Västvärldens möte med Militant Islam - Del 1: En fredens religion?

Detta är del 1 i artikelserien om Västvärldens möte med Militant Islam. Här en introduktion till ämnet.

Övriga delar:

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 1: En fredens religion?

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 2: Profetens livsgärning

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 3: Det heliga kriget: Jihad i Islams begynnelse

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.1: Koranen - En Introduktion

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.2: Koranexegetik om vålds- och fredsverser

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 5: Efter Mohammed: Det första Kalifatet

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 6: Den bristande svenska debatten

Blogg-introduktion:

Den islamistiska terrorismens rötter behöver granskas.

Detta är därför del 1 i en artikelserie i 6 delar där jag ämnar beskriva de grundläggande utgångspunkterna för vår tids moderna terroriströrelsers teologi och ideologiska fundament.

Något vi måste förstå för att kunna motverka såväl den militanta islamismen i sig som de spegelvända islamofobiska motreaktionerna. Men något som trots en tretton års mediadebatt om islam aldrig diskuterats i Sverige, där de flesta som syns och hörs i TV-sofforna oftast kan väldigt lite och därför saknar kunskapen att gräva ner sig på djupet, och som därtill också präglas av rädsla för att vara- eller framstå som främlingsfientliga. En kombination som gjort den svenska islam-debatten väldigt snäv och tråkig - och väldigt irrelevant.

I USA lade president Bush efter 9/11-attacken 2001 stor vikt vid att betona att kriget mot terrorismen inte rörde sig om något krig mot islam utan bara mot de terrorister som ”kapat” den islamiska tron för att utnyttja denna i sina egna mörka syften.

En inställning som gjorde att Bush och andra politiker och framträdande personligheter i hela västvärlden var noggranna med att lägga tonvikten vid de positiva sakerna i Islam. Och att kampen mot terrorn faktiskt inte var något ”krig mot islam” bevisades tydligt i USA:s djupa engagemang för att upprätta moderata men likväl muslimska demokratier i såväl Afghanistan som Irak.

Denna inställning gjorde dock att terroristernas egna ideologiska föreställningar nästan aldrig diskuterades. Vilket förstås var fullt begripligt eftersom man inte ville att den breda allmänheten skulle uppfatta islam som en religion förknippad med terrorism. Vilket då var en mycket vettig inställning som förmodligen skapade en behövlig tolerans och hämmade tanklösa vendettan och kollektiv skuldbeläggning.

År 2014 syns de militanta islamisterna dock överallt. Och med ISIS framfart, Al Shabaabs härjningar, Al Qaidas utbredning, talibanernas comeback, Hamas flytt in i de politiska finrummen, den globala jihadistförföljelsen av kristna minoriteter, de från Sverige resande islamister som åker som jihad-turister till Syrien och utbredandet av grupper som Hizb ut-Tahrir i Europa, är detta ämne mer aktuellt än någonsin - och mer än någonsin är vi också i stort behov av en intellektuell debatt om dessa saker, befriad från såväl Sveriges vänsterakademikers ignoranta och arroganta hantering av ämnet - som från de nojiga, islamofobiska och hetsande konspirationsteoretiker som tror att världens muslimer konspirerar om världsdominans. 

Vad som behövs är en intellektuell debatt, med förankring i västerländska frihetsideal såväl som tron på alla människors (inklusive alla muslimers) lika värde, men som inte blundar för verkligheten och de militanta sidor av islam som faktiskt finns och funntis inom islam sedan religionens allra första början (och som det inom dagens islamvärld också pågår en stor debatt om).

I samband med Mohammed-karikatyrerna 2005 och därefter Lars Vilks "Rondellhund" blev jag - som varit intresserad av- och också stött USA:s demokratiengagemang i muslimvärlden sedan 2001 - också intresserad av att ta reda på vad de militanta islamisterna som med våld motsatte sig detta, faktiskt tror för något. Jag läste de flesta svenska islamologi-böcker som vid den tiden kom ut, och kom snart fram till att den svenska debatten var alltför snäv - och läste också en rad internationell litteratur i form av forskning och biografier, såväl som Koranen och en rad av Islams primärkällor. Därtill satte jag mig också relativt väl in i den sk kontra-jihadrörelse som de senaste 20 åren växt fram. Och träffade och diskuterade med såväl kontra-jihadister som "fundamentalistiskt" troende muslimer. Jag tog del av de flesta perspektiv, från de flesta håll.

2007 ansåg jag mig tillräckligt beläst och insatt för att skriva ett bokmanus om detta - inte för att jag är någon riktig islamolog - utan mest för att bristerna i den svenska mediadebatten och i svensk islamlitteratur som te x Andreas Malms bok "Hatet mot muslimer", eller Mattias Gardells bok "Islamofobi" - var så uppenbara; där utgångspunkterna -alltid- var att motverka "islamofobi" och där skulden för problemen som militant islam onekligen medför i slutändan -alltid- härleddes till "västerländsk imperialism" och/eller USA (och självklart USA:s konservativa råondingar). Jag kunde därför inte riktigt låta bli att skriva något, och skrev därför 200 sidor på ett manus som inte blev klart (eftersom mitt intresse för amerikansk politik var mycket större och tog alldeles för mycket tid).

Jag hann dock skriva om islams historia från profeten Mohammeds tid i början av 600-talet till slutet av abbasidernas kalifat. Och manuset utgör grunden för denna artikelserie där jag ämnar gå igenom islams historia från profeten Mohammeds födelse till slutet på det rättledda, rashidun-kalifatet, år 661. En ytterst normerande tid av islams historia som man måste förstå om man vill förstå hur dagens jihadistörelser och terrorister tänker och tror eftersom dessa ser denna tid som normerande även för sitt eget agerande och sina egna visioner här och nu.

Texten skrevs 2007/08 och är sedan dess oredigerad. Många av de exempel på militant islam som anges skulle idag kunna kompletteras med nyare exempel (som te x den svenske självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, som sprängde sig själv i centrala Stockholm 2010 i vad som blev det första islamistiska självmordsattentatet någonsin på svensk mark - ett dåd som hade kunnat sluta mycket värre än det faktiskt gjorde) - det är dock inte nödvändigt för förståelsen i sig, i en text som primärt handlar om islams 1400-åriga historia.

Varje kapitel, som behandlar ett ämne eller specifikt stycke av islamsk historia, avslutas sedan med en diskussion om vad detta innebär för oss här och nu - vilket gör att historien som beskrivs också kopplas till den samtid vi idag lever i. Något som i ljuset av den senaste tidens islamistiska framfart gör artiklarna mycket relevanta.

Sägas kan också att dessa artiklar saknar de fotnoter som självklart finns i mitt bokmanus av den enkla anledning att dessa måste skrivas in manuellt här på bloggen - vilket är ett arbete jag ska försöka uppdatera texten med framöver. Vid funderingar är det dock bara att skriva en kommentar i anslutning till artikeln.

Slutligen kan också sägas att artikelserien också kompletteras, dels av vår 15:e podcast från 2012: "Islamofobi och Militant Islam: Vad är Farligast?" - där jag intervjuar såväl den svenske religionsprofessorn Mattias Gardell, som pratar om hotet från islamofobin - som den konservative amerikanske islamkritikern Robert Spencer, som pratar om hotet från militant islam. En balanserad podcast i en debatt som här i Sverige alldeles för länge varit alldeles för obalanserad.

Och därtill också av Podd 44: "ISIS och Sveriges jihadister" där jag intervjuar Per Gudmundson - ledarskribent på Svenska Dagbladet - om sina granskningar av de svenska jihadistresenärer som rest till Syrien för att strida för jihadistgruppen ISIS.

Med det sagt sätter vi här igång med denna första del, som innehåller förord, inledning och det första kapitlet. Håll till godo.

/ Ronie Berggren, 2014



* * * * *

Västvärldens möte med Militant Islam

Förord:

Det här är inte i första hand en bok om islam i dess helhet, utan en bok om islamsk aggressiv, militant våldsradikalism. Under islams hittills fjortonhundraåriga existens har den muslimska religionen med dess kultur bidragit till en mängd för mänskligheten positiva saker. Genom seklerna har islam skänkt hopp och moralisk vägledning till miljontals människor, och fått dem att lyfta blicken till något högre än sig själva.

Den muslimska historien är också rik på upptäckter och uppfinningar inom i princip alla vetenskapliga områden, så som medicin, astronomi, mattematik och litteratur – förutan vars hjälp vi i väst knappast skulle ha kommit speciellt långt i vår egen utveckling. Det var muslimerna som utvecklade mattematikens algebra, som gav oss skrivpapper, som lade grunden till sjukhusinstitutioner och som gjorde Platons och de gamla grekernas filosofier kända för oss, för att bara nämna en del saker.

Men den religiösa kultur som gav oss ordet algebra, gav oss också det engelska ordet ”assassin”(sv: lönnmördare). Och trots islams många positiva sidor så förmedlar religionen även somliga mycket våldsamma element, som tar sig uttryck i såväl islams heliga skrift koranen som i de efterföljande traditionerna, och som reflekteras både i historiska händelser och i vår tids terroristattentat.

Inte minst därför är islam ett ämne som i väst, idag är mer aktuellt än någonsin förr. Men samtidigt som islamistisk terrorism tar sig uttryck i form av antidemokratisk hetspropaganda och fruktansvärda terroristattentat riktade mot väst – så har för första gången i historien en massiv och tämligen snabb invandring, bidragit till att vi i Europa idag har ca 25 miljoner muslimska invånare som söker finna sin identitet som europeiska medborgare och samtidigt vara bärare av en till grunden icke-europeisk religion.

Detta sker parallellt med att våra politiska företrädare gör så gott de kan för att bygga broar mellan ”de gamla” och de ”nya européerna”. Integrationsfrågan är således viktig både för dem och för oss, för att vi ska kunna leva tillsammans i frihet och trygghet.

Men åsikterna om den europeiska invandringspolitiken och islams snabba utbredning i Europa varierar. Somliga välkomnar det multikulturella samhällets öppenhet och tolerans inför alla nya impulser, medan andra vill vrida klockan tillbaka och anser att islams utbredning är ett hot mot vårt såväl konservativt kristna arv som vår politiskt liberala värdegrund och vårt demokratiska samhälle.

Oavsett vilken syn man har på islam, eller på europeisk (och kanske främst svensk) invandringspolitik, så går det dock, ur ett humant och realistiskt perspektiv, i dagsläget bara att dra en slutsats; nämligen den att en mängd invandrade muslimer och deras avkomlingar idag tillsammans med Europas västerländska européer lever inom samma gränser, och därför med nödvändighet måste söka ömsesidig förståelse och lära sig att leva tillsammans. Att arbeta för detta är något bra, och för demokratins bevarande mycket viktigt.

Men att göra detta betyder inte att man ska ignorera eller nonchalera de problem och obekväma element som faktiskt finns inom islam och som också yttrar sig i form av både intolerans, hat och terrorism. Tyvärr är detta dock just vad större delen av västvärlden gör.

I vilja och strävan till integration och en okritisk tolerans för allting, har det i vår tid uppstått en politisk korrekthet som gör att minsta antydan till kritiskt sinnelag gentemot islam eller muslimsk invandring stämplas som islamofobiskt, med underförstått syfte att nära fördomar, sprida schabloner och vigla till hatbrott. Detta är beklagligt och harmonierar inte med vår demokratiska världs tro på yttrandefrihet i kombination med kritiskt tänkande. Det går nämligen att kritisera någons åsiktsfundament – oavsett om detta är religiöst eller ideologiskt betingat – utan att fördenskull angripa den enskilde individ som identifierar sig med åsikterna i fråga. Det går att kritisera te x bruket av slöja, utan att håna de enskilda kvinnor som bär dem, och det går att kritisera Koranens våldsverser utan att fördenskull stämpla varje muslim som terrorist. Att kunna göra skillnad på sak och person är en av demokratins och yttrandefrihetens hörnstenar.

De flesta muslimer både här i väst och runtom i världen vill leva i fred och frihet, precis som du och jag (det är också en av orsakerna till att så många muslimer flytt eller invandrat just till västvärlden). Den överväldigande majoriteten av våra invandrade muslimer är med andra ord fredliga.

Däremot finns det inom islamsk teologi, i dess religiösa urkunder och i den islamska historien – militanta element som inte är fredliga, och som heller inte är förenliga med modern västerländsk demokrati, men som däremot ligger till grund för terroristgrupper som exempelvis Al Qaida. Att föra fram dessa element i ljuset innebär inte att smutskasta alla fredliga och demokratiskt sinnade muslimer. Tvärtom så ger det istället en möjlighet för dessa att tydligt ta avstånd från elementen av förtryck, våldspropaganda och terrorism inom den egna religionen, och på så vis reda ut de mörka fläckar, fördomar och frågetecken som ligger till grund för de västerländska politiska grupper som är kritiska mot den muslimska invandringen.

Att därför inte belysa dessa frågor, eller att inte tillåta att detta görs, gynnar med andra ord varken de ”gamla” eller de ”nya européerna”. De enda som i längden gynnas av en sådan attityd är de som verkligen vill att islam ska vara en intoleransens och våldets religion.

Den islamistiska terrorismen är ett reellt hot mot alla de som önskar fred och frihet – både muslimer och icke-muslimer. Och det enda sättet att motverka den är att också betrakta den som ett reellt problem. I en tid när detta, i en kontraproduktiv rädsla för att verka stötande, generellt inte görs på offentlig nivå i västvärlden, är det vad den här boken syftar till: att beskriva de militanta element inom islam som förklarat heligt krig mot alla de som inte vill gå med på deras version av- och mörka vision för en av världens stora religioner.

/ Ronie Berggren, 2008



Kapitel 1: En fredens religion?
Den 11 september 2001    

Den 11 september 2001 fick världen i direkt livesändning på sina teveskärmar se hur fyra kapade amerikanska inrikesflygplan inom loppet av minuter bringade död och fruktan över hela den amerikanska nationen. Två plan flög in i, och tillintetgjorde World Trade Centers två tvillingtorn på Manhattan vars stolta skyskrapor representerade landets ekonomiska nav; ett plan kraschade i militärhögkvarteret Pentagon i huvudstaden Washington DC, och ytterligare ett plan missade sitt mål (som troligtvis var Vita Huset) tack vare att besättningen gjorde uppror mot kaparna, vilket resulterade i att man förlorade kontrollen över planet och istället för att störta in i Vita Huset kraschade på en åker i Pennsylvania. Allt som allt förlorade omkring 3000 människor livet i attacken som skulle visa sig vara den dittills främsta terroristattack i västvärldens moderna historia. Gärningsmännen var 19 muslimska terrorister, tillhörande den sunni-muslimska terroristorganisationen Al- Qaida, vars fanatiske ledare Usama Bin Ladin snabbt tog på sig ansvaret för attackerna och snart skulle komma att bli världens mest efterlysta man med en tjugofemmiljonerdollars- belöning på sitt huvud.

Händelsen fick världens enda kvarvarande supermakt att förklara ett globalt krig mot terrorismen.
    
Efter att japanerna under andra världskriget attackerat den amerikanska stillahavsflottan vid Pearl Harbor den 7 december 1941, lär enligt ryktet den japanske amiralen Isoroku Yamamoto ha sagt: ”I fear all we have done is to awaken a sleeping giant and fill[ed] him with a terrible resolve.”

Islamistisk terrorism var ingen ny företeelse utan hade drabbat USA tidigare – men attacken den 11 september blev händelsen som, likt attacken mot Pearl Harbor sextio år tidigare, fick bägaren att rinna över. I ett ödesmättat tal till nationen samma kväll som attacken inträffat, förklarade USA:s president George W. Bush beslutsamt att den amerikanska statsmaktens alla resurser skulle sättas in för att finna de ansvariga och ställa dem öga mot öga med rättvisan, och att ingen åtskillnad skulle göras mellan de terrorister som begått dessa handlingar och de som skyddade dem.

Men samtidigt som Bush tydligt markerade USA:s beslutsamhet att tillintetgöra hotet från terrorismen var han lika tydlig och lika snabb med att betona att terrorismen i sig inte hade något med sann islam att göra. Vid ett tal i Islamic Centers moské i den amerikanska huvudstaden, betonade president Bush sex dagar efter attacken hur viktigt det var att det amerikanska folket förstod att våldshandlingarna mot civila stred mot islams mest fundamentala grunder, och lät sedan deklarera; ”islam är fred”.

Detta gjordes i syfte att stävja islamofobi, våldstendenser och hämndaktioner mot egna, inhemska och fredliga muslimska medborgare från den vrede som följde efter chocken från terrorattacken och som tyvärr kunde ta sig uttryck i urskillningslösa privata vendettan.

Ett krig mot terror inte mot islam

När kriget mot terrorismen några månader efter den 11 september tog sin konkreta skepnad i och med invasionen av Afghanistan hösten 2001 och senare också Irak våren 2003 – fortsatte västvärldens ledare att dundra ut samma budskap: islam var en fredens religion. För att lägga tyngd vid denna ståndpunkt lät president Bush i en välkomnande gest 2005 förklara att ett exemplar av Koranen för första gången i USA:s historia nu fått en egen plats i Vita Husets bibliotek.

Att president Bush och Storbritanniens premiärminister Tony Blair, som tillsammans blev ansiktena utåt och ledarna för det globala krig mot terrorismen som påbörjats gjorde dessa påpekanden så tydligt, var givetvis för att till varje pris undvika missuppfattningar: det krig som fördes var ett krig mot militanta terrorister, i syfte att tillintetgöra de terrorister som utfört attacken den 11 september 2001, genom att spåra upp dem, frysa deras ekonomiska tillgångar och förgöra deras militära kapacitet – och på så vis förhindra de mest akuta hoten och förstöra möjligheterna för dessa grupper att utföra nya terroristattacker. Istället för att vänta på en ny attack, skulle USA föra en offensiv krigspolitik mot terroristgrupper. Eller som president Bush uttryckte saken: “We're fighting the enemy in Iraq and Afghanistan and across the world so we do not have to face them here at home.”

Kriget mot terrorismen var alltså ett krig mot just terrorister. Däremot var det inte ett religionskrig mellan kristendom och islam, eller mellan västvärlden och den muslimska världen, även om terroristgrupperna själva gärna framställde saken på det viset för att på så sätt bidra till utvecklingen av en antiamerikansk opinion i muslimvärlden och därigenom värva fler medlemmar för sin sak.
    
Den teologiska våldspropagandan

Men innebar det faktum att västvärldens ledare gick i krig mot terrorister och inte mot islam, att islam inte hade något alls med terrorhandlingarna i sig att göra?

Terroristerna själva menade ju att deras handlingar byggde på tydliga muslimska principer och i ett manifest från 1998 hade Usama Bin Ladin i en muslimsk fatwa (ett religiöst påbud) förklarat att:

The ruling to kill the Americans and their allies -- civilians and military -- is an individual duty for every Muslim who can do it in any country in which it is possible to do it,… This is in accordance with the words of Almighty Allah, "and fight the pagans all together as they fight you all together," and "fight them until there is no more tumult or oppression, and there prevail justice and faith in Allah."

Att Usama Bin Ladin – terroristernas främsta ikon – vill rättfärdiga sina uppmaningar och handlingar med hjälp av citat från Koranen, innebär givetvis inte per automatik att islam i sig legitimerar våld mot civila, eller att denne representerar en allmän muslimsk syn på saken. Däremot framgår tydligt att Bin Ladin fann inspirationen till våldshandlingarna i sin religion. Han var således inte bara en terrorist som råkade vara muslim, utan också en terrorist som byggde sina terrorhandlingar på just den islamska religionen. Därför går det också att tala om just en specifik islamistisk terrorism.

Så vad säger då islam om våldshandlingar och terrorism?

Frågan är förstås alldeles för generell för att enkelt kunna besvaras, men bevis på att det i Koranen finns verser som passar in i Bin Ladins terroristpropaganda är dock inte svårt att hitta. De koranverser Bin Ladin anspelar på i sin fatwa, är hämtade från Sura 9 och 2 och lyder som följande:

”…men striden mot månggudadyrkarne allesammans, liksom de strida mot eder allesammans, och veten att Gud är med de gudfruktiga!” (Sura 9:36, Zettersténs svenska översättning)

”Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all dyrkan ägnas Gud, men om de upphöra, så råde ej fiendskap annat än mot de orättfärdiga.” (Sura 2:189, Zettersténs svenska översättning)

Bin Ladin var emellertid inte ensam om att med hjälp av sin religion rättfärdiga våldshandlingar och principer som går stick i stäv med den demokratiska världens frihetsideal. I den palestinska terroristgruppen Hamas programdeklaration “The Covenant of the Islamic Resistance Movement” från 1988 sägs: ”There is no solution for the Palestinian question except through Jihad.”

Ordet “Jihad”, som vi ska tala mer om längre fram, är arabiska och betyder ”att strida för Guds sak”, och har i islamsk historia kommit att beteckna det ”heliga kriget”, dvs kampen för Allahs, och islams sak. I en vers från Koranen uttrycks kampen på följande sätt:

”Må alltså de, som vilja sälja det jordiska livet för det tillkommande, strida för Guds sak! Den som strider för Guds sak och stupar eller segrar, skola vi giva stor lön.” (Sura 4:76 Zettersténs övers.)

I en av de mångfaldiga traditionerna om profeten Mohammeds liv berättas hur Mohammed utförligare förklarar jihads innebörd:

“A man came to the Prophet and asked, “A man fights for war booty; another fights for fame and a third fights for showing off; which of them fights in Allah´s Cause?” The Prophet said, “He who fights that Allah´s Word (i.e. islam) should be superior, fights in Allah´s Cause.”

Att kriga för Guds sak, innebär alltså att kriga för att Allahs ord, dvs islam ska bli allenarådande. I samma kapitel (sura 9) i Koranen som citerades av Bin Ladin, står följande verser:

”Striden mot dem, som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig!” (Sura 9:29 Zettersténs övers.

”Profet, bekämpa de otrogna och de tvehågsna och var sträng emot dem, ty deras hemvist varder helvetet. Ja, vilket olycksaligt mål!” (Sura 9:74 Zettersténs övers.)

I en annan av de muslimska traditionerna berättas följande historia, som harmonierar mycket väl med koranverserna ovan, om hur en armé av muslimska krigare begav sig av för att kriga mot avgudadyrkarna:

´Umar sent the Muslims to the great countries to fight the pagans… When we reached the land of the enemy, the representative of Khosrau came out with forty-thousand warriors, and an interpreter got up saying, “Let one of you talk to me!” Al-Mughira replied, “Ask whatever you wish.” The other asked, “Who are you?” Al-Mughira replied, “We are some people from the Arabs… Our Prophet, the Messenger of our Lord, has ordered us to fight you till you worship Alllâh Alone or give Jizya (i.e. tribute); and our Prophet has informed us that our Lord says: -
`Whoever amongst us is killed (i.e. martyred), shall go to Paradise to lead such a luxurious life as he has never seen, and whoever amongst us remain alive, shall become your master.´

Dessa verser från Koranen och haditherna (de islamska traditionerna), lämnar alltså inget större utrymme för demokratiska principer som religionsfrihet eller yttrandefrihet och ligger än idag till grund för terroristgrupper som Bin Ladins Al-Qaida och palestinska Hamas. Och därför går det att också tala om en islamsk våldsteologi.

Muslimska våldsdåd i västvärlden:

Men dessa våldsideal visar sig inte enbart genom manifest skrivna i ökenländerna längs ekvatorn, eller i våldsdåd från utomstående terrorister. Även inom den demokratiska västvärldens egna gränser har islams våldsammare sidor många gånger visat sitt ansikte.

Bara i Sverige har muslimska individer vid många tillfällen visat tydliga tecken på att de i praktiken inte accepterar den demokratiska världens grundläggande principer utan istället sympatiserar med den – ur ett västerländskt perspektiv – förtryckande kultur de härrör från:

Den 21 januari 2002 sköts den kurdiska kvinnan Fadime Sahindal ihjäl av sin far i deras lägenhet i Uppsala. Orsaken var att Fadime träffat en svensk man och på så vis dragit skam över sin familj genom att inte foga sig i föräldrarnas val av en kurdisk make till sin dotter –
en upprorisk handling som i enlighet med de muslimska traditionerna från hemlandet bara kunde sonas genom dotterns död. Efter mordet på Fadime påbörjades en omfatttande samhällsdebatt kring hedersrelaterat våld. Fadime blev den mest kände, men var inte den förste och heller inte den siste att drabbas av en intolerant islamistisk kulturs hedersvåld.

1996 mördades den irakiska 15-åriga flickan Sara av sin bror och sin kusin i Umeå pg a sin ”svenska livsstil”.

1999 mördades den svenska 19-åriga kurdiska flickan Pela Atroshi av sin far och sina farbröder under ett tillfälligt besök i det kurdiska Irak. Orsaken var att Pela, som kommit till Sverige 14-år gammal, i likhet med Fadime hade funnit en svensk pojkvän – utan att vare sig vara gift eller förlovad med någon som familjen tillförordnat henne. På grund av detta tvingades Pela till bortgifte och skickades tillbaka till familjens hemstad Dahouk i norra Irak där hon skulle möta sin nya man. Men hon lurades. Istället för att bortgiftas skulle hon mördas för att familjen skulle återfå sin heder. Pela sköts sedan till döds av sina farbröder mitt framför ögonen på sin yngre syster – en syster som sedan vittnade i svensk domstol och fick farbröderna fällda för mord, men som nu lever under skyddad identitet och tvingats bryta med hela sin familj.

I november 2005 mördades i närheten av Skellefteå den 20-årige pojken Abbas Rezai, som blivit kär i en Afghansk invandrarflicka, av flickans familj som motsatte sig parets förhållande. Rezai och flickan lurades att besöka familjen som sa sig välkomna deras kärlek och nu ville anordna en bröllopsfest åt dem – när paret sedan anlände skildes de två dock åt. Därefter hälldes kokande olja på Rezais ansikte varefter han fick motta flertalet knivhugg som ledde till hans död.

Många muslimer skulle förstås påpeka att hedersmord inte har något med sann islam att göra. Oavsett om så är fallet eller ej, så råder dock inga tvivel om att hedersmordskulturen växt fram och fortfarande frodas gott i mängder av muslimska länder. Om religionen inte påbjuder hedersmord så har dock religionen trots att den i dessa länder existerat i hundratals år, heller inte gjort speciellt mycket för att muslimerna själva ska ta avstånd från seden – detta trots att islam i de flesta fall är ganska känd för att vägleda människors handlande in till minsta detalj.

Breddar vi sedan den geografiska kontexten så kan många fler exempel belysas där islam i Europa gått stick i stäv med den demokratiska världens ideal:

I november 2006 rapporterades att en dansk koranskola i sina undervisningstexter lärde ut att det inte kan bli fred i mellanöstern förrän ”alla judar lagts i kistor”. Skolan satte också ut likhetstecken mellan judar och nazister.

Den 2 november 2002 mördades den holländske filmproducenten Theo van Gogh av muslimen Mohammed Bouyeri. Van Gogh hade gjort sig känd som en stark kritiker av all organiserad religion och brukade även ett provokativt språk gentemot såväl muslimer som judar. 1991 hävdade han att judarna var alltför upptagna med Auschwitz – vilket ledde till stor ilska bland judiska grupper och när den kvinnliga judiska historikern Evelien Gans kritiserade honom svarade han med att säga att hon förmodligen ”drömde våta drömmar om att knulla med Dr Mengele”. Men Van Gogh kritiserade också islam och ansåg att den politiska islamismen var ett hot mot det fria västerländska samhället – och refererade till muslimer som ”getknullare”.

Van Gogh retade upp såväl judar som muslimer. Likväl mördades han av en muslim, inte av en jude. Ett mord som i mångt och mycket styrker hans tes om islamismen som ett hot mot det demokratiska samhället. I ett demokratiskt samhälle finns nämligen friheten att kritisera och till och med häckla andra – samtidigt som de givetvis har samma rätt. Rätten att ta till våld och döda sina meningsmotståndare är emellertid metoder som hör hemma bara i primitiva förtryckarkulturer, inte i fria demokratiska samhällen.

Ett snarlikt exempel var fallet med den kristne frilanspredikanten Runar Sögaard som 2005 under en predikan i Filadelfiakyrkan i Stockholm hävdade att Mohammed var en förvirrad pedofil eftersom Mohammed förlovade sig med den 6-årige flickan Aisha, och ingick äktenskap när flickan var 9. Detta resulterade i att muslimer runtom i Sverige protesterade mot Runar, och Runar fick även en utfärdad fatwa med en dödsdom över sig, uttalad av en imam i Afrika. När denna fatwa avfärdades av somliga svenska imamer skickade en grupp svenska muslimska extremister ett brev till den nu av USA dödade terroristledaren Al- Zarqawi i Irak för att istället få dennes välsignelse att döda den svenske predikanten.

Den person som blivit mest känd för att hotats till döds av muslimer är emellertid den indiske författaren Salman Rushdie – som 1988 skrev sin bok ”Satansverserna” – en skönlitterär roman där författaren i ett begränsat parti av boken leker lite med idén att Mohammed framförde budskap som i viss mån avviker från den klassiska muslimska tron. Detta ledde till ett ramaskri i muslimvärlden och Irans dåvarande religiösa ledare Ayatollah Khomeni utfärdade en dödsfatwa mot Salman Rushdie som manade muslimer över hela jorden att mörda författaren och alla de som var inblandade i bokens utgivning. Rushdie ber om ursäkt om han stött sig med några muslimer – men dödsfatwan återkallas inte: när boken sedan börjar spridas internationellt huggs 1991 en japansk översättare av boken ihjäl – en italiensk översättare skadas också. En riklig belöning utlovas också åt den som tar livet av Rushdie – som alltsedan bokens utgivning tvingats leva med ständigt livvaktsskydd. I takt med att tiden går höjs belöningen gradvis och uppgår idag till 3 miljoner dollar. Rabalderna kring Rushdie blossade åter upp sommaren 2007, när den brittiska drottningen lät adla honom som tack för hans verksamhet inom litteraturen. Adlingen väckte dock ett ramaskri bland muslimer runtom i världen som fördömde det brittiska konungahusets handlande, och åter lyfte fram dödsfatwan mot författaren.

En annan av de mer uppmärksammade händelserna som pålyste den bristande förståelse för västvärldens yttrandefrihet bland somliga muslimer var när den danska tidningen Jyllands- Posten hösten 2005 publicerade ett antal satirteckningar av profeten Mohammed i syfte att just testa om man i yttrandefrihetens namn i praktiken kunde göra en sådan sak. Responsen lät sig inte vänta. Personal på Jyllands- Posten hotades till livet. 57 muslimska länder fördömde bilderna, en mängd länder vände sig till och med till FN för att försöka få till stånd en resolution med sanktionshot, danska varor bojkottades i arabvärlden och en mängd arabländers ambassadörer krävde en offentlig ursäkt av den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen – något som avvisades med motiveringen att ärendet inte hade något alls med regeringsfrågor att göra och om ambassadörerna ansåg att Jyllands-Posten brutit mot dansk lag så kunde de ta upp detta i domstol – vilket naturligtvis också gjordes, där domstolen kom fram till att Jyllands-Posten inte brutit mot några danska lagar utan hade yttrandefriheten på sin sida. Tecknarna fick dock sina liv förändrade, och 2008 uppdagade den danska säkerhetspolisen PET en plan mörda en av satirtecknarna – som tre år senare fortfarande inte kunde känna sig trygg.

Sommaren 2007 hände en snarlik händelse i Sverige, när konstnären Lars Vilks på en utställning förvägrats att ha med en teckning där Mohammeds ansikte avbildades likt en hunds, med motiveringen att de inte kunde skydda hans säkerhet. Bilden, som allmänt kallades ”Rondellhunden”, blev sedan publicerad i en mängd svenska tidningar, varav protesterna blev störst mot Örebrotidningen Nerikes Allehanda, där drygt 200 muslimer protesterade mot publiceringen utanför redaktionen. Den internationella uppståndelsen blev inte på långa vägar lika stor som kontroversen kring de danska karikatyrbilderna av Mohammed, men likväl lät Pakistans regering framföra en offentlig protest – och på samma sätt fördömde Irans president bilderna. Vilks fick också motta dödshot från olika grupper. Bland annat en muslimsk svensk kvinna som sade sig ha bröder i Al-Qaida, och önskade se Vilks få halsen avskuren.

Dessa axplock av exempel visar att det finns våldstendenser som specifikt kan kopplas till islam även här i väst. Därför går det att också tala om en specifik islamsk våldskultur.

Islams militanta element:

Den islamistiska terrorismen, den islamska våldsteologin och den antidemokratiska våldskulturen – är alla delar av islams militanta element, som i sig är oförenliga med den västerländska demokratin, med tron på allas lika värde, yttrandefrihet och religionsfrihet. Inte minst därför är denna militanta aspekt av islam nödvändig att ideologiskt konfrontera, för att förebygga framtida terroristhot, underminera den ideologiska bas utifrån vilken de militanta våldsislamisterna rekryterar anhängare, och skydda den demokratiska världens frihet.

Att göra detta innebär inte att jämställa alla muslimer med terrorister, och det innebär heller inte att jämställa kriget mot terrorismen med ett krig mot islam. Lika lite som svenska poliser som bekämpar våldsamma huliganer vid en fotbollsmatch på Råsunda för ett krig mot Stockholms alla fotbollsfans, lika lite är det globala krig som förs mot enskilda terrorister som råkar klä sitt våld i en muslimsk klädnad ett krig mot islam som religion. Men på samma sätt som det kan vara sunt för polisen och det svenska samhället att ställa frågan vad i fotbollsmiljön som gör att huliganer drar sig just till sådana tillställningar, på samma sätt är det lika naturligt och nödvändigt att ställa frågan vad inom islam som gör att så många terrorister kallar sig muslimer? Kan det ha något att göra med att islam, oavsett hur många miljoner fredliga muslimer det än finns, bär på en del mycket tydliga våldselement – och att koranen och den muslimska traditionen glorifierar våld som ett sätt att ära den Allsmäktige? Om så är fallet, vilket redan generellt konstaterats, så måste dessa våldselement bemötas ideologiskt för att långsiktigt avväpna den islamistiska terrorismens ideologiska udd.

Men för att kunna närma oss dessa frågor på ett djupare sätt måste vi, innan vi gör det, först bekanta oss en smula närmare med islams obestridbara frontfigur – profeten Mohammed och dennes uppenbarelser och livsgärning.

Och det görs i Del 2: Profetens livsgärning.

Se även tidigare inlägg:

Podd 44: Debatten om Sveriges jihadister 20140618

Podd 15: Islamofobi och Militant Islam 20121214