Newt Gingrich som i allt högre utsträckning framstår som näste republikanske anti-Romney-kandidat efter att Herman Cain inte bara fastnat i anklagelserna om sexuella trakasserier utan också upplevt sitt eget "ooops-moment", a la Rick Perry, när han nyligen uttalade sig mycket förvirrat om Obamas Libyen-politik och även uttalade sig om att han faktiskt på allvar (även om han förklarade att det hela varit ett skämt) frågade de nu åldrade Henry Kissinger (Richard Nixons utrikesminister) om han ville bli utrikesminister i en framtida Cain-administration.
Gingrich kommer också att utsättas för skarp kritik och även i hans liv och karriär finns många saker kritiker skulle kunna lyfta fram (hans många äktenskap, hans rådgivning till Freddie Mac, hans miljö-ad tillsammans med Nancy Pelosi och mycket annat). Men till skillnad från de andra fallna kandidaterna så har Gingrich vissa fördelar: till skillnad från Tim Pawlenty är Gingrich en fighter - och om han hamnar i en strid kommer han att strida utifrån en väldigt självsäker utgångspunkt. Till skillnad från Michele Bachmann så kommer Gingrich alla sina provocerande uttalanden till trots, inte säga saker som är rent ut korkade - och till skillnad från Rick Perry så vet Gingrich hur man debatterar självsäkert och naturligt. Och ifråga om Herman Cain - som är en duktig debattör - så vet Gingrich hur man hanterar attacker och bakslag; medan anklagelserna om sextrakasserier tycks ha tagit den oerfarna Cain-kampanjen på sängen, och hans senaste utspel om Libyen/Kissinger visar på rejäl obetänksamhet så är Gingrich redan väldigt van vid väldigt skarp kritik och har den erfarenhet som Cain saknar. Och i fråga om Mitt Romney så har Gingrich fördelen att han helt enkelt inte är Mitt Romney.
Gingrich har således många fördelar. Men som sagt också nackdelar. Här förklarar han i en intervju med Sean Hannity dock att han redan vet att kritik kommer att komma, och att han är beredd på den.
Del 1:
Del 2:
Min bloggkollega John Gustavsson endorsade häromdagen Herman Cain. Själv har jag hoppat fram och tillbaka i sökandet efter någon kandidat som skulle kunna axla åtminstone lite av George W. Bushs fallna mantel. Någon som helt skulle kunna göra det finns helt uppenbart inte i det republikanska fältet - men för närvarande lutar jag i första hand åt Newt Gingrich och i andra hand Herman Cain. Båda kandidater har för- såväl som nackdelar. Bortsett från de saker jag beskrev ovan följer här en kort sammanfattning av min syn på de respektive kandidaternas fördelar.
Herman Cain:
Herman Cains fördel bortsett från de rent sakpolitiska fördelarna är när allt kommer omkring hans hudfärg. Herman Cain hade i hyfsad utsträckning faktiskt kunnat konkurrera med Obama om svarta väljare - något ingen annan republikansk kandidat har minsta chans att göra. Herman Cain har en mer klassisk afroamerikansk historia än Obama har. Herman Cain är en riktig afro-amerikan, inte bara barn till en afrikan som i Obamas fall. Cain är uppväxt i södern - och även om Chicago har ett långt nordstatligt svart arv så utsattes Obama under sin uppväxt i 1980-talets akademiska värld i Chicago med all sannolikhet inte alls för rasism, eller om inte annat inte i högre utsträckning än någon annan minoritetsgrupp i Chicago. Medan Herman Cain personligen inte verkar har utsatts för någon direkt hätsk rasism, så var hans uppväxt i 1950-talets Georgia naturligtvis ändå präglad av hela den rasistiska kultur som där då rådde. Och han har med all säkerhet fler naturliga kopplingar till det afroamerikanska arvet och den afroamerikanska kulturen än Obama har. Det vore kul med en afroamerikansk republikansk presidentkandidat, och revolutionerande med ett amerikanskt presidentval mellan två svarta kandidater.
Ideologiskt så står Cain också för en tydlighet president Obama inte gör. Medan Obama tycks intressera sig för att förstå mikropolitiken så får han de övergripande ideologiska bitarna fel. Herman Cain har - inte minst de senaste dagarna - visat att detaljkunskap inte är hans starkaste sida (vilket förstås också kunde sägas om Reagan) men däremot får han de ideologiska bitarna korrekt: hans förklaring av grunden i amerikansk utrikespolitik om att definiera sina vänner kontra fiender är en av de bättre saker jag hört på snart fyra år. På den grunden kan Cain sedan bygga vidare med de sakpolitiska detaljkunskaper han idag saknar. Så gör många presidenter - inte minst genom att välja kompetenta kabinett som sköter den delen av politiken. Obama kan däremot inte göra tvärtom: han kan aldrig välja ett kabinett som kan komplettera hans missguidade utrikespolitiska ideologiska väg (att den är missguidad bevisas enklast av Israel och Iran där Obama från start som president önskat pressa den första parten som är USA:S vän, och önskat vädja till- och sträcka ut en vänskaplig hand till den andra parten som sedan 30 års tid varit USA:s fiende). Cain står för en tydlighet Obama inte har och det är en stor fördel.
Newt Gingrich:
Newt Gingrich vore emellertid också en stor fördel. Han är den av de republikanska kandidaterna med mest politisk erfarenhet. Och hans år som ordförande i Representanthuset ger honom också viss exekutiv erfarenhet - något politiker ofta brukar kritiseras för att de saknar. Gingrich har dessutom en annan underskattad fördel - han är fd sydstatsbaptist som numera är en tydligt bekännande katolik. Det katolska väljarblocket står inför ett vägskäl (precis som det judiska väljarblocket förmodligen gör) - om huruvida de ska fortsätta vara demokrater eller gå över till republikanerna, vars kultur- och socialpolitiska frågor de idag i många avseenden har mer gemensamt med än demokraternas. Gingrich som kandidat skulle bli den förste republikanske katolska presidentkandidaten och om han vinner bli USA:s andre katolska president. Han skulle dessutom helt förpassa den historiska anti-katolicismen bland evangelikala protestanter till garderoben vilket tiden aldrig varit lika mogen för som nu. Gingrichs konvertering ligger således helt i tiden, och det vet han nog om - i intervjun ovan nämnde han sin konvertering och i den senaste presidentdebatten lyckades han nämna sina två idoler (Ronald Reagan och påve Johannes Paulus II).
En annan fördel (utöver de fördelar med honom som kampanjare som jag beskrev tidigare i inlägget) är att Newt Gingrich som president i princip skulle markera slutet för Al Gores drömmar. Under 1990-talet så stod Gingrich i egenskap av Representanthusets ordförande i diametral motsättning med Al Gore som i egenskap av sitt vice-presidentskap under Bill Clinton själv var president över Senaten. Al Gore har fel - kanske inte i första hand pg a hans vetenskapliga syn på den globala uppvärmningen, men helt fel i fråga om de ideologiska slutsatser han drar utifrån sin syn på saken - med Gingrich som president skulle en definitiv punkt sättas i den ideologiska debatt som uppstått i kölvattnet av debatten om den globala uppvärmningen vilket vore mycket välkommet.
Mitt endorsement lutar åt Gingrich men kommer emellertid inte riktigt än. Det återstår att se hur Gingrich agerar de kommande veckorna och fortfarande väger jag mellan honom och Cain - och håller även dörren öppen för Mitt Romney, som - om inte annat - har den utrikespolitiska agenda som mest liknar den president vars utrikespolitiska visioner jag själv till största del inspireras av.
I detta inlägg ger jag alltså inget endorsement men redogör emellertid några av mina tankar kring beslutsprocessen.
Se även tidigare inlägg:
Gingrich vs Obama 20111115
5 kommentarer:
Tycker att Gingrich personlighet verkar fruktansvärt obehaglig. Skulle inte känna mig trygg med honom som president.
Tror dock att han mycket väl kan ställa till med obehag för Romney om han inte gör bort sig under de närmaste veckorna. Man ska tänka på att han kommer från Georgia, som ju ligger mellan SC och Florida.
Och just South Carolina kommer att bli en tuff nöt att knäcka för Romney, om han nu ska bli den första nordöstkandidaten sedan Dewey att nomineras. Han har betydligt lägre stöd i södern än på andra ställen. Och han har inte McCains och Doles (tillsammans med Ford ende nominerade utan Sunbelt-bakgrund sedan 1960) veteran-credentials att spela på i South Carolina heller.
Ja, ovanstående resonemang bygger alltså på att Newt kan hota Romney i SC om han skulle lyckas vinna Iowa, vilket så klart är absolut nödvändigt.
Bra resonemang - kul att du lärt dig lite kampanjhistoria också :) Hur kommer sig USA-intresset, undrar jag nyfiket?
Jag själv har de senaste åren kommit att tolerera och acceptera Gingrich. Han skulle förmodligen bli en bra president. I South Carolina (och kanske Florida) skulle han kunna ställa till stora problem för Romney. Det är däremot förmodligen viktigare att Romney inte vinner Iowa än det är för Gingrich att faktiskt vinna där. Däremot bör han se till att komma före Romney.
Ursäkta sent svar, har varit bortrest ett par dagar och haft en del att göra.
Kul att du frågar! Jag har själv inte riktigt reflekterat över mitt intresse, så nu fick jag tillfälle att göra det :) Hängde med rätt mycket i valet 2004, då jag precis som alla andra på statsvetenskap-grundkursen jag pluggade då höll på John Kerry :). Sen fortsatte det med att jag läste Dick Erixons blogg mycket och fick upp ögonen stort för John McCain, som jag blev en ganska stor fan av. Följde därför GOP-primärvalet 2007-08 väldigt noga, och var inne i stort sett dagligen på realclearpolitics och hoppades på en uppåt-kurva i opinionsmätningarna.
Sen har det rullat på, och när man följer med i det hela så plockar man ju på sig nya kunskaper hela tiden.
Det är spännande med amerikansk politik, och jag tror att det framför allt för oss svenskar med borgerlig ideologi är intressant att följa med, eftersom man på den republikanska sidan har en politisk debatt som förs med *utgångspunkt* från höger - vilket i stort sett inte existerar i Sverige, där politiker och debattörer istället hela tiden måste "ursäkta sig" för när man framför högerståndpunkter.
Sen är jag också ganska fascinerad av USA som land, dels på grund av konstitutionen och det politiska systemet, och dels för den framåtanda och optimism som tycks prägla kulturen och stora delar av samhället.
Nu undrar jag ju såklart vad historien bakom ditt intresse är? :)
Intressant historia - i synnerhet hur dina åsikter (när du stödde Kerry 2004) formades i samband med dina svenska statsvetarstudier. En komformistisk indoktrinerande-vänster-kollektivism jag själv är väl bekant med.
Mitt intresse för ämnet började på 1990-talet, hur allt började ämnar jag redogöra mer ingående i ett inlägg framöver, så häng tålmodigt kvar här på bloggen ;)
Skicka en kommentar