Varför jag stöder Gingrich över Romney

Min bloggkollega John Gustavsson endorsade i början av månaden Mitt Romney framför Newt Gingrich. Vanligtvis håller vi med varandra om det mesta som rör amerikansk politik - dock inte i detta avseende. Och mest för kul följer således så här innan det första valet börjar i Iowa den 3 januari, mitt eget endorsement av Newt Gingrich.

* * *

Jag stöder Newt Gingrich över Mitt Romney eftersom jag anser Gingrich vara den mest intressanta av de republikanska kandidaterna, och den med största möjligheter att utveckla en modern istället för en moderat konservatism (en skillnad jag längre fram kommer att förtydliga).

Innan jag lyfter fram de fördelar jag ser med Gingrich bör dock konstateras att han inte är min drömkandidat. På denna blogg har jag de senaste åren hoppat fram och tillbaka i entusiasm över otaliga republikanska namn: Bobby Jindal, Marco Rubio, Rick Perry, Herman Cain, och till och med Wisconsins guvernör Scott Walker. Min favoritkandidat, om jag nu haft en sådan inför detta val, har dock varit Jeb Bush - men jag har inte funnit sannolikheten att han skulle ställa upp mot president Obama särskilt stor, vilket han heller inte har gjort (även om kolumnisten David Brooks tror att möjligheten fortfarande finns att Jeb Bush hoppar in).

Mitt vilt skiftande fokus och hoppande mellan kandidater har emellertid inte haft något att göra med osäkerhet över vad jag vill se i en republikansk kandidat. Tvärtom. Sedan 2006 har jag sökt efter den republikanska kandidat som bäst skulle kunna föra det politiska arvet efter George W. Bush vidare. Bush drev en politik utifrån den amerikanska konservatismens konstitutionella grunder, men gjorde detta på ett sätt anpassat efter 20-00-talets problem och behov. Det behöver göras också under 2010-talet.

Någon fulländad bärare av detta arv har jag inte hittat. 2006 förespråkade jag starkt John McCain som republikansk presidentkandidat 2008 eftersom jag ansåg att hans syn på Irakkriget var den mest konsekventa, samt att han var den ende jag ansåg skulle kunna besegra Hillary Clinton (som jag då tog för givet skulle bli demokraternas kandidat). Såväl Hillary Clinton som John McCain förlorade dock mot Barack Obama - och sedan dess har jag sökt någon som skulle kunna ta vid där Bush slutade och avsluta det Obama påbörjat.

I nuvarande läge framstår Newt Gingrich som den bäste kandidat att göra detta. Nedan kommer jag att beskriva varför genom att först förklara varför det är så viktigt med en republikansk seger 2012 och därefter förklara varför Newt Gingrich vore den bäste kandidaten (och presidenten).

Varför en republikansk seger behövs:

Innan den republikanska konservatismen kom till skott på slutet av 1960-talet och Ronald Regans valseger 1980 - så definierade sig många republikaner genom att helt enkelt bara stå lite till höger om demokraterna, men i grunden dela samma ideologi som dessa. Det förändrades efter Reagan och idag är de ideologiska skiljelinjerna mellan demokrater och republikaner skarpare än någonsin. Låt mig beskriva hur:

* Ekonomisk ideologi

Efter Franklin Delano Roosevelts New Deal på 1930-talet blev i princip alla amerikaner förespråkare av statlig intervention när marknaden var svag - vilket med tiden skulle leda till en allomfattande tro på keynesianismen, något republikanen Richard Nixon tydligast uttryckte med de kända orden "We´re all keynesians now".

Idag är så inte längre fallet. Medan demokraterna (likt länderna här i Europa) fortfarande har en enorm tro på statlig styrning så har republikanerna totalt motsatt ståndpunkt: de - inte minst genom te-party-rörelsen - tror inte att statlig intervention fungerar - och i synnerhet inte i längden, något såväl Obamas stimulanspaket som eurokrisen i Europa bevisar. Keynesianismen dödar inte samhällen på samma sätt som radikal socialism gör - men den stryper ekonomierna sakta.

Republikanerna av idag anser därför mer än någonsin att staten verkligen är problemet inte lösningen på problemen, och att Reagans tro på fri-marknadsideologer som Friedrich Hayek och Milton Friedman är den inom-kapitalistiska ekonomiska teori som fungerar bäst. De teorier som förespråkades i skuggan av Depressionen på 1930 gick att förstå, men var felaktiga. De fungerade inte då och de fungerar inte nu.

* Utrikespolitisk ideologi

En större andel republikaner än demokrater stödde Irakkriget, och det finns sakpolitiska skillnader i synen på USA:s förhållningssätt till omvärlden. Det som främst skiljer partierna åt är dock en viktigare ideologisk skillnad: demokraterna förespråkar global internationalism, med tro på internationella avtal (oftast pushade av Europa) och internationella institutioner som bästa garant för en trygg och säkrad värld. Republikanerna tror på en specifik amerikansk exceptionalism och anser att USA utgör en mycket bättre garant för en stabil världsordning än internationella avtal, överstatlighet och i synnerhet europeisk hybris någonsin gjort eller kommer att göra.

Denna syn förenar de mest skilda fraktioner inom det republikanska partiet: från de neokonservativa utrikespolitiska hökarna, till den gamla konservatismens realister, till Ron Paul och dennes anhängares libertarianska isolationister. Inga av dessa vill låta USA styras av FN eller europeiska globala avtal - då konstitutionen helt ger tömmarna över det amerikanska styret till den amerikanska befolkningen, inte till ett internationellt (också på den tiden främst europeiskt) styre.

* Synen på inrikespolitisk frihet

Ett tema vars budskap trummats upp av inte minst Rick Perry (men naturligtvis även Ron Paul) är det tionde konstitutionstilläggets faktiska innebörd: nämligen att de uppgifter som inte exklusivt i konstitutionen är delegerade till den federala regeringen är de enskilda delstaternas egna att hantera.

Inget av de två partierna har följt detta bud särskilt noggrant. Likväl finns det inom den republikanska konservativa fållan alltid en mycket större respekt för det konstitutionella budet (oavsett om det rör sig om medkännande konservativa som George W. Bush - eller te-party-konservativa som Rick Perry) än det gör bland demokraterna som bekänner sig till en ideologi vid namn amerikansk liberalism som anser att konstitutionen inte bör tolkas bokstavligt (utan istället betraktas som ett "levande dokument"), och som oftast gör vad de kan för komma förbi det tionde konstitutionstillägget - något vi inte minst sett i fallet med Barack Obama.

Varför är denna skillnad viktig?

Återigen handlar frågan om vad för slags nation USA ska vara i framtiden. En nation, som hittills (i alla fall i relativt stor utsträckning) haft en begränsad federal statsmakt som i första hand fyllt några grundläggande nationella, allomfattande behov men överlag lämnat resten till delstaterna - eller om USA ska bli en nation som i allt högre utsträckning centraliserar makten till den federala huvudstaden ungefär som görs genom EU här i Europa?

Det kan skrivas mycket om för eller nackdelar med dessa system, men enkelt sagt så kan konstateras att om inte ens vi i Europa är nöjda med att makten i allt större utsträckning centraliseras och över våra huvuden fråntas våra enskilda länder - så är det mycket svårt att tro att amerikaner i längden kommer att tycka om en liknande utveckling i sitt eget land. Liberaler ser fördelarna med federal hjälp där delstaterna inte räcker till - och det går givetvis inte att förneka att väldiga behov finns, som var och en med välvilja vill hjälpa till att bemöta. Konservativa anser dock att det som i detta avseende är hjälp kortsiktigt i längden blir en federal fälla där staten till slut styr den enskildes liv. Det var också för att undvika den fällan som författningsfäderna skrev konstitutionen så som de gjorde, och av just den anledningen bör man även än idag vara konstitutionen trogen.

Det går att skriva betydligt mer om detta; men kortfattat beror valet mellan republikaner och demokrater på hur man ser på denna fråga. Jag för min del förespråkar i USA:s fall den konservativa linjen.

Varför Newt Gingrich bör bli republikanernas kandidat:

Punkterna ovan beskriver alltså varför jag föredrar en av de republikanska kandidaterna framför fyra år till med president Obama. Men varför bör då Newt Gingrich föredras framför Mitt Romney?

Romneys och Gingrichs syn på sakerna ovan är relativt lika. Båda förespråkar konservatismens ekonomiska principer framför Obamas finanspolitik. Båda förespråkar amerikansk självständighet och amerikansk exceptionalism - vilket i synnerhet gäller Mitt Romney, som i sitt tal om ett nytt amerikanskt århundrade i början av oktober, uttryckte detta tydligare än någon annan kandidat gjort. Båda förespråkar också i jämförelse med Obama delstatlig makt framför federal toppstyrande sådan.

Således är både Romney och Gingrich bra kandidater. Men trots det finns det orsaker till att föredra just Gingrich framför Romney. Här följer i punktform de viktigaste.

* Gingrich har en realistisk konservatism

En av de frågor som denna valcykel debatterats fram och tillbaka är synen på USA:s ca 12 miljoner illegala mexikanska invandrare. Den konservativa falangen av det republikanska partiet är strikt emot alla former av medborgarskap, amnesti eller rättigheter till illegala invandrare och vill att dessa långsiktigt ska köras ut (men det är ingen rådande topprioritet) - och blundar i princip för den humanitära situationen för de miljontals människor som inte är allvarliga brottslingar och som kommit till USA bara av desperation. Så har dessa sett på saken i åratal - och våldsdåden vid den mexikanska gränsen har ökat dessa stämningar.

En sådan hårdför är dock i praktiken helt orealistisk. Något i princip alla politiker som kommer från gränsstaterna (Texas, New Mexico, Arizona och Kalifornien) vet. 2006 försökte politiker som dessa (bland annat George W. Bush och John McCain) driva igenom en immigrationsreform som skulle kunna ta itu med problemet med de illegala invandrarna, genom att inte ge dem medborgarskap men likväl skapa en möjlighet för dem att komma in i det amerikanska samhället. Den reformen sänktes dock i kongressen (vilket var såväl konservativa republikaners som gentemot president Bush skadeglada demokraters fel). I denna valcykel är dock den hårda retoriken gångbar, och den linjen för Michele Bachmann - men även Mitt Romney. Och när Texas guvernör Rick Perry (som är den nuvarande politiker i USA som med sina 10 år som guvernör i Texas kan ämnet bättre än någon annan) sa att de som uttryckte den hårda positionen "saknade hjärta" så blev han snabbt överkörd av både Bachmann och Romney. Det och andra saker gjorde sedan att Perry föll från toppen.

Newt Gingrich blev frontrunner i december (efter Herman Cains bortfall) och visste mycket väl hur farlig frågan om illegal invandring kunde vara. Trots det sa han i princip exakt samma sak som Rick Perry; att man måste ha en vettig politik som balanserar säkerhetspolitiken med den humana biten. Han uttryckte sig dock smartare än Perry och istället för att säga att de som förespråkade Romneys och Bachmanns hårdare linje var hjärtlösa, så sa han istället att han inte trodde att det amerikanska folket och det pro-familje-republikanska partiet skulle bryta sönder familjer och tvångsdeportera dem. Däremot föreslog han att närsamhällena upprättade medborgarråd, som kunde fatta beslut ifråga om illegala skulle kunna få stanna i landet eller ej (de skulle inte ges medborgarskap men permanent uppehållstillstånd). Genom att göra så så gick Gingrich på en realistisk linje och valde att tala om ett problem som faktiskt behöver talas om (och som i en kampanj som denna bör talas om) istället för att av rädsla för att förlora sin popularitet gå på samma hårda linje som Bachmann och Romney.

Gingrichs syn är helt i linje med vad som behövs i en modern konservatism: gamla principer applicerade på nya problem. Att bara stänga gränsen vore förstås en utmärkt lösning om man gjort det innan man fått in 12 miljoner illegala invandrare. Nu har man ett visst ansvar även gentemot dessa, och det finns bland republikanerna en falang som arbetar för att få partiet att förstå det, vilket för oss till nästa punkt.

* Gingrich har en trygg konservatism

Newt Gingrich har anklagats för att inte vara någon riktig konservativ just pg a att han inte alltid följer de oskrivna (eller nedskrivna) te-party-reglerna till punkt och pricka. Ett av de mer omtalade exemplen är följande reklam-ad han gjorde tillsammans med demokraternas minoritetsledare (och tidigare ordförande för Representanthuset) Nancy Pelosi:



Inom det republikanska partiet råder en stor skepsis mot hypen kring den globala uppvärmningen. Och oavsett de vetenskapliga faktumen kring denna hype, så är konservativa (till skillnad från liberaler som Nancy Pelosi och Al Gore) tämligen eniga om att globala klimatavtal är helt fel lösning. En ad som denna var såldes därför inte heller den särskilt politiskt gångbar - något som bevisas av att såväl Mitt Romney som Jon Huntsman (som båda fram till detta val haft en överlag accepterande inställning till den breda åsikten om globala uppvärmning) nu börjat ifrågasätta i vilken utsträckning klimatteorierna egentligen är vedertagna.

Gingrich har i efterhand förklarat att han gjorde ad:en för att visa att konservativa faktiskt bryr sig om miljön - men att det inte gav speciellt mycket: liberaler trodde honom inte och konservativa blev bara arga. Men det går knappast att anklaga Gingrich för att vara en hemlig vän till globala klimatavtal. Under 1990-talet drev han en stark oppositionspolitik mot Bill Clinton, och 2009 när världen hoppades att USA skulle gå med på ett nytt klimatavtal så fördömde Gingrich tydligt hela konferensen (samt Obamas sjukvårdsreform). Och redan i april 2009 när Al Gore besökte den amerikanska kongressen för att få dem att acceptera ett nationellt klimatavtal skapat av kongressmännen Henry A Waxman och Edward J. Markey , så var Gingrich också där och förkastade hela idén, vilket fick Gore att minnas 1990-talet och utbrista: "Just like old times."

Enkelt sagt så råder det således inga tvivel om att Newt Gingrich inte tror vare sig på överstatliga klimatavtal eller på Al Gores klimathype.

Varför gjorde han då ad:en med Nancy Pelosi?

Allt tyder på att han gjorde den av precis den anledning han uppgav: att han försökte visa att han sin konservatism till trots, likväl brydde sig om miljön - men att man inte behövde köpa demokraternas utopiska lösningar för den sakens skull.

En beräknande politiker (som Mitt Romney) hade kalkylerat att det inte vore politiskt smart av honom att visa sig tillsammans med Nancy Pelosi, och därför inte gjort det. I primärvalsdebatten i New Hampshire den 11 oktober, sa Romney så här i samband med att det uppdagats att det funnits illegala invandrare på en firma han anlitat:

“I’m running for office, for Pete’s sake, we can’t have illegals.”

Romneys uttalande visar ganska tydligt att han är en politiskt beräknande person som gör och säger de saker han tror är bra att göra och säga för att lyckas med sin politiska karriär.

Newt Gingrich är helt uppenbart inte någon sådan. Om han varit det skulle han inte ställt upp tillsammans med Nancy Pelosi och inte i princip köra en repris av de argument om illegal invandring som fick Rick Perry att falla.

Men att Gingrich gör sådana saker beror inte på att han är en moderat, icke-konservativ mittenrepublikan. Det är han helt uppenbart inte. Vad det visar är snarare att han är en trygg konservativ. Han vet redan (och antar att alla andra också vet) att han i grunden i princip är en konservativ ikon. Vilket gör att han inte behöver betona det med samma långtråkiga talking-points-mantra som Bachmann och Romney ständigt upprepar - istället kan han utifrån sin konservativa grund faktiskt börja ta itu med frågor på riktigt och tala om saker som politiskt kalkylerande politiker som Mitt Romney undviker att tala om.

En jämförelse skulle kunna göras med bilkörning. De som nyss tagit körkort följer oftast körskolebokens instruktioner i detalj. Att man gör så har inte i första hand att göra med att man är en bra förare utan med att man är en otrygg sådan. Att följa trafikreglerna är naturligtvis helt nödvändigt - men däremot vet alla erfarna bilförare att instruktionsbokens alla detaljer inte är bra eller ens vettiga i alla situationer. Här i Norrland där jag bor och där vägarna nu börjar bli rejält halkiga så finns det många korsningar som går i rejäl uppförsbacke och som man med en icke-fyrhjulsdriven bil oftast måste ta lite sats i för att komma upp för. Gör man det inte fastnar man vilket som konsekvens inte bara kan ställa till det för en själv utan även orsaka trafikstopp. En nybörjarchaufför har som lärt sig att alltid köra sakta i svängar skulle i en sådan situation med stor sannolikhet följa instruktionerna även i en sådan situation och därmed fastna i backen. Medan en chaufför med erfarenhet däremot vet var han kan ut svängarna utan att fördenskull vara en dålig chaufför (konsekvensen blir faktiskt tvärtom; genom att veta när han faktiskt kan och bör ta ut svängarna så blir han en -bra- chaufför).

Samma sak kan sägas om Romney och Gingrich. Romney kör efter den konservativa skolbokens alla lagar och regler i detalj - eftersom han anser att det är bästa sätt för honom att i politiskt avseende komma framåt. Gingrich gör det inte, men inte pg a att han inte skulle kunna köra, utan tvärtom, pg a att han faktiskt kan köra och därmed vet när han kan och var han faktiskt behöver ta ut svängarna. Och det gör honom till en bättre, inte sämre konservativ än Romney.

Newt Gingrich kan tack vare dessa egenskaper göra det också Bush gjorde, nämligen arbeta med att utveckla lösningar på moderna problem (som klimatförändringar, utbildning, och andra saker konstitutionen inte ger några färdigskriva lösningar på) utifrån en konservativ (inte liberal) grund. Med Romneys inställning blir sådant i princip helt omöjligt (och när han sedan väl får makten och kommer att tvingas till att faktiskt göra saker och han inser att det inte går att följa konservatismens bilskolebok i detalj så kommer han istället att göra en halvdan kompromiss med demokraterna utifrån en moderat utgångspunkt eftersom han själv aldrig tänkt på en konservativ lösning på problemet ifråga). Gingrich är en trygg konservativ - Romney är det inte, och därför anser jag också att Gingrich är ett mycket tryggare alternativ.

* Gingrichs katolicism

Religionsfaktorn är en annan viktig roll till varför jag stöder Gingrich. Mitt Romney är mormon medan Newt Gingrich (sedan 2009) är katolik.

I politiskt avseende spelar religionsskillnaden ingen roll. Mormonismen fyller alla krav som skulle kunna ställas för att få religionen att passa mycket bra in i koncepten inom den amerikanska konservatismen. Den anti-mormonism som tydligt finns bland evangelikala men som det sällan talas om (även om anti-mormonismen har visat sig vid flera tillfällen under höstens kampanj) har att göra med teologiska meningsskiljaktigheter i synen på Jesus - inte med den politiska innebörden av tron, då mormonismen precis som den republikanska protestantismen och USA:s katolska kyrka är såväl socialkonservativ som väldigt patriotisk.

2008 valde många Mike Huckabee framför Mitt Romney - inte i första hand för att de ogillade hans mormonism utan för att de gillade Huckabee som var evangelikal baptistpastor och delade deras syn i alla avseenden.

Min orsak till att av religiösa skäl föredra Gingrich framför Romney är snarlik. Inte för att mormonismen är problematisk (vilket den inte är i politiskt avseende) - utan främst för att jag ser så många saker jag stöder hos katolska kyrkan. Jag är inte katolik men har sedan januari 2010 följt såväl den amerikanska katolska kyrkans utveckling samt studerat katolicismen överlag. Några viktiga av den amerikanska konservatismens tidigare tänkare vare katoliker som utifrån katolsk teologi kunde förklara varför premisserna den liberalism som demokraterna sedan Franklin Delano Roosevelt byggt sin politik på var fel. Med en katolsk president (i synnerhet Gingrich) skulle denna tradition inom den konservativa rörelsen stärkas. En katolsk republikan i Vita Huset skulle också kunna få stora delar av det katolska väljarblocket - som historiskt är demokratiskt (Demokraten John F. Kennedy var som bekant USA:s förste katolske president) men som för närvarande befinner sig i en politisk identitetskris - att skifta partilojalitet, vilket långsiktigt vore ett enormt plus för republikanerna. Gingrichs konvertering ligger således helt och hållet i tiden och han skulle onekligen bygga vidare på den vänskap USA:s tidigare (och protestantiska) president George W. Bush byggde upp med Vatikanen.

Det finns dock fler skäl än bara rent politiska. Idag vänder sig den amerikanska konservatismen mot två stora saker ute i världen: dels hotet från radikal islam och dels mot en sekularisering i Europa de anser i längden kommer att urholka den europeiska demokratin. Katolska kyrkan konfronterar samma saker.

Ifråga om radikal islam så råder ett faktum som ofta ignoreras, nämligen att terrorister och grupper som Al Qaida har en specifik teologi och en specifik gudsbild i ryggen som motiverar och legitimerar deras handlingar. En bild som inte kommer att försvinna bara för att sekulariserade européer avfärdar den. Vad som måste göras är att den konfronteras - vilket bara kan ske i en teologisk gudsdebatt. USA:s protestanter har under de senaste åren på olika sätt tagit upp denna debatt, men inte med samma klarsynthet som 1400 års relationer mellan ett katolskt Europa och ett muslimskt mellanöstern gett upphov till. Katolska kyrkan har en ödmjuk syn på islam och dess respekt för en allsmäktig skapare - samtidigt som de också har en konfronterande sådan som på teologiska grunder tydligt går emot Koranens våldsmaningar och Mohammeds påbud om tvångskonverteringar i Allahs namn.

Ifråga om Europas sekularisering så är det bara katolska kyrkan som tagit ett övergripande historiskt och kulturellt samhällsansvar genom att förtydliga och stå upp för de principer som utgör kärnan också inom den amerikanska konservatismen. Och påve Benedict XVI har gjort det till sitt tema att återknyta Europa till dess katolska historia. Båda dessa saker är mycket viktiga och i en katolsk president skulle dessa faktorer samverka på ett sätt som annars inte skulle ske, och det skulle enligt min mening gynna inte bara USA utan även Europa.

Till sist hänvisar Gingrich också ofta till sin konvertering och att han i och med den fann en sinnesro han tidigare inte haft i livet. Gingrich har ett liv (med tre äktenskap) bakom sig som vanligtvis inte går hem i republikanska kretsar. Hans tidigare äktenskap intresserar inte mig nämnvärt. Däremot är det viktigt att en president har en stark och pålitlig karaktär. Gingrich antyder ofta att hans tro gett honom detta. Det går att skriva mer om detta, men utan att gräva djupare i den saken nu så tror jag att Gingrich (numera, om inte annat) har den karaktär som krävs för ett presidentskap. Och om han blir president så är det inte hans personliga karaktär som kommer att orsaka honom de stora problemen.

* Gingrichs historiska konservatism

Slutligen är Newt Gingrich också historiker. Och i en tid när de flesta republikaner är okunniga populister som vill kunna luta sig på historien utan att själva ha öppnat en historiebok i sina liv (med te-party-aktivisten Christine O´Donnell som främsta exempel - ta en titt) är Gingrich helt ovärderlig.

Här i Sverige framställs den amerikanska konservatismen som dum och ologisk. Det är den givetvis inte - tvärtom så är den amerikanska konservativa rörelsen i grunden en intellektuell rörelse, och i alla avseenden en mycket mer genomtänkt idé än den amerikanska liberalismen någonsin varit. Det märks dock inte alltid när människor som Christine O Donnell (men även andra - och även om jag gillar Rick Perry och Herman Cain så framstår de knappast intellektuella) gör sig högst hörda. Och med sådana som dem är det förstås inte särskilt svårt för demokraterna att utmåla republikanerna som dumma.

Newt Gingrich kommer att förändra den saken och ge konservatismens intellektuella tradition dess rättmätiga plats i en idag överlag populistisk rörelse (populism behövs förstås också för att vinna val och påverka så som te-party-rörelsen de senaste åren faktiskt har lyckats göra - men inte på bekostnad av att den intellektuella grunden glöms bort). Detta behöver med nödvändighet göras för rörelsens fortlevnad. Ett parti förknippat med en ideologi som många (i alla fall här i Europa) förknippar med luddiga saker som ålderdomliga förbud mot gay-äktenskap och vetenskapsignorant attityd som motsätter sig klimatpolitik pg a att man typ gillar att bygga fabriker och åka charterflyg - kommer inte att överleva om man inte lyckas förklara rörelsens grund.

Den amerikanska konservatismen är i dagsläget den enda ideologin med heltäckande lösningar på världens många svåra utmaningar, som inte faller för frestelsen att lockas iväg av utopiska europeiska drömmar. Dess förankring härrör från USA:s författningsdokument men idéerna däri är universella och bör kunna inspirera alla dem seriöst intresserade av att bemöta vår samtids viktigaste utmaningar. Det behövs dock någon som kan förklara dessa saker. Och det svårt att se någon som skulle kunna göra det bättre än Newt Gingrich.

* * *

Det viktigaste i presidentvalet 2012 är dock inte vem av Romney eller Gingrich (eller någon annan) som vinner nomineringen, utan att en republikan vinner presidentskapet. Om jag ansett att Romneys chanser att besegra Obama vore mycket större än Gingrichs (på samma sätt som jag ansåg att McCains chanser 2008 var mycket större än någon annans) så skulle jag förmodligen ha stött honom. Jag anser dock att Gingrichs chanser att besegra Obama är stora - och tillräckligt stora för att det för min del inte ska vara någon faktor i valet mellan honom och Romney.

Av ovan beskrivna anledningar endorsar jag därför här således Newt Gingrich, och hoppas att han blir USA:s fyrtiofemte president och den som tvingar Obama att flytta ut när han själv flyttar in i Vita Huset 2013.

Se även tidigare inlägg:

Varför jag stöder Romney över Gingrich 20111203