Västvärldens möte med Militant Islam - Del 6: Den bristande svenska debatten

Detta är den sjätte och sista delen i artikelserien om Västvärldens möte med Militant Islam. Här förklaras varför Sverige behöver en bredare, intellektuellare och öppnare debatt om detta ämne.

Alla delar i artikelserien:

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 1: En fredens religion?

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 2: Profetens livsgärning

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 3: Det heliga kriget: Jihad i Islams begynnelse

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.1: Koranen - En Introduktion

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.2: Koranexegetik om vålds- och fredsverser

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 5: Efter Mohammed: Det första Kalifatet

Västvärldens möte med Militant Islam - Del 6: Den bristande svenska debatten

* * *

De artiklar ni nu läst skrevs för att beskriva de bitar i islams historia jag inte tyckte - och fortfarande inte tycker - behandlas särskilt seriöst i den svenska islamdebatten. En debatt där nästan alla svenska journalister och svenska akademiska lärosäten tar sin utgångspunkt i rädsla; i en nitisk önskan att inte släpppa fram några tendenser alls till islamofobi - och därför heller inte tar upp de saker som är problematiska med islamsk historia och teologi. Och en debatt där vänstern också, med hjälp av sina otaliga teoretiska bortförklaringsmodeller (skapade av folk som Edward Said, Noam Chomsky etc) i alla möjliga sammanhang försöker tuta i folk att de problem som måhända existerar i muslimvärlden ytterst beror på västerländsk kolonialism.

Här ett exempel: Söndagen den 20 maj 2007 handlade SR P1:s program Filosofiska rummet om just profeten Mohammeds liv. Gäster i studion var bl a den svenske islamologen Jan Hjärpe - där denne, när programledaren Peter Sandberg reagerade inför att Mohammed hetsade sina soldater till krig, svarar med att istället nämna hur påve Urban II minsann också hetsade till krig. Programledaren sa:

”Jag bara tänker att han ska ena sidan vara den ödmjuke andlige ledaren, och sen så hetsar han sina soldater – anhängare- att gå till angrepp som rasande kamelhingstar. Jag menar, det kan han ju inte ha gjort med en slags andlig förkunnelse…”

Varpå Jan Hjärpe skjuter in:

”Jag associerar naturligtvis till påven Urban den andres korstågspredikan 1098, där har vi verkligen det religiösa språket som är militant.”

Hjärpe fortsätter därefter att orera om Mohammeds handlingar som en form av den tidens modernisering – där man går in i samma strukturer som de omgivande högkulturerna har och den grundläggande frågan om det våld Mohammed faktiskt praktiserade pratas därmed bort.

Problemet med Hjärpes resonemang är också, dels att påvens korstågspredikan inte går att jämföra med maningarna till offensivt jihad, men än men mer att Urban II:s ställning inom kristendomen inte går att jämföras med Mohammeds ställning inom islam (inte ens bland katoliker). Om en jämförelse i det avseendet skulle göras, så skulle det vara en jämförelse mellan Mohammed och Jesus – inte mellan Mohammed och Urban II. Jan Hjärpes retorik lurar dock lyssnarna till att tycka att ”de kristna är ju värre” – medan Hjärpe med sitt svar inte besvarar den egentliga frågan, utan bara avleder den till något helt annat.

Ett annat exempel på bortförklaringar är te x följande stycke ur religionsprofessor Mattias Gardells bok "Bin Laden i våra hjärtan", där Gardell skriver:

“I den inflammerade hedersmordsdebatt som följde sedan Fadime Sahindal mördats av sin far i januari 2002, bortsåg många observatörer omedelbart från alla andra orsaksförklaringar till förmån för det faktum att fadern var kurd och muslim, som om det i sig kunde förklara händelsen. Men när en svensk protestantisk mor slog ihjäl sina barn och placerade dem i frysboxen - vilket inträffade i Gustavsberg utanför Stockholm en tid efter Fadimemordet - sökte ingen förklara morden med att förövaren var en etnisk svensk och medlem i Svenska statskyrkan”. (S 195)

Skillnaden är förstås att kvinnan i Gustavsberg med allra största sannolikhet inte motiverade barnamorden vare sig med hjälp av bibeln, Luthers lilla katekes, eller med någon av Svenska kyrkans skrifter - med största sannolikhet var hon enbart psykiskt sjuk. Medan gärningsmännen i fall av hedersmord - inte alltid, men väldigt ofta - legitimerar sina handlingar med just hjälp av olika former av Koranhänvisningar, och bakomliggande sed och kultur. De betyder inte att de har rätt, eller att islam “är” på det sättet - men sådana gärningsmän använder likväl sin religion som motiv för våld. Något sådant lyfter Gardell dock inte fram, utan föredrar att visa bara en sida av myntet.

Ett annat exempel är återigen religionshistorikern Karen Armstrong, som i dokumentären ”Muhammad – Legacy of a Prophet” säger följande om Mohammeds mord på Qurayzas judar:

All that can be said is that, this cannot be seen as anti- Semitism, per se. MUHAMMAD had nothing against the Jewish people per se, or the Jewish religion. The QURAN continues to tell Muslims to honor the People of the Book. And to honor their religion as authentic. And the Jewish tribes who had not rebelled, who had not given help to the MECCANS continued to live in MEDINA, completely unmolested. MUHAMMAD was not trying to exterminate Jews. He was trying to get rid of very dangerous internal enemies. ( 1 tim, 21 min, 31 sek)

Också det ett uttalande som försöker släta ut vad som när de historiska texterna läses är svårt att betrakta som något annat än en massaker. Det faktum att jihadistgrupper än idag hänvisar till dessa texter för att legitimera mord på judar gör det också än mer problematiskt att den faktiskta händelsen i princip sopas under mattan av en av vår tids mest välkända religionshistoriker.

Många fler exempel kan ges, men dessa räcker för att lyfta fram poängen: den svenska debatten brister. Jag tröttande och skrev de artiklar ni just läst, som alltså behandlat islams historia från profeten Mohammeds födelse år 570 till slutet av det rättledda rashidun-kalifatet år 661. Islams historia är förstås betydligt längre än så, men den tid som jag i dessa artiklar beskrivit är islams normerande tidsperiod - den tid när den muslimska umman var och styrdes precis så som Gud ville, och utgör den tid efter vilken standard övriga muslimer alltid utgått från i sina egna försök att strukturera islamska samhällen. Barnaby Rogerson skriver i sin bok ”The Heirs of the Prophet Muhammad”:

“The Sunni, like all Muslims, believe in the primacy of the Koran assisted by the sayings and traditions of the Prophet Muhammad. They also believe that the example of the first four Heirs of the Prophet, Abu Bakr, Omar, Uthman and Ali, is useful as a secondary stream of religious example and authority. A Sunni Muslim might continue to honour the Umayyad Caliphs of Damascus, the Abbasid Caliphs of Baghdad and the Ottoman sultans of Istanbul as “Commanders of the Faithful”, they might venerate them as great inspiring examples of historical leadership of the Muslim peoples, but they do not consider them to have any spiritual or ethical authority.”

En parallell skulle kunna göras till protestantisk kristendom, där det är bibeln och urkyrkan så som den skildras i Apostlagärningarna som är normerande i dessa gruppers egna försök att förstå kristendomen. Vad diverse påvar sedan sagt genom historien är för dessa sedan ganska irrelevant. Samma sak kan sägas om sunni-islams förhållande till den islamska historien.

Det gäller även (och kanske i synnerhet) moderna jihadistgrupper som Al Qaida eller ISIS (Vars nya namn blott blivit IS - Islamiska Staten) som nästan alltid hänvisar direkt till Mohammeds eller dennes fyra rättledda kalifers livsexempel. För att förstå Militant Islam i vår egen tid så måste vi därför också förstå de saker jag i dessa artiklar tagit upp. Bara genom att göra det kan ämnet diskuteras seriöst och intellektuellt.

Och i en tid när ISIS värvar anhängare i Sverige, samtidigt som de (i sällskap av andra jihadistgrupper) halshugger, korsfäster, tvångskonverterar och avrättar människor med direkta hänvisningar till det första rashidun-kalifatet på 600-talet, vore det ytterst ansvarslöst att blunda för en sådan diskussion.

Islam har en militant historia som genljuder även i vår egen samtid. Det innebär inte att alla muslimer lever så som Mohammed och dennes rättledda kalifer levde och agerade på 600-talet, inte heller innebär det att muslimer ska misstänkliggöras eller stigmatiseras eller på något sätt alls ska utsättas för kollektiv skuldbeläggning - men det innebär däremot att ämnet och problemen inte kan ignoreras; inte av muslimer själva som måste acceptera och vara öppna med att detta finns inom islam, och inte bland oss andra samhällsdebattörer heller - som inte kan blunda i rädlsa för vänsterns oftast meningslösa intolerans-stämplar. Min förhoppning är därför att dessa artiklar ska kunna bidra till en mer intellektuell och öppen svensk debatt om detta än den ytterst insnöade och uttråkande debatt jag faktiskt följt under väldigt många år visat sig vara.

Som komplement till dessa artiklar rekommenderas också dels "Podcast 44: ISIS och Sveriges jihadister" - där jag intervjuar SVD-ledarskribenten Per Gudmundson om sina granskningar av svenska jihadister. Och dels "Podcast 15: Islamofobi och Militant Islam - Vad är Farligast?" där jag intervjuar såväl religionsprofessor Mattias Gardell som den amerikanske islamkritikern Robert Spencer, och där jag även sammanfattar den svenska islamdebatten ända sedan efter den elfte september 2001. Därtill också Podcast 52: Islamiska Staten - En Introduktion - där ISIS' grymheter skildras och terrorrörelsens bakgrund beskrivs.

Ni som läst (i synnerhet om ni läst allt), tack för tålamodet. Skriv också gärna en kommentar =)

Ronie Berggren