USA:s förra utrikesminister Condoleezza Rice skriver här i Washington Post om viken av att agera i Syrien.
Syrien är en humanitär katastrof, men det är inte enbart detta - på samma sätt som situationen var i Libyen under krisen under Ghaddafis sista månader vid makten. Syrien utgör en krutdurk som påverkar hela mellanöstern och ger Iran den möjlighet till regionalt transationellt inflytande som Karl Marx drömde om att kommunismen skulle få.
Hon förklarar att i mellanöstern så har Egypten, Iran och Turkiet en lång identitetsskapande nationell historia. Alla andra länder är dock skapade av de brittiska och franska kolonialmakterna som obekymrade över etniska och religiösa sammansättningar drog upp de nya länderna med en linjal på kartan, vilket ledde till nationer där en minoritet sunniter kunde styra över en majoritet shiiter osv.
Under årtionden hölls dessa svaga nationsbyggen samman av auktoritära härskare. Den eran är nu över. Men slutet på tyrannernas enande styren innebär att möjligheterna att hålla de nya staterna samman minskar ännu mer. Och risken finns nu att de artificiella staterna slås sönder. Och i allt större utsträckning börjar vi nu se sunniter ena sig med sunniter, och shiiter med shiiter. Detta märks inte minst i Syrien, där Iran stöder al-Bashir-regimen, medan det sunnitiska Saudiarabien stöder rebellerna.
Vad Iran drömmer om är dock att kunna expandera sin makt genom att få folken i de många svaga nationsbyggen i dess omgivning, att sluta upp bakom Iran istället för sina egna nationer.
I denna situation är USA i princip osynlig, förklarar Rice. USA har i månader försökt få kineserna och ryssarna att gå med på en tandlös FN-resolution som fördömer blodspillan i Syrien. USA måste agera för att nationerna i mellanöstern inte ska slås sönder - och den första och viktigaste nation där detta nu behöver göras är just Syrien. Varför USA betydligt mer aktivt bör stödja oppositionen.
Källa: Washington Post
Se även tidigare inlägg:
FNS: Dick Durbin och Lindsey Graham om Benghazi, Syrien och Irak 20121021
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar