Men trots de löften om fred och trygghet, byggd på idén om att ensam inte är stark, men att man med gemenskap klarar allt - fanns i unionen många problem: en gemensam valuta räddade inte från ekonomiska kriser, uteblivna investeringar och permanent hög arbetslöshet. Därtill en skattepolitik där man tog från somliga för att ge till delar av unionen som själva inte gjort sig förtjänta av detta. Vilket gjorde de ansvarstagande och arbetande missnöjda.
Men även andra motsättningar fanns. Terrorism och nationalism gav näring till varandra, och gödde fördomar och främlingshat. Detta trots att unionens tanke var den motsatta. Och snart blev de människor, vars etniska, kulturella och religiösa tillhörighet som inte ursprungligen tillhört unionen, utpekade som syndabockar för arbetslöshet, fattigdom och misär. Unionen befann sig i en kris som inte gick att dölja - men vars orsaker man på grund av egen ovilja inte kunde se.
Då reste sig en grupp kritiker: regeringsämbetsmän som själva vandrat maktens korridorer och sett dess problem inifrån, såväl som människor av folket som genomlevt problemen från utsidan. De höjde sin stämma och förklarade högt, att problemen inte bestod av människor, inte av kön, ras eller klass, eller av tro, kultur eller språk. Felet bestod i unionen - med vars löften om fred och lycka, man rättfärdigade folkens ofrihet - med vars tro på gemenskapens styrka man kuvade människors tanke och tro.
Dessa kritiker kom unionen att betrakta som sitt främsta hot: och viktigare än fattigdom och arbetslöshet, blev att kuva dessa. För detta mobiliserade man unionens fulla kraft: unioniserad media kritiserade dessa som fredens fiender, en hjärntvättad unionsgeneration mobiliserades för att ta itu med avvikarna som stämplades som extremister och fanatiska nationalister. Somliga svartmålades, andra utsattes för våld och hot. Allt för att värna den hotade unionen. En union som stod för fred, lycka, och framtid - helt enkelt för att man orubbligt bestämt sig för att den skulle stå för detta - och bestämt sig för att tro på denna idé utan ifrågasättanden.
Men kritikerna stod på sig: unionens mål var ädla, men vägen mot de målen hade inte lett rätt. För att nå rätt behövdes ekonomiska reformer och större öppenhet för individers tankar. Men unionen sa nej, för dessa hade sedan länge övergett målen till förmån för den inslagna vägen. En väg de tänkte följa vart än den sen må leda.
En felaktig väg leder dock inte rätt, hur beslutsamt man än den vandrar. Och allteftersom kom verkligheten i kapp, kriserna eskalerade och unionen föll till slut samman.
Året var 1991 - orden var glasnost och prestrojka - och Sovjetunionen är nu ett minne blott.
Men människors minnen är korta, och bara ett år senare föddes en ny union i hjärtat av Europa. En union av skilda folk från skilda länder, enade i gemensam tro och strävan mot att en bättre värld var möjlig. Om den bara fick skapas av just dem - istället för av de andra.
Om en månad har den första delen av filmatiseringen av JRR Tolkiens bok "The Hobbit" premiär. Här är introt till Lord of The Rings-trilogin - en bra påminnelse om att människans främsta frestelse fortfarande består i lockelsen efter makt - oavsett om denna makt eftertraktas i öst eller i väst:
"Sometimes it is said that man cannot be trusted with the government of himself.
Can he, then, be trusted with the government of others?
Or have we found angels in the forms of kings to govern him?
Let history answer this question."
/ Thomas Jefferson
Se även tidigare inlägg:
En jämförelse mellan EU och USA 20120625
The Hobbit - 14 december 2012 20111221
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar