lördag 22 juni 2013

Obamas jakt på läckor: The Insider Threat Program

Obama-administrationen har redan innan Edward Snowdens läcka drivit en hätsk kamp mot alla former av läckor - inte bara de som läcker hemligstämplat material - en kamp under namnet The Insider Threat Program, som McClatchy i denna artikel skriver om - och ett program Obama-administrationen nu väntas trappa upp.

Vad programmet gör:

Programmet har fått mycket lite uppmärksamhet trots att det genomsyrar alla federala institutioner, så som jordbruksverket, social-security-departementet och Peace Corps - för att bara nämna några institutioner som inte har något alls med nationell säkerhetspolitik att göra.

Enligt programmet så betraktas alla läckor (återigen: inte bara läckor av hemligstämplat material) som ett hot mot den nationella säkerheten och också som ett stöd till USA:s fiender. Ett dokument om programmet från Försvarsdepartementet den 1 juni 2012 konstaterar:

“Hammer this fact home . . . leaking is tantamount to aiding the enemies of the United States,”


Den 16 maj sa också president Obama följande för försvaret av sin hårda kamp mot läckor:

“Leaks related to national security can put people at risk,” Obama said on May 16 in defending criminal investigations into leaks. “They can put men and women in uniform that I’ve sent into the battlefield at risk. They can put some of our intelligence officers, who are in various, dangerous situations that are easily compromised, at risk. . . . So I make no apologies, and I don’t think the American people would expect me as commander in chief not to be concerned about information that might compromise their missions or might get them killed."


Programmet kan dock ge regeringen möjlighet att kväsa flödet också av av icke-hemligstämplad information till allmänheten och skapa en giftig miljö av angiveri på arbetsplatserna, något som redan nu uppmanas. Inom vissa departement ombeds anställda att övervaka varandra och iaktta indikationer som "stress", "dålig personlig ekonomi" och skilsmässor för att kunna avgöra om personen skulle kunna vara eller bli en potentiell läcka.

Kel McClanahan advokat i Washington DC med säkerhetslagar som sitt specialområde, kommenterar till McClatchy:

“It was just a matter of time before the Department of Agriculture or the FDA (Food and Drug Administration) started implementing, ‘Hey, let’s get people to snitch on their friends.’ The only thing they haven’t done here is reward it,”


Anställda måste rapporterar sig själva och varandra också om de brister att rapportera in potentiella säkerhetsläckor, med påföljd att de kan riskera sina karriärer.

Obama-administrationen har insatt ett omjämförbart stort antal åklagare för just läckor med fokus inte minst på Kongressen (som är kända för att läcka information) - vilket givit upphov till en miljö av rädsla där anställda är ovilliga att dela ens vanlig information som borde vara öppen för allmänheten, i rädsla för att bli stämplad som läcka.

Ett annat problem med programmet är att det skapar en likriktning inom USA:s federala institutioner där folk inte vågar tänka kreativt på egen hand, driva argument och stå upp för dessa - istället skapas ett kollektivt grupptänkande som om något är ett hot mot den nationella säkerheten. Något fd CIA-fältoperatör Ilana Greenstein säger till McClatchy.

Programmets bakgrund:

President Obama lät med en exekutiv order starta the Insider Threat Program i oktober 2011 efter att Bradley Manning röjde tusentals hemliga dokument till Wikileaks.

Efter Mannings läcka gjordes en utredning som visade att det rådde stora omjämlikheter i fråga om diverse säkerhetstjänsters förmågor att förhindra läckor. Obamas beslut gav dock en mängd bredare möjligheter som USA:s säkerhetstjänster använt sig av i flera år och alltså spridit sig också till departement som inte har med säkerhetspolitik att göra.

Den stora säkerhetsapparaturen fungerar dock likväl inte alltid - vilket fallet med Edward Snowden tydligt visar. Försvararna av programmet förklarar dock att den spaning som anställda ska göra mot varandra inte syftar till angiveri för att sätta dit folk, utan för att hjälpa människor i svåra sociala situationer som kan leda till frestelsen att läcka information - att komma ur dessa situationer.

Man menar att det vid många fall där USA:s säkerhet har brustit, har berott just på personliga problem som hade gått att upptäcka i tid om ett system funnits för detta. En anonym person från Pentagon säger till McClatchy:

“If this is done correctly, an organization can get to a person who is having personal issues or problems that if not addressed by a variety of social means may lead that individual to violence, theft or espionage before it even gets to that point.

“If the folks who are watching within an organization for that insider threat – the lawyers, security officials and psychologists – can figure out that an individual is having money problems or decreased work performance and that person may be starting to come into the window of being an insider threat, superiors can then approach them and try to remove that stress before they become a threat to the organization,”


Bradley Manning är ett sådant exempel. Han hade redan innan läckan fått en reprimand för att på YouTube beskriva hur det såg ut inne i den säkerhetsbyggnad där han arbetade.

Problemet är dock att programmet ger USA:s departement sådana friheter till spaning att det är svårt att se riktlinjerna för dessa, där angiveriet kan få förödande konsekvenser. Manualer har instruerat anställda att betrakta arbete vid ovanliga arbetstider som något misstänksamt, och en Online tutorial från Jordbruksverket lär de anställda att "förstå sig på" spioners psykologiska profiler (knappast en egenskap man vill att en vanlig bondlurk ska kunna tro att han kan).

Obama-administrationen har skapat kanaler för anställda att kunna rapportera korruption inom diverse regerings-enheter - men de som använder dessa, får inte alltid gehör och riskerar också de att anklagas för läckor, i synnerhet om de sedan tar den korrekta korruptionstanken till media.

När läckor upptäcks bör dessa givetvis rapporteras, men angiveri-kulturer hör inte hemma i öppna demokratier och McClatchys artikel visar på en policy som Edward Snowden med all tydlighet bevisat inte fungerar (för ärligt talat, bondlurken som som tror att han kan förstå sig på spioners psykologiska profil lär med all sannolikhet på sin höjd felaktigt kunna ange sin granne - men knappast upptäcka en riktig professionell spion, som med all sannolikhet har läst mycket mer än den där Online-manualen ifråga) - utan bara skapat en kultur som det är svårt att beskriva som något annat än kollektiviserande och fördummande. Man tycker faktiskt att president Obama själv borde vara smart nog att inse det.

Källa: McClatchy

Se även tidigare inlägg:

Media om Bush vs Obama och NSA 20130620

Inga kommentarer: