2010 skrev han boken ”The New Road to Serfdom: A letter of warning to America”, i vilken han varnade USA för att slå in på samma väg som Europa. Han blev därefter inbjuden till intervjuer på Fox News och talare på CPAC och andra konservativa amerikanska konferenser där han fick möjlighet att ge amerikanerna en utomståendes positiva reflektion över den amerikanska konservatismen.
2011 skrev han också en kort uppföljare på samma tema: "Why America must not follow Europe", här är min recension.
Hannan inleder boken med att förklara att konservativa i USA ofta försökt definiera Barack Obama och dennes liberala vänsterpolitik utifrån ett amerikanskt perspektiv: Är han född i USA? Är han en socialist? Är han påverkad av sin frånvarande faders anti-kolonialism? Är han en New-Deal-slösare?
Det finns en falang amerikaner, som i all välvilja verkligen tror att Europa och EU fungerar bättre än USA gör, och som köper den myt som friskt odlas och sprids inte minst från EU-byråkratiskt håll på denna sida av Atlanten. Det är en myt även Barack Obama tror på och också vill efterlikna, konstaterar Hannan. På sin första resa till Europa som president, sa Obama så här:
"In my view, there is no Old Europe or New Europe. There is a United Europe." Och vidare: "I believe in a strong Europe, and a strong European Union, and my administration is committed to doing everything we can to support you."
Att Obama är en sådan fan av EU bör inte komma som någon överraskning, konstaterar Hannan, eftersom Obama själv försöker bygga en snarlik superstat på sin egen hemmaplan, och därmed också "europeisera USA".
EU:s och USA:s skilda ideologiska grunder:
Det som i första hand skiljer EU från USA, förklarar Hannan, är kontinenternas skilda ideologiska grunder. USA:s författningsfäder byggde en kontinent där makten skulle vara decentraliserad - eftersom man sett det maktmissbruk centraliserad makt alltid medför. EU bygger däremot på precis motsatt princip: EU:s visionära fäder, formades helt av sina upplevelser av andra världskriget och var beslutna att slå samman nationerna och centralisera makten.
Dessa två ideologiska skillnader syns än idag i den politiska debatt som förs på respektive kontinent. USA:s konstitution fokuserar på individuell frihet, medan EU:s konstitution centrerar kring kraftfullare maktcentralisering. USA:s konstitution fokuserar på ett styrelseskicks breda principer om maktfördelning, medan EU ger sig in i fingerpekande centralstyrd detaljpolitik. Hannan skriver:
"The U.S. Constitution is mainly about the liberty of the individual. The EU Constitution is mainly about the power of the state."
Hannan förklarar sedan att många amerikaner kan lockas av Europa, och tro att USA skulle bli ett litet bättre, mänskligare samhälle om man följde den europeiska modellen. Hannan berättar dock att han suttit mer än ett decennium i EU-parlamentet och vet därför att så inte är fallet, och hur kontinenternas olika politik också har påverkat deras folk.
Amerikaner är idag överlag rikare än européer. Mellan 1945 och 1974 var dock den europeiska tillväxten större än den amerikanska. Orsaken till detta har många idag glömt bort: Europa efter kriget hade kvar en stark arbetskraft, och mängder av jobb som behövde utföras för att få Europa på fötter igen. Människor flyttade i massvis från landsbygden för att arbeta i städer, och Europa fick under de kritiska åren mellan 1948 och 1952 12 miljarder dollar i stimulanspengar från USA. Inte heller behövde Europa ta något större militärt ansvar för sitt eget försvar (med undantag för Storbritannien och Frankrike som ville behålla sin militära styrka).
EU:s ekonomiska svaghet:
Den Europeiska tillväxten efter kriget var inget "mirakel" utan en naturlig påföljd av omständigheterna. Allt annat än tillväxt hade efter kriget varit förvånande. Likväl började europeiska politiker prata om den magiska tredje vägen mellan amerikansk kapitalism och sovjetisk kommunism. De trodde på fria marknader, men reglerade sådana, och ville ha system där kapitalägare, fackföreningar och regeringar arbetade gemensamt. Vilket ledde till politiska system där partierna alltmer förenades och lämnade den klassiska höger-vänsterdebatten. Resultatet av detta blev dock en alltmer växande byråkrati, högre skatter och utgifter och högre arbetslöshet. En generation har också växt upp som tror att den europeiska modellen är överlägsen den amerikanska, och även om man är öppen och inser att den amerikanska modellen utgör en starkare ekonomisk motor, så menar många européer likväl att den euroepiska vägen är moraliskt överlägsen med sina utbyggda välfärdssystem, långa semestrar och annat. Problemet med det europeiska systemet är dock att det har satt hela Europa i skuld. Och vad USA de senaste åren gjort är att börja slå in på samma väg.
Europeisk kontra amerikansk sjukvård:
Hannan kritiserar sedan president Obamas sjukvårdsreform "ObamaCare" och konstaterar att när regeringen väl får in en fot i systemet, så är det sedan nästan omöjligt att få regeringen därifrån. Så är fallet i Europa och inte minst hans hemland England, där den statliga sjukvården är allenarådande och fungerar mycket dåligt. Vilket lett till den absurda situation att människor alltid klagar över allt som inte fungerar, samtidigt som någon kritik mot att dessa brister kan bero på problematiken med själva systemet inte får höjas.
Det amerikanska systemet har också stora brister, med försäkringsproblem, stämningar och mycket annat, konstaterar Hannan - men lösningen för USA är inte en sakta europeisering av amerikansk sjukvård, utan reformer i linje med den amerikanska Konstitutionen, där makten ges till medborgare inte till den federala regeringen, och där delstaterna får rätt att utforma sina egna system.
Amerikanskt kontra europeiskt ansvarstagande:
En av de största och mest tydliga konsekvenserna av de olika systemen, är dock hur Europas befolkning förlorat känslan för individuellt ansvar - för sig själva såväl som för andra. I takt med att skatterna ökat, har frivilligdonationer minskat: en medeleuropé ger 80 dollar om året till välgörenhet, en medelamerikan 300 dollar om året. Likväl ser européer sig själva och sitt eget system som överlägset. Och man går ofta efter tesen om att ett samhälle kan bedömas utifrån hur man behandlar sina allra fattigaste och svagaste.
Ett bättre sätt att se på saken, är dock huruvida man lyckas lyfta dem som är fattiga från fattigdom till välstånd. Och där har Europa stagnerat medan USA lyckats. I grunden gick givetvis även den europeiska välfärden ut på att människor i svåra livssituationer skulle få temporär hjälp under sin sjukdoms/kris-tid för att sedan kunna stå på egna ben igen. Det har dock glömts bort i dagens Europa och beroendet har numera blivit strukturellt och välfärdsberoenden permanenta. Och vad som hänt är att de europeiska välfärdsstaterna betalat människor för att fortsätta vara fattiga, genom ett fortsatt bidragsberoende, vilket i sin tur lett till fler och fler fattiga.
I USA är situationen annorlunda, och även om USA också haft tider där människor levt sina liv i ett fattigt statsbidragsberoende, så har man i USA faktiskt lyckats reformera sådana system - med väldigt goda påföljder. Den mest omfattande reformen genomdrevs 1996 i samarbete mellan president Bill Clinton och en republikansk kongress. Det är den enda stora effektiva omdaningen av ett socialt välfärdssystem i historien, där man tydligt kan se hur fattigdom och arbetslöshet minskat - såväl som de statliga kostnaderna för försörjningsstöd. Välfärdsberoendet föll från 5 till 2 miljoner människor, och 1,6 miljoner barn lyftes ur fattigdom. Detta gjordes genom att Bill Clinton betonade det delstatliga och individuella ansvaret.
Och däri ligger en ideologisk skillnad mellan USA och Europa - en skillnad som kan spåras ända tillbaka till kontinenternas respektive ideologiska grunder.
Vad som dock hänt under Barack Obama, är dock att den federala regeringen börjat krypa tillbaka och återta sin tidigare maktposition. Hannan skriver:
"...it is sich a pity to see the that the 1996 legislation has now been eclipsed. In all the fuss about the stimulus package of February 2009, its most damaging provisions were barely reported. Under the guise of contingency, Washington has causally reassumed control of welfare spending. The reforms are over. America is drifting back to dependency."
Europas demografiska förfall:
Hannan konstaterar sedan att den europeiska politiken lett till försvagade familjer, och då menar han inte bara eroderingen av kärnfamiljerna, utan att Europas befolkning minskar i en takt som borde vara oroväckande, men något som likväl inte debatteras i Europa. Dagens Europa (inklusive den ryska delen av kontinenten) har ca 720 miljoner innevånare. År 2050 kommer denna siffra ha fallit till 600 miljoner. Albaninen är det enda landet i Europa där befolkningstillväxten ligger på det stabila 2,1 barn per kvinna. Orsakerna till detta går det att spekulera i - men vad som står helt tydligt, är att denna trend inte påverkat USA i samma utsträckning.
I USA föds 2,1 barn per kvinna (den siffra som anses behövas för att hålla en befolkning stabil) och där går det också att se tydliga trender: säga vad man vill om högerkristna amerikaner, men republikanerna föder fler barn än demokraterna, och mega-kyrkorna har gott om barn på sina söndagsgudstjänster. Religionen i USA är också levande på ett helt annat sätt än i Europa. Författaningsfäderna skapade ett system av religiös pluralism och konkurrens, medan statskyrkorna i Europa i stor utsträckning i vår tid bara är formella tillställningar som ofta saknar aktiviteter och levande engagemang.
Invandring och försvagade nationalstater:
Hannan diskuterar sedan diverse islamistiska våldsdåd i väst, där immigranter med jihadistiska motiv dödat människor de betraktat som meningsmotståndare (som te x Theo Van Gogh som 2004 mördades av islamisten Mohammed Bouyeri). Ett av många exempel på andra- inte första - generationens invandrare som inte önskat anpassa sig till de västerländska nationer som välkomnat dem. I USA har dock integrationen, inklusive integrationen av miljoner muslimer, fungerat mycket bättre. Vad beror det på?
Hannan konstaterar att här i Europa ges allt gratis, utan några speciella krav på personen ifråga, medan så inte är fallet i USA. I USA ges varje immigrant något att tro på: den nation de kommer till, och deras möjligheter att där kunna lyckas om de verkligen vill.
Någon liknande välkomnande och öppen patriotism existerar inte i Europa. De unga muslimer som växer upp i euroepiska förorter lever ofta på välfärd med problematiska kontakter med myndighetsföreträdare, och ges aldrig någon trovärdig anledning att tro på den nation som härbärgar dem. Hannan förklarar att om de unga muslimerna i England ens lär sig någon brittisk historia alls, så är det vänsterteorier om att britterna är en rasistisk, förtryckande kolonialmakt man har all rätt att avsky. Att de lär sig detta har dock en orsak. Hannan skriver:
"European countries make little effort to inculcate national loyalty in their immigrant communities, because they feel no such loyalty themselves."
Han betonar sedan att denna bristande lojalitet i första hand gäller de politiska och intellektuella ledargestalter som de senaste 40 åren arbetat frenetiskt för att få folk att ringakta nationell patriotism.
USA - den brittiska frihetens främsta utpost:
Hannan ger sedan en historielektion från ett brittiskt perspektiv och konstaterar att många av de friheter som kännetecknar USA i grunden handlade om att få samma rättigheter som engelsmännen själva hade hemma i England. Och även om skillnader fanns i nationernas respektive frihetsideal så är det först på senare tid som den stora brytningen skett. Den stora förändringen har skett i takt med att makten i Storbritannien förskjutits från parlamentet till permanenta byråkratier, från lokala kommunråd och liknande till centralministerier - och mest förödande av allt, från Westminister till EU, en union som mer än något annat koncentrerat makten i ett fåtal händer.
Hannan avslutar sedan med att konstaterar att han själv under hela sin politiska karriär arbetat för att implementera USA:s frihetsideal på sin egen hemmaplan, och att han därför med förskräckelse bevittnar hur USA nu tycks göra det motsatta genom att härma efter ett misslyckat Europa. Något han med sin bok, för allas bästa, alltså vill mana amerikanerna att lägga av med.
Daniel Hannan är en av Europas idag viktigaste röster. Hans artiklar bör läsas, hans böcker bör köpas, och än viktigare: hans idéer bör implementeras i alla länder i Europa, för att få ett fredligt Europa baserat på nationell frihet, demokrati och vänskaplig handel framför EU-byråkratisk centralmakt som baserat hela sitt projektbygge på just de principer USA en gång utkämpade en revolution för att kasta ifrån sig.
Se även tidigare inlägg:
Daniel Hannan om EU och USA 20130414
Nyhetspodd 8: En jämförelse mellan EU och USA 20120625
CPAC 2012 - del 14: Daniel Hannan 20120212
"The New Road to Serfdom" av Daniel Hannan 20101208
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar