttryckligen handlar om våld tolkats i den islamiska teologin och historien, och vilka konsekvenser detta fått i praktiken.

Alla delar i artikelserien:

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 1: En fredens religion?

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 2: Profetens livsgärning

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 3: Det heliga kriget: Jihad i Islams begynnelse

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.1: Koranen - En Introduktion

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.2: Koranexegetik om vålds- och fredsverser

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 5: Efter Mohammed: Det första Kalifatet

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 6: Den bristande svenska debatten





Koranexegetik om vålds- och fredsverser


I Oktober 2005 höll USA:s president George W. Bush en middag i Vita Huset för att hedra de muslimer i Förenta Staterna som firade Ramadan. I talet som president Bush höll till den församlade skaran av muslimska representanter som inbjudits till middagen, inledde Bush med att betona att Ramadan var en tid när mer än en miljard muslimer bad och fastade, och uttryckte sin tacksamhet till Gud, bland annat genom att skänka till välgörenhet. Han citerade sedan en muslimsk ledare som sagt att det var ”både en nationell och muslimsk förpliktelse att hjälpa en medmänniska i nöd”. Bush fortsatte med att säga hur Amerika kunde skatta sig lyckligt för att ha sådana godhjärtade män och kvinnor bland sig, och förklarade sedan:

The killers who take the lives of innocent men, women, and children are followers of a violent ideology very different from the religion of Islam. These extremists distort the idea of jihad into a call for terrorist murder against anyone who does not share their radical vision, including Muslims from other traditions, who they regard as heretics.

Their strategy will fail. Many Muslim scholars have already publicly condemned terrorism, often citing chapter 5, verse 32 of the Koran, which states that killing an innocent human being is like killing all of humanity, and saving the life of one person is like saving all of humanity. I appreciate those of you here who have joined these scholars in rejecting violent extremists. And I believe the time has come for all responsible Islamic leaders to denounce an ideology that exploits Islam for political ends, and defiles your noble faith.

     Bush utvecklar inte i sitt tal på vilket sätt terroristerna som mördar oskyldiga män, kvinnor och barn vantolkar begreppet jihad, men styrker sitt påstående om att terroristernas våldsideologi skiljer sig väldigt mycket från den islamska religionen, genom att hänvisa till en vers i koranen som han säger att muslimska lärda också citerat i sitt fördömande av terrorismen, nämligen en vers i sura 5. I Zetterstéens svenska koranöversättning lyder versen i sin helhet som följande:

”Fördenskull hava vi föreskrivit Israels barn, att det, om någon dödar ett liv, utan att det föreligger någon blodsskuld eller ofärd på jorden, skall vara, som om han hade dödat människor i allmänhet, och om någon frälser ett liv, skall det vara, som om han hade frälst människors liv i allmänhet.” (Sura 5:35)

     Versen som sådan är väldigt vacker, vilket framkommer än tydligare i den översättningsspråkdräkt som Bush citerar. Versen citeras som ett exempel på koranens fredsverser och det är förstås också en vers som passar utmärkt att använda för att fördöma terroristhandlingar – åtminstone till synes. Problemet med versen, är dock att den dels inte är en fredsvers, och dels att den historiskt i islamsk teologi heller aldrig betraktats på det sättet. I versen sägs att om någon tar ett liv så ska det vara jämställt med om han dödat människor i allmänhet – eller hela mänskligheten, med undantag för om den som dödas själv mördat eller begått ”ofärd på jorden”. Det finns därför en passage i denna fredsvers som likväl tillåter dödande under rätt omständigheter. För att citera versen i sitt sammanhang:

”Fördenskull hava vi föreskrivit Israels barn, att det, om någon dödar ett liv, utan att det föreligger någon blodsskuld eller ofärd på jorden, skall vara, som om han hade dödat människor i allmänhet, och om någon frälser ett liv, skall det vara, som om han hade frälst människors liv i allmänhet.
     Våra apostlar hava ju kommit till dem med de klara vittnesbörden; efter detta hava många av dem sannerligen varit lättsinniga på jorden.
     Deras lön, som bekämpa Gud och hans apostel och anstifta ofärd på jorden, varder blott, att de dödas eller korsfästas, eller att deras händer och fötter avhuggas korsvis, eller att de förvisas ur landet. Detta varder deras skam i detta livet, och i det tillkommande väntar dem ett förskräckligt straff, för så vitt de ej omvända sig, innan I fån makt med dem. Veten alltså, att Gud är överseende och barmhärtig!” (Sura 5:35-38)

    Direkt efter en vers som används som ett exempel på koranens fredsverser, följer alltså ett lika tydligt exempel på en av koranens våldsverser – en vers som varken kan betraktas som vare sig fredlig eller vacker. I vers 36 sägs att apostlarna kommit med ett klart vittnesbörd, men att många som de kommit till varit ”lättsinniga på jorden”, dvs de har inte lyssnat till profeternas varningar – med andra ord har de heller inte uppfyllt kriteriet i vers 35 som skulle förbjuda att de dödades. I vers 37 framställs sedan straffen för dem som bekämpar Gud och hans apostel, och sprider ofärd på jorden. I en hadith av Sahih Bukhari, skildras en incident i Mohammeds liv på följande sätt:

     “A group of eight men came to the Prophet and then they found the climate of Medina unsuitable for them. So, they said, “O Alläh´s Messenger! Provide us with some milk.”
     Allah´s Messenger said, “I recommend that you should join the herd of camels.” So they went and drank the urine and the milk of the camels (as a medicine) till they became healthy and fat. Then they killed the shepherd and drove away the camels, and they became unbelievers after they were Muslims.       
     When the Prophet was informed by a shouter for help, he sent some men in their pursuit, and before the sun rose high, they were brought, and he had their hands and feet cut off. Then he ordered for nails which were heated and passed over their eyes, and they were left in the Harra (i.e. rocky land in Medina). They asked for water, and nobody provided them with water till they died. (Abü Qilaba, a sub-narrator said, “They committed murder and theft and rought against Allah and His Messenger and spread evil in the land.”)

     Här ges således ett exempel på hur Profeten bokstavligt tillämpar Koranens påbud från sura 5:37. Männen får sina händer och fötter avhuggna. Varför? Därför att de mördade och stal, och genom att de lämnade islam och således vände sig mot Allah och hans Budbärare – vilket enligt sura 5:37 alltså innebar: Deras lön, som bekämpa Gud och hans apostel och anstifta ofärd på jorden, varder blott, att de dödas eller korsfästas, eller att deras händer och fötter avhuggas korsvis, eller att de förvisas ur landet.
    
Fredsversen dessförinnan kan alltså inte ses som ett allmänt förbud mot att döda. De som bekämpar Gud och hans apostel påbjuds ett straff både i detta livet och i det tillkommande. Det kan också förklara att Ibn Kathirs tafsir i ett stycke kommenterar ”fredsversen” på följande sätt:

Sa`id bin Jubayr said, "He who allows himself to shed the blood of a Muslim, is like he who allows shedding the blood of all people. He who forbids shedding the blood of one Muslim, is like he who forbids shedding the blood of all people.''

     I denna kommentar förbehålls således förbudet att gjuta blod att gälla exklusivt muslimer emellan. Något som således förmår ”fredsversen” att harmoniera med den påföljande våldsversen. I Ibn Khatirs kommentar finns dock även andra stycken som där det av texten inte framgår att förbudet ska gälla enbart muslimer emellan. I praktiken, i historien och i ljuset av den efterkommande versen, har fredsversen dock aldrig setts som ett allmänt förbud mot att döda, och än mindre ett förespråkande av en islamsk pacifism. Detta antyds också i en intervju av BBC med den brittiska islamisten Anjem Choudary (tillhörande bland annat den terroriststämplade islamistgruppen al-Mujahirun), när denne av reportern frågas om varför han efter terroristattacken i London inte vill fördöma dödandet av oskyldiga, svarar Choudary:

“At the end of the day when we say innocent people we mean Muslims. As far as the non-Muslims concern they have not accepted Islam that is a crime against God… As far as Muslims is of concern you are innocent if you are a Muslim, then you are innocent in the eyes of God. If you are a non-Muslim then you are guilty of not believing in God.”

     Detta synsätt skiljer radikalt från den västerländska definitionen av oskyldig, där de civila som själva inte strider är de oskyldiga medan de stridande soldaterna är de skyldiga – eller i alla fall dem som man i krigssituationer kan bedriva legitimt våld gentemot. Oskyldig i Choudarys ögon innebär däremot att vara muslim, medan skyldig innebär att vara icke-muslim, ett påstående som rättfärdigar terroristattentat som det i London den 7 juli 2005 när fyra brittiska muslimer med anlagda bomber dödade 52 människor i Londons tunnelbanesystem och på en buss. Uttalandet ekar reflektioner från sura 5:37 med några av dess tillhörande teologiska utläggningar.

Exempel på fler våldsverser:

     Sura 5:37 är dock inte den enda våldsvers i Koranen. Många fler passager talar om våld mot dem som inte tror. Exempelvis:

”När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor!
Och skänken efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts! Så är det. Om Gud velat, så skulle han hava gjort sig kvitt dem, men det är för att han skall pröva eder genom varandra. De, som dödats för Guds sak, deras gärningar skall han aldrig låta gå om intet.”
” (Sura 47:4-5)

     Precis som i sura 5:37 talas också här om en – ur ett modernt demokratiskt perspektiv, brutal våldspropaganda. De otrogna ska halshuggas tills det åstadkommits ett blodbad, såvida de inte konverterar till islam, eller underkastar sig ett islamskt styre. Ungefär samma budskap ges i sura 8:

”Och när din Herre meddelade änglarna denna uppenbarelse: >Jag är med eder; styrken alltså dem, som tro! Jag skall injaga skräck i deras hjärtan, som äro otrogna; halshuggen dem och huggen av dem alla fingrarna!> Och detta  därför att de trotsade Gud och hans apostel, ty om någon trotsar Gud och hans apostel, så är Gud förvisso sträng i att straffa. Så är det. Så smaken nu därpå! De otrogna väntar förvisso eldens pina.” (Sura 8:12-14)

     Det är med dessa påbud som grund, som grupper som Al Qaida halshugger sina fångar och lägger ut filmklipp av avrättningarna på Internet.
    
I somliga islamska stater – främst Saudi- Arabien – praktiseras halshuggning också av statsmakten, och tillämpas på en rad olika förbrytelser, bland annat på dem som avfaller från islam. I en nyhetsrapport från Amnesty International från 2007 ges följande sammanfattning om Saudi- Arabiens dödsstraff:

Saudi Arabia applies the death penalty for a wide range of offences. Court proceedings fall far short of international standards for fair trial, and take place behind closed doors.

Defendants normally do not have formal representation by a lawyer, and in many cases are not informed of the progress of legal proceedings against them. They may be convicted solely on the basis of confessions obtained under duress, torture or deception. The rate of executions in Saudi Arabia has recently increased sharply, and the authorities have executed at least 100 people so far this year, although the true figure may be much higher. Death sentences are
usually carried out by beheading.

     Halshuggningar har inte bara sanktion från Koranen, utan också utifrån Mohammeds sunna – livsexempel –då han lät halshugga de judiska männen från Qurayzas stam, efter slaget vid belägringsgraven (Se kap 2).
    
Bortsett från att dessa verser påbjuder blodbad och en i modern tid ociviliserad avrättningsmetod, så framkommer i dessa verser också en annan sak värt att noteras. De otrogna ska straffas därför att de inte tror på Gud och hans apostel – straffet som väntar dem är därför eldens pina i livet efter detta. Så långt skiljer sig inte koranversen från andra religiösa doktriner – bibeln talar också om ett helvete som väntar de icke-frälsta, och även inom de österländska religionerna får handlingarna i detta liv konsekvenser för det tillkommande. Vad som gör koranversen anmärkningsvärd är dock att den inte talar bara om ett straff i livet efter detta, utan att de otrogna också ska straffas av de troende här och nu. Något som framkommer än tydligare i följande vers från sura 9:

”Striden mot dem, så skall Gud straffa dem genom edra händer och låta dem komma på skam, hjälpa eder mot dem och hela de rättrogna människors bröst” (Sura 9:14)

     En sådan vers gör tron väldigt kollektiv och politiserad. Det handlar alltså inte längre bara om individens egen personliga tro, och tilltro till att Gud i efterlivet räddar den troende och straffar de otrogna. Den troende själv uppmanas att här i detta liv, å Guds vägnar straffa de otrogna för deras otro. Så länge olika personer och grupper bara bär på föreställningar om att de som inte tillhör den specifika gruppen ska straffas i livet efter detta, fungerar samspelet med andra grupper ganska bra i en demokrati. I demokratier kan kristna, judar, ateister, muslimer et c leva gemensamt. De har olika idéer och kan mycket väl tycka att de andra gruppernas idéer är befängda – men samspelet fungerar i alla fall eftersom deras respektive idéer bara påverkar deras egna liv, och inte påtvingas deras omgivning. En grupp som dock bär på idén att det är deras uppgift att med våld påtvinga den absoluta sanningen på alla andra grupper, har dock väldigt svårt att komma överens med demokratiska ideal.

     Några andra verser i koranen som exemplifierar koranens våldsverser, lyder som följande:
    
”Striden för Guds sak, mot dem som strida mot eder, men angripen ej! Gud älskar förvisso ej de angripande.
Döden dem varhelst I påträffen dem och driven dem ut från varje plats, från vilken de driva ut eder, ty frestelse är värre än dråp, men striden ej mot dem vid det fridlysta templet, med mindre de strida mot eder därstädes, och strida de mot eder, så döden dem! Sådan varder de otrognas lön.” (Sura 2:186-187)

”Om någon vedergäller vad som tillfogats honom med lika för lika och sedan förolämpas, skall Gud sannerligen hjälpa honom; Gud är sannerligen undseende och överseende.” (Sura 22:59 - Se även 42:39)

”Dem, som äro otrogna, utestänga andra från Guds väg och sedan dö i otro, skall Gud förvisso aldrig förlåta. Så varen då ej svaga och inbjuden ej till fred, då I haven överhand och Gud är med eder!  Ja, han skall aldrig bedraga eder på edra gärningar.” (Sura 47:36-37)

”Profet, bekämpa de tvehågsna och de otrogna och var sträng emot dem, ty deras hemvist varder helvetet. Ja, vilket olycksaligt mål!” (Sura 66:9)

     För att en framställning som den ovan ska vara relevant måste dock frågan ställas om Koranen inte också innehåller några snälla verser, och om lösryckta citat som dessa egentligen säger något alls om den islamska tron?
     Hur har muslimerna själva betraktat dessa verser?

     För att börja med den första frågan brukar en annan vers ur Koranen citeras jämte sura 5:35, som exempel på koranens tolerans – en vers som talar om att det inte finns något tvång i religionen, och som lyder som följande:

”Det finns intet tvång i religionen, den rätta vägen är tydligt skild från förvillelsen, och den, som förnekar Tagût och tror på Gud, han håller fast i det starkaste handtag, som ej har någon rämna; ja, Gud är den Hörande, den Vetande.” (Sura 2:257)

     Och i Sura 109 återklangar ungefär samma budskap:

”Säg: >I otrogna! Icke skall jag dyrka vad I dyrken, och icke skolen I dyrka vad jag dyrkar. Icke dyrkar jag vad I dyrkat, och icke dyrken I vad jag dyrkar. I haven eder religion, och jag har min.>” (Sura 109)

     Dessa verser har – i synnerhet av samtida västerländska akademiker, brukats för att upplysa om att islam är en tolerant religion. Hur går då verser som hävdar att det inte finns något tvång i religionen och att var och en har sin egen religion, ihop med de våldsverser som tidigare citerats?
    
För att få den frågan besvarad, måste vi stifta närmare bekantskap med en del av den islamska teologin.

Abrogationsläran

     Inom islamsk teologi utvecklades allteftersom en lära för hur man skulle förhålla sig till verser i koranen som till synes motsade varandra. Denna lära kom att kallas abrogationsläran (naskh) – och innebar, enkelt sammanfattat, att somliga uppenbarelser – verser i Koranen – ersattes av andra. Om en uppenbarelse gavs, och det senare kom en uppenbarelse som sa något annat, så skulle den uppenbarelse som tillkommit senast vara den gällande. Ett exempel på en sådan abrogation, är exempelvis alkohol- och spelförbudet. I sura 2:216 sägs:

”De spörja dig om vinet och maisirspelet. Säg: >Båda medföra stor synd, men även förmåner för människorna; dock är synden större än nyttan.>”(Sura 2:216)

     I sura 5 fördöms vin och spel emellertid både tydligare och hårdare:

”I, som tron, vin och maisirspel, avgudabilder och lottkastningspilar äro en styggelse, den Satan uppfunnit; undviken det alltså, för den händelse I månden varda lyckliga!” (Sura 5:92)

     Dessa två verser, där den senare tydligt fördömer det som den förra åtminstone gav en möjlighet till, anses av muslimska lärda genom historien och av många muslimer än idag vara ett tydligt exempel på abrogation – när en vers i Koranen ersätts av en annan och när en äldre uppenbarelse ersätts av en senare.

Lärans uppkomst:
    
     Abrogationsläran tar i första hand sin utgångspunkt från följande koranvers:

”Så ofta vi upphäva en vers eller låta den råka i glömska, sätta vi en bättre eller likadan istället; vet du ej att Gud är allsmäktig?”(Sura 2:100)

     Men också i sura 16 förklaras att Gud kan ersätta en vers med en annan:

”Och då vi sätta en vers i stället för en annan, emedan Gud vet bäst vad han nedsänder, säga de: >>du diktar blott.>> Nej, de flesta av dem veta ingenting.”(Sura 16:103)

     Detta innebar – som exemplet ovan visade – att om Gud i en vers tillät alkohol och spelande, så kunde detta komma att förbjudas av en senare uppenbarelse. Detta kom senare att kallas ”progressiv uppenbarelse”. Vad för slags praktiska förändringar det innebar beskrivs i en hadith av sahih Bukhari i följande notis om slaget vid Uhud:

“Some people drank alcoholic beverages in the morning (of the day) of the Uhud battle and on the same day they were killed as martyrs, and that was  before wine was prohibited.”

