Som icke-vetenskapskunnig är det svårt att på egen hand värdera alla bevis för den ena eller andra sidan i detalj. Man har därför egentligen mest att välja på vem man litar på mest. För egen del anser jag dels att det finns otaliga goda ideologiska skäl att vara väldigt kritisk mot globala miljöavtal helt oavsett orsakerna bakom den globala uppvärmningen. För det andra anser jag också att den moderna historien har gett många goda bevis på när "majoriteten" i någon vetenskapsgenre faktiskt har haft fel; det mest tydliga exemplet i dags dato är debatten mellan keynesianismen och de österrikiska ekonomerna. De första har inte fått allt fel och i den tid när keynesianismens idéer utvecklades var de logiska - men tiden har visat vad österriska ekonomer sagt hela tiden; nämligen att de keynesianska systemet inte håller långsiktigt. Ibland har dessa kritiker uttryckt sig klumpigt med allt för ödesmättade domsscenarior - men den grundläggande kritiken är idag väldigt svår att avfärda. Möjligheten finns således att det "klimat-konsensus" som idag råder, i framtiden inte alls säkerhet kommer att vara något man håller fast vid lika bergfast.
Men oavsett den saken så är dock en annan sak ganska säker - och det är att det faktiskt finns vetenskapsmän som inte är klimatalarmister. Wall Street Journal har här en artikel med den beskrivande rubriken "No Need to Panic About Global Warming: There's no compelling scientific argument for drastic action to 'decarbonize' the world's economy" - en artikel inte författad av någon konservativ journalist utan av 16 vetenskapsmän som inte köper den rådande klimatalarmismen a la Al Gore.
De förklarar inledningsvis att alla kandidater som söker ett offentligt ämbete inom demokratier måste förstå en sak - nämligen att alla vetenskapsmän faktiskt inte är klimatalarmister:
Candidates should understand that the oft-repeated claim that nearly all scientists demand that something dramatic be done to stop global warming is not true.
Man ger sedan exempel på hur alltfler ärliga vetenskapsmän på senare år övergett alarmistsynen, och skriver att jorden helt enkelt inte har värmts upp de senaste tio åren, och att jorden värmts upp mindre de senaste 22 åren än man hade beräknat. Detta har som konsekvens fått att klimatalarmisterna övergett pratet om uppvärmning och istället börjat härleda vädersvängningar och klimatkatastrofer till utsläpp koldioxid, något som också det emellertid är missledande.
Problemet är dock att kritiska röster inte ges utrymme - tvärtom trycks dessa röster ner, vilket påminner om Sovjetunionens agerande mot vetenskapsmän som trodde på existensen av gener och skickades till Gulaglägren eftersom sovjetvetenskapen ansåg att "gener" var en borgaridé.
Man går sedan in på varför klimatalarmismen är så inrotad och konstaterar att det finns en mängd särintressen som tjänar på detta:
Alarmism over climate is of great benefit to many, providing government funding for academic research and a reason for government bureaucracies to grow. Alarmism also offers an excuse for governments to raise taxes, taxpayer-funded subsidies for businesses that understand how to work the political system, and a lure for big donations to charitable foundations promising to save the planet.
Man fortsätter sedan med ett budskap till politikerna:
Speaking for many scientists and engineers who have looked carefully and independently at the science of climate, we have a message to any candidate for public office: There is no compelling scientific argument for drastic action to "decarbonize" the world's economy. Even if one accepts the inflated climate forecasts of the IPCC, aggressive greenhouse-gas control policies are not justified economically.
Man konstaterar sedan att världen med all sannolikhet kommer att förlora mer på att implementera globala lösningar som kväver den ekonomiska tillväxten än man kommer att vinna något alls (inklusive miljöns räddning) på att göra detta. De politiker som känner sig manade att göra något för miljön bör däremot satsa på att stödja faktisk forskning, som med satelliter och instrument undersöker och samlar in data om klimatet. Man bör också arbeta för att skydda miljön. Man avslutar dock artikeln med att förklara vad politikerna däremot inte bör göra:
Every candidate should support rational measures to protect and improve our environment, but it makes no sense at all to back expensive programs that divert resources from real needs and are based on alarming but untenable claims of "incontrovertible" evidence.
Det här inlägget är förstås inte platsen för en djupgående diskussion om den globala uppvärmningen, och jag har läst motargument mot de argument som dessa vetenskapsmän framför - men däremot står helt klart att en mer öppen debatt om detta ämne måste föras. Vad som än beslutas om saken, så måste det beslutas genom en gedigen demokratisk folkförankrad process - inte genom att politiker (som överlag själva inte kan något om vetenskap, på samma sätt som politiker överlag inte kan något om ekonomisk vetenskap) - i en blind tro på "en vetenskaplig majoritet" man egentligen inte förstås sig på, stiftar lagar över allmänhetens huvuden.
Artikelförfattarna nämnde inga specifika politiker vid namn, men i det republikanska primärval som för närvarande pågår för fullt så tävlar kandidaterna med varandra om vem som mest är den slags politiker vetenskapsmännen i artikeln efterlyser. Only in America.
Källa: Wall Street Journal
Se även tidigare inlägg:
Jerry Brown kritiserar GOP för klimatsyn - Schwarzenegger instämmer delvis 20111219
---------------------
Realistisk internationalism – del 2: Vägen framåt för den globala miljöpolitiken 20110622
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar