USA-bloggar - ett bra komplement till svensk USA-rapportering

Under ungefär ett års tid har jag till och från fått e-mail och bloggkommentarer från studenter. Somliga har bett om hjälp med skoluppsatser andra har uppmärksammat mig om vänstervinklad universitetspropaganda. Ett huvudsyfte med denna blogg är att hjälpa människor att få lite bättre orienteringsförmåga i förhållande till amerikansk politik, därför önskar jag här rikta några rader i synnerhet till svenska studenter.

Till att börja med tänker jag beskriva den vänsterakademiska och USA-kritiska miljö de flesta studenter skolas in i när de i någon form studerar amerikansk politik i Sverige. Därefter ämnar jag förklara hur och varför svenska USA-bloggar så som denna kan utgöra ett viktigt komplement till den svenska akademiska propagandamiljön, och till de journalister som fostrats i denna miljö.

Vänstervinklade svenska akademiker

Om du som student vill läsa en kurs som på något sätt berör amerikansk politik (eller politik i allmänhet) är risken överhängande stor att du hamnar i klorna på någon av Sveriges otaliga vänsterakademiker. I klorna på så sätt att du (i synnerhet om du är färsk student) kommer till kursen för att lära dig något du på förhand -inte- redan kan. Du kommer således med en stor portion tillit till att läraren ska undervisa dig om saker på ett sakligt och objektivt sätt. Det finns god objektiv universitetsundervisning ifråga om en mängd ämnen - men mina egna erfarenheter är att så inte är fallet ifråga om samhällsorienterade humaniora kretsande kring amerikansk politik, där kritik alltid riktas mot republikanerna och där demokrater alltid framställs i bättre dager. Låt mig ge några mycket konkreta exempel på detta.

Vinklade läroböcker:

Här bredvid mig har jag en kursbok vid namn "Svensk författningspolitik" författad av Ingvar Mattson och Olof Petersson, andra upplagan utgiven av SNS 2003. Boken används som kursbok för färska A-kursstudenter i Statsvetenskap och handlar precis som titeln antyder om svensk författningspolitik - ett ämne väldigt avlägset amerikansk politik. Trots det är boken fylld av negativa hänvisningar till George W. Bushs politik. Låt mig ge några exempel:

I bokens inledningskapitel inleder Mattson och Petersson:

”Terroristattacker motiverar att demokratin försvarar sig, men var går gränsen? Hur mycket ska polisen få avlyssna telefoner och kontrollera privatpersoners e-post? Bör man kunna fängsla människor med blotta misstanken att de kan komma att utföra terrorhandlingar? Bör tillhörighet till en terroristorganisation vara brottsligt?” (s 7)

Kap 2 skrivet av Karl-Göran Algotsson börjar:

”Terroristattacken mot World Trade Center den 11 september 2001 vållade över 3 000 människors död. Efteråt rådde en bred och beslutsam enighet om att terrorismen måste bekämpas. Denna kamp kom att kallas ”Operation Enduring Freedom”. Men hur går det med friheten? På Guantanamobasen hålls en mängd människor fängslade utan rättegång och under förnedrande förhållanden. I Sverige frystes tillgångarna för tre svenska medborgare av somaliskt ursprung utan att det fanns en tillstymmelse till bevis för att dessa hade något med terrorism att göra." (s 28)

Boken i sig handlar inte om amerikansk utrikespolitik utan om det svenska statsskicket, och exemplen som anknyter till USA brukas för att få studenterna att kunna uppleva att de saker de lär sig trots allt har en koppling till världen och verkligheten som de kan ta del av i sin direkta vardag, en koppling som givetvis kan vara bra att göra för att väcka studiemotivationen till liv. Men likväl är citaten väldigt talande. En mängd påståenden om amerikansk utrikespolitik görs utan någon diskussion eller ifrågasättanden - och som färsk student är det förstås svårt att inte ta påståendet för givet, i en bok som trots allt utger sig för att vara en mycket saklig faktabok.

Ett annat exempel som har med litteratur att göra upptäckte jag häromdagen när jag besökte Umeå Universitets studentbibliotek, och då fann följande bild i hyllan över nyinkomna böcker:



En bild som säger väldigt mycket om synen på amerikansk konservatism kontra islam. Den första boken ger en negativ association till evangelikala kristna som har "förstört konservatismen" - den andra en positiv association till islam, som utan några som helst ifrågasättanden skildras som en religion byggd på fredsprinciper. Två olika böcker som tillsammans dock ger en väldigt tydlig bild av den svenska vänsterakdemiska diskurs som överlag råder på svenska lärosäten.

Agitatoriska lärare:

Det största problemet är dock inte läroböckerna - utan lärarna i sig, som sällan lär ut sakligt eller objektivt. En av Sveriges främsta USA-experter är Erik Åsard, professor och föreståndare för Svenska Institutet för Nord-amerikastudier (SINAS) vid Uppsala Universitet där denne undervisar om amerikansk politik. Åsard är säkerligen en duktig lärare - men också en lärare som icke-objektivt propagerar för sina tydligt vinklade politiska ståndpunkter. 2010 släppte Åsard boken "Den sårbara supermakten" (som jag här gjort en lång kritisk recension av) - en bok som varvar saklig historiebeskrivning med flödande anti-republikansk retorik - där Åsard tappar all form av objektiv fattning och där Åsard i princip lutat sig helt på (liberala) vänsterakademiker i framställningen av republikanerna. Ett konkret exempel ur boken är när Åsard beskriver hur USA:s fyrtioförsta president George Herbert Walker Bush (dvs den förre president Bushs pappa) 1988 drev "en av de smutsigaste valkampanjerna i mannaminne" (S 83 i boken). Som exempel på denna smutskampanj berättar Åsard om en TV-ad där Bush utmålade sin politiske motståndare Michael Dukakis som "mjuk mot brottslighet" för att denne drivit igenom en politik som gav fångar rätt till permission, vilket i sin tur hade lett till att en mördare vid namn Willie Horton gavs permission under vilken denne knivhögg en man och våldtog dennes flickvän. Detta använde sig Bush-kampanjen av genom att göra följande TV-reklam mot demokraternas presidentkandidat Michael Dukakis:



Åsard skriver i sin bok:

"Så kom det sig att amerikanerna hösten 1988 fick uppleva en av de smutsigaste valkampanjerna i mannaminne. I en stadig ström av tv-annonser, präglade av en blandning av insinuationer, överdrifter och rena lögner, anklagades Dukakis för att vara försvarsfientlig, opatriotisk och för att släppa mördare och våldsverkare fria på gatorna." (s 83)

Man kan förstås - på goda grunder - anse att det var en något elak ad. Michael Dukakis kunde förstås knappast ställas personligt ansvarig för att en mördare på permission återfaller till nya våldsdåd (ett permissionssystem som infördes i syfte att ge människor hjälp att rehabiliteras - en givetvis human inställning om man vill se människor återanpassas istället för att bara buras in med bortkastad nyckel). Problemet är är dock att Åsard får det hela att framstå som om att det bara är republikaner som driver elaka reklam-ads. Långt tidigare hade den demokratiske presidenten Lyndon B. Johnson gjort sig ökänd för sina elaka TV-ads - men det säger Erik Åsard ingenting alls om utan fokuserar helt på att Bush drev "en av de smutsigaste valkampanjerna i mannaminne".

1964 drev den sittande demokratiske presidenten Lyndon B. Johnson en kampanj mot den konservative republikanske motståndaren Barry Goldwater. President Johnson lät då göra bland annat följande ad där han insinuerade att Goldwater skulle starta ett kärnvapenkrig:



Ad:en blev skarpt kritiserad och Johnson lät bara sända den en enda gång. Men det var inte hans enda mycket hårda reklam. Barry Goldwater var av judisk börd (hans släkt på faders sida var judar) och hade också för egen del utsatts för den tidens sydstatliga antisemitism. Trots det kopplade president Johnson i denna ad i princip samman Goldwater med Ku Klux Klan:



Bedöm själva vilken ad som var mest elak - Bushs ad riktad mot Michael Dukakis eller Johnsons reklam riktad mot Barry Goldwater. Oavsett vilken reklam man finner mest elak så blir saken väldigt enkelriktad om man bara beskriver Bushs ad mot Dukakis och att denna var "en av de smutsigaste valkampanjerna i mannaminne" utan att nämna ett ord om demokraten Lyndon B. Johnsons ökända kampanj-ads. Vilket är precis vad Erik Åsard gör. Beror det på att han (professorn i Nordamerikastudier) kan mindre än en hobbyintresserad trettio år yngre USA-bloggare, eller beror det på något annat, typ ett ideologiskt drivet författande? Oavsett vilket är svaret inte till professorns fördel.

Vänsterpräglade journalister:

Det för oss vidare till svenska journalister - journalister som i grunden utbildats på svenska vänsterpräglade lärosäten. Nästan alla svenska journalister som skriver om USA är kritiska till republikanerna. Det i sig är dock förstås inte det primära problemet (i alla fall inte att några är kritiska). För att utgå från exemplet ovan:

Om man var kritisk till USA:s fd president George Herbert Walker Bush pg a dennes syn på dödsstraffet, så hade det förstås varit en legitim kritik eftersom Bush faktiskt förespråkade detta, och om man själv inte gör det så finns det förstås all anledning att vara just kritisk. Men om man däremot skulle vara kritisk mot Bush pg a att man (efter att ha läst Åsards bok) ansåg att Bush drev "den smutsigaste kampanjen i mannaminne" så skulle man vara kritisk av en felaktig orsak. Vilket i sin tur förstås gör kritiken i sig felaktig. Problemet med en stor del av svensk journalistik är att man är kritisk av just felaktiga orsaker (ofta i kombination med rent sakpolitiska meningsskiljaktigheter).

På detta finns otaliga exempel, vilket jag bland annat beskriver i mitt inlägg "Vinklad USA-rapportering och svensk Public Service" där jag ger mängder av exempel på hur svenska journalister tror något (felaktigt) om USA som de sedan kritiserar. Låt mig citera ett exempel från mitt inlägg på hur denna vinkling kan te sig:

------

..den 6 april 2010 publicerade SVD en artikel vid namn "USA tar sikte på Jemen-predikant". Artikeln handlar om hur USA beslutat att sätta upp den amerikanske islamistpredikanten Anwar al-Awlaki på en dödslista. Beslutet att göra detta fattades av president Barack Obama, något vänsterliberala amerikanska nyhetsförmedlare inte var sena att betona. Den vänsterliberale programvärden Keith Olbermann sa te x så här:

"Good evening from New York. President Obama has reportedly authorized the death penalty for an american citizen who has not been convicted of any crime - the evidence against him has yet to see the light of day, who denies his guilt, and who has not been given the due process, including trial guaranteed by the Constitution of the United States. It is a power not even claimed by the Bush-Cheney administration, extending far beyond Bush-Cheney claims, which even the most conservative supreme court justicies rejected."

I SVD:s artikel nämns emellertid inte Obama, istället lägger man tonvikten vid Jane Harnman, ordförande vid en underrättelsekommitté i Representanthuset. SVD skriver:

Beslutet att lägga hans namn till listan över potentiella måltavlor har fattats av USA:s nationella säkerhetsråd.

Republikanen Jane Harman, ordförande i en underrättelsekommitté som sorterar under representanthusets utskott för inre säkerhet, beskriver mannen som "troligen nummer ett" bland de terrorister som utgör hot mot USA.

Enligt Harman, som nyss har besökt Jemen, jagas han av jemenitiska myndigheter, med amerikansk hjälp.

I följande inlägg kommenterar jag denna artikel och skriver bl a att två saker med ovan citerade textparti kan kritiseras. Dels att det i SVD:s artikeln nästan framstår som om Jane Harman ligger bakom beslutet att söka mörda Anwar al-Awlaki - president Obama nämns inte alls, det trots att amerikansk media inte alls är sena med att peka ut just president Obama som främsta ansvarig. Och sen går jag över till min andra invändning och skriver:

Genom att nämna republikanen Jane Harman, vars ansvar för beslutet inte är i närheten av president Obamas, så framställer artikeln nästan det hela som om det vore ett republikanskt beslut. Det kanske SVD hade önskat, men det för oss till den andra punkten.

Vilken är att Jane Harman inte är republikan, hon är demokrat. Jag citerar sedan en artikel i New York Times där det står:

At a panel discussion in Washington on Tuesday, Representative Jane Harman, Democrat of California and chairwoman of a House subcommittee on homeland security, called Mr. Awlaki “probably the person, the terrorist, who would be terrorist No. 1 in terms of threat against us.”

Jag konstaterar sedan:

Att hon är demokrat framkommer också tydligt på Wikipedia. Det förändrar förstås inte att hon likväl inte är den ytterst ansvariga för beslutet (däremot säger det en hel del om SVD).

...Läs gärna här hela min kommentar till SVD-artikeln. Det var visserligen april (också då), och SVD:s artikel var onekligen ett riktigt dåligt skämt.

------

Vad SVD gjorde var alltså dels att helt släta över Obamas roll i sammanhanget, och därefter skriva att den demokrat man citerar var en republikan - vilket var en felaktighet som i sammanhanget skulle kunna betraktas ligga på gränsen till lögn.

En tydlig vänstermiljö

Dessa exempel från såväl svensk studentlitteratur, svenska universitetslärare och svenska journalister målar en tydlig övergripande bild om hur vänsterpräglad den svenska USA-undervisningen och USA-rapporteringen faktiskt är.

För en vanlig student (eller en vanlig svensk tidningsläsare) utan förkunskaper, så är det i princip omöjligt att se igenom det ideologiskt vinklade resonemang och rapportering som faktiskt sker. Och när det inte går så köper man förstås den världsbild läraren eller journalisten ifråga vill förmedla. Det har jag även själv fått erfara.

Egna erfarenheter

Jag gick min första universitetskurs 1999 - en kurs om freds- och konfliktlösning på Umeå Universitet. Likt alla nya studenter så var väldigt mycket nytt, och lärarna ifråga var personer man betraktade som kunniga auktoriteter.

På kursen presenterades material av en person som beskrevs som en ansedd media-analytiker, vars teorier vi sedan skulle lära oss och använda oss av i våra egna analyser. Som 20-årig student utan förkunskaper fanns det ingen anledning alls att ifrågasätta "mediaexperten" det hänvisades till. Och det var först i efterhand när jag på allvar utvecklat ett eget intresse för ämnena jag insåg den enorma problematiken i sammanhanget.

"Mediaexperten" ifråga var Noam Chomsky - som är en av USA:s mest kända vänsterakademiker, som är ytterst kritisk till sitt eget lands såväl historia som utrikespolitik. Något det på kursen dock inte upplystes om - och som det som färsk student var helt omöjligt att veta, och förstås än mer omöjligt att ifrågasätta.

Sedan dess har jag också varit på många andra föreläsningar med universitetslärare som i det ena och andra andetaget propagerat för specifika åsikter och direkt eller indirekt stängt av alla andra former av debatter, genom att visa sig överlägsna gentemot ifrågasättande men mindre vetande undrande studenter. Om du själv är student med ett nyfiket intresse är jag säker på att du någon gång upplevt samma sak.

Eftersom situationen inom svensk akademisk forskning - som vill framstå vara seriös - är sådan, så är det av stor vikt för studenter av i synnerhet amerikansk politik att hysa ett kritiskt förhållningssätt till svensk undervisning om detta ämne. Inte ett helt avfärdande förhållningssätt då många korrekta, bra och informativa saker naturligtvis också sägs - men ett kritiskt förhållningssätt till huruvida lärarna och böckerna ifråga verkligen presenterar saker och ting korrekt, utan egna ideologiska agendor. Sådan kritik behövs och den här bloggen är en av många försök att erbjuda hjälp i utvecklingen av ett sådant kritiskt tänkande.

Amerikanska bloggar som balanserande motröst

Amerikanska nyhetsanalyser är grundat i syfte att utgöra en motbalans mot den vänstervridna vinkling som råder ifråga om svensk USA-undervisning och USA-rapportering - och på så sätt hjälpa studenter och uppriktiga mediakonsumenter att få en mer balanserad förståelse för amerikansk politik.

Förr i världen var det förmodligen väldigt svårt att som svensk kunna se igenom den svenska anti-amerikanska vänsterpropagandan. Idag, tack vare Internet är detta mycket enklare. Om man har ett specifikt ämnesintresse så kan man tack vare Internet lära sig minst lika mycket - och oftast mer än de flesta svenska USA-rapportörer gör. Inte alla, men många av de svenska akademikerna och journalisterna som skriver om amerikansk politik gör detta utifrån oftast mycket förgångna metoder och utgångspunkter. Härom månaden hade SVT en heldagssändning på tioårsdagen efter 9/11-attakcen 2001. I studion fanns bland annat författaren Åsa Moberg som beskrev hur hon enbart hade hängt med i vad som hände vid 9/11-attacken och dess efterspel via konventionella medier, och sa:

"...eftersom jag nu tror jag är en representativ långsam tillämpare av ny teknik - jag hade noll kontakt med det här på något annat sätt än via konventioenlla medier. Alltså huvuddelen av mänskligehten hade inte några personliga internetkanaler på den tiden. Det låter som stenåldern men det har gått så fort."

Ett uttalande som sa väldigt mycket, inte bara om Moberg själv utan om stora delar av den svenska journalistkårens förhållande till ämnet. Förmodligen alla svenska USA-bloggare som jag följer har en annorlunda syn på saken. Jag tänkte därför här presentera några av dessa - och på vilket sätt dessa har infallsvinklar på saker och ting svenska media och svenska akademiker överlag tycks sakna. Jag inleder med mig själv och mina egna erfarenheter och fortsätter sedan med två andra USA-bloggare vars aktiviteter jag anser utgöra positiva inslag i ett överlag tråkigt svenskt klimat angående vårt lands USA-rapportering.

Ronie Berggrens erfarenheter:

Åsa Mobergs uttalande i citatet ovan var ett uttalande som givetvis helt präglas av en teknologisk generationsklyfta. Jag är 32 år gammal och har använt mig av Internet för att skaffa kunskaper om amerikansk politik sedan jag var 16 och har kvar chattloggar sedan 1998 där jag diskuterar National Rifle Association, Berlinmurens fall och annat med amerikanska nätbekanta. Många av bekantskaperna som knöts blev också väldigt personliga. Jag och en barndomskompis lärde typ 1996/97 tillsammans känna en amerikansk professor i teologi som satte upp bilder på oss vid sin dator som han såg varje dag han kom till jobbet. Några år senare skulle han - i sina studier av kyrkohistoria besöka Sverige - vi skulle förstås träffas, men struliga som jag och min kompis var försov vi oss och professorn ifråga hade ett flygplan att hinna med, varför träffen tråkigt nog inte blev av.

Den 11 september 2001 - när Åsa Moberg alltså bara tog in händelserna via konventionell media - chattade jag på kvällen när jag kommit hem från universitetet med diverse Internetbekanta (som jag alltid gjorde på kvällarna) - och 9/11-attacken var förstås det stora samtalsämnet. Jag fick mig också typ dagen efter tillskickat en flyer av en amerikansk separatistorganisation (en rasistisk sådan, som jag då studerade) som menade att attacken berodde på USA:s stöd till Israel, och om USA ville undvika sådana här händelser så borde man sluta stödja judarna (jag har kvar flyern). Andra saker jag minns var en bild av ett rökmoln där man med lite fantasi kunde förställa sig ett slags diaboliskt ansikte dolt bland röken som sedan tolkades på allehanda sätt.

Ifråga om ämnen relaterade till amerikansk politik har jag sedan mitten av 1990-talet spelat diverse dataspel över nätet och i den processen lärt känna många amerikaner (och andra). De flesta av dessa har inte varit direkt intresserade av politik, men däremot har jag lärt känna många som varit soldater i såväl Afghanistan som Irak som berättat mängder av historier av såväl seriös som rolig karaktär. En bekant fick PTSD efter flera år i Afghanistan, en annan var stationerad i Irak 2008 när John McCain (som då kandiderade till president) kom på besök. En av soldaterna hade då glömt att säkra sitt vapen, som av misstag avlossades skarpladdat - något soldaten gavs en reprimand för (och min kompis beskrev som en idiot). Berättelser som inte var speciellt märkvärdiga, men historier som berättades mellan spelomgångarna.

Saker och ting fortsatte. 2004 fick jag och min kompis Erik Bylund idén att åka över till USA och kampanja för president Bush i dennes återvalskampanj (något vi bland annat intervjuades i Associated Press om). Inför resan chattade jag med diverse Bush-kampanjare och fick alla möjliga råd och förslag. En person som var republikan i Alabama tyckte att vi borde åka till Alabama istället för Ohio - och menade att kampanjerna i de stora och viktiga delstaterna hade så mycket pengar att de inte behövde någon hjälp, men att man däremot nere i Alabama behövde all hjälp man kunde få. En annan bekant hade suttit i "telefonbanker" (något alla som deltagit eller hängt med i amerikanska valprocesser känner till) - och varit så effektiv att hon belönades med att få en bra plats på en av Bushs kampanjmöten.

Internet gav också möjlighet att nära hänga med i amerikansk politik. Jag har följt med i tidigare president George W. Bushs politik ända sedan år 2000 och via Internet läst nästan alla de tal denne någonsin hållit som president. Intresset övergick också till andra presidenter och 2006 fick jag ett tackmail från fd president George Herbert Walker Bushs presidentbiblioteket för att ha funnit ett fel i ett av dennes tal från 1993.

Internet har således varit en ovärderlig kanal för att skapa sig en uppfattning om USA och amerikansk politik som vanliga konventionella svenska medier (med journalister utbildade av svenska vänsterakademiker och utan något naturligt uppväxtförhållande till Internet) inte kunnat erbjuda. Jag är heller inte ensam om detta, och bad min kompis och bloggkollega John Gustavsson (född 1991) att också redogöra sitt intresse och sina kunskaper om amerikansk politik, vilket han gjorde i följande mail:

John Gustavssons erfarenheter:

Jag började blogga om Amerikansk politik i september 2008 då jag blev inbjuden att delta på Amerikanska Nyhetsanalyser. Finanskrisen hade just börjat och mitt jobb var att förklara samt analysera den. Jag skrev ursprungligen enbart om finans, men breddade sedan mitt skrivande till att inkludera analyser och prognoser kring kongressvalet 2010 samt presidentvalet 2012.

2009 flyttade jag till Irland för att studera Finans och nationalekonomi. Jag började då intressera mig ännu mer för den växande eurokrisen som bröt ut på allvar 2010, samma år som jag gick med i Rightosphere. ROS var en bloggportal för konservativa, med ett fokus på amerikansk politik.

Där bloggade jag både om politiken här i Europa (ett ämne få Amerikaner kan särskilt mycket om), samt allmänt om ekonomi. Jag lärde känna flera bloggkollegor som jag har kontakt med än. På grund av en konflikt i slutet av 2010 så lades ROS ner, och istället skapades Race42012 av ROS ägare, samt RightSpeak av en av moderatorerna. Race42012 fanns under förra valet också, då under namnet Race42008.

RightSpeak är en vanlig blogspot-blogg som alla som bekänner sig som konservativa får vara med och bidra till. Race42012 är mer exklusivt (mycket av konflikten mellan moderatorerna berodde på att en av dem, han som skapade RS, ville ha högre till tak). Jag bidrog ursprungligen till båda sajterna, men i längden passade jag inte in på Race42012 utan nu bidrar jag endast till RightSpeak, Caffeinated Thoughts samt Amerikanska Nyhetsanalyser.

Jag har lärt känna flera kontakter väl. Bland dessa Anthony Dalke, republikansk aktivist i Iowa som kampanjar för Tim Pawlenty. Anthony Dalke var moderator på ROS och ett stort fan av mina inlägg. Vi har sedan ROS lades ner hållt kontakt via Facebook. Jag har även lärt känna flera högt uppsatta medlemmar i Huck's Army. Fördelen med att vara medbloggare är att man lär känna människor på ett vänligt, istället för ett formellt plan som journalister gör.

Att jag tillåtits delta på bloggarna beror på att jag är rätt unik i min goda förståelse för Europeisk såväl som Amerikansk politik, samt mina kunskaper inom finans och nationalekonomi.

Jag som bloggare kompletterar svensk media genom utomstående perspektiv och analys, analyser som ofta är politiskt inkorrekta och innehåller sådana saker som "inte lämpar sig för tryck". Dessutom gräver jag djupare i ämnen än media, som mest vill berätta vad som hänt, men inte gräva djupare i varför. Jag vågar dessutom hävda att jag kan mer om USA och Amerikansk politik än flera journalister som mest läser precis vad de måste kunna för att kunna rapportera nyheterna, utan att ha något intresse för ämnet i sig självt.

Internet har varit otroligt viktigt. Utan internet hade jag och alla andra USA-intresserade svenskar varit begränsade till att läsa svenska medier (vilka, som jag sa, är högst bristfälliga) och möjligen titta på Amerikansk TV om man har de kanalerna.

Internet ger mig en möjlighet att faktiskt tala med människor som "var där", och är där, vilket är en helt ovärderlig möjlighet.

En annan USA-bloggare är folkpartisten Mathias Sundin, som driver bloggen Amerikansk Politik Sundin har rest till USA vid flertal tillfällen och har träffat (och låtit sig fotas med) de flesta amerikanska storpolitiker, inklusive Barack Obama, Hillary Clinton, John McCain och Michele Bachmann för att bara nämna några. Han beskriver sitt USA-intresse och varför hans sätt att rapportera om saken är unik i följande e-mail:

Mathias Sundins erfarenheter:

Jag startade en blogg 2004 och började samtidigt skriva om amerikansk politik. Det ledde till att jag åkte över till Washington 2004. Då var definitivt fast för evigt.

Amerikansk politik är fascinerande av två anledningar. 1) Det har så stor påverkan på världen. Debatten om skuldtaket påverkar nu hela världens börser. 2) Det är så dynamiskt, med stora personligheter och kampanjer, strategier och taktiker som leder utvecklingen i världen.

Att jag började träffa dem var mer eller mindre en slump. Jag ville komma nära och åkte därför till NH. Där kom man väldigt nära. Det har gett mig ett annat perspektiv eftersom jag också vet hur det känns att prata med dem, få samma upplevelse som väljarna får. Det missar journalisterna.

En skillnad är att vi bloggare kan skriva vad vi tycker. Vi behöver inte dölja det, vilket gör att läsarna inte behöver misstänka underliggande åsikter. Det blir rakt och tydligt.

Slutsatser:

Många fler exempel kan ges. En annan av mina kompisar driver en Facebook-fansajt för en konservativ amerikansk radiopratare, som han själv såväl pratat med som fått tackbrev från. I samband med Herman Cains "röknings-ad" fick han där direktrespons från radiokanalens fans som ansåg att ad:en visade på en folklig genuinitet hos Cain och att denne inte brydde sig om de etablerade konventionerna. En faktor som så många av exemplen från oss andra visar på en möjlighet till direktrespons på ett oftast närmare och personligare sätt än "vanliga" journalister lyckas uppnå. 2009 mailade jag med SVT:s USA-reporter Lisa Carlsson, denne skrev i sitt mail hur glad hon blev över att ha fått kontakt med Lynndie England (den kvinna som dömdes för skandalen på Abu Ghraib) och skrev bl a så här till mig:

... det var faktiskt så att jag bestämde mig för att försöka göra ett reportage om tortyrdebatten, med utgångspunkt från att de enda som hittills straffats är fångvaktarna i Abu Ghraib, trots att det alltså nu finns bevis i de frisläppta dokumenten att tortyr och grymma förhörsmetoder var tillåtna i Gitmo och andra fängelser utanför USA. Jag ansåg själv inte att jag skulle kunna få tag på någon av de inblandade. Jag blev själaglad, när jag lyckades spåra advokaten Charles Gittins och fick honom att ställa upp. Lynndie England trodde jag inte alls var möjligt.

Ett email som förmodligen beskriver hur många journalister arbetar: med att jaga intervjuoffer - som de på sin höjd får träffa några timmar med få möjligheter till ingående uppföljningar. Så måste förstås också vara fallet i journalistik - och den formen av arbete har förstås sin givna och viktiga plats. Som bloggare så har mina egna relationer (och mina bloggkompisars) dock varit mycket mer naturliga (vilket styckena ovan påvisar). Ett enkelt exempel: i samband med att den amerikanska anti-krigsaktivisten Cindy Sheehan besökte Sverige hösten 2009 och här talade om hemskheterna med Irakkriget så mailade jag en nätpolare som var stationerad i Irak och berättade detta, och bad dels om en kommentar om Cindy Sheehan (en person han ogillade) och dels frågade jag om jag fick offentliggöra en del av ett av de många mail han skrivit till mig där han berättat om sin tjänstgöring som underrättelseofficer i Kirkuk-provinsen i Irak - ett mail jag tyckte passade som respons på Cindy Sheehan. Han gav sitt tillstånd och jag publicerade mailet som en slags kommentar till de saker Cindy Sheehan sa i svensk media (läs det gärna - det är såväl specifikt, informativt som intressant - och, likt så mycket annat, mycket mer personligt än den form av relation journalister oftast skapar).

Internet har således i princip suddat ut gränserna - och den enda begränsning som finns i utforskandet av detta ämne är egentligen intresset. Saknas intresset, så hjälper heller inte verktygen.

Intresset i kombination med verktygen innebär att svenska USA-bloggare utgör en utmärkt - inte ersättande, men balanserande del i förhållande till etablerade, konventionella medier. Många gånger har jag och mina bloggpolare tack vare just intresset och tekniken, kunnat lyfta fram tydliga faktafel hos journalister etc. Låt mig ge ett exempel på detta.

DN:s reporter Erik Ohlson skrev i maj 2009 en artikel där han försökte beskriva för svenska läsare vad det republikanska partiet nu bestod av för människor och gjorde en beskrivning som alltigenom andades okunskap och som visade att Ohlson (till skillnad från te x mig) egentligen inte kunde särskilt mycket om de människor han ville beskriva, han hade bara snabbläst in sig på saken för att kunna skriva sin artikel. Bland annat skrev Ohlson att partiet 2009 bl a bestod av "nytänkare" och skrev:

Nytänkarna. Vill ha ett mindre ideologiskt, mer pragmatiskt parti som når ut med budskapet till de grupper som övergivit partiet på senare år, som svarta och latinamerikaner. Hit hör partiordföranden Michael Steele, Floridas guvernör Charlie Crist och den unge kongressmannen Eric Cantor från Virginia.

Något jag kommenterade i ganska hårda ordalag då det framstod tydligt att han faktisk inte hängt med under året som gått:

Den här punkten skulle kunna kommenteras i en tio sidors lång dissning - men jag tar det kort, enkelt och snällt: Charlie Crist är tveklöst den mest pragmatiske av dessa - Steele och Cantor kan däremot knappast sägas vara ideologiskt pragmatiska (även om den förste i alla fall tidigare gärna framställde sig som sådan) och förespråkar båda två en konsekvent fiscal conservatism - och var starka motståndare till Obamas stimulanspaket (Cantor kritiserade Obama högljutt). Att kalla dessa "nytänkare" är dock besynnerligt. Och det vore intressant att höra vad Ohlson menar att dessa "tänkt ut" som är nytt. De anser att president Bushs neokonservatism spenderade för mycket statliga pengar - och vill återgå till Reagans tes om att staten är problemet, inte lösningen på problemen. Men det är knappast en ny tanke bland Republikanerna.

I januari 2011 blev Eric Cantor republikanernas majoritetsledare i Representanthuset bestående av en ny färsk uppsättning av mycket konservativa te-party-republikaner, och det stod om inte annat då helt klart att min beskrivning av Cantor (från maj 2009) var mycket mer korrekt än Erik Ohlsons beskrivning av denne. Att han hade fel och jag hade rätt, berodde inte på någon annan anledning än att mitt intresse verkar ha varit större: Erik Ohlson hade - till skillnad från mig - helt uppenbart inte hängt med i svängarna hösten 2008 och vintern 2009. Han hade inte sett de diverse intervjuer med Eric Cantor som då började bli stor (och som tack vare Internet fanns tillgängliga för vem som helst med intresse att se), där denne gång på gång beskrev sin konservativa konservatism.

Exemplen kan mångfaldigas, och det finns på denna blogg otaliga av dem. Men detta torde räcka för att påvisa att svenska USA-bloggar faktiskt utgör ett viktigt komplement till etablerade, traditionella svenska medier som helt enkelt inte hängt med i svängarna, vilket tydligt reflekteras i deras många gånger tydligt bristande USA-rapportering. Det trots att dessa har enorma resurser och reportrar varav många i princip bosatt sig permanent i landet.

Min förhoppning är således slutligen att alla ni som pluggar något som relaterar till amerikansk politik genom att följa bloggar som denna ska slippa behöva möta den instängda svenska akademiska miljö jag själv en gång mötte - en miljö som stärker ensidig konformism snarare än att uppmuntra mångfald och jämlika diskussioner. Världen är större och vinklarna många fler och mycket mer intressanta än någon svensk akademiker, lärobok eller journalist klarar av att förmedla - något du som student naturligtvis har all rätt i världen att upptäcka. Och som jag med dessa rader önskar uppmuntra till.

Lämna gärna en kommentar, i synnerhet ni som själva har erfarenheter av svensk mediavinkling eller den svenska vänsterakademiska miljön i förhållande till amerikansk politik.

Se även tidigare inlägg:

Här nedan följer några av de viktigaste artiklar som publicerats här på denna blogg som konfronterar vänstervinkling i etablerade svenska mediers USA-rapportering:

En granskning av SVT:s 9/11-sändning 20110917

Vinklad USA-rapportering och svensk Public Service 20110401

Recension: Decision Points - av George W. Bush 20110328

Felaktig svensk rapportering om CIA:s förhörsdokument 20090530

Recension: Den sårbara supermakten 20100930

Irakkriget ur ett historiskt perspektiv 20081117

P1:s Konflikt om Tunisien och Bushs demokratiagenda 20110131

Svensk media driver myten om "Mission Accomplished" vidare 20100901

P1:s program "Konflikt" försvarar Obamas tama Irankritik 20090706

SVT:s Dokument utifrån: "Tea Party i Amerika" 20101128