     Ett annat exempel på abrogation finner vi i Ibn Ishaqs sira (Mohammedbiografi) från 700-talet evt. där följande händelse skildras och som börjar med att Gud säger till Mohammed:

”Then He said: ´O prophet, God is sufficient for thee and the believers who follow thee. O prophet, exhort the believers to fight. If there are twenty steadfast ones among you they will overcome two hundred, and if there are a hundred of you they will overcome a thousand unbelievers for they are a senseless people,`i.e they do not fight with a good intention nor for truth nor have they knowledge of what is good and what is evil.
     `Abdullah b. Abû Najih from `Ata b. Abu Ribah from Abdullah b. Abbas told me that when this verse came down it came as a shock to the Muslims who took it hard that twenty should have to fight two hundred, and a hundred fight a thousand. So God relieved them and cancelled the verse with another saying: `Now has God relieved you and He knows that there is weakness amongst you, so if there are a hundred steadfast they shall overcome two hundred, and if there are a thousand of you they shall overcome two thousand by God´s permission, for God is with the steadfast.”

     Den uppenbarelse som i detta stycke nämns, när Gud ersätter versen som säger att hundra muslimer ska övervinna tusen rättrogna med en ny vers som istället säger att hundra ska övervinna det mer rimliga tvåhundra, återfinns båda direkt efter varandra i Koranens åttonde sura, där vers 66 säger:

”Profet, uppmuntra de rättrogna till strid! Om det finnes tjugu, som äro tåliga, bland eder, skola de övervinna två hundra, och om det finnes hundra bland eder, skola de övervinna tusen av dem, som äro otrogna, därför att dessa äro människor, som intet förstår.” (Sura 8:66)

     Denna vers följs sedan direkt av den abrogerande versen, som alltså uppenbarades efter folkets klagan över den första, och som istället säger:

”Nu har Gud skaffat eder lättnad. Han vet, att det råder svaghet bland eder. Och om det finnes hundra, som äro tåliga, bland eder, skola de övervinna två hundra, och om det finnes tusen bland eder, skola de på Guds tillskyndelse övervinna två tusen; ja, Gud är med de tåliga.” (Sura 8:67)

     Ännu ett exempel på abrogation är muslimernas böneriktning (qibla). Idag ber muslimer jorden runt mot Mecka. Från början bad Mohammed och hans efterföljare dock mot Jerusalem, vilket i artonde månaden efter hans ankomst till Medina efter ett gudomligt påbud emellertid ändrades så att bönen istället förrättades i riktning mot Mecka. Men innan det påbudet gavs bad muslimerna alltså mot Jerusalem.
    
I Ibn Ishaqs sira skildras hur en grupp bland hjälparna – dvs de från Medina (Yatreb) som anslöt sig till islam innan Mohammed flyttade dit, hamnade i en diskussion under en resa på väg mot Mecka. En man vid namn al-Bara ansåg nämligen att han inte ville vända ryggen mot Ka´ba när han bad, utan istället be i riktning mot helgedomen. Detta upprörde de andra i gruppen, som sa att de inte skulle följa hans exempel, och de anklagade mannen ifråga för att han bad mot Mecka när Profeten själv inte gjorde det. När de sedan anlände till Medina sökte al-Bara upp Profeten för att av honom få veta vad som gällde. Han hittade Mohammed inne i självaste Ka´ba, och Ibn Ishaq beskriver dialogen som följde:

”Al-Bara` said, ”O prophet of God, I came on this journey God having guided me to Islam and I felt that I could not turn my back on this building, so I prayed towards it; but when my companions opposed me I felt some misgivings. What is your opinion, O apostle of God?” He replied, “You would have had a qibla if you had kept to it,” so al-Bara returned to the apostle`s qibla and prayed with us towards Syria[Jerusalem].”

     Här beskrivs alltså hur Mohammed personligen tillrättavisar en av sina efterföljare för att denne ville be mot Ka´ba eftersom bönen vid denna tidpunkt skulle vara riktad mot Jerusalem. Men efter att Mohammed utvandrat till Medina och vistats där i ca 18 månader, fick han alltså ett nytt påbud som innebar att bönen nu istället skulle riktas mot just Mecka, vilket skildras i sura 2:

”Den kibla, som du rättade dig efter, instiftade vi blott för att skilja den, som följer aposteln, från den, som ryggar tillbaka. Och det var sannerligen svårt utom för dem, som Gud vägleder, men Gud är ej den, som gör eder tro om intet; Gud är sannerligen huld och barmhärtig mot människorna.
     Ofta se vi, huru ditt ansikte vändes både hit och dit på himmelen, men vi skola sannerligen vända dig mot en kibla, med vilken du varder tillfreds. Vänd ditt ansikte mot det fridlysta templet! Varhelst I än ären, så vänden edra ansikten dit; ty de, som fått skriften, veta sannerligen, att det är sanningen själv från deras Herre, och Gud är icke likgiltig för vad I gören.” (Sura 2:138-139)

     En hadith av sahih Bukhari beskriver i följande stycke det rådande förhållandet när påbudet gavs, och antyder också att påbudet kom som ett svar på Mohammeds egen önskan att få be mot Mecka istället för Jerusalem:

Narrated Al-Bara:
The Prophet prayed facing Bait-ulMaqdis (i.e. Jerusalem) for sixteen or seventeen months but he wished that his Qibla would be the Ka'ba (at Mecca). (So Allah Revealed (2.144) and he offered 'Asr prayers(in his Mosque facing Ka'ba at Mecca) and some people prayed with him. A man from among those who had prayed with him, went out and passed by some people offering prayer in another mosque, and they were in the state of bowing. He said, "I, (swearing by Allah,) testify that I have prayed with the Prophet facing Mecca." Hearing that, they turned their faces to the Ka'ba while they were still bowing. Some men had died before the Qibla was changed towards the Ka'ba. They had been killed and we did not know what to say about them (i.e. whether their prayers towards Jerusalem were accepted or not). So Allah revealed:-- "And Allah would never make your faith (i.e. prayer) to be lost (i.e. your prayers offered (towards Jerusalem). Truly Allah is Full of Pity, Most Merciful towards mankind." (2.143)

     Förändringen av böneriktningen från Jerusalem till Mecka är således ett annat exempel på abrogation, där det första påbudet ersätts av ett nytt. I takt med att det islamska riket expanderade och den islamska teologin utvecklades, skulle abrogationsprincipen utvecklas till att bli en hel teologisk vetenskap.

Att ersätta eller ersättas – det är frågan, vad är svaret?

     Mohammed dog 632 evt. Efter hans död vidhöll hans närmaste kompanjoner i sin förståelse av Koranen principen om att en uppenbarelse kunde ersättas av en ny. I en muslimsk tradition berättar Ibn Salama hur Mohammeds kusin – den fjärde kalifen Ali Talib när han beträdde en moské i Kufa, såg en ung man vid namn Abd al-Rahman som utlade den islamska läran för folket, men blandade ihop påbuden om vad som var tillåtet med det som var otillåtet. Ali frågade honom då om han kunde skilja mellan de abrogerande och de abrogerade verserna? När den unge mannen svarade nej, utbrast Ali: ”Du förgör både dig själv och andra.”, varefter han sedan varnade Rahman för att aldrig berätta sina historier i moskén igen.

Nya miljöer och nya behov:

     När Mohammed dött expanderade det islamska imperiet snabbt och inom en mycket kort tidsrymd lades en mängd nya platser och folkslag under islamskt herravälde.
    
Ett av den islamska trons nyckelbegrepp är tawhid – enhet. Detta åsyftar i första hand Guds enhet, att bara han är den Evige och den Högste – den Ende. Begreppet genomsyrar emellertid även det muslimska livet. Eftersom Gud är den Högste, den som skapat och den som omsluter allt – så tillhör också alla delar av det mänskliga livet Honom. Därför finns ingen åtskillnad mellan ”andligt och världsligt”, eller mellan religion och politik. All form av mänsklig verksamhet ska sträva efter att underkasta sig den Högstes vilja.
    
Ordet islam betyder underkastelse; Mohammed kallade sig själv för Allahs slav, och den muslimska tron betonade vikten av rätt handlingar; att göra det som Gud påbjöd och undvika det som han förbjöd. För att kunna underkasta sig Guds vilja var det därför viktigt att veta vad Gud krävde av den troende – vad han ville och vad han inte ville.
    
När Mohammed levde, var det relativt enkelt att få veta detta – man kunde helt enkelt fråga Profeten. Efter hans död och i samband med det islamska rikets enorma expansion uppstod emellertid ett angeläget behov av att förstå hur man skulle implementera islams påbud i nya situationer och nya kulturer – och i miljöer helt skilda från det lilla samhälle i Medina där Profeten under sin levnad varit verksam. 
    
Bland annat därför utvecklades under denna period den islamska teologin, och i och med den utvecklades av muslimska teologer även abrogationsprincipen till att bli en omfattande teologisk vetenskap, och de muslimska teologerna hänvisade överlag samstämmigt till berättelsen om Ali och händelsen i moskén i Kufa, för att på så vis styrka sina åsikter om hur viktigt det var att förstå abrogationsläran. Genom den kunde man ju uttyda vilka påbud som gällde, och vilka som inte längre gällde.

Koranexegetikens utveckling:

     En av de första att utveckla abrogationsläran var den muslimske juristen al-Shafii (767-820 evt.) som i sina skrifter al-Risa la och Ikhtilaf al-hadith presenterade ett juridiskt system till hjälp för att uttolka och implementera den islamska lagen (sharia).
    
Den islamska lagen skulle leda den enskilda muslimen i enlighet med Guds vilja i ett specifikt samhälle.
    
Al-Shafii menade att det var fyra saker som skulle ligga till grund för islamsk lagstiftning: först och främst självfallet Koranens påbud, men al-Shafii betonade också betydelsen av Profetens sunna (livsexempel). Utifrån dessa två primärkällor skulle kunskap om hur en muslim ska leva, och rättsprinciperna för ett islamskt samhällsstyre hämtas. Om det utifrån Koranen och Sunna inte gick att fastslå om en handling var halal eller haram (godkänd eller icke-godkänd) så skulle två andra metoder användas. Dels ijma – vilket innebar att den muslimska församlingen (umma) nådde konsensus angående saken ifråga. Och dels qiyds – ett analogiskt resonemang, vilket innebar att man i ett beslut gällande en ny företeelse drog paralleller till förgångna snarlikna händelser. Exempelvis: Om en modern muslim skulle ställa sig frågan huruvida det är rätt eller fel att köra bil, så skulle varken Koranen eller Profetens livshistoria säga något alls om bilar. Däremot skulle det stå en hel del om att de första muslimerna använde kameler som transportmedel – slutsatsen skulle alltså bli att en muslim fick använda transportmedel, och eftersom en bil är ett transportfordon skulle därför en muslim även kunna köra bil med gott samvete.
    
Som en del i hans teologiska arbete, försökte Al-Shafii även lösa problemet med att somliga koranverser till synes motsade varandra. Detta var också nödvändigt att lösa för att i den islamska lagstiftningsprocessen veta vilka av Koranens olika bud som var de rådande
    
I detta arbete var Al-Shafii emellertid inte förbli ensam. Gemensamt för teologerna som utvecklade den islamska juridiken var att de läste Koranen ur ett atomistiskt perspektiv. Detta innebar att man ansåg att varje vers i sig själv utgjorde ett gudomligt tecken och en egen enhet, utan något nödvändigtvis band vare sig till föregående eller efterkommande verser.
    
Orsaken till denna syn har att göra med att det arabiska ordet för vers är ayah – ett ord som nämns i Koranen i lite olika sammanhang, där det utöver vers också betyder mirakel, tecken och exempel. I sura 17 används exempelvis ordet ayah där det talas om Moses mirakler, det används även i sura 25 i berättelsen om Noa, och hur floden skulle vara ett exempel för efterkommande att ta varning av. Ordet används även i sura 19, när Johannes döparens pappa ber om ett tecken, och som tecken inte ska kunna tala på tre dygn. Och i sura 38 används ordet också där i betydelsen av just ett tecken:

”Det är en välsignad skrift, som vi nedsänt till dig, för att de må begrunda dess tecken och de, som hava förstånd, låta förmana sig.” (Sura 38:28)

     Passagen indikerar att varje vers i koranen utgör ett gudomligt tecken, och det var också så de tidiga muslimska teologerna såg på saken – det i sin tur skapade ett behov av att veta vilka verser som gällde, när två verser till synes motsade varandra.
    
Av denna anledning förespråkade och utvecklade teologerna aborgationsläran genom att systematiskt gå igenom Koranens alla verser för att försöka utröna vilka verser som skulle ersätta och vilka som skulle bli ersatta – en vetenskap vars arabiska namn är al-nasikh wal-mansukh, vars innebörd ungefär betyder ”de abrogerande och de abrogerade verserna”. Om detta ämne skrevs under de första århundradena efter Mohammeds död en mängd teologiska skrifter.
    
Den muslimske korankommentatorn Muqatil (död 767 evt.) tog upp frågan om abrogation både i sin tafsir och sin skrift ”Khams mia aya”.
    
Abu Ubaid al-Qasim b. Slam (död 838 evt.) skrev om ämnet i sin bok “Kitab al-nasikh wal-manuskh” och på 900-talet evt, författade al-Nahhas (död 949 evt) en annan skrift med samma titel, något som därefter upprepades också av Hitab Allah ibn Salama (död 1019 evt).
    
På 1000-talet evt skrev al-Baghadi (död 1037 evt.) ”al-Nasikh wal-mansukh”, och Makki b. Abu Talib al-Qaisi (död 1045 evt.) skrev om saken i ”al-Idah li-nasikh al-Quran wa-mansukhihi”.
    
Och Ibn al-Ataiqi (död 1308 evt.) författade också han en skrift vid namn ”al-Nasikh wal-mansukh”.
    
Abrogationsläran var således en väl etablerad föreställning bland de klassiska muslimska teologerna. Åsikterna om exakt vilka verser som skulle ersätta och ersättas varierade emellertid: fram till 1100-talet så lade teologerna allt fler verser till listan av dem som skulle ersättas; den muslimske teologen al-Zuhri på 700-talet evt. menade att 42 verser hade blivit ersatta, medan ibn Ataiqi på 1300-talet evt. ansåg att hela 231 verser hade abrogerats. Därefter började man dock anse att det tvärtom, istället var färre verser som i själva verket hade abrogerats; al-Suyuti menade på 1500-talet evt. att bara 20 verser abrogerats, och den indiske tänkaren Shah Wali Allah reducerade på 1700-talet antalet till blott fem verser.
    
En annan åsiktsdelare som skilde olika skolbildningar från varandra var hur abrogationläran skulle definieras eller avgränsas. Somliga menade att abrogation bara kunde förekomma i Koranen, andra att abrogation kunde förekomma även i Sunna, och somliga att abrogation också kunde förekomma mellan Koranen och Sunna. Detta är dock ett område alltför stort för att redogöras här. Gemensamt för dem var dock att de ansåg att abrogation faktiskt förekom. Men alla anslöt sig inte till denna teori.

De som tillbakavisade abrogationsläran:

     Abrogationsläran förespråkades under islams storhetstid alltså av de flesta muslimska teologer. Det fanns dock redan från början grupper som tillbakavisade läran. En av dessa var den muslimska utrbytargruppen mutaziliterna på 700-talet evt, som betonade rationalism och eget tänkande som ett viktigt komplement till uppenbarelsen. Den mutazilitiske tänkaren Abu Muslim Muhammad ib Hajr al-Asfahani (död 933 evt) menade exempelvis att om Koranen verkligen är en gudomlig skrift, perfekt i sin konstruktion och stil, så kan ingen vers vara bättre än någon annan. Och hur kan då somliga verser abrogera andra? Ändrade Gud sig? Och varför gjorde han det, om han nu var allsmäktig och allvetande?
    
Till stöd för sitt motstånd mot abrogationsläran, hänvisade dess kritiker till en vers i sura 4 som säger:

”Begrunda de då icke Koranen? Om den komme från någon annan än Gud, så skulle de ju finna mycken motsägelse i den.” (Sura 4:84)

     Den versen visade att det inte fanns några motsägelser i Koranen, och om det inte fanns några motsägelser däri, så fanns det förstås inte heller någon plats för att somliga sk. motsägelsefulla verser skulle ersätta varandra. Som svar på denna kritik menade abrogationslärans förespråkare att det var befallningarna i verserna som ersatte varandra, inte verserna i sig själva. Texten i en abrogerad vers utgjorde fortfarande Guds ord och en del av Koranen, medan befallningen som versen innehöll var vad som hade abrogerats. Gud var heller inte nyckfull av sig, utan visste givetvis från början under vilka tidsperioder de olika verserna skulle vara gällande – varför allt, såväl de abrogerande som de abrogerade verserna var en del av den gudomliga planen. Därför var motsägelserna heller inga riktiga motsägelser, utan helt enkelt en progressiv uppenbarelse. De som förnekade detta ”veta ingenting” (Sura 16:103)
    
Kritiken mot abrogationsläran visade sig således redan när läran började utvecklas, det är dock först i modern tid som läran om abrogation börjat kritiseras på allvar. En i modern tid känd islamsk rörelse är exempelvis den indiska Ahmadiyya-rörelsen som grundades på slutet av 1800-talet och som också tar avstånd från abrogationsläran. Dessa betraktas dock av de flesta traditionella muslimer som icke-muslimer, eftersom de tror att uppenbarelse givits till deras grundare Mirza Ghulam Ahmad, och de tror således inte att det var Mohammed som var den sista profeten.
    
Ahmadiyya-rörelsen befinner sig i den islamska periferin, de är dock inte ensamma om att förneka abrogationsläran. Idag anser många traditionellt rättrogna muslimer i västvärlden att abrogation – i den mening att vissa koranverser ersätter andra, i grunden är felaktig, och något som koranen och Mohammed inte föreskriver. Man anser då istället att innebörden av de verser som talar om att Gud ersätter en vers med en annan innebär att Koranen ersätter de tidigare uppenbarelserna (te x tora och och evangelium), men inte att en koranvers ersätter en annan. Den synen framgår te x av kommentaren till den svenska koranöversättningen av Knut Mohammed Bernström från 1998 där det i kommentaren till ”abrogationsversen” 2:106 – som är författad av Muhammad Asad – sägs:

”Detta stycke, som uppställer principen att Koranens regelsystem har ersatt det som gavs i Bibeln, lär ha feltolkats av många muslimska teologer. Det i sammanhanget förekommande ordet ayah (”budskap”) betecknar också en ”vers” i Koranen (eftersom varje vers innehåller ett budskap), och med utgångspunkt från denna trängre mening har dessa lärda dragit slutsatsen att vissa verser i Koranen ”upphävts” av Gud före uppenbarelsens fullbordan. Frånsett det besynnerliga i denna tanke, som frammanar bilden av en författare som under korrekturläsning av sitt manuskript får nya idéer och därför stryker en passus och ersätter den med en annan formulering, finns det inte en enda tillförlitlig ”tradition” som ger vid handen att Profeten har förklarat en vers i Koranen att vara ”upphävd”. Bakom denna s.k. abrogationsteori kan ligga oförmågan hos några tidiga kommentatorer att se en viss passus i Koranen som förenlig med en annan, en svårighet som de bara kunde lösa genom att betrakta ett av dessa ställen som ”upphävt” och ersatt av det andra. Godtyckligheten i detta tillvägagångssätt förklarar också varför det inte finns någon enhetlig uppfattning bland anhängarna av denna teori i frågan hur många och vilka koranverser som blivit föremål för ”abrogation”, liksom inte heller i frågan om ”upphävandet” innebär att den berörda texten avlägsnats helt och hållet ur sammanhanget eller om det innebär att enbart den specifika föreskrift eller utsaga den innehåller upphävts. Det förhåller sig alltså i korthet så att abrogationsteorin saknar grund i historiska fakta och därför måste avvisas. Å andra sidan försvinner den skenbara svårigheten att tolka den nu ifrågavarande versen om man korrekt översätter ayah med ”budskap” och läser versen tillsammans med den närmast föregående, som säger att judarna och de kristna vägrar godta varje uppenbarelse som förklaras träda i stället för den som Bibeln innehåller. Om man läser versen på detta sätt kommer ”abrogationen” sålunda att avse tidigare gudomliga budskap och inte någon del av Koranen själv.”

     Knut Mohammed Bernström avslutar sedan Asads kommentar med ett eget inlägg där denne påpekar att även andra muslimska tänkare tagit avstånd från abrogationsteorin, samtidigt som Bernström dock tillkännager att teorin likväl måste betraktas som välförankrad i den traditionella Koran-exegesen.
    
Att Koranen enligt islamsk teologi ersatte de tidigare uppenbarelserna som te x tora och evangelium, råder ingen tvekan om. Detta framkommer te x i Sura 13 där det sägs att varje tid har sin skrift:

”Vi hava ju sänt apostlar före dig och givit dem hustrur och barn, men det höves ingen apostel att åstadkomma något tecken utan Guds tillskyndelse. Varje tid har sin skrift.
Gud utplånar och bekräftar vad han vill, och hos honom finnes skriftens urbild.”(Sura 13:38-39)

     Koranen var, som tidigare påpekats den fullkomliga versionen av den himmelska urskriften. Förespråkarna av abrogationsläran förnekade inte den saken – att Koranen ersätter de tidigare uppenbarelserna utgjorde en så kallad extern abrogation, men det var inte det som de muslimska teologerna åsyftade när de utvecklade abrogationsläran: dessa menade att al-nasikh wal-mansukh – läran om de abrogerande och de abrogerade verserna handlade om intern abrogation, där somliga koranverser ersattes av andra.
    
Asad och de som tillbakavisar abrogationsläran menar som ovan framkommer förstås att dessa teologer har fel. Det problem som Asad och motståndarna till den klassiska abrogationsläran stöter på, är dock emellertid inte i första hand att en mängd medeltida teologer förespråkade abrogationsteorin, utan att den också, precis som tidigare exemplifierats, styrks väldigt tydligt både i de allra starkaste hadithsamlingarna (sahih Bukhari och sahih Muslim) och i Mohammeds sira. Asad har alltså fel när han i sin kommentar hävdar att det inte finns en enda tillförlitlig ”tradition” som ger vid handen att Profeten har förklarat en vers i Koranen att vara ”upphävd”.
    
För att trovärdigt kunna tillbakavisa abrogationsläran måste dess motståndare läsa Koranen väldigt exklusivt och ignorera profetens livsexempel – något som i sig själv strider mot Koranens egna ord. Av den anledningen tycks därför Al-Shafii, och de klassiska teologiska skolorna stå närmare den ortodoxa islamska tron än moderna motståndare till abrogationsläran gör.
     Sahih Muslim återger i en av sina hadither följande:

“Abu al. 'Ala' b. al-Shikhkhir said: The Messenger of Allah (may peace be upon him) abrogated some of his commands by others, just as the Qur'an abrogates some part with the other.”

     Abrogationsläran är således välförankrad inom islamsk teologi, och har historiskt varit en genuin del av såväl shiitisk som sunnitisk koranexegetik. Det betyder inte att den måste vara sann – det är en intern fråga för troende muslimer att ta ställning till– men det betyder att den varit en central del av islamsk historia och teologi, och fortfarande brukas av många grupper på ett sätt som gör den problematisk i förhållande till västerländsk demokrati, av orsaker vi nu ska bekanta oss närmare med.

Abrogationslärans konsekvenser

Freds- och våldsverser och abrogation:

     Efter denna redogörelse av abrogationslärans innebörd, kommer vi tillbaka till de tidigare frågorna om Koranens våldsverser, och om det med hjälp av lösryckta citat verkligen går att säga något om islam, samt frågan om hur muslimer själva har betraktat dessa verser?
    
De muslimska teologer som utvecklade al-nasikh wal-mansukh, läran om ”de abrogerande och de abrogerade” verserna, arbetade mycket utförligt med att undersöka vilka verser som ersattes av vilka. Grundläggande utgick man alltså från principen att senare tillkomna uppenbarelser ersatte tidigare givna sådana om deras påbud motsade varandra.
    
Som tidigare förklarades så är Koranen i grova drag indelad i två sektioner med surorna från Medina i bokens början, och surorna från Mecka i bokens slut. Detta innebär generellt ur ett abrogationsperspektiv att de verser som uppenbarades i Medina, ersätter de verser som uppenbarades i Mecka. Det bör dock noteras – att somliga enskilda verser inte alltid tillhör samma tid som den sura de återfinns i, utan har infogats i suran lång tid efter uppenbarelsen i sin helhet. Att därför försöka ta reda på i vilken kronologisk ordning inte bara surorna, utan även de specifika verserna uppenbarats, har genom den islamska historien utgjort ett enormt forskningsprojekt – i många fall vet man heller inte versernas exakta kronologi, men generellt ersätts alltså verserna från de gamla surorna av dem i de senare. Och det för oss specifikt in på abrogationslärans innebörd för freds- respektive våldsverserna.
    
Utöver de våldsverser som nämndes tidigare i kapitlet, så citerades i föregående kapitel följande vers från sura 9:

”Men när de fridlysta månaderna har gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sina färde! Gud är förvisso överseende och barmhärtig.”(Sura 9:5)

     Om denna sura, sura 9 – som på arabiska heter At-Taubah, och betyder ånger/omvändelse – sägs i en hadith av Sahih Bukhari följande:

Narrated Al-Bara: The last Sura which was revealed in full was Baraa (i.e. Sura-at-Tauba),

     Sura 9 uppenbarades år 631 evt, ett år innan Mohammeds död, och var enligt Bukhari den sista sura som uppenbarades i sin helhet (en annan hadith av Sahih Muslim omnämner en annan sura som den som den sista att uppenbaras i sin helhet, men sura 9 var i vilket fall en av de sista).
    
Som nämndes i föregående kapitel så uppenbarades denna sura i samband med att Mohammed gett de omgivande folken ett antal fridlysta månaders spelrum och betänketid, trots att de inte omvänt sig från avgudadyrkan. När tiden var ute så var det dock dags att avkräva dem att underkasta sig Guds vilja. Ovan citerade vers 5 från denna sura, brukar kallas ”Svärdets vers”, och har bland de islamska teologer som förespråkat abrogationsläran genom historien varit den vers som abrogerat fler verser än någon annan. Den muslimske teologen Ibn Juzayy återger på 1300-talet evt. i sin tafsir ”at-Tashil fi ulum al-Quran” bland annat följande tolkningsinnebörd av ”Svärdets vers” i sura 9:

     ”(kill the mushrikun wherever you find them) Abrogating every peace treaty in the QurÕan”

     Ibn Khatirs korankommentar från 1300-talet evt, framhåller samma sak:

     “This honorable Ayah (9:5) was called the Ayah of the Sword, about which Ad-Dahhak bin Muzahim said, "It abrogated every agreement of peace between the Prophet and any idolator, every treaty, and every term.'' Al-`Awfi said that Ibn `Abbas commented: "No idolator had any more treaty or promise of safety ever since Surah Bara'ah was revealed. The four months, in addition to, all peace treaties conducted before Bara'ah was revealed and announced had ended by the tenth of the month of Rabi` Al-Akhir.'”

     En otrogens enda sätt att undkomma det våldsamma öde som skildras i sura 9:5 var alltså att antingen omvända sig och bli muslim, eller som beskrevs i föregående kapitel, att underkasta sig islamskt herravälde och betala ”skyddsskatten” jizya.
    
Synen att sura 9:5 abrogerade fredsverserna var inte allenarådande, men det var bland teologerna (ulama) den tongivande uppfattningen, och enligt den muslimske teologen ibn Khuzyamh abrogerades hela 113 verser av sura 9:5, däribland sura 109 som talar om att ”ni har er religion och jag har min”, och sura 2:257 där uttrycket ”intet tvång i religionen” återfinns.
    
Detta gör svärdets vers till den mest kraftfulla ersättningsversen av alla, och såldes en av nyckelverserna i aborgationsläran, där de fredliga verserna abrogeras av den vers som enligt Ibn Khatir omintetgör alla tidigare fredsavtal med avgudadyrkarna. Versen har emellertid inte bara sin plats i den teologiska historien utan lyfts än idag fram av militanta islamister. I en predikan framförd den 5 mars 2003 prisade Usama Bin Ladin sura 9:5 med orden:

     "Praise be to Allah who revealed the verse of the Sword to his servant and messenger [the Prophet Muhammad], in order to establish truth and abolish falsehood. Praise be to Allah who said 'When the sacred months are over, kill the idolaters wherever you find them, take them captive, lay siege to them and lie in wait for them at every place of ambush. But if they repent and perform the prayers and give alms, let them go. For God is most forgiving and merciful.'And praise be to Allah who said: 'Fight them, may God punish them by your hands and put them to shame and give you victory over them and heal the hearts of the believers.'

Prayers and blessings of peace upon our Prophet Muhammad, who said:'I was sent with a sword in preparation for the Day of Judgment when God alone will be worshipped with none beside him. He assigned me a livelihood under the shadow of my spear and he assigned humiliation and lowliness to those who disobey my command. He who makes himself resemble a community of people, is one of them.' He also said: 'Expel the idolaters from the Arabian peninsula.'”

Mohammeds tre stadier:

     Abrogationsläran utgick från att varje enskild vers innehöll ett eget gudomligt budskap. Detta uteslöt emellertid inte att det historiska sammanhanget var viktigt, och det är också i ljuset av det historiska sammanhanget som vi kan förstå varför sura 9:5 abrogerar fredverserna.
    
Mohammeds verksamhet som Guds budbärare genomgick i hans förhållande till bruk av våld, tre stadier:

     Det första stadiet (1) utspelades under hans tid i Mecka mellan åren 610-622 evt. Mohammed var vid denna tidpunkt en hånad och förföljd predikant med en relativt liten skara anhängare. Det fanns vid denna tidpunkt inga alternativ för Mohammed och hans anhängare än att göra annat än att härda ut och hoppas tiderna för det nya budskapet skulle ljusna. Det var också detta som Gud beordrade Mohammed att göra, vilket tydligt beskrivs i Ibn Ishaqs sira där denne beskriver situationen i Mecka på följande sätt:

”The apostle had not been given permission to fight or allowed to shed blood… He had simply been ordered to call men to God and to endure insult and forgive the ignorant. The Quraysh had persecuted his followers, seducing some from their religion, and exiling others from their country. They had to choose whether to give up their religion, be maltreated at home, or flee the country…”

     Efterhand – i och med att Quraysh vägrade lyda Gud och förföljde Profetens anhängare –gav Gud emellertid muslimerna tillstånd att försvara sig. Ibn Ishaq skriver vidare:

”When Quraysh became insolent towards God and rejected His gracious purpose, accused His prophet of lying, and ill treated and exiled those who served Him and proclaimed His unity, believed in His prophet, and held fast to His religion, He gave permission to His apostle to fight and to protect himself against those who wronged them and treated them badly.”

     Tillståndet att bruka våld för att försvara sig, utgör det andra stadiet (2) och uppenbarelsen med påbudet återfinns i sura 22:

     ”De, som kämpa, hava tillstånd, därför att de lidit orätt; ja, Gud har sannerligen makt att hjälpa dem. Dem, som utdrivits från sina hem utan något annat skäl än att de sagt: >Gud är vår Herre.> Och om Gud ej hölle människorna tillbaka genom varandra, så skulle klosterceller och kyrkor, bönhus och tempel, i vilka Guds namn flitigt åkallas, rivas ned; ja, Gud skall sannerligen hjälpa dem, som hjälpa honom – Gud är sannerligen stark och väldig –
Dem, som förrätta bönen och giva allmosan, påbjuda det tillbörliga och förbjuda det otillbörliga, om vi giva dem makt på jorden; ja, av Gud beror alltings utgång.” (Sura 22:40-42)

     Här ges alltså tillstånd för dem som lidit orätt och förtryckts på grund av sin tro, att försvara sig. Ett budskap Mohammed mottog strax före sin hijra – emigration – till Medina, och det var också i Medina budet skulle börja tillämpas i praktiken. Den sista versen säger också att muslimerna – om Gud låter dem få makt på jorden – ska påbjuda det tillbörliga och förbjuda det otillbörliga. Något Mohammed också lät göra där han fick makt. I en annan uppenbarelse som gavs strax därefter, och som återfinns i sura 2 sägs:

”Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all dyrkan ägnas Gud, men om de upphöra, så råde ej fiendskap annat än mot de orättfärdiga.” (Sura 2:189)

     Denna vers blev den vägledande för muslimerna under Mohammeds första tid i Medina mellan 623-626 evt. Här talas också om rätten att försvara sig mot dem som bekämpar muslimerna, samt att strida för att all dyrkan ska ägnas Gud. Versen rymmer således ett dubbelt påbud: dels rätten att försvara sig, men också rätten att strida mot dem som gör motstånd mot islam, och således mot Gud.

Under Mohammeds tredje stadium (3) mellan åren 626- fram till hans död 632 anföll han offensivt såväl judarna i Khaybar som polyteisterna i Mecka. Och år 631, när Mohammed nått toppen av sin makt, uppenbarades således även det slutgiltiga påbudet i sura 9:5 om att döda månggudadyrkarna varhelst de befann sig.
    
Vi kan i dessa stadier se hur Gud genom påbuden från sura 22 och 2 abrogerar påbudet att muslimerna blott ska foga sig i förföljelsen och härda ut. Sura 9:5 abrogerar (enligt somliga teologer) sedan i sin tur den möjlighet till fred om vissa villkor uppfylls, som uttrycks i sura 2:189. Möjligheten att verkställa dessa påbud beror dock förstås helt på vilken maktposition muslimerna besitter.

Abrogationsläran och förhållandet till judarna och de kristna:
    
     Abrogationsläran får också konsekvenser för förhållandet mellan muslimer, judar och kristna. Till skillnad från polyteismen, som Koranen och Mohammed inte visade någon tolerans, så tolererades till en början judar och kristna, som båda ansågs utgöra ”bokens folk” – dvs, de hade tidigare fått del av um-al kitab – den himmelska Urkoranen, vars innehåll visserligen förvanskats i deras egna skrifter, men vars profeter likväl i grunden hade förkunnat den rena tron på den Ende Guden – innan deras budskap förvanskades av deras anhängare.  
    
Exempel på detta förhållningssätt till de tidigare monoteistiska religionerna uttrycks på en mängd ställen i Koranen. I sura 29 sägs te x:

”Bekämpen icke dem, som fått skriften, annat än på det sätt, som är lämpligast, undantages dem, som göra orätt, och sägen: >Vi tro på vad som nedsänts till oss och nedsänts till eder; vår Gud och eder Gud är en och samma, och vi äro honom undergivna.>” (Sura 29:45)

     I en annan vers sägs:

”Bland dem, som fått skriften, finnas sannerligen de, som tro på Gud, på vad som nedsänts till eder och vad som nedsänts till dem, i det de ödmjuka sig inför Gud och ej sälja Guds tecken för ett ringa pris. Dessa skola få sin lön hos sin Herre; Gud är förvisso snabb att rannsaka.” (Sura 3:198-199)

     Mohammeds förhållande till judar och kristna kan ur ett historiskt perspektiv, även det sägas ha utvecklats i olika stadier. Till en början var Mohammed vänligt inställd till de tidigare religionerna – de var ju båda, enligt Koranen, efterföljare av de tidigare skrifterna och profeterna innan Mohammed. Mohammed försökte även vädja till judar och kristna i sin samtida omgivning och förmå dem att förstå att det budskap han förmedlade utgjorde fullkomningen av deras egen tro.
    
När det dock visade sig att majoriteten av judar och kristna inte var intresserade av att ansluta sig till Mohammeds förkunnelse, blev han emellertid mer fientligt sinnad. Kiblan ändrades som bekant från Jerusalem mot Mecka, och i sura 5:56 sägs:

”I som tron, tagen ej judarne och de kristna till beskyddare! De äro ju varandras beskyddare, och den av eder, som tager dem till beskyddare, hör dem till; Gud vägleder förvisso ej de orättfärdiga människorna.” (Sura 5:56)

     Ibn Khatirs tafsir från 1300-talet kommenterar denna vers på följande sätt:

     “Allah forbids His believing servants from having Jews and Christians as friends, because they are the enemies of Islam and its people, may Allah curse them. Allah then states that they are friends of each other and He gives a warning threat to those who do this”

     Vad som började som en teologisk dispyt skulle emellertid från Mohammeds sida leda till en regelrätt krigsförklaring mot judar och kristna – något som i judarnas fall började ganska snart i samband med Mohammeds fördrivningar av de judiska stammarna i Medina (Se kapitel 2). Den vers som tydligast fördömer kristna och judar härrör dock precis som svärdets vers, från Sura 9 och lyder:

”Striden mot dem, som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig!” (Sura 9:29)

     Svärdets vers (9:5) manade till strid mot månggudadyrkarna. I denna vers utläggs påbudet till att omfatta även ”bokens folk”, dvs ”dem, som fått skriften” – judar och kristna. Att det verkligen rör sig om ”bokens folk” framkommer än tydligare i några andra Koranöversättningar. I Knut Mohammeds Bernströms konfessionella översättning, som tidigare nämndes, från 1998 står det:

”Kämpa mot dem som, trots att de [förr] fick ta emot en uppenbarad Skrift, varken tror på Gud eller på den Yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och Hans sändebud har förbjudit och iakttar den sanna religionens bud – [kämpa mot dem] till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten.” (Sura 9:29)

     Och i en annan svensk konfessionell översättning från 1988 av Dr Qanita Sadiaqa med stöd av Ahmadiyyarörelsen översätts versen på följande sätt:

”Bekämpa dem bland Bokens Folk som icke tror på Allah, eller på den Yttersta Dagen, eller anser det vara olagligt som Allah och Hans Sändebud har förklarat vara olagligt, eller följer den sanna religionen, förrän de betalar skatten och anser det vara en ynnest och erkänner sitt tillstånd av underdånighet.” (Sura 9:29)

     Den historiska kontext denna vers uppenbarades i var när Mohammed år 631 evt, efter att ha befäst sin makt i arabvärlden riktade blickarna längre bort och förberedde ett krig mot det kristna byzantinska rikets utpost Tabuk. Det rike vars härskare Heraclius hade avböjt Mohammeds inbjudan till islam.
     I Ibn Khatirs korankommentar sägs om versen följande:

     This honorable Ayah was revealed with the order to fight the People of the Book, after the pagans were defeated… Allah commanded His Messenger to fight the People of the Scriptures, Jews and Christians, on the ninth year of Hijrah, and he prepared his army to fight the Romans and called the people to Jihad announcing his intent and destination.

     Påbudet i sura 9:29 abrogerar enligt ibn Khuzyamh 9 andra koranverser, och bland dem den tidigare citerade toleranta versen i sura 29:45 som talade om att icke bekämpa dem som fått skriften, och om att ”vår Gud och eder Gud är en och samma”.
    
Sura 9:29 abrogerar således helt den tidigare någorlunda toleranta inställningen mot ”bokens folk”. Även om denna tolerans visserligen var större i teorin än i praktiken, så försvinner härmed toleransen också i teorin. Judarna och de kristna hade fått del av uppenbarelsen, men när nu Mohammed kommit med den slutgiltiga uppenbarelsen och de ändå inte mottog den, så var det beviset på att de var hårdhjärtade och oemottagliga för Guds budskap. Detta framkommer i påföljande verserna efter vers 29, där förklaringen varför de inte längre kan tolereras motiveras:

”Judarna säga: >Esra är Guds son>, och de kristna säga: >Kristus är Guds son.> Detta är vad de föra på tungan; de likna dem, som vore otrogna förut. Må Gud förgöra dem! Huru kunna de vara så förvända?
     De hava tagit sina skriftlärde och sina munkar till herrar i stället för Gud, och Kristus, Marias son, likaså, ehuru de endast fått sig ålagt att dyrka en enda Gud; det finns ingen gud utom honom. Honom allena all ära! Han är fjärran från det de sätta vid hans sida!” (Sura 9:30-31)

     Att judarna skulle ansett Esra vara Guds son, är en muslimsk föreställning utan några andra historisk belägg. Essensen i verserna är dock att judarna och de kristna precis som polyteisterna, begår synden att sätta andra vid Guds sida. Men inte nog med det, dessa judar och kristna förbryter sig inte bara mot islam genom att inte acceptera Mohammed och dennes budskap, de sviker även sina egna profeter – efter som dessa, alltifrån Abraham till Jesus förkunnade att Mohammed skulle komma med den slutgiltiga uppenbarelsen (vilket framkom tidigare i redogörelsen över islams profeter). Om detta skriver Ibn Khatir:

     Therefore, when People of the Scriptures disbelieved in Muhammad, they had no beneficial faith in any Messenger or what the Messengers brought. Rather, they followed their religions because this conformed with their ideas, lusts and the ways of their forefathers, not because they are Allah's Law and religion. Had they been true believers in their religions, that faith would have directed them to believe in Muhammad, because all Prophets gave the good news of Muhammad's advent and commanded them to obey and follow him. Yet when he was sent, they disbelieved in him, even though he is the mightiest of all Messengers. Therefore, they do not follow the religion of earlier Prophets because these religions came from Allah, but because these suit their desires and lusts. Therefore, their claimed faith in an earlier Prophet will not benefit them because they disbelieved in the master, the mightiest, the last and most perfect of all Prophets .

     Judarnas och de kristnas arrogans gentemot Mohammed och även sina egna budbärare, gjorde att Gud således slutade vara överseende, och därför uppenbarade påbudet i sura 9:29. Vilka konsekvenser detta senare skulle komma att få för de kristna inom det islamska riket ska vi komma in på längre fram.
   
I och med detta avsnitt har alltså abrogationslärans innebörd och dess plats i den muslimska historien förklarats. Abrogationsläran har genom historien gett Koranens våldsverser en central plats inom den islamska teologin, och lyft fram verser som än idag brukas av exempelvis Bin Ladin i dennes krigsretorik. Vill man förstå de teologiska grunderna bakom den militanta islamismen behöver man således också bekanta sig med abrogationsläran.

Kapitelsammanfattning och slutdiskussion:
   
      Sammanfattningsvis har detta kapitel alltså handlat om muslimernas heligaste skrift. Koranen är Guds eviga ord, förmedlad till mänskligheten genom profeten Mohammed, och varje muslims viktigaste rättesnöre. Det finns visserligen andra hjälpmedel, så som Profetens livsexempel och muslimska traditioner, men allt sådant bygger på, och utgår i grunden från källan – nämligen den himmelska bok som jordens människor genom Guds barmhärtighet nu fått del av: den heliga Koranen.
    
Koranen ger oss en bild av vem Gud är: han är den Allsmäktige, den Allvetande, den Evige och den Högste – han är dessutom den förste och den siste och det finns ingen vid hans sida.
    
Gud är också alltings Skapare. Han har skapat universum, jorden och alla varelser och allt liv därpå. Dessutom har han skapat änglarna och djinnerna. Inför honom är det varje människas plikt att underkasta sig. Koranen visar oss vad detta innebär – däri får vi veta vad Gud kräver av oss, vad han vill att vi ska göra, och vad han inte vill att vi ska göra.
    
På den yttersta dagen ska Gud döma varje människa i enlighet med till vilken grad hon underkastat sig honom. För de rättfärdiga väntar paradiset med alla dess förlustelser, medan däremot helvetets eld väntar de otrogna.
    
För att upplysa människorna om tron och varna dem för domen har Gud genom alla tider och på grund av sin stora barmhärtighet sänt sina profeter för att förmedla hans budskap till människorna. Adam var den förste profeten, följt av en rad andra med Jesus som den siste innan den slutgiltige profeten Mohammed, efter vilken inga fler profeter kommer att sändas.
    
Detta är Koranens budskap.
    
Koranen är således en religiös urkund, som förklarar den muslimska trons grundvalar. Men i denna skrift från 600-talet evt, finns också mängder av våldsuppmaningar, som om de tolkas bokstavligt hamnar på kollisionskurs med västvärldens moderna demokratiska värderingar. Dessa våldsverser kan försöka balanseras med hjälp av fredliga verser, vilket Bushs tal till den amerikanska nationens muslimer ger exempel på. Men som detta kapitel påvisat, så är somliga av dessa fredsverser bara fredliga vid första ögonkastet. Andra verser och ibland hela suror, som te x sura 109 – som i sin helhet och även vid djupare betraktelse framstår som mycket sympatiska, ersätts emellertid enligt den sk abrogationsläran, av andra mer våldsamma passager, och i synnerhet den vers som kallas för ”svärdets vers” i sura 9:5 som uppmanar att döda månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem!.

     Varför behöver då dessa våldsamheter lyftas fram?

     Av två orsaker. Dels därför att denna sida av historien nästan helt ignoreras av våra samtida politiker och akademiker i dess strävan att måla en demokrativänlig bild av islam. I sin bok ”Islam” skriver te x även den i kapitel 2 omnämnda religionshistorikern Karen Armstrong efter att ha redogjort islams vördnad för de bibliska profeterna:

”Därför bad Muhammed aldrig judar och kristna att acceptera islam, såvida de inte uttryckligen ville det, för de senare hade själva erhållit helt giltiga uppenbarelser. Koranen betonar att ”det finns intet tvång i religionen”, utan uppmanar muslimerna att respektera judarnas och de kristnas tro. Dessa kallar Koranen ahl- al Kitab, som brukar översättas med ”Bokens folk”, men rätteligen borde återges med ”folk av en tidigare uppenbarelse”

     Karen Armstrong lägger här – måhända i försonande välmening – fram uppenbara sakfel, och utlägger dessutom historien väldigt ensidigt, genom att helt ignorera islams teologiska förståelse av ”de tidigare uppenbarelserna”, så som de tar sig uttryck genom abrogationsläran och i teorin visar sig i de olika teologiska skrifterna, och i praktiken tar sig uttryck i muslimernas dhimmi-system.
    
Den andra anledningen till varför dessa saker måste belysas beror på att Koranens sanktion för våldshandlingar skiljer islam från andra religioner som te x kristendomen. I Nya Testamentet säger Jesus:

”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” (Matt 5:38-39 –bibel 2000)

     Kristendomen har ingen abrogationslära på samma sätt som islam, däremot framgår av denna bibelvers att den kristna principen låter de mjuka verserna ersätta de hårda. Medan abrogationsläran inom islam fungerar på motsatt sätt – där det istället är de fredliga verserna som blir ersatta av de våldsamma. Abrogationsläran är också en central del av den islamska historien, men oavsett denna läras vara eller icke vara – så kvarstår de våldsamma verserna i vilket fall, i en skrift som inom islam ska uppfattas som Guds ord på ett mer bokstavstroget sätt än någon religiös urkund inom någon annan religion.
    
Att ignorera denna aspekt inom islam är inte bara felaktigt, det är också väldigt naivt. Alla muslimer tror inte på våldsprinciper, och många muslimer tar tydligt avstånd från sådant – men däremot är våldsglorifieringen och våld som ett medel för att implementera en islamsk teokratisk ideologi, ingenting som terrorister som Usama Bin Laden tagit ur luften. Islam – både dess teologiska urkund Koranen, och Mohammeds sunna, såväl som den islamska historien – innehåller, som detta kapitel påvisat, militanta element mot vilka en demokratisk värld måste vara på sin vakt.
    
Det är en sak att betona goda bitar i en religion och att förklara att en religiös urkunds text inte per automatik innebär att dess utövare följer den texten bokstavligt. För att motverka konflikter, rädsla och hat så är det viktigt att betona att alla muslimer inte är terrorister, eller att alla muslimer inte är farliga. Att President Bush i egenskap av ledare för en hel nation med miljontals muslimska medborgare efter terroristattacken den 11 september 2001 förklarade att islam var fred, och hänvisade till sura 5:36 för att styrka detta är en sak. Att efter terroristattacken den 11 september 2001 göra en koppling mellan islam och fred var förstås nödvändigt för att skydda inhemska muslimer från kollektiv skuldbeläggelse och hämndlystna pöbeldåd. I samband med det internationella kriget mot terrorismen var det också i ett initialt skede nödvändigt att tydligt markera att kriget inte var ett krig mot enskilda muslimer, utan just mot sådana som brukade våld, samt att det inte heller var ett krig mellan kristendom och islam. Det var således ett sätt att som icke-muslimsk nation ställa sig på samma sida som de reformmuslimer som förespråkar både islam och demokrati genom att ta avstånd från den historiska teologin och betona verser som ”intet tvång i religionen”, och jihad som en inre kamp för att förbättra sig själv och förbättra sitt samhälle (Något som kommer att redogöras tydligare i ett kapitel längre fram).
   
Att däremot i en ingående religionshistorisk analys av islam utelämna religionens militanta element, och som akademiker med Karen Armstrongs internationella anseende som islamolog, helt förbise dessa grundläggande bitar inom den islamska teologin, är däremot att blunda för historien.
    
Våldselementen inom islam är nämligen inte något som bara återfinns i den islamska trons periferi, det återfinns inte enbart hos någon enskild muslimsk sekt, eller i någon enskild muslimsk teologs personliga skrift – det återfinns som detta kapitel påvisat, i islams ursprungskälla, i dess allra heligaste skrift – i Guds eviga bok given direkt från himmelen, och återfinns där också i mycket stor utsträckning. Att blunda för detta vore av den demokratiska världen ett allvarligt misstag.
    
I en av sina videobloggar säger den religionskritiske brittiske samtidsanalytikern Pat Condell i sin blogg ”More demands from Islam” följande om den militanta islamismen:

     Radical Islam has seen us for what we are: a soft touch. It sees that political correctness is like a drug that we just can’t stop injecting even though we know it’s going to kill us. And they’re taking full advantage of that, turning our sense of fairness against us, and making us despise ourselves for one of our best qualities. And any concession made, will be seen as a sign of weakness to be exploited further – because there is no dialogue with radical Islam. It doesn’t want to be agreed with, it wants to be obeyed. It thinks it has the god given right – apply enough – to make the rules not just for Muslims, but for everyone. And some of us frankly think that, that’s a little bit too much to ask. And if you think that, that’s unreasonable, then all I can say is that my freedom is more important than your faith. Much, much more important.

     Västerländsk demokrati bygger på principen om individuell frihet. Islam däremot handlar i många tongivande avseenden om kollektiv underkastelse. För dem som därför menar sig tro på demokratiska ideal borde friheten också vara mycket viktigare än att man ignorerar våldsromantiserande teokratiska ideologier.
    
I följande kapitel kommer en övergripande skildring av den islamska historien efter Mohammed att skildras – en historia som berättar vad Koranens påbud och den islamska teologin fick för praktiska konsekvenser för de folk där det islamska imperiet utbreddes.

Gå vidare till: Del 5 - Efter Mohammed: Det första Kalifatet

5 kommentarer:

Maffe sa...

Tack för denna mycket intersanta läsning. Du borde ge ut det som en bok.
--------------
Jag tycker att ett lapmustest på om en religion eller organisation är skadlig eller inte (kan fungera i en demokrati) är om det är fritt att lämna eller inte, dvs frivilligt. Jehovas vittnen är en rörelse som jag själv har erfarenhet med. De stötter ut f.d. medlemmar hårt genom att medlemmar inte äns för prata eller umgås med xJV. Dock inte fysisk bestrafning som typ islam.
------------
Undrar hur kritiken mot ktristenheten hade sätt ut om t.eks. hans lärjungar hade mördat, sticket pil genom ögonen på folk med jesus välsignelse.

Anonym sa...

Hej, jag skulle vilja skriva ut denna artikelserie. Kan du lägga in PrientFriendly på din sajt så blir det mycket enklare och snyggare vid utskrift:

http://www.printfriendly.com/

Ronie Berggren sa...

Jätttack, kul att höra =)

Artiklarna ifråga utgår från ett bokmanus jag redan har. Ska överväga att skriva klart det.

Ska kolla upp printfriendly, tack för tipset!

Ronie Berggren sa...

Artiklarna går att skriva ut redan kom jag just på. Håll musmarkören över +-tecknet bredvid "share" längst ner till vänster på artikeln så kommer det upp en liten meny där man kan välja "print".

Anonym sa...

Må guds vrede och förbannelse drabba dig. Du är patetisk och dem lögner du far med är ett tillräckligt bevis på det.. Du ljuger friskt och tror på dina egna lögner till den grad att du blåser dig själv som den efterblivna jävla åsna du är. Koranen är guds ord och har aldrig ändrats. Islam förespråkar inte våld i det syfte du VILL tro att den gör. Islam är en fredlig religion och våld är ett sista medel när inget annat fungerar i försvars syfte och för att skydda dess medborgare mot hycklare som är ute efter så orättvisa mot dem troende. För att förstå koranen så måste man följa sunna. Vilket du har bevisat att du inte ens har något vetskap om men ändå ska du sitta här blåljuga om att du vet vad du talar om när du i själva verket har inte en minsta aning om vad du pratar om patetiska jävla stolpskott. Jag förstår att du är efterbliven och måste hitta på lögner för att må bra med dig själv och känna på lite bekräftelse likt en patetisk fjortis som är pervers efter bekräftelse. Hoppas du kräks i ditt eget skit inavlade jävla sopa.