Här är en insändare till allehanda media som jag skrivit angående debatten om homo-bilden av Jesus. Den refuserades dock, så därför publicerar jag den här istället.
Demokratins innebörd
I Ecce homo-debatten har jämförelser gjorts med Mohammedkarikatyrerna där man betonat att man måste respektera människors tro.
Respekt är förstås viktigt i det personliga mötet. I det offentliga rummet är dock respekten för den frihet som kännetecknar demokratiska samhällen viktigare än att inte såra människors politiska eller religiösa föreställningar.
Lars Näslund fick efter att ha yttrat sin åsikt om Jesusbilden utstå mycket kritik. Jag är själv kritisk till hans åsikt om selektiva bidrag; politiker kan givetvis inte få bestämma vilka utställningar som är värda kulturbidrag eller ej eftersom det skulle hämma den yttrandefrihet bidragssystemet skapades för att främja. Antingen har man ett kulturbidragssystem eller så har man det inte – däremot kan man inte ha det bara ibland, vid de tillfällen det passar politikerna i smaken. Det borde en Moderat förstå.
Däremot har Näslund visat att han, helt oavsett hur upprörd han än är(och det kan väl ingen undgått att se att han var), följer de demokratiska spelreglerna, bl a genom sitt uttalande om att man ”inte kan bomba dem [som står för utställningen] på samma sätt som muslimerna.”
Näslunds kritiker har främst reagerat på den sista delen av uttalandet, när kontentan däri var att Näslund förstår att man inte kan tvinga människor att tycka som han eller förbjuda utställningar som dessa; hädelselagar fanns på medeltiden och finns fortfarande i ociviliserade samhällen, men hör inte hemma i demokratier, eftersom demokratier inte ägnar sig åt att bli sårad å Guds vägnar.
Så var inte fallet med Mohammedkarikatyrerna som skapades i ljuset av att danska översättare inte ville ta sig an muslimska teman i rädsla för repressalier. För att se om det fanns fog för denna rädsla lät Jyllandsposten rita skämtteckningarna, med följden att tecknarna tvingades gå under jorden – och i en mordkomplott som nyligen avslöjades av dansk säkerhetspolis planerade två män att strypa en av tecknarna. Ett scenario som borde vara otänkbart i en demokrati. De flesta muslimer tog inte till våld men nästan alla som hördes var eniga om att även om man får, så bör man inte provocera – varefter det i princip blev omöjligt att säga något alls om islam utan att bli anmäld till JK – inte för hädelse – men för hets mot folkgrupp eller islamofobi: poängen var dock densamma – drev man gäck med Mohammed skulle man stoppas. Beklagas kan att homosexuella ofta intar samma slags för yttrandefriheten destruktiva förhållningssätt, i fråga om anmälningar mot predikanter som predikar att homosexualitet är synd. I demokratier ska misshagliga åsikter alltid bemötas med argument, aldrig förbjudas.
Lars Näslund må tycka att ecce- homoutställningen är hädisk, men han har gjort detta utan att mordhota, utan att bruka våld och t o m utan att åberopa någon ”modern hädelselag” som inkräktar på yttrandefriheten, trots att han tillhör en av de mest konservativt kristna och uppenbarligen blev mycket personligt sårad. Ett sådant beteende är hedervärt och ger honom rätten att själv hävda såväl att hädiska utställningar inte borde finansieras av staten, som att homosexualitet är en synd. Det är nämligen exakt så en demokrati ska fungera; människor ska inte likriktas att tycka samma sak, utan folk ska kunna ha diametralt motsatta åsikter utan att fördenskull mörda eller bruka våld mot sina meningsmotståndare. Att Näslund trots hans personliga känslor förstår detta, förtjänar respekt också från dem som inte delar hans uppfattningar om sakfrågorna, men som tror på det demokratiska samhällsbygget.
Ronie Berggren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar