Här är hela debatten, nedan följer en kort sammanfattning följt av några reflektioner:
Inför debatten var fokus främst riktat mot Newt Gingrich - den nye frontrunnern, och dels förstås också mot Mitt Romney, som Gingrich blivit den senaste i raden att på allvar utmana. Gingrich och Romney fick också stort utrymme - men alla kandidater gjorde sig tydligt hörda och försökte förklara vad som skilde just dem från de andra. Det blev därför en livligare (men inte otrevligare) debatt än på länge.
Det första ämne att avhandlas var arbetslösheten:
Newt Gingrich inledde med att förklara att han skulle kunna hantera arbetslösheten i landet eftersom han gjort det tidigare, tillsammans med såväl Ronald Reagan på 1980-talet som med Bill Clinton på 1990-talet.
Mitt Romney förklarade att arbeten skapas på USA:s gator inte av regeringen i Washington DC - och listade sju punkter på vad som måste göras för att få igång ekonomin.
Ron Paul menade att man måste förstå vad de ekonomiska problemen beror på innan man kan ta itu med saken: Bailoutprogram och Federal Reserve utgör grunderna till bubblor - och ger upphov till statsskulder som förhindrar tillväxt. Man måste ta itu med dessa saker innan det på allvar lönar sig att göra andra saker - de saker alla kandidater förespråkar: mindre regleringar, lägre skatter.
Rick Perry påpekade hans förslag på en 20% plattskatt skilde honom från de andra, och hänvisade till sin framgångsrika jobbskapar-politik hemma i Texas. I Washington DC fanns det dock en mängd kopplingar mellan politikerna och Wallstreet - och det behövdes någon utifrån, som han själv, som kunde reformera.
Michele Bachmann hänvisade till Herman Cains 9-9-9-plan och sa att hon själv ville se en win-win-win-plan.
Rick Santorum förklarade att man behövde underlätta för industrier att producera och stanna kvar - genom mindre regleringar och bättre energipolitik.
Efter ca 20 minuter skiftade debatten en aning och friktionen mellan Gingrich och Romney började nu skönjas. Romney ombads kommentera ett påstående från Gingrich, där denne sagt att han är mer konservativ än Romney och mer valbar än någon annan. Debattmoderatorn George Stephanopoulos tittade på Romney och undrade varför han inte höll med om den saken, varpå Romney svarade att han självklart inte höll med om det - han förklarade sedan att Gingrich varit politiker under lång tid - men att han själv visste att USA var ett meritbaserat samhälle, något president Obama inte förstod. Det var också ett budskap han skulle kunna förmedla om han blev nominerad.
Han ombads sedan att ge några exempel på områden där han och Gingrich inte höll med varandra, vilket först inte blev helt lätt men han listade sedan Gingrichs idé om en "månkoloni" för att utvinna mineraler från månen, Gingrichs uttalande om att lätta lagarna mot barnarbete för att elever skulle kunna städa skolor etc. Den stora skillnaden var dock att han själv spenderat sitt liv i den privata sektorn och vet hur ekonomin fungerar.
Gingrich fick sedan tillfälle att bemöta påståendena, och började med att säga att den enda anledningen till att Romney aldrig blev karriärpolitiker berodde på att han förlorade senatsvalet mot Ted Kennedy 1994, något som fick Romney att reagera - om inte förvånad, så likväl något ställd. Burop hördes dock från delar av publiken som verkade anse att det var ett slag under bältet. Gingrich fortsatte sedan med att förklara att hans uttalande om månen var något han faktiskt stod för - när han växte upp kunde man tro på saker som NASA:s framgångar, och det som nu skett med NASA var bedrövligt. Han försvarade också sitt uttalande om arbetande elever.
Romney fick sedan möjlighet att ge en replik och gav nu å sin tur Gingrich svar på tal och sa att det förmodligen stämde att han skulle ha varit en karriärpolitiker om han vunnit över Ted Kennedy 1994 - men det är många saker skulle ha kunnat vara; om hans barndomsdrömmar gått i uppfyllelse skulle han ha varit en fotbollspelare i NFL också - vilket väckte skratt både från publiken och Newt Gingrich. Hans förlust mot Kennedy hade varit bra för honom och istället gett honom en karriär utanför politiken.
Ron Paul fick sedan möjlighet att kommentera sin Gingrich-kritiska ad och förklarade att Gingrich intagit en mängd icke-konservativa positioner ifråga om TARP och mycket annat. Paul konstaterade också att Gingrich försökt hävda att han varit konsekvent men att det skulle bli svårt för någon att tävla med honom själv om att vara mest konsekvent.
Gingrich svarade dock lugnt och sansat och förklarade att han stod på Ron Pauls sida ifråga om FED och Ben Bernanke, ifråga om sina råd till bankinstituten så var han inte lobbyist - utan arbetade inom den privata sektorn (och sneglade mot Romney) och hade likt alla där rätt att ta betalt för sina råd. Han var dessutom för att bryta upp de stora monopolinstituten.
Michele Bachmann försökte förklara att hon var den trogna kandidaten ifråga om konstitutionen, och knöt Gingrich och Romney samman och sa att Gingrich i 20 år förespråkat ett mandat ifråga om sjukförsäkringar och Romney är den enda guvernör som infört ett socialistiskt mandat - hon sa sedan "If you look at Newt-Romney they -" och sen listade hon en rad saker som "Newt-Romney" gjort som inte varit konservativt. Hon själv var den riktiga konservativa i motsats till "Newt-Romney".
Gingrich förklarade att en mängd saker Bachmann sagt var falskt. Han var emot Cap and Trade (och vittnade mot Al Gore inför Kongressens klimatpanel) och har bekämpat ObamaCare hela vägen. Han förklarade också att han heller inte lobbat och att de pengar han fick var småpengar ifråga om det han tjänade på att hålla tal och sälja böcker.
Bachmann förklarade sedan att GOP behövde en kandidat som inte höll med Obama utan stod helt emot honom - det har hon själv gjort, och hon tänker ta itu med honom och besegra honom på debatterna.
Romney fick sedan möjlighet att ge respons och sa att han och Gingrich känt varandra länge och var vänner - men de var inte kloner, och pratet om Newt-Romney borde nu sätta punkt för. Han skiftade sedan fokus mot Obama - som var det verkliga felet och försvarade snabbt sin sjukvårdsreform och att han tänkte avskaffa ObamaCare och ge delstaterna makt att själva välja.
Rick Perry fick nu ordet och riktade kritik direkt mot Romney (och sa att han instämde i Michele Bachmanns ord) och förklarade det han sagt i tidigare debatter, att Romney var inkonsekvent och att han skrivit två olika saker i sina olika versioner av sin bok om sin sjukvårdsreform (något han sa lite senare i debatten). Såväl Romney som Gingrich hade varit för ett individuellt mandat - han själv däremot kunde tydligare gå emot Obama.
Romney kommenterade och sa att skillnaden mellan honom och Gingrich var att Gingrich förespråkat ett federalt mandat - det hade han själv aldrig gjort. Gingrich förklarade dock sin egen ståndpunkt och sa att på 1990-talet var situationen annorlunda - även Heritage Foundation stödde ett individuellt mandat som en väg att stoppa Clintons sjukvårdsförslag "HillaryCare" - hans syn på saken då var alltså en konservativ position. Idag är situationen annorlunda och han har aldrig varit för ObamaCare i något avseende.
Rick Santorum fick sedan möjligheten att kommentera, och försökte staka ut sin egen position genom att beskriva skillnaden mellan honom själv och Michele Bachmann: hon var visserligen en konsekvent konservativ - men hon var ingen vinnare, till skillnad från honom själv som faktiskt vunnit slag om konservativa frågor.
Debatten gick sedan över till nästa skede som handlade om familj- och trosfrågor. Den första frågan blev om trohet i äktenskap verkligen var en fråga som väljare borde engagera sig i.
Rick Perry förklarade att han gav ett löfte till såväl sin fru som till Gud - vilket var till och med starkare än ett handslag i Texas - vilket väckte applåder och skratt. Han förklarade dock att en persons trohet visade personens karaktär - och att en dålig karaktär i det personliga också innebar att de kunde vara otrogna både ifråga om affärer och politik.
Rick Santorum förklarade att han själv beskrev även sitt privatliv och hoppades att folk skulle uppfatta honom trovärdig och ge honom deras förtroende.
Ron Paul förklarade att trohet var viktigt - men att man inte behövde prata om saken offentligt i alltför stor utsträckning - det viktiga var troheten mot de politiska löften man gav.
Newt Gingrich - som frågan med stor sannolikhet till största del var riktad mot med sina tre äktenskap i bakgrunden, förklarade att frågan var viktig och att väljarna hade rätt att ställa frågorna för att kunna utröna om de litar på kandidaterna. I hans fall har han gjort misstag och han har fått be Gud om förlåtelse och söka - idag är han dock en 68-årig far/morfar - och folk bör ta sig en titt på vem han är nu, och avgöra om de kan lita på honom eller ej - något han tror att de kommer att göra.
Debatten gick sedan vidare till immigrationsfrågan - där i synnerhet Gingrich, Romney och Perry stakade ut sina positioner. Därefter kom man in på Gingrichs uttalande på den judiska TV-kanalen TJCTV när han förklarat att palestinierna inte var något historiskt folk utan i grunden araber - vilket snabbat skapade både rubriker och väckte höga protester.
Ron Paul förklarade att han inte höll med om att palestinierna var ett "uppfunnet folk" - men han betonade främst att det inte var USA:s sak att lägga sig i det hela - folket i den regionen kunde befatta sig med de sakerna, det var inte USA:s sak att göra. Och han kom sedan in på sin klassiska kritik mot amerikansk utrikespolitik.
Gingrich själv försvarade sitt uttalande och konstaterade att det han sagt var sant - och att det behövdes någon som vågade tala sanning om denna sak. Palestinierna är inget historiskt folk - det är en historisk sanning. Hamas och Fatah har också i grunden samma syn på Israel - amerikanskt bistånd går till palestniska skolböcker som demoniserar judar och någon måste stå upp och tala sanning om dessa saker.
Mitt Romney förklarade att han höll med det mesta om vad Gingrich sagt, bortsett från att palestinierna var ett uppfunnet folk. Han betonade dock att det viktiga var att stå upp för Israel - men inte att springa för dem. I slutändan är det israeler och palestinier som måste lösa sina problem - och USA borde inte hoppa framför Benjamin Netanyahu och göra hans jobb svårare. Om USA har meningsskiljaktigheter så tar man det privat, inte offentligt så som Obama gjort.
Gingrich fortsatte med att förklara att palestiniernas krav på rätt att återvända är baserad på en historisk lögn - det pågår ett propagandakrig där USA måste våga stå upp för sanningen.
Romney och Gingrich hamnade sedan i ett litet lustigt spörsmål om vem som kände Benjamin Netanyahu bäst, och vad Bibi helst skulle vilja se i en amerikansk presidentkandidat. Om han själv var amerikansk president skulle han se till att han innan han talade om saker som har med konflikten att göra så skulle han ringa Benjamin Netanyhau och fråga honom om saker och ting.
Gingrich fortatte med att konstatera att man behövde säga sanning: Reagan sa sanningen om Sovjetunionen trots att alla tyckte att han skulle göra annorlunda - han själv gick i Reagans fotspår och ämnade göra samma sak.
Michele Bachmann berättade om sitt arbete på kibbutz 1974 och beskrev också hon problemet med de palestinska skolböckerna - med dess antisemitiska hatretorik.
Rick Santorum förklarad att man behövde säga sanning, men behövde göra detta med tillförsikt. Rick Perry förklarade att frågan var en liten fråga som media däremot blåst upp bortom all proportion och konstaterade enkelt att Obama fört en politik som skapat problem i mellanöstern - från hans icke-stöd till demokratirörelsen i Iran 2009 - till hans passiva agerande ifråga om händelserna i Egypten, till hans ledning "bakifrån" i Libyen - och att Obama nu när Iran kommit över en amerikansk drönare inte tog tillbaka den och inte lät förstöra den. Och nu kommer Kina och Ryssland få amerikansk teknologi - det är Obama som är problemet, inte något som Newt Gingrich har sagt. Ett uttalande som gav många applåder.
Fram mot slutet av debatten kom de in på en intressant fråga om ifall kandidaterna ifråga någon gång varit fattiga och visste vad detta innebar.
Många av kandidaterna hade varit det. Rick Perry berättade hur han i sitt barndomshem hade växt upp utan rinnande vatten i sina första år - och en mor som sydde hans kläder tills han började College. Lyx fanns inte i hans tillvaro under hans uppväxt.
För Mitt Romney - som är uppväxt i rikedom - så framstod frågan tillsynes som en svår sådan, men Romney gav ett rakt och ett av sina bättre svar under hela debatten. Han förklarade att han inte hade växt upp fattig, men att hans pappa hade varit fattig och att han själv lärde sig att arbeta hårt. Hans föräldrar lärde honom de principer som gjort USA till ett stort land, att ta ansvar både för sig själva och sina medmänniskor. Han arbetade via sin kyrka utomlands och träffade människor i mycket svåra situationer. Han spenderade tid även på hemmaplan med kyrkoarbete och träffade arbetslösa och äktenskap i kris. Han förklarade att han älskade USA enormt och förstod de principer som behövdes för att skapa jobb - därför är han med i leken.
Ron Paul förklarade att hans egen familj under depressionen och andra världskriget hade varit fattiga - men han och hans fru klarade sig sedan bra. Rick Santorum förklarar att han växt upp i en medelmåttig familj - men fick sina grundbehov uppfyllda - det viktigaste i det avseendet var dock hans föräldrars trygghet, idag faller dock amerikanska familjer samman vilket man måste försöka motverka. Michele Bachmann förklarade att hennes föräldrar skildes när hon var ung och att hennes mamma som tog hand om barnen blev fattig och att de hade det svårt och att hon själv fick hjälpa till för att försörja familjen när hon blev äldre.
Newt Gingrich berättade hur han som ung bodde med sin familj i Pennsylvania och att hans far reste omkring eftersom han var med i armén. Nu är han välbärgad men driver ett småföretag med sin hustru Callista som gör filmer och publicerar böcker, och han vet vilka problem småföretag har.
Debatten återvände sedan till sjukvårdsreformen där Romney tvingades förklara sin syn på saken än en gång.
Vem vann då debatten?
Den stora frågan inför debatten var alltså rivaliteten mellan Newt Gingrich och Mitt Romney. Båda kandidater klarade sig bra. Newt Gingrich attackerades dock mest - vilket han inte blivit tidigare, och vad man undrade innan debatten var hur han skulle hantera en sådan situation. Han hanterade dock saken utmärkt - han blev aldrig upprörd, och verkade aldrig heller ens bli ställd utan levererade självsäkra (men inte klyschiga) svar oavsett om det gällde hans personliga bakgrund eller hans uttalanden om barnarbete, månutforskning eller palestinierna.
Genom att göra det så klarade han sig inte bara lika bra som han behövde göra utan bättre. Och det är därför svårt att dra någon annan slutsats än att han faktiskt vann debatten.
Mitt Romney gjorde också en bra debatt, och när Gingrich (och andra) riktade kritik mot Romney så gav han snabba humoristiska svar som upplevdes avslappnade. Hans uttalande på slutet om hur han inte växt upp fattig men via sin familj och sin kyrka likväl lärt sig att värna om de svaga var ett bra svar. En faktor det talats om alldeles för lite är Romneys mormonism. Romney är en aktiv mormon (jag träffade en gång en mormon vars mor kände Mitt Romney eftersom de två arbetat tillsammans i mormonkyrkans äldsteråd) - men har pratat om sin tro väldigt lite, vilket naturligtvis beror på att han förmodligen korrekt tror att det är en last för honom. Rätt sätt att hantera saken hade dock varit att göra fler saker som detta: berätta om vad tron konkret innebär för honom - och att detta inte är ett hot mot något som har med hans presidentkampanj att göra. Evangelikala ogillar mormonismen av rent teologiska anledningar - inte pg a att mormonismen är opatrotisk eller gör dess anhängare till dåliga medborgare (vilket däremot överlag är hur man betraktar Islam). Om Romney hade lyckats förklara detta så hade spöket i garderoben slutat spöka för honom. Här lyckades han säga något viktigt, men han hade behövt säga mer och göra detta i ett tidigare skede.
Ron Paul gjorde också en bra debatt och lyckas trots att han nästan i alla debatter alltid säger precis samma saker, likväl framstå ganska charmig. Även Rick Perry gjorde en bra debatt, och det börjar nog sjunka in att även om han inte är någon bra debattör så verkar han trots allt vara en duglig politiker - men återigen: hans chans har gått förbi honom.
Förloraren i debatten var Michele Bachmann som precis som hon varit så många gånger under denna höst - var alltför populistisk. Cains plan som hon i en tidigare debatt beskrev som "666" (istället för 9-9-9) ville hon nu använda sig av för att locka dennes väljare, genom att säga att hon själv förespråkade en Win-Win-Win-plan. Somliga konkreta saker hon sa var bra - men hennes populism är alldeles för genomskinlig - hon säger det hon tror att hon behöver säga för att vinna, helt oavsett vilka saker hon sagt förut - och det gör henne till debattens förlorare.
Vinnaren var dock enligt min mening Newt Gingrich.
Se även tidigare inlägg:
Huckabees kandidatutfrågning 20111204
Inför Huckabees GOP-kandidatutfrågning 20111203
GOP-debatten i Washington DC - nationell säkerhet 20111123
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